Blogginlägg från juli, 2007

Sommarprogrammet ni (kanske) aldrig får höra

Postad: 2007-07-28 19:45
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/7 2007.

Jag blev aldrig någon sommarpratare. I år heller. Långsökt tanke när min vän Thomas ringer och säger att han anmält mig till programledarskaran. Det fanns aldrig tid för spänning, nyfikenhet eller ren skräck för då var det redan klart vilka som var utvalda.
   Däremot grodde tanken lite extra så jag satte ihop, inspirerad av programmen med Ulf Lundell och Plura, ett fiktivt program. Med låtval och allt. Programmet som ni nog aldrig kommer att höra. Här är några utdrag.
   Några inledningsfraser, förklarar att jag nog är bättre på det skrivna ordet än det talade. Sedan direkt på första låten utan att presentera. Jag tycker musiken i det här programmet ska presentera sig själv för att sedan följas upp med information, anekdoter och rundsnack.
   Ducks Deluxe: Love’s melody.
   Efter låten en kort historia om engelsk pubrock i allmänhet, berättar om 70-talets England och säger plötsligt att jag faktiskt aldrig var där på 70-talet.
   Berättar vidare om när just Thomas och jag träffade Sean Tyla vid ett senare tillfälle i mitten på 80-talet vid en av Ducks Deluxes korta återföreningar. Vi fick telefonnumret hem till honom, ringde honom hela lördagen men hans fru berättade att Sean var på fotboll men skulle komma snart. Han kom aldrig hem den kvällen så vår intervju sprack. Men vi gick i flera dagar och spånade på en bok om pubrock.
   The Beatles: She loves you.
   Låten, som egentligen inte kräver någon presentation, följs av min beskrivning hur musiken kom in i mitt liv någon gång på 50-talet via föräldrarnas radiogrammofon och 78-varvare med Bill Haleys ”Rock around the clock” som finaste klenod.
   Med den här simpla, tidiga Beatles-låten ville jag bara peka på den enskilda händelsen som förändrade mitt liv, The Beatles på Drop In på tv, och en låt från just det ögonblicket.

Philip Lynott: Dear miss lonely hearts.
   Phil Lynott visade mig och min vän Jan-Ola inspelningstudion Good Earth i centrala London i mars 1980. Hela Thin Lizzy var samlade i studion för att spela in nästa skiva, ”Chinatown”. Lynott överlämnade sin bok med poesi och vi ångrar oss än idag att vi inte lät honom signera boken. Intervjuade honom en gång till sommaren 1983 i Karlskoga Folkets Park.
   Ulf Lundell: Så mycket äldre.
Låten är från 1980, det bästa Ulf Lundell-året. ”Längre inåt landet” är en av världens tre bästa skivor och den här låten är pärlan. Otrolig turné och otrolig uppmärksamhet. När han var i Örebro var det en fotograf som följde Ulf i hälarna och det resulterade i en bok ”Det är långt mellan lycka och leda” där jag faktiskt hamnade på bild när vi var på väg in i hotell Continental efter spelningen.
   Ulf hade med sig den uppstoppade tuppen som tronade på scen och när han tröttnade på efterfesten tog han tuppen med sig upp på rummet. Medan jag fortsatte prata med hans dåvarande trummis, den färgstarke Ingemar Dunker, som släpade med sig en videoapparat på hela turnén.
   Det här var bara ett utdrag från mitt Sommarprogram. Det borde finnas plats för musik med Neil Young, Jackson Browne, Bruce Springsteen, Magnus Lindberg, Steve Gibbons, Wreckless Eric, Crazy Horse, Ian Gomm, Pogues och Ben Kweller också.

/ Håkan

Gruppen lever stort och högt på det förutsägbara

Postad: 2007-07-21 20:52
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/7 2007.

