Blogginlägg

Gruppen lever stort och högt på det förutsägbara

Postad: 2007-07-21 20:52
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/7 2007.

KONSERT
Status Quo
Brunnsparken, Örebro 18/7 2007


Det mesta är sig likt när Status Quo står på scen och ska väl så vara. Gruppen, med de båda frontpersonerna Rick Parfitt och Francis Rossi, levde upp till sitt cementerat stillastående namn (status quo=oförändrat läge) med sin patenterade boogierock som viktigaste ingrediens.
   Gruppen lever ju stort och högt på det förutsägbara och jag kan i många sammanhang hata just den där irriterande känslan när jag hör en artist eller ett band ge publiken vad publiken vill ha.
   När det gäller Status Quo kan jag på något sätt inte värja mig emot rytmerna, det fenomenala gunget och det direkt avväpnande soundet. När det är som bäst.
   Däremellan fanns det mycket att reta upp sig på under den 100 minuter långa konserten. Trumsolon trodde jag var en utdöende konstart. Ändå tvekade inte Matt Letley att ge sig på detta oväsen till publikens jubel. Dessutom var det många gitarrsolon som också gick över gränsen och tappade helt sitt värde.
   Sedan är det uppenbart att Francis Rossi är en så mycket sämre sångare än Rick Parfitt fast han låter som en trevlig engelsk gentleman i sina mellansnack.
   Nu byggde konserten, tack och lov, inte på instrumentala solon eller dålig sång utan på en genomgående stark repertoar där de psykologiskt hade spridit hörnstenarna. Från inledande ”Caroline” via ”What you’re proposin’” till traditionella finalen med John Fogertys ”Rockin’ all over the world”.
   Den ibland infernaliska gitarrattacken, stundtals på tre man, lät som något som stått modell till klassisk hårdrock men den melodiska styrkan räddade alla eventuella metalliska övertramp.
   Som i konsertens slutskede med ”Roll over lay down”, ”Down down”, ”Whatever you want” och nämnda Fogerty-låt. Efter det avskyvärda trumsolot fanns ju allt att vinna, ändå fumlade de i mina öron bort många låtar just där.
   Med groteska solon, konstiga tempoväxlingar och uppenbart omotiverade pauser mellan låtarna. En miss som kompenserades i extrapartiet där Status Quo passade på att hylla Chuck Berry med ”Rock’n’roll music” och en mix av de näraliggande låtarna ”Bye bye Johnny” och ”Johnny B Goode”.
   Då blev det helt uppenbart att Status Quo för kvällen gjorde Chuck Berry-låtar bättre än Chuck Berry.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (414)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (114)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juli 2007 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

TuffeTom 8/07: Beklagar Johan S. Jag missade ditt inlägg. Blev ju en kopia av det du redan s...

TuffeTom 8/07: Håller med om att debuten som soloartist var mycket bra. Men möjligen har du m...

Hans Schönning 4/07: Borde förstått det. Dina texter är alltid underhållande. Vi är ganska svältfödda...

Hans Schönning 3/07: Första Young-albumet kom 1969 och sålunda 50 år sedan. Inte 40 som du felatigt s...

Johan S 1/07: Hmm, måste nog protestera lite mot slutstycket. Henley har ju inte gjort så mång...

Mats 19/06: Jag var också där, på Olympen i Lund. Minns förbandet Tom Petty & The Heartbreak...

Mats 19/06: Hej, Bra och intressant som det mesta du skriver måste dock protestera när du sk...

Perre 7/06: Klockren analys av plattan som i mitt tycke är hans starkaste ögonblick Konsert...

Jan Lennell 3/06: Tack för en intressant redogörelse för ett fantastiskt album. Hörde det första g...

Björn Pettersson 31/05: Minnet är gott men kort, Tom Petty var förband vid konserten 1977😔...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.