Blogginlägg

Gruppen lever stort och högt på det förutsägbara

Postad: 2007-07-21 20:52
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/7 2007.

KONSERT
Status Quo
Brunnsparken, Örebro 18/7 2007


Det mesta är sig likt när Status Quo står på scen och ska väl så vara. Gruppen, med de båda frontpersonerna Rick Parfitt och Francis Rossi, levde upp till sitt cementerat stillastående namn (status quo=oförändrat läge) med sin patenterade boogierock som viktigaste ingrediens.
   Gruppen lever ju stort och högt på det förutsägbara och jag kan i många sammanhang hata just den där irriterande känslan när jag hör en artist eller ett band ge publiken vad publiken vill ha.
   När det gäller Status Quo kan jag på något sätt inte värja mig emot rytmerna, det fenomenala gunget och det direkt avväpnande soundet. När det är som bäst.
   Däremellan fanns det mycket att reta upp sig på under den 100 minuter långa konserten. Trumsolon trodde jag var en utdöende konstart. Ändå tvekade inte Matt Letley att ge sig på detta oväsen till publikens jubel. Dessutom var det många gitarrsolon som också gick över gränsen och tappade helt sitt värde.
   Sedan är det uppenbart att Francis Rossi är en så mycket sämre sångare än Rick Parfitt fast han låter som en trevlig engelsk gentleman i sina mellansnack.
   Nu byggde konserten, tack och lov, inte på instrumentala solon eller dålig sång utan på en genomgående stark repertoar där de psykologiskt hade spridit hörnstenarna. Från inledande ”Caroline” via ”What you’re proposin’” till traditionella finalen med John Fogertys ”Rockin’ all over the world”.
   Den ibland infernaliska gitarrattacken, stundtals på tre man, lät som något som stått modell till klassisk hårdrock men den melodiska styrkan räddade alla eventuella metalliska övertramp.
   Som i konsertens slutskede med ”Roll over lay down”, ”Down down”, ”Whatever you want” och nämnda Fogerty-låt. Efter det avskyvärda trumsolot fanns ju allt att vinna, ändå fumlade de i mina öron bort många låtar just där.
   Med groteska solon, konstiga tempoväxlingar och uppenbart omotiverade pauser mellan låtarna. En miss som kompenserades i extrapartiet där Status Quo passade på att hylla Chuck Berry med ”Rock’n’roll music” och en mix av de näraliggande låtarna ”Bye bye Johnny” och ”Johnny B Goode”.
   Då blev det helt uppenbart att Status Quo för kvällen gjorde Chuck Berry-låtar bättre än Chuck Berry.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (411)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juli 2007 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Arkel 7/05: Re: Minnen spelar spratt - eller????. För 10 000 år sen var jag på Malmen och h...

Zoli 6/05: Hej, Little Richards skivbolag hette inte Speciality utan Specialty. Alltså, a...

Uffe Ericson 5/04: The Searchers gjorde sin absolut sista live spelning den 31 mars i år och har n...

jeff christer 1/04: Har läst dina fina artikel om dom två sire skivorna , mycket bra . har båda p...

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Perre 1/03: Håkan, tack för den bästa runan som skrivits såhär dagarna efter...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.