KONSERT
Status Quo
Brunnsparken, Örebro 18/7 2007


Det mesta är sig likt när Status Quo står på scen och ska väl så vara. Gruppen, med de båda frontpersonerna Rick Parfitt och Francis Rossi, levde upp till sitt cementerat stillastående namn (status quo=oförändrat läge) med sin patenterade boogierock som viktigaste ingrediens.
   Gruppen lever ju stort och högt på det förutsägbara och jag kan i många sammanhang hata just den där irriterande känslan när jag hör en artist eller ett band ge publiken vad publiken vill ha.
   När det gäller Status Quo kan jag på något sätt inte värja mig emot rytmerna, det fenomenala gunget och det direkt avväpnande soundet. När det är som bäst.
   Däremellan fanns det mycket att reta upp sig på under den 100 minuter långa konserten. Trumsolon trodde jag var en utdöende konstart. Ändå tvekade inte Matt Letley att ge sig på detta oväsen till publikens jubel. Dessutom var det många gitarrsolon som också gick över gränsen och tappade helt sitt värde.
   Sedan är det uppenbart att Francis Rossi är en så mycket sämre sångare än Rick Parfitt fast han låter som en trevlig engelsk gentleman i sina mellansnack.
   Nu byggde konserten, tack och lov, inte på instrumentala solon eller dålig sång utan på en genomgående stark repertoar där de psykologiskt hade spridit hörnstenarna. Från inledande ”Caroline” via ”What you’re proposin’” till traditionella finalen med John Fogertys ”Rockin’ all over the world”.
   Den ibland infernaliska gitarrattacken, stundtals på tre man, lät som något som stått modell till klassisk hårdrock men den melodiska styrkan räddade alla eventuella metalliska övertramp.
   Som i konsertens slutskede med ”Roll over lay down”, ”Down down”, ”Whatever you want” och nämnda Fogerty-låt. Efter det avskyvärda trumsolot fanns ju allt att vinna, ändå fumlade de i mina öron bort många låtar just där.
   Med groteska solon, konstiga tempoväxlingar och uppenbart omotiverade pauser mellan låtarna. En miss som kompenserades i extrapartiet där Status Quo passade på att hylla Chuck Berry med ”Rock’n’roll music” och en mix av de näraliggande låtarna ”Bye bye Johnny” och ”Johnny B Goode”.
   Då blev det helt uppenbart att Status Quo för kvällen gjorde Chuck Berry-låtar bättre än Chuck Berry.

/ Håkan

Rock’n’roll-legenden mötte lärjungen

Postad: 2007-07-20 20:47
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/7 2007.

CHUCK BERRY
NISSE HELLBERG
Brunnsparken, Örebro 18 juli 2007


CHUCK BERRY, gitarr och sång
Jim Marsala, bas
Charles Berry Jr, gitarr
Ingrid Berry, munspel, sang
Jean Michel Biger, trummor
Daniel Trustrup, piano

Det här är turnén där läromästaren och legendaren skulle möta lärjungen. Men Wilmer X-stjärnan Nisse Hellberg får aldrig en chans att uppträda tillsammans med Chuck Berry som nog struntar fullständigt i vilka artister han delar affisch med på den här turnén runt Sverige som omfattar sju spelningar.
   Stundtals stod jag och undrade om Chuck ens brydde sig om vilka låtar han tänker spela på sina konserter för vid ett tillfälle blev det pinsamt när han körde en låt, bluesen ”Key to the highway”, två gånger.
   Det var inget himlastormande kärleksbevis han lämnade över till sin publik igår mellan halv nio och halv tio. Däremot en rutinmässig föreställning där det fanns plats för alldeles för många spontana infall. Som gjorde hans musiker förvirrade och musiken ofokuserad och framträdandet förvandlades flera gånger till ett spektakel.
   Framträdande på onsdagskvällen, som färgstark ”paus” mellan Nisse och Status Quo, hade allt av traditionell rock’n’roll-revue över sig. Övervintrade 50-talister med en minst sagt överårig frontfigur vars stjärnglans, med all respekt, börjar falna lite.
   Där den lätt sluddrande sångrösten och stela scenpersonligheten räddades av det tidlösa och helt klassiska gitarrspelet. Och låtarna, naturligtvis.
   Visserligen påminde intron om varandra, gitarrfigurerna var intill identiska och rytmen i många låtar var förvillande lika. Ändå var det ren rock’n’roll-skönhet som blottade sig som bäst i låtar som ”Around & around” och ”Johnny B Goode”, konsertens allra bästa stunder.
   Frågan är om jag någonsin sammantaget upplevt en starkare låtlista på en konsert. En hel räcka klassiker, odödliga hits och rockmusikaliska milstolpar. Helt enkelt låtar av showstoppers-kvalité som artister världen över i decennier tillbaka använt som extralåtar på konserter för att nå ännu högre höjder.
   Med anledning av det så borde konserten med Chuck Berry hållit sig på en osviklig hög nivå men vi fick se inte bara en klassisk legendar utan också en saggig gubbe med dåligt minne. Som fumlade bort många låtar och lät bluesklangerna överskugga den rena rock’n’roll-känslan.
   Nisse Hellberg, som inledde kvällen, var däremot i strålande form och onekligen inspirerad i positionen att spela förband till den store Chuck. Med sitt lilla, men dynamithårda, kompband marknadsförde Hellberg inte bara sin senaste soloplatta, ”Snackbar blues”, utan spelade också några äldre sololåtar. Plus en helt nyskriven ”Kul att ses, tack och adjö”. En bagatell om ni frågar mig.
   På skiva har Hellbergs musik ett sansat uttryck men blev live en mer kompromisslös upplevelse med fler och längre gitarrsolon. Och rivigare rytmer. Som fyllde ut den jätelika scenen bra.
   Naturligtvis var han tvungen att tillfredsställa den gamla folkparkspubliken med ett örhänge, ”Lyckliga gatan”, där han sneglade Bingolottopubliken rätt i ögonen. Annars var Hellbergs uppvärmning inför Chuck Berrys entré helt perfekt.

