Blogginlägg

Sommarens bästa skivor

Postad: 2015-08-27 09:39
Kategori: Skiv-recensioner

Under sommaren 2015 har lyssnandet på nya skivor varit en sporadisk sysselsättning och det finns all anledning att lite snabbt och kortfattat lyssna tillbaka på vad som har hänt. I det svepet följde säkert några skivor från våren med.
   Sedan noterar jag nu vad som var bäst. Jag har lyssnat på Allison Moorer, Kacey Musgraves, The Deslondes, James Taylor, Paul Weller, Samantha Crain, The Legends och Alabama Shakes för att jag misstänkte några pärlor men i valet av sommarens bästa skivor fastnade jag för några helt andra artister:


KENT NORBERG: Skyll på mig
Sator- och Bo Dogs-sångaren har inte bara det engelska språket i sitt sjungande modersmål. På försommaren solodebuterade han på svenska och det kan vara ett vanskligt steg för en gammal rockare. Men han lyckas alldeles utmärkt. Han varken snubblar på svenska pinsamheter eller låter arrangemangen smetas ut till något lagom-anpassat snällt. Det är inte bara covermaterialet, Gillian Welch, Nick Lowe och Wilco, som musikaliskt pekar åt americana-hållet. "Skyll på mig" befinner sig lika långt från Bo Dogs-soundet som kollegan Nisse Hellbergs svenska skivor. Men är lika bra på ett helt annat sätt.


LILLY HIATT: Royal blue
Som dotter till John Hiatt, som hon dessutom delar skivbolag med, har 31-åriga Lilly tunga förväntningar på sina axlar. Men hon gör amerikansk tjejrock både respektlöst och helt fri från förutsägbara detaljer. Producenten (Adam Landry) och hennes kompmusiker är långtifrån lika kända men deras insatser framkallar glödande livebaserad rockmusik som inte backar för några kommersiella krav. Som en ung och hungrig Chrissie Hynde framför ett energiskt rockband bör Lilly ha en lovande framtid i rockbranschen.


THE LOONS: Inside out your mind
Korsa powerpop med garagerock och du får något som väldigt mycket liknar The Loons. Eller läs Pelle Magnussons hyllande recension, och ni blir garanterat lockade att lyssna på bandets skiva. Musiken har sina rötter i det bångstyriga och ibland obskyra 60-talet men ibland (titellåten och "Cruel grey fog") ekar det också The Hives i mina öron. Inget album är perfekt om det inte också finns akustiska och smått melodiösa inslag som "Silence" men oväsendet till intro i "I don't live there anymore" frestar på tålamodet fast fortsättningen av låten är rockmusik med stort R. Barockinslag (stråkar och oboe!) i "Head in the clouds" och den psykedeliska "As the raven flies" gör att albumet trots allt är en omväxlande knockout.


JASON ISBELL: Something More Than Free
Efter tre utpräglade rockskivor är det mer än på sin plats med en av singer/songwriter-genrens bästa namn. Jason har ju en klassisk rockbakgrund, var en av ledarna i Drive-By Truckers när den gruppen var som bäst, och jag tycker mig höra det även i hans mest avskalade ögonblick. Här finns dessutom en låt, "24 frames", som med en sanslöst vacker fiolslinga och underbart driv starkt påminner om Bruce Springsteen. Tillhör förvisso en avskalad musikgenre men har ett band kring sig mer eller mindre hela tiden. Men det spelas och har arrangerats så sparsmakat att sångerna, Jasons röst och den akustiska gitarren ofta befinner sig i centrum. Men det är ett mäktigt avslut på "Children of children" med både stråkar och en ylande elgitarr.


RICHARD THOMPSON: Still
Den gamle engelske folkrockaren Thompson får alltid en ny chans i mitt musiklyssnande liv. Och på den här nya skivan är det dags för Richard att visa upp både sin dignitet som gitarrist, låtskrivare och sångare. Med hjälp av producenten Jeff Tweedy (Wilco) har han fångat det där klassiska Thompson-soundet där gitarrsolot har sin naturliga och inte alls överdrivna plats. Richards vemodiga röst påminner ibland om gammal folkmusik men är lika aktuell idag 2015. Blandar dessutom smakfullt elektriska och akustiska låtar. Duettskivorna på 70-talet med dåvarande frun Linda är kanske ouppnåeliga idag men ibland ekar det bekant på den här skivan. Och då är det den för mig okända Sima Cunninghams stämma som väcker gamla minnen. "Guitar heroes" är en rolig men lång avslutningslåt där Richard hyllar sina gitarridoler som Django Reinhardt, Les Paul, Chuck Berry, Hank B Marvin och många andra. Kul som sagt men inget jag direkt återvänder till ofta.


J D McPHERSON: Let The Good Times Roll
Rockabilly kan vara en förskräckligt begränsad och lite monoton musikgenre. Ungefär som blues i sin mest förutsägbara form eller gammal traditionell country som bara upprepar det gamla soundet. Därför är jag alltid skeptisk till J D McPherson men jag blir nästan alltid lika överraskad och på gott humör. Som på den här skivan som dessutom har en lite för ospännande albumtitel. Det tar nästan bara några sekunder av den inledande titellåten för att få klart för sig att J D är den osannolika länken mellan Rockpile och Johnnie Allan. Ett oerhört rock'n'roll-driv kombineras med ett primitivt sound och J D sjunger som vore han en ung Little Richard, lyssna bara på "It shook me up". Skivans ballader, underbar gitarr på "Precious, gör skivan omväxlande men det är uptempolåtarna som välter hus. Som slutlåten "Everbody's talking 'bout the all-american", 2:11 av helt obetalbar rock'n roll!


JAMES McMURTRY: Complicated Games
För mig som bara minns McMurtry, för övrigt son till författaren Larry McMurtry, för det 26 år gamla John Mellencamp-producerade debutalbumet "Too Long in the Wasteland" är det här en fantastisk comeback. James har uppenbart ärvt känslan för språket och är en storyteller av god amerikansk sort. Som sångare har McMurtry en släpig Lou Reed-liknande stämma eller som en välartikulerad Bob Dylan och lägger ned mycket själ i sina berättelser. Men som den singer/songwriter han är handlar det inte bara om texter som förmedlas med en uttrycksfull röst. Här finns nämligen mycket starka melodier, "You got me" och "She loves me" och flera musikaliska höjdpunkter som exempelvis en lågstämd elgitarr och hammondorgel i "Carlisle's haul" och kombinationen av dragspel, banjo och mandolin som snyggt dekorerar arrangemangen.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (377)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (100)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2015 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Janne 14/08: Fantastisk platta. Jag har läst att Hiatt skrev "Have a little faith in me" i st...

Lennart 7/08: Hej! Var också på nämnda konsert och mitt minne från den är/var att J Geils B...

Peter Alzen 21/07: Finns nån chans att få veta vilka de 38 för radion var? ...

Mikael Löwengren 8/07: Den släpptes faktiskt på kassett. Dock inte på LP. ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.