Blogginlägg

Ett jordnära proffs som inte tappat kontakt med verkligheten

Postad: 2007-02-10 10:07
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/2 2007.

KONSERT
Björn Skifs
Conventum, Örebro 9/2 2007


Affischen, med Björn Skifs ensam i strålkastarljuset, och raderna ovanför den här texten kunde kanske få oss att tro att han just nu genomför en soloturné runt Sverige. Men inget kunde vara mer fel. Fredagskvällens show, på sammanlagt 110 effektiva minuter, var ett enormt lagarbete.
   Från samtliga musiker i den 20 personer stora orkestern, inklusive blås och stråkar, till frontpersonen som stod i centrum hela tiden utan att känna sig viktigare än någon annan. Ödmjukhet har spelat en stor roll i hans karriär. Så också nu.
   Den nuvarande showen må vara påkostad, stundtals glamourös och lite glittrig men Björn Skifs är ett jordnära proffs som aldrig tappat kontakten med verkligheten. Den känslan löpte som en röd tråd genom hela föreställningen som blev till mer än bara en konsert. Här fanns berättelserna med de självbiografiska detaljerna som så effektivt bäddade för alla de stora låtarna i hans karriär.
   En trygghet, både på scenen och i publiken, som aldrig gränsade till trist tråkighet eller förutsägbara repriser ty nästan samtliga låtar, förutom de gamla svenska evergreenlåtarna, hade fått nya spännande arrangemang. Som antingen höjde energin eller skalade av allt till magiska ögonblick.
   Det var rakt igenom hela konserten gränslöst professionellt på en mycket mänsklig nivå tack vare den lilla anspråkslösa dalmas som bor inne i Björns kropp.
   OK, första avdelningens koncentration kring de gamla svenska schlagerlåtarna, som på sina två skivor blivit stora försäljningssuccéer, var väl på gränsen till det inställsamma soundet men å andra sidan fungerade de så mycket bättre och mer personligt på scen inför en pigg och underbart uppskattande publik än på skiva. Som urtypen till en äkta crooner kom Björns vanligtvis hjärtskärande starka röst inte riktigt till sin rätt där. För mycket sammet och för lite kött och blod i min smak.

Men med de levande arrangemangen i ryggen blev Björns berömda röstomfång ändå en ynnest att lyssna på. Som sedan inramades av personliga mellansnack som jag varken vill, för att inte avslöja för mycket för lördagskvällens publik, eller kan återberätta verklighetstroget.
   Normalt sett brukar en sån här recension samsas på tidningsutrymmet med en informativ låtlista men jag hoppar över den för en gångs skull. Dels berättar den listan långtifrån hela sanningen om konserten, ty de otroligt underhållande mellansnacken var som egna nummer i showen, och dels kan jag avslöja att jag inte riktigt kunde identifiera samtliga låtar. Från en karriär som så här direkt och snabbanalyserat efteråt nästan är för omfattande, i både stilar och låtar, för att kunna sättas samman till en genuin helhet.
   Björn gjorde däremot det allra bästa av situationen och med sitt eget liv som röd tråd, visserligen med hjälp av några duktiga manusförfattare, ramlade han på låtklassiker efter låtklassiker. Speciellt efter pausen när karriären från Slamcreepers, med alla dessa underbara covers, och framåt rullade på. Ofta sensationellt fräscht för här tog Björn och musikerna ut svängarna ganska rejält och lyckades ändå pumpa upp stämningen på ett överfullt Conventum.
   Med dragspel, bas och flera akustiska gitarrer och musikerna längst fram på scenen drog de några 60-talscovers som inte var påverkade av förutsägbar rutin. För att sedan övergå till den konventionella rocksättningen och verkligen attackera med ”Some kind of wonderful” och ”Can I get a witness” innan kvällens mest magiska ballad, ”Håll mitt hjärta”, fick tiden att stanna.
   Sedan tog de konceptet ett varv till med sju akustiska gitarrer och en helt formidabel version av ”Härlig, härligt men farligt, farligt”, en brinnande svensk version av ”Ease on down the road” och en alldeles fantastisk doo-wop-presentation av en låt som jag tror heter ”Om du väljer mig”.
   Så långt var det stor succé och det var innan Björn sjöng ”Hooked on a feeling”, till hälften omgjord till storbandsjazz, och ”Michelangelo” som inte direkt fick publiken att somna.

Björn Skifs låtar:
En stilla flirt
Minnen/Alla har vi varit små
Södermalm
Nu tändas åter ljusen
På en liten smutsig bakgård
I mörkret med dig
Alla säger att jag ser så ledsen ut
En smula kärlek
Regntunga skyar
Underbart är kort

PAUS

Mr Personality man
Blueberry hill
Keep on running
Only 16
Bad moon rising
Hey Jude
Some kind of wonderful
Can I get a witness
Håll mitt hjärta
Härligt, härligt
Ni som kan ro (Ease on down the road)
Fixin’ a broken heart
Om du väljer mej
Now that the magic has gone
Hooked on a feeling
Let’s make it up
Michelangelo
Let music live

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (104)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2007 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28        

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.