Chuck Berrys låtar:
Roll over Beethoven
School days
Key to the highway
Carol
Little Queenie
You never can tell
My ding-a-ling
It hurts me too
Bio
Nadine
Old time rock and roll
Key to the highway
Around & around
Johnny B Goode
Let it rock
Reelin' and rockin'
House lights

Nisse Hellbergs låtar:
Tufft jobb
Snackbar blues
M/S Colinda
Det är något magiskt med dej
Kul att ses, tack och adjö
Kärlekens express
Lyckliga gatan
En stad som aldrig vaknar
Blues ABC
Söderns största hopp

/ Håkan

1979 revisited: Ian Gomm

Postad: 2007-07-12 08:28 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: 1979 revisited

Walesaren Ian Gomm har sedan i slutet av 70-talet tillhört mina fem-sex största favoriter från den här tiden. En tillbakadragen nästan skygg artist som från sin plats i bergen i Wales högst sporadiskt givit ut skivor under de senast decennierna. Och då helt utan promotion från artisten själv. 1996 släpptes albumet ”Crazy for you”, där för övrigt ännu en version av ”Cruel to be kind” ingår, men var närmast omöjlig att skaffa på skiva. Så efter ett desperat brev hem till Ian fick jag skivan på ett kassettband med hälsningen: ”To Håkan. Musically yours/Ian Gomm”. Det där med Gomm/Garland-sambandet stämde inte riktigt har jag upptäckt nu. Judy Garland föddes Frances Ethel Gumm.

Brinsley Schwarzs namn är för evigt inskrivet i pophistorien. Gruppen har varit en plattform till många intressanta grupper och artister. Schwarz själv och Bob Andrews återfinns numera i Rumour, Nick Lowe är sig själv tillsammans med Dave Edmunds men en kille som hade en alldeles underskattad roll i Brinsleys var Ian Gomm.
   Gomm, lustigt namn som han säger sig dela med Judy Garlands riktiga, var gitarrist, sångare och den gruppens andre låtskrivare bakom Lowe. De skrev på den tiden samma intelligenta poplåtar, men det är Nick Lowe som blivit stjärnan. Gomm blev ingenting.
   När Brinsleys medlemmar spreds för vinden for Ian Gomm till Wales och skymundan. Han började så smått jobba i studion och producerade faktiskt Stranglers allra första demo-tejper. Hade hela tiden kontakt med Brinsleys f d manager Dai Davies som med sin firma Albion som grund också bildade ett skivbolag med samma namn.
   Ian Gomm storartade comeback heter ”Summer holiday” (Albion) och understryker ytterligare att Nick Lowes ledarskap i Brinsley Schwarz var överdrivet. Gomms låtar håller bättre för en hel LP.

