Blogginlägg

Young utan ålderskrämpor

Postad: 2014-11-26 07:55
Kategori: 90-talskonserter




I slutet på juni 1995 gav Neil Young ut "Mirrorball", inspelad under några dagar i januari och februari samma år och resultatet av det framgångsrika samarbetet med Pearl Jam. Några uppvärmningskonserter i Seattle och San Francisco genomfördes samtidigt som skivan släpptes. Hela Europaturnén inleddes just i Stockholm och pågick bara i augusti 1995 innan den avslutades i England. Och samarbetet med Pearl Jam var sedan ett minne blott.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/8 1995.

NEIL YOUNG & PEARL JAM
Sjöhistoriska Muséet, Stockholm 12 augusti 1995


Internationella turnépremiärer sker allt som oftast i Sverige. Med förväntan, osäkerhet och spänning. I allmänhet.
   Innan Neil Young för första gången stod på scen medstora delar av Pearl Jam var det också nyfikenhet, spekulationer, vilda gissningar, förhoppningar om rejäla överraskningar och raserade rykten.
   Ingen visste riktigt säkert vad som skulle hända.
   Skulle han mot sin vana trogen komma hit och "bara" upprepa succén från skivan "Mirrorball"?
Eller skulle han, helt i linje med sin rastlösa hållning till nuet, komma och kasta omkull förutsättningarna och göra något helt annat.
   Hade det denna förstklassiga sensommardag varit på moln på himlen så hade de inte varit formade av oro. Snarare till förhoppningsfulla frågetecken. Att innan konserten betrakta både en traditionell rocksättning och en tramporgel på scen gjorde ingen klokare.
   Neil Young 95, en man i sina bästa ¨år (fyller 50 om några månader), har en publik som blivit både yngre och äldre.
   Den yngsta delen av publiken var naturligtvis ditlockade av Pearl Jams närvaro. Men någon Eddie Vedder dök aldrig upp. Däremot gjorde den övriga delen av gruppen, utökade med klaviaturkillen och producenten Brendan O'Brien, ett enastående gott hantverk som kompband till den mäktige Neil Young.
   Det skulle också visa sig att Young den här kvällen tog den enklaste, rakaste och den mest aktuella vägen till succé.
   Låtarna från den senaste skivan, den formidabla "Mirrorball", dominerade klart lördagskvällens anrättning. I en konsert som var chockartat kort (en timme och fyrtio minuter) för att vara med en artist av Youngs dignitet.
   Sju av de nio rocklåtarna från skivan framfördes. Som ytterligare underströk hitpotensen i denna hårda, omtumlande rock. Men live fanns inte så mycket tillägga. Skivversionerna var ju närapå liveinspelade i studion.
   Innan halvlek, och den akustiska sekvensen, var det bara aktuella låtar förutom en brötig version av "Mr soul", kvällens äldsta låt, som smälte in naturligt i dagens råa Young-sound.
   Och ynglingarna i Pearl Jam gjorde sitt yttersta för att axla den tunga mantel som Crazy Horse lämnat efter sig. Men de tog för sig rejält och gitarristen Mike McCready drog både upphetsande solon och duellerade vilt med Young.
   Efter sex låtar skedde en scenförändring. Musikerna lämnade Young ensam på scenen då rockens svar på Antikrundan presenterades. Tre starka män bar in en maffig, gammal och mycket vacker tramporgel,
   Young tog på sig akustiska gitarren och med munspelet till hands gjorde han passionerade varianter på "The needle and the damage done" och "My my, hey hey". Sånger som är så seriöst poetiska och brutalt vackra att jag ryste i varje kroppsdel.
   När han sedan satte sig vid den frustande och flämtande orgel förvandlades den till synes råbarkade Young till ett fromt lamm när en mycket vacker "After the goldrush" seglade ut över de 15 000 personerna i publiken.
   Sedan var det snabbt tillbaka i den hårda rocken med både fräscht nytt och klassiskt gammalt i bagaget.
   "I'm the ocean", "Cortez the killer" och "Powderfinger", innan extralåtarna, var en avslutning som ingen annan nu levande rockartist kan trumfa. Utan att på något sätt känns upprepande tänjer den evigt vajande, studsande Neil Young på gitarrsträngarna åt nya håll.
   "Peace and love" och en lång, lång "Like a hurricane" satte naturlig punkt på konserten för en snopen och vid den tidpunkten inte riktigt mätt publik.
   Efter bara 14 låtar, hälften från senaste skivan, var det mycket i övrigt att önska. Från en artist som varit aktuell i 25 år och hela tiden hittar nya infallsvinklar och nya kompmusiker. Länge leve Neil Young!

Neil Young - vocals, guitar, piano, harmonica
Stone Gossard - guitar
Mike McCready - guitar
Jeff Ament - bass
Brendan O'Brien - organ and vocals
Jack Irons - drums

Big Green Country
Act Of Love
Downtown
Mr. Soul
Scenery
Throw Your Hatred Down
The Needle And The Damage Done
Hey Hey, My My (Into The Black)
After The Gold Rush
I'm The Ocean
Cortez The Killer
Powderfinger

Extralåtar
Peace And Love
Like A Hurricane

Recension Expressen:


/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (395)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (215)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (104)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2014 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.