Blogginlägg

Young utan ålderskrämpor

I slutet på juni 1995 gav Neil Young ut "Mirrorball", inspelad under några dagar i januari och februari samma år och resultatet av det framgångsrika samarbetet med Pearl Jam. Några uppvärmningskonserter i Seattle och San Francisco genomfördes samtidigt som skivan släpptes. Hela Europaturnén inleddes just i Stockholm och pågick bara i augusti 1995 innan den avslutades i England. Och samarbetet med Pearl Jam var sedan ett minne blott.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/8 1995.

NEIL YOUNG & PEARL JAM
Sjöhistoriska Muséet, Stockholm 12 augusti 1995

Internationella turnépremiärer sker allt som oftast i Sverige. Med förväntan, osäkerhet och spänning. I allmänhet.
   Innan Neil Young för första gÃ¥ngen stod pÃ¥ scen medstora delar av Pearl Jam var det ocksÃ¥ nyfikenhet, spekulationer, vilda gissningar, förhoppningar om rejäla överraskningar och raserade rykten.
   Ingen visste riktigt säkert vad som skulle hända.
   Skulle han mot sin vana trogen komma hit och "bara" upprepa succén frÃ¥n skivan "Mirrorball"?
Eller skulle han, helt i linje med sin rastlösa hållning till nuet, komma och kasta omkull förutsättningarna och göra något helt annat.
   Hade det denna förstklassiga sensommardag varit pÃ¥ moln pÃ¥ himlen sÃ¥ hade de inte varit formade av oro. Snarare till förhoppningsfulla frÃ¥getecken. Att innan konserten betrakta bÃ¥de en traditionell rocksättning och en tramporgel pÃ¥ scen gjorde ingen klokare.
   Neil Young 95, en man i sina bästa ¨år (fyller 50 om nÃ¥gra mÃ¥nader), har en publik som blivit bÃ¥de yngre och äldre.
   Den yngsta delen av publiken var naturligtvis ditlockade av Pearl Jams närvaro. Men nÃ¥gon Eddie Vedder dök aldrig upp. Däremot gjorde den övriga delen av gruppen, utökade med klaviaturkillen och producenten Brendan O'Brien, ett enastÃ¥ende gott hantverk som kompband till den mäktige Neil Young.
   Det skulle ocksÃ¥ visa sig att Young den här kvällen tog den enklaste, rakaste och den mest aktuella vägen till succé.
   LÃ¥tarna frÃ¥n den senaste skivan, den formidabla "Mirrorball", dominerade klart lördagskvällens anrättning. I en konsert som var chockartat kort (en timme och fyrtio minuter) för att vara med en artist av Youngs dignitet.
   Sju av de nio rocklÃ¥tarna frÃ¥n skivan framfördes. Som ytterligare underströk hitpotensen i denna hÃ¥rda, omtumlande rock. Men live fanns inte sÃ¥ mycket tillägga. Skivversionerna var ju närapÃ¥ liveinspelade i studion.
   Innan halvlek, och den akustiska sekvensen, var det bara aktuella lÃ¥tar förutom en brötig version av "Mr soul", kvällens äldsta lÃ¥t, som smälte in naturligt i dagens rÃ¥a Young-sound.
   Och ynglingarna i Pearl Jam gjorde sitt yttersta för att axla den tunga mantel som Crazy Horse lämnat efter sig. Men de tog för sig rejält och gitarristen Mike McCready drog bÃ¥de upphetsande solon och duellerade vilt med Young.
   Efter sex lÃ¥tar skedde en scenförändring. Musikerna lämnade Young ensam pÃ¥ scenen dÃ¥ rockens svar pÃ¥ Antikrundan presenterades. Tre starka män bar in en maffig, gammal och mycket vacker tramporgel,
   Young tog pÃ¥ sig akustiska gitarren och med munspelet till hands gjorde han passionerade varianter pÃ¥ "The needle and the damage done" och "My my, hey hey". SÃ¥nger som är sÃ¥ seriöst poetiska och brutalt vackra att jag ryste i varje kroppsdel.
   När han sedan satte sig vid den frustande och flämtande orgel förvandlades den till synes rÃ¥barkade Young till ett fromt lamm när en mycket vacker "After the goldrush" seglade ut över de 15 000 personerna i publiken.
   Sedan var det snabbt tillbaka i den hÃ¥rda rocken med bÃ¥de fräscht nytt och klassiskt gammalt i bagaget.
   "I'm the ocean", "Cortez the killer" och "Powderfinger", innan extralÃ¥tarna, var en avslutning som ingen annan nu levande rockartist kan trumfa. Utan att pÃ¥ nÃ¥got sätt känns upprepande tänjer den evigt vajande, studsande Neil Young pÃ¥ gitarrsträngarna Ã¥t nya hÃ¥ll.
   "Peace and love" och en lÃ¥ng, lÃ¥ng "Like a hurricane" satte naturlig punkt pÃ¥ konserten för en snopen och vid den tidpunkten inte riktigt mätt publik.
   Efter bara 14 lÃ¥tar, hälften frÃ¥n senaste skivan, var det mycket i övrigt att önska. FrÃ¥n en artist som varit aktuell i 25 Ã¥r och hela tiden hittar nya infallsvinklar och nya kompmusiker. Länge leve Neil Young!

Neil Young - vocals, guitar, piano, harmonica
Stone Gossard - guitar
Mike McCready - guitar
Jeff Ament - bass
Brendan O'Brien - organ and vocals
Jack Irons - drums

Big Green Country
Act Of Love
Downtown
Mr. Soul
Scenery
Throw Your Hatred Down
The Needle And The Damage Done
Hey Hey, My My (Into The Black)
After The Gold Rush
I'm The Ocean
Cortez The Killer
Powderfinger

Extralåtar
Peace And Love
Like A Hurricane


Expressen 13/8 1995.


Aftonbladet 13/8 1995.


Göteborgsposten 13/8 1995.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.