Gomm skrev många låtar till fem av gruppens sju LP-skivor han medverkade på. ”Cruel to be kind” skrev han ihop med Lowe och den låten fyller ut den Sverigepressade ”Jesus of cool”-upplagan. ”Hooked on love” gjordes på gruppens femte LP, ”Please don’t ever change”, men finns också med i en ny version på Gomms aktuella solo-LP.
   ”Summer holiday” visar att Gomm skriver bra okomplicerade poplåtar som är lätta att stampa takten till eller nynna obesvärat med i. Men låtarna, i tio fall av tolv hans egna, tenderar aldrig att bli schabloner eller tappa den gedigna instinkten.
   Han är en stor fantast av Beatles tidiga sound. Men han gör sina låtar med distans och egen vilja. Därför blir hans version av ”You can’t do that” smäktande och Chuck Berrys ”Come on” långsam och Costello-lik.
   Mestadels är det rockmusik i halvfart och han har definitivt kvar förmågan att skriva smånätta melodier som sedan arrangerats och producerats (Martin Rushent, känd från Stranglers skivor) på ett varierat sätt. Rock (”Black and white”, ”Dirty lies”), ballader (”Another year”) och akustisk pop (”Hold on”) trängs på ”Summer holiday”.
   “Kiss me quick, squeeze me slowly”-hatten på omslaget har blivit en kvalitetsförsäkring. Den skymtade senast på Mickey Jupps Legend-skiva.
   (Nerikes Allehanda 3 mars 1979)

/ Håkan

Djupa fantasier och konventionella argument

Postad: 2007-07-10 18:56
Kategori: Bok-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/7 2007.

Bengt Nyman
John Lennon var min bror, jag svär!
(Premium Publishing)

Den makalöst intressanta titeln lockar naturligtvis till läsning. Historien om romanfiguren Erik från Eksjö, som påstår att han är John Lennons bortglömde bror, är dock i grund och botten alltför ljusblå för att verka trovärdig.
   Romanen är dels en dagbok från 60-talets vardag där nyheter om Beatles vävs in i Eriks egna upplevelser. Och dels är det en veckas dramatiska rapporter på en psykiatrisk klinik i slutet av 2006.
   Strax efter John Lennons mord i december 1980 gick Erik in i en djup psykos, hamnade på psykiatrisk klinik och har således varit borta från verkligheten i över 26 år när han vaknar upp omtumlad och förvirrad.   
   Från första till sista sidan försöker Erik, eller Eric som han vill att det ska stavas, lägga fram argument varför han är Lennons bror. Han har tidigt blivit bortadopterad och hamnat i småländska Eksjö, en stad som för övrigt är författaren Bengt Nymans hemstad. Varken Erik eller Bengt övertygar mig som läsare.
   Det är lite för djupa fantasier och hans argument är som hämtade ur en konventionell John Lennon-biografi. Jag ska inte avslöja upplösningen på denna historia men även där känns epilogen tunn, alltför tunn, för att läsaren ska vara tillfredsställd med bokens crescendo på sidan 293.
   Författarens språk är inte så mycket mer spännande än att läsa sina egna dagsboksanteckningar från den tiden. Ty Nymans berättande är lite för mycket svart på vitt. Utan någon dramatisk, poetisk eller personlig touch.
   Då är samtalen med psykiatrikern Lennart, som ska nysta upp hela den här soppan, betydligt mer intressant. Men den avlutande kovändningen i psykiatrikerns förhållande till fallet känns som en tunn, alltför tunn, tråd att hänga upp hela den fantastiska historien på.

/ Håkan

1979 revisited: Rockfield

Postad: 2007-07-07 14:25 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: 1979 revisited

Rockfield-studion vid vägkorset i Monmouth i Wales nära gränsen till England var 70-talets hetaste inspelningsstudio. Och den finns kvar än idag.

Många grupper och artister har använt studiokomplexet Rockfield i Wales till skivinspelningar. Otaliga engelska skivor är inspelade där men också Jerry Williams och Monica Törnell har prövat på det engelska inspelningsförfarandet. Det har kring studion också vuxit upp en hord av studiomusiker, sångare, producenter, rockgrupper och tekniker som huserat fritt och nästan varit bosatta på Rockfield.
   Det fanns ett tag också en skivetikett som hette Rockfield vars initiativtagare och meste användare var Dave Edmunds. Han gjorde fyra singlar och LP:n ”Subtle as a flying mallet” (nu återutgiven på RCA) på den etiketten.
   Edmunds använde studion redan på Love Sculpture-tiden och utvecklade sedan sina enmansjobb just i Rockfield. Dessutom drog han dit många av de grupper han producerat genom åren som Man, Foghat, Ducks Deluxe och Brinsley Schwarz.
En nybildad engelsk grupp som länge haft sin arbetsplats i Rockfield är Aiwaves. Den tre man starka gruppen består av två mångkunniga instrumentalister, Ray Martinez och John David, som också sjunger plus en teknikerskicklig trummis, Dave Charles. De har alla ett gediget förflutet på den engelska rockscenen men är nu aktuella med sin debut-LP i eget namn, ”New day” (Mercury).

