Blogginlägg

"What we saw"

Postad: 2015-08-18 15:26
Kategori: Skiv-recensioner



LANDSTROM
What we saw
(Kullsta/Rootsy)


Jämtland slår till igen. Vi har under de senaste åren lärt oss att i det norrländska landskapet finns det massor med talanger som vill ha hela Sverige som arbetsplats. Däremot finns det inget musikaliskt gemensamt hos artisterna och det äkta paret/duon/bandet Landstrom är kanske det mest udda i sammanhanget. Och Göran Lindström och Carina Landin är kanske också längst från något vi skulle kunna kalla kommersiellt genombrott fast de nu har givit ut tre skivor.
   Jag missade duons första skiva "The bright daylight" (2011) men föll ganska handlöst för senaste albumet "Land of nowhere" (2013) där de målade upp fantastiska men anspråkslösa ljudlandskap som dock hade lite svårare att göra sig full rättvisa live samma år.
   På nya skivan, ett sorts minialbum med sex låtar, fortsätter de vandringen i de soundmässigt ödsliga, emotionellt starka, stundtals vackra men alltid genomarbetade ljudkulisserna. Musik som förstärks med sång i låtar som flyter på, ofta saknar tempo och växer för varje gång du lyssnar.
   Soundet befinner sig någonstans där Ry Cooder möter Mark Knopfler. Görans gitarr är ofta framträdande över den skimrande ljudbilden där Carinas stämma får mig att associera med gammal engelsk folkmusik. Det är musik, ljud och låtar som är ganska obeskrivlig i ord men ändå engagerande ty som lyssnare upptäcker du nya ingångsvinklar varje gång och det resulterar i stora känslor och små suggestiva melodier.
   Jag jämförde Landstroms musik med några populära profiler medan duon själv gärna vill nämna inspirationskällor som P J Harvey, Pelle Ossler och Sixteen Horsepower vilket betyder att musiken betyder olika för olika människor. Och just i Landstroms norrländska klanger finns det mycket att hämta.
   De där oändligt karga undertonerna i Landstroms musik kan låta pretentiös som förklaring i ord men när banjon möter en ekande twanggitarr i samklang med duettsång i den inledande låten "A single word" skaver det skönt mot varandra. Musik som skyndar långsamt.
   I "The whole sky", kryddad med en fin slidegitarr, är melodin lättare än luft och seglar iväg utan att lämna tydliga avtryck efter sig. Då är det å andra sidan lättare att ta till sig skivans mest konventionella och kortaste (2:27) låt "Don't leave". Eller den jämförelsevis lite snabbare "At war" med sin fuzzgitarr och banjo och den folkmusikdoftande "Captured" i en atmosfärisk miljö. Några lågt stämda gitarrsolon skänker både djup och skönhet åt de två senare låtarna.
   Avslutningslåten "Back home" är instrumental och låter som ett vackert och vemodigt keyboardsbaserat filmtema.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (412)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2015 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Perre 7/06: Klockren analys av plattan som i mitt tycke är hans starkaste ögonblick Konsert...

Jan Lennell 3/06: Tack för en intressant redogörelse för ett fantastiskt album. Hörde det första g...

Björn Pettersson 31/05: Minnet är gott men kort, Tom Petty var förband vid konserten 1977😔...

Björn Pettersson 31/05: Jag var också på konserten 1976 och minns också det då lite okända förbandet Tom...

Björn 3+7=11 23/05: Bra jobbat redaktören, så var det där med en egen "Bloggkategori" för Magnus Lin...

Arkel 7/05: Re: Minnen spelar spratt - eller????. För 10 000 år sen var jag på Malmen och h...

Zoli 6/05: Hej, Little Richards skivbolag hette inte Speciality utan Specialty. Alltså, a...

Uffe Ericson 5/04: The Searchers gjorde sin absolut sista live spelning den 31 mars i år och har n...

jeff christer 1/04: Har läst dina fina artikel om dom två sire skivorna , mycket bra . har båda p...

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.