Blogginlägg

Ducks Deluxe regerar

Postad: 2007-02-05 17:59 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: Pubrock

- Det här är stort för oss pubrockare, var det en vis man (min vän Tåte) som yttrade i samband med en Dave Edmunds-konsert i Stockholm för inte så förskräckligt många år sedan.
   Det är så här det ligger till: Fyllde man ungefär 20 år ungefär på 70-talet så är decenniet musikaliskt inte alls så trist och tråkigt som många så här i efterhand vill göra gällande.
   I ett svårt utskällt 70-tal var pubrock den kommersiellt miserabla men föredömligt musikaliska parentesen mellan symfonirocken och den våldsamma punkgenerationen. Den tog inte plats och den blev inte så uppmärksammad då som den ofta blir nu. Med tiden har den växt i folks samvete och det finns ständigt anledning att leta sig tillbaka till 1974-1975 och återupptäcka grannlåten.
   För oss som befann oss i den ovannämnda ålderskategorin finns pubrocken ständigt närvarande och det behövs inte mycket för att rulla igång minnet och de musikaliska tillbakablickarna. Jag har ju snuddat vid ämnet tidigare här. Mickey Jupp är ju i grund och botten en ärke-pubrockare. Från den tidiga gruppen Legend via samröret med Kursaal Flyers och Dr Feelgood till de mer eller mindre fantastiska skivorna i eget namn.
   Ändå är det ett annat namn, en annan grupp, som jag mest av allt förknippar med pubrock: Ducks Deluxe. Dels för att det är ett så fantastiskt fyndigt och snyggt namn och dels för att de spelade så fantastiskt fin men undanskymd poprock. Att gruppen sedan framstått som plantskola för många andra starka namn, Rumour, Tyla Gang och Motors, skadar inte ryktet speciellt mycket.

Själv fick jag ännu en deja vu-känsla när jag nyligen läste Record Collector och ramlade på en annons för Jungle Records som längst upp till vänster hade ett tilldragande skivomslag där Ducks Deluxe och Tyla Gang delar på utrymmet. Jag slängde mig givetvis in på hemsidan där den fantastiska historien rullas upp ännu en gång. Beställde skivan som visade sig vara en generös men lätt rörig samlingsplatta. Från Ducks Deluxes sista dagar och Tyla Gangs första stapplande steg.
   ”All too much & blow you out”, som skivan heter och därmed avslöjar att det ursprungligen är två skivor som satts samman till en, samlar ihop många spridda spår från den här tiden, ofta utgivna på den franska etiketten Skydog, men blir ändå inte heltäckande. Varken musikaliskt eller kronologiskt.
   Ingen av gruppernas allra bästa låtar finns med på skivan. Däremot Ducks numera legendariska version av ”I fought the law”. Myten säger att Joe Strummer uppskattade deras tolkning av Bobby Fullers låt så mycket att låten så småningom hamnade i Clashs repertoar.
   Då är min fina dubbel-cd-samling med Ducks Deluxes båda grymt starka originalalbum, ”Ducks Deluxe” (1974) och den Dave Edmunds-producerade ”Taxi to the terminal zone” (1975), desto mer representativ för en grupp som var en ovanligt sammansatt hybrid av pop- och rockmänniskor och i skavsåret däremellan uppstod ett alldeles magiskt sound.
   Där en popklassiker som ”Love’s melody” så fint smälter samman med ”Fireball” och några rockiga covers som ”It’s all over now” och ”Teenage head”.

Ducks gjorde sin sista spelning 1 juli 1975 på 100 Club i London. Allt finns inspelat på en stökig, brötig och kaotisk dubbel-lp, “Last night of a pub rock band”, av nästan påfrestande demokvalité. Inget jag rekommenderar känsliga personer. 18 låtar där bara fem är original. Säkert roligare på plats, när gästartister som Lee Brilleaux, Nick Lowe, Martin Stone (Chilli Willi) och Bob Andrews dök upp, än det låter på skiva. Som, vad jag tror, inte finns tillgänglig på cd.
   1975 sprack således Ducks definitivt men över elva år senare, i december 1986, hade jag förmånen att se en återförening av det sporadiska slaget i London. Jag och min vän Thomas hade haft en fantastisk konsertvecka, Eddie & the Hot Rods, Len Bright Combo, Godfathers, Saints och Pogues, som skulle följas av en fredagkväll på Dingwalls i Camden med Ducks Deluxe och rutinerade Pirates som förband.
   Det var den sista upplagan av Ducks, Sean Tyla, Martin Belmont och Micky Groom, plus en ung trumslagare, Denny Grady, från Skottland.
   En 15 låtar lång konsert med rysande effektiv rockmusik. ”Fireball”, ”Coast to coast”, ”It’s all over now”, ”Teenage head” och en sagolik avslutning med ”Route 66”.
   Thomas, som på den tiden hade radioprogrammet Rockad, och jag slängde några ord med Sean efter konserten och han berättade:
   - RCA, vårt gamla skivbolag, har bett mig sätta ihop Ducks Deluxe en gång till. Till våren ska vi turnera i USA som förband till George Harrison. Det blir Martin och jag men vet just nu inte vilka de andra musikerna blir.

Thomas, som hade bandspelaren med sig till London, ville göra en längre intervju med Sean så han lämnade ett telefonnummer vi skulle ringa på lördagen. Men hans fru svarade och berättade att Sean gått på fotboll, West Ham var hans lag, men skulle komma hem efteråt. Men inte heller på kvällen hade han kommit hem så vi fick ge upp den exklusiva intervjun och så dags hade vi även missat Steve Gibbons-konserten.
   Det blev alltså ingen Sean Tyla-intervju, det blev inte heller någon George Harrison-turné och återföreningen av Ducks Deluxe rann ut i sanden.
   Men om några veckor, 26 februari, får vi ännu ett, förmodligen mycket bättre, exempel på vad Ducks Deluxe en gång kunde leverera live i en radiostudio. Då släpps nämligen deras ”John Peel Sessions”, inspelad vid två tillfällen under både 1974 och 1975.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (377)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (100)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2007 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28        

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Janne 14/08: Fantastisk platta. Jag har läst att Hiatt skrev "Have a little faith in me" i st...

Lennart 7/08: Hej! Var också på nämnda konsert och mitt minne från den är/var att J Geils B...

Peter Alzen 21/07: Finns nån chans att få veta vilka de 38 för radion var? ...

Mikael Löwengren 8/07: Den släpptes faktiskt på kassett. Dock inte på LP. ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.