John David har den längsta musikerbanan. Han började som basist i Love Sculpture (då kallade han sig John Williams) för att sedan fortsätta tillsammans med Edmunds när den gruppen splittrades. 1971 lämnade han showbiz för att göra comeback 1975 i Andy Fairweather Lows kompgrupp. Gjorde sedan singlar i eget namn innan möjligheten med Airwaves uppstod.
   Ray Martinez spelade i början på 70-talet gitarr i två olika Rockfield-grupper, Spring och Gypsy, innan han började jobba som studiogitarrist på heltid.
   Trummisen Dave Charles var också med i slutet på 60-talet. Grupper som Help Yourself och Deke Leonard’s Iceberg innan han flyttade till Rockfield som tekniker/producent och studiotrummis.
   Det var alltså inom Rockfields väggar som de tre möttes tillsammans med husproducenten Pat Moran och Airwaves-idén föddes.
   Och de har tillbringat åtskillig tid i studion för inspelning av den här skivan. Sångharmonierna är genomarbetade liksom de arrangemang varje låt fått. Originallåtar (av John och Ray) som bäst kan betecknas som god popmusik. Musik som borde fylla all världens topplistor.
   Man kan spåra många beröringspunkter med större och mer kända artister. John David har en röst som påminner om Richard Davies i Supertramp, soundet i helhet har 10ccs flexibilitet och Gerry Raffertys låtstyrka.
   Personligen hittar jag många favoriter och har svårt att inte rekommendera hela LP:n.
   (Nerikes Allehanda, 24 februari 1979)

/ Håkan

Recensioner från Peace & Love-festivalen 2007

Postad: 2007-07-03 20:58
Kategori: Live-recensioner

De här recensionerna publicerades ursprungligen på Nerikes Allehandas nöjesblogg 28/6-1/7 2007.

28 juni 2007
Mellanlandning

Vi har just mellanlandat på hotellrummet mellan två konserter. Har sett en bedårande Sophie Zelmani-uppvisning på största scenen (full recension imorgon på denna plats), en oväntat halvakustiskt småcharmig konsert med Billie the Vision & the Dancers, en starkt sjungande Damien Rice och ett dundrande hysteriskt populärt gig med The Sounds på största scenen inför en miljon människor i publiken (kändes det som). De senare inledde med ”Living in America” och sedan gick det nedåt förutom ”Painted by numbers”.
Plura & Carla gjorde en nedtonad akustisk konsert på 45 minuter med ett urval låtar från sin repertoar. Och med Aftonbladets Per Bjurman i publiken. Låtlistan var så här:
Blues för Bodil Malmsten
Fulla för kärlekens skull
Mörkret knackar på din dörr
Ett litet finger
Ta min hand
Mil efter mil
Inget bra för mig själv
Min systers karneval

Bröderna Jonsson bor för övrigt på samma hotell som oss.

29 juni 2007
Anna Ternheim, scen 2
* * * *

När Zelmani så fint inledde första viktiga festivaldagen i Borlänge var det inte mer än rätt att Anna Ternheim strax efter midnatt kunde avsluta den lika charmant.
   Framför den stora scenen mitt i city på Stationsgatan, där det plötsligt rådde rökförbud framför scenen, gjorde Anna en nästan spöklik entré till ett soundtrack av durrande futuristiska bastoner och ett nätverk av keyboards.
   Anna tar numera en naturlig plats vid mikrofonen och är mer säker än någonsin. Dessutom har hon blivit en större scenpersonlighet. När hon exempelvis greppar elgitarren och bredbent manar fram ren och skär rockmusik.
   Men i Annas konsert pendlar det sedvanligt mellan musik med full elektrisk kraft och ödmjuka ballader med bara en akustisk gitarr eller piano som komp.
   Hon vill verkligen presentera något nytt i svenskt musikliv. Låter musikerna ta ut svängarna, jag ser verkligen i basisten Jerker Odelholms inspirerade ögon hur kul och spännande han tycker det är, och det spretar ibland och blir homogent ibland.
   Just den där sprakande känslan blir väldigt tydlig på slutet när ”My secret” inleds så harmoniskt men avslutas som värsta New York-rocken.
   Utan att vänta på några inropningar sätter sig sedan Anna vid pianot och den ofrånkomliga ”Shoreline” gör publiken väldigt lycklig.

