Blogginlägg

Makalöst avväpnande Deadman

Postad: 2012-04-22 09:33
Kategori: Live-recensioner


                                                                                     Foto: Kristin Wester

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 20/4 2012.

DEADMAN
DEAD MAN
Scandic Grand Hotel, Örebro 19 april 2012
Konsertlängd: 20:02-20:57 (Dead Man, 55 min inklusive ett 10 min-jam) och 21:20-22:55 (Deadman, 95 min)
Min plats: Stående 10 meter snett framför scenen.


Helt ofattbart! Det numera kultstämplade Austin-bandet Deadman lyckades ännu en gång upprepa succén på en konsert i Örebro, en stad bandet nu besökt tre gånger på nio månader. Det blev en musikalisk upplevelse utan motstycke men mest förvånad blev jag för mina egna känslor. Upprepningar och repriser är inte ledord i min värld där överraskningar och nya kickar i de allra flesta fall betyder mer.
   Deadman-konserten i torsdagskväll får nog betraktas som en mindre upprepning men blev ändå en större känslomässig upplevelse.
   Efter förra årets två succékonserter i Örebro, med albumet "Take up your mat and walk" som läckert mellanspel, hade jag stålsatt mig inför Deadmans återkomst. Jag skulle den här gången minsann syna bandet i sömmarna, analysera soundet ut i fingerspetsarna och inte bara acceptera ett godkänt uppträdande.
   Uppfylld av alla dessa kritiska ambitioner kapitulerade jag tämligen snabbt när Deadman, med sångaren Steven Collins i spetsen för ett fantastiskt band, startade med "If I lay down in the river". Och tog ut svängarna direkt med en makalös och alldeles avväpnande 10 minuter lång version som innehöll lika mycket rötter som det magiska nuet. Omöjligt att inte älska gång efter gång.
   Höstens fina album med Deadman, "Take up your mat and walk", stod ännu en gång för majoriteten av scenrepertoaren men varje version av varje låt framkallade känslor identiska med första gången jag hörde dem.
   Bandet har bytt basist sedan sist och nye Glenn McGregor har kommit in fint i det tajta bandet. Han började optimistiskt med stickad mössa på huvudet men värmen och hettan i konferensrummet en våning upp på Scandic Grand Hotel fick honom snabbt att överge huvudbonad. Ja, Deadman uppträdde återigen som ett under av samspelt och homogen enhet där den till synes minst viktiga medlemmen, akustiske gitarristen och körsångaren Kevin McCollough, hade en verkligt bärande roll i bandet. Där hans röst låg som en exklusiv krydda ovanpå Steven Collins stämma rakt igenom hela konserten.
   Men Deadman var givetvis även i övrigt ett helt sammansvetsat band. Från trummisen Kyle Schneider (som min vän Johan jämförde med Charlie Watts i spelstil) via Matthew Mollicas mustiga orgeltoner till den allt mer dominerande gitarristen Jacob Hildebrand.
   Mellan alla på pappret kända och utsökta låtar, som ”Gilead”, ” This old world’s not gonna change”, den berättande ”Ballad of a good thief” och den långa episka finallåten ”When the music’s not forgotten”, klämde Deadman in ett överflöd av delikata detaljer som gjorde närvarokänslan än mer tydlig och unik.
   Jag ska inte påstå att det var spontant eller oplanerat men det var ytterst intressant att höra och se hur de knöt ihop en U2-låt, "Van Diemen's land", med sin egen "Till the morning comes". Eller när de plockade fram en antik Deadman-låt, den Paul Simon-inspirerade "Funny how", och passande slängde in några fraser från "Cecilia".
   Sedan ska vi absolut inte glömma konsertens nyskrivna bidrag, som jag tror hette ”Cheat on”, som dök upp som första extralåt. Med ett taktfast och nästan explosivt Motown-intro och underbar refräng hade låten både hit- och kvalitetsmässig elegans.
   Den här gången fick vi ingen The Band-cover, vid tidigare Örebrobesök gjorde de fina versioner av både ”The night they drove old Dixie down” och ”The weight”, och det hade kanske varit att gå känslorna för långt ty ungefär samtidigt som Deadman stod på scen i torsdagskväll kom den tragiska nyheten om att trummisen och sångaren Levon Helm hade dött.
   Planerna på att låta Örebros retrobaserade Dead Man värma upp inför Austins Deadman fanns redan i höstas men blev först nu verklighet. Och kvartettens konsert gjorde mig både glad och överraskad. Glad för att Dead Mans framträdande genomgående bjöd på mycket positiv musik och överraskad för att bandets repertoar innehöll så många omväxlande sound när de kombinerade engelsk progressiv rock, bluesrock, klassisk countryrock (doftade tidig Eagles om ”A pinch of salt”) och till och med några typiska Stones-riff i avslutningslåten. I en låtlista som var, vad jag förstod, övervägande egna låtar plus en cover, ”Love on my brain”, från Jim Fords klassiska album ”Harlan County”.
   Sångaren Kristoffer Sjödahl, även duktig gitarrist, har en fantastisk röst, som min kollega Anders Jakobson tidigare helt riktigt jämfört med Robert Plant, men det var bandets totala skicklighet som imponerade mest. Från gitarristen Peter Lindström (iklädd Wilco-t-shirt) och basisten Mikael Olausson till trummisen Jesper Mattsoff.

Låtarna:
If I lay down in the river
This old world’s not gonna change
Oh Delilah
Brother John
Van Diemen’s land/Till the morning comes
Gilead
Funny how
I‘m not who you think I am
Ballad of a good thief
Adios mi Corazon
Ain’t no music
Don’t do this to me
Take up your mat and walk

Extralåtar
Cheat on(?) (NY LÅT)
When the the music’s not forgotten


                                                                                     Foto: Kristin Wester

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (13)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2012 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.