29 juni 2007
Sophie Zelmani, scen 1
* * * *

Jag har väntat så länge, jag har längtat ännu längre, och så får jag till slut uppleva Sophie Zelmani på en festivalspelning när jag egentligen är övertygad om att hon har ungefär hundra procent mer att ge i en koncentrerad konsertsal med väggar och tak. Med exemplariskt ljud.
   På eftermiddagen på festivalens största scen är det allt annat. Ändå var det en ynnest att se och höra den hjärtskärande personliga Sophie framför ett i allra högsta grad slipat komp under ledning av gitarristen Lars Halapi.
   Hon kom in på scen helt vitklädd, långkjol och pratade, verkligen pratade, med publiken som bestod av övervägande festivalungdomar som lyssnade, verkligen lyssnade, och den timmen långa konserten hade många toppar.
   Snygga, lågmälda intron följdes av smygande, extremt melodiösa låtar som sedan ofta avslutades med magiska, långa avrundningar. Att det spretade lite soundmässigt skyller jag gärna på omständigheterna utomhus. Där dock Halapis gitarr, ofta en oerhört välstämd akustisk, gick fram nästan klockrent.
   Konsertens tolv låtar var av naturliga skäl huvudsakligen hämtade från vinterns album ”Memory loves you”, en skiva jag inte tyckte var i exklusiv nivå med hennes övriga fina skivor men jag måste nog ändra mig.
   I mina ögon och öron var versionen av ”Love on my mind” Peace & Love-festivalens första dags högsta höjdpunkt. Innan trummisen Peter Korhonen drog igång tempoökningen på slutet, som slutar i ett underbart crescendo, tittar basisten Thomas Axelsson på den infernaliskt tajte trummisen, ler lite och vet vad som komma skall.
   Sophie sjöng och bandet, där vi inte ska glömma bort pianisten Robert Qwarforth, spelade så att de mörka molnen just då tog omvägen runt Borlänge.

30 juni 2007
Marit Bergman, scen 1
* * * *

Sedvanligt snyggt klädd, för dagen i ljusgrön klänning med en mörkgrön lätt cape över, framför ett stort gäng musiker som var lika elegant klädda tog den glada tjejen Marit Bergman över den stora scenen tidigt igår kväll.
   Sällan har festivalprogram någon musikalisk planering i sitt dagsprogram men när den sprittande uppenbarelsen Miss Li igår direkt följdes av Marit så var det ovanligt passande. Marit idag är ju egentligen en alldeles naturligt uppföljning på den där livsglada, rastlösa musiken full av energi som bara måste ut.
   Marit har på bara några år växt ut till den stora artist som utan vidare kan hantera en stor publik och igår var det nästan Sounds-kapacitet på parkeringsplatsen framför scenen.
   Med åtta personer på scen, fyra tjejer och fyra killar, blev det musikaliskt alldeles fulländade versioner av alla hennes hits. Allt var kanske bokstavligen inte hits men låtkonstruktioner, från rena Springsteen-intron till typisk 60-talspop, tenderade att forma varje låt till en hit. Tillsammans med många tusen i publiken var succén ett faktum.
   En öppning med ”Baby dry your eye” och ”This is the year” lovade naturligtvis väldigt gott och fortsättningen blev inte sämre med toppar som ”Mama, I remember you now”, ”From now on”, naturligtvis ”Adios amigos” och allsången på slutet, ”I will always be your soldier”, kom så dags och tog andan ur oss alla..

1 juli 2007
The Ark, scen 1
* * *

Exakt 01:46 tog Peace & Love-festivalen slut här i Borlänge. Så dags hade Ola Salo & Co fått sällskap på scenen av Kristian från Sugarplum Fairy plus Timbuktu med alla sina vänner. En mäktig ”Prayer for the weekend” framkallade en hög karnevalsstämning och en respekfull stor avslutning på en rekordstor festival.
   Men det var just bara under extralåtarna som The Arks uppträdande kom upp i något som skulle kallas stor och spektakulär show. Inför nästan samtliga 20 000 personer på festivalområdet började konserten märkligt tamt och utan större inspiration.
   Dessutom var ljudet under konserten genomgående knapphändigt och klart underdimensionerat. Vilket gjorde att normala knockoutlåtar som ”Father of a son”, ”Let your body decide” och ”It takes a fool to remain sane” inte blev så mycket mer än en viskning i Borlänge-natten. Eller annars var det så att mina öron efter tre dagar festivalkonserter blivit lite skrynkliga.
   Salo fick kämpa hårt för att få det totala gensvaret från en publik som vid den tidpunkten på dygnet var något sönderfestade och trötta. Han mässade om extas och magi och lyckades först på slutet skapa någonting som kunde likna de superlativen. Men han fick också god hjälp av låtarna ”Worrying kind” och ”Echo chamber”.

1 juli 2007
Lars Winnerbäck, scen 5
* * *

När Lars Winnerbäck passerade mitt bord på uteserveringen på Hotell Brage i Borlänge igår eftermiddag kunde jag väl aldrig ana att han ett drygt dygn senare skulle stå på scen här och möta folkets jubel.
   Överraskningsgiget var förvisso akustiskt och platsen var en av de mindre scenerna, med stora trängselproblem som följd, men Winnerebäck tillhör onekligen en av de största klenoderna i svenskt artistliv just nu. Så nyfikenheten var följaktligen stor inför kvällens konsert.
   Förutom det exklusiva värdet av Winnerbäcks plötsliga uppdykande så var konserten ganska förutsägbar. Inte ens de utlovade nya låtarna, som här nedan har fått förmodade titlar, var så sensationella. Lät mer som konventionella Winnerbäck-låtar, faktiskt. Med lite svartare texter, kanske.
   Winnerbäck kompades genomgående av Johan Persson, Hovet-medlemmen, på gitarr och piano och Ola Gustavsson kom in som extragitarrist på de nya låtarna.
   Han har numera en röst full av självförtroende och verkligen inga problem att ta en fanatisk publik på rätt sätt. Han ber alla ta det lugnt och vara snälla mot varandra. Han hade publiken i sin hand från låt ett och allsången på slutet imponerade stort av en publik som ursprungligen inte alls kommit för Lars Winnerbäck.

Lars Winnerbäcks låtar:
Elden
Min älskling har ett hjärta av snö
Elegi
Om du lämnar mig nu
Hjärter Dams sista sång
Stackars
Över gränsen
För dig
Hugger i sten
Du hade tid
Om jag kommer dit igen
Kom änglar, kom älvor

/ Håkan

Oöverträffad historia om skivbolaget Metronome

Postad: 2007-07-03 19:05
Kategori: Bok-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/7 2007.

Håkan Lagher/Lasse Ermalm
De legendariska åren – Metronome Records
(Premium Publishing)

Ännu ett historiskt faktaspäckat dokument från flydda tider i den svenska musikhistorien. Den här boken må ha skivbolagets namn, Metronome, i sin titel men egentligen är det en fantastisk biografi om producenten och skivbolagsbossen Anders Burmans långa liv och erfarenhet. Ändå är det namnen på artisterna han har hjälpt till framgång, från Charlie Norman via Cornelis Vreeswijk till John Holm, som syns på omslaget.
   Men Burman är och var ingen människa som ville framhålla sig själv. Däremot har han varit en oerhört viktig motor i producerandet av ny svensk pop och rock, och tidigare jazz och schlager, under många, många decennier.
   Burmans livsverk har fått en grundlig redogörelse av herrar Lagher, journalist och författare, och Ermalm, klassisk skivomslagskreatör. Ett djupgående historiskt berättande blandas upp med aktuella intervjuer med väldigt många artister som fortfarande är vid liv. Och inte minst med huvudpersonen själv, Anders Burman, snart 80 år gammal.
   Verkligen intressant läsning där pusselbit läggs till pusselbit och blir till en ganska oöverträffad historia. Från Anders rötter i jazzen, såväl svensk som internationell, där de gamla drogproblemen kommer upp till ytan på ett ganska naket och avslöjande sätt. Till Metronome-erans storhetstid på 70-talet när han upptäckte nya stjärnor på löpande band.

Här får vi ingående och initierade detaljer kring varje artists vedermödor men också kända konflikter som ibland kom att gränsa till vanvett och höll på att stjälpa hela projekt. Vilket gjorde den vanligtvis spontane och snabbt jobbande Burman ännu mer gråhårig på den långa resan mot titeln legendar.
   Av alla artistberättelser, Siw Malmkvist, Svante Thuresson, Owe Thörnqvist, Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, Pugh Rogefeldt och Ola Magnell, är John Holm bokens verkliga höjdpunkt. Där får jag, som tror mig känna till alla baksidor, problem och strul inom pop- och rockbranschen, höra alldeles fantastiska sanningar om Holm som den absolut störste problemartisten av dem alla.
   Redan från dag ett i studion hos Burman var det konflikter om ljud, sound och strömstyrka som gör mig som läsare nästan uppgiven.
   Förlaget Premium, som är känt för att avbilda varje skivomslag i sina tidigare så detaljerade böcker, har den här gången tonat ner det visuella. Styrkan ligger i texten, med alla intervjuer som fogats samman med hjälp av Håkan Laghers fingertoppskänsla för svensk musikhistoria, och det raka ibland lätt ställningstagande språket. Där skivbolagets kompletta utgivning enbart ligger som ett index på slutet.
   Framgången med den här boken om ett svenskt skivbolag väcker naturligtvis förhoppningar om liknande biografier/skivbolagshistorier med Kjell Andersson/EMI, Stikkan Anderson/Polar och, varför inte, Bert Karlsson/Mariann.

/ Håkan

1979 revisited: Irland

Postad: 2007-07-02 12:19 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: 1979 revisited

Idag 2007 är Irland en alldeles naturlig rocknation, via mängder av folkmusik och rockartister, men 1979 visste världen väldigt lite om U2 exempelvis. Vilket gav (kanske lite provocerande) rubriken ”Irland – en vit fläck på rockkartan” över min artikel om Irlands rockhistoria.

Irland är ofta en vit fläck på den rockmusikaliska kartan. Precis som med de engelska ligafotbollsspelarna flyter gränserna mellan de skotska, engelska, walesiska och irländska rockgrupperna och andra folkinriktade grupper. Vem tänker till exempel på Van Morrison som irländare när han nu mestadels befinner sig i Staterna. Eller Thin Lizzy, Rory Gallagher och Boomtown Rats.
   De som definitivt bröt isen för de irländska musikerna var Them. Deras sångare och ledare hette Van Morrison och de fick redan 1965 två stora hits med ”Baby please don’t go” och ”Here comes the night”.
   De hann med ytterligare en stor hit, ”Gloria”, innan Van Morrison 1967 splittrade gruppen, som fortsatte ett tag utan Van, och satsade på en solokarriär. ”Brown eyed girl” blev en stor framgång men sedan har han satsat på LP-skivor.
   Them är för länge sedan begravna men Van Morrison fortsätter. Ett sensationellt bra framträdande i the Bands ”The last waltz” och LP:n ”Wavelength” är det senaste vi hört och sett av honom. En gammal Them-organist Peter Bardens ingår för övrigt i Morrisons nuvarande kompgrupp.
   En annan stor irländsk rockstjärna är Rory Gallagher som från helirländska trion Taste till dagens egna grupp skapat sig ett namn som gitarrfantom.

Thin Lizzy är också landets röster utåt. Visserligen har gruppen de senaste åren haft gitarrister ”utifrån” men deras rötter är irländska. Den skotske gitarristen Brian Robertson har förresten ersatts av just en irländare, återvändande Gary Moore.
   Moore har meriter från andra irländska grupper, en egen grupp, tidigare Lizzy-upplaga och nu senast misslyckade Colosseum II. Han är också aktuell med en egen LP där han får hjälp av bland annat Phil Lynott och andra musikerkompisar.
   Även nya vågen-grupperna har sina irländska representanter i Boomtown Rats och Radiators (from Space) .
   Rockmusik i all ära men folkmusiken har en stor förankring på Irland. Keltisk musik, med företrädare som Alan Stivell, har sina släktdrag och populära irländska folkmusikgrupper är Planxty och Chieftains. Den sistnämnda gruppen fick också förtroendet att skriva och framföra musiken till Stanley Kubricks film ”Barry Lyndon”.
   Horslips började också spela irländsk folkmusik i sin barndom men är numera rockigare än någonsin. Utan att därför förlora sitt ursprung. De flesta låtarna på deras nya LP, ”The man who built America” (DJM), har traditionella original som grund. Men de använder rockmusikens uttrycksmedel och resultatet blir överraskande och bra.
   De har använt en amerikansk producent, Steve Katz som jobbat med Blood Sweat & Tears och Lou Reed, och deras inriktning är klar. Här är det feta rockackord uppblandade med ovanligare instrument som flöjt, fiol och oförstörd orgel.
   Lyssna på skivans inledande låt, ”Loneliness”, och det smakar mer. Det lovar jag.
   (Nerikes Allehanda, 17 februari 1979)

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juli 2007 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.