Blogginlägg

LIVE#5: Bruce Springsteen 2005

Aftonbladet 24/6 2005.



BRUCE SPRINGSTEEN
Scandinavium, Göteborg 23/6 2005

Bruce Springsteen i eget majestät. Helt ensam på Scandinaviums stora scen gjorde han svårigheten till en enda stor möjlighet. Att fritt välja material, udda och annorlunda låtar före de rena hitsen, och spontant kunna bestämma allt för stunden.
   Nästan tio år efter sin förra soloturné, 1995-96-97 (13 mars 1996 på Cirkus i Stockholm), var det dags att återigen turnera världen runt på egen hand för Bruce. Sedan återföreningen med E Street Band 1999, ”Reunion tour” som uppföljning på den fenomenala samlingen ”Tracks”, hade turnéerna med bandet duggat tätt och Sverigebesöken varit ofta förekommande.
   ”Devils and dust” var skivan, släppt i april 2005, som skulle bädda för den här långa soloturnén. Bara Patti Scialfa och Soozie Tyrell, av E Street-medlemmarna, fanns med på det dämpade albumet.
   Turnén inleddes i USA i slutet på april innan han 24 maj landade i Dublin på Irland. Sedan följde England, Belgien, Spanien, Italien, Tyskland, Holland, Frankrike och Danmark innan de båda konserterna i Sverige. Turnén avslutades sedan i USA i november innan Bruce snabbt kom in på ett nytt spår med Seeger Sessions Band och folkmusikgenren.
   Två dagar efter Göteborg, 25 juni på Hovet i Stockholm, såg jag Bruce återupprepa magin och (nästan) nå upp i samma innerliga kvalitetsnivå.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/6 2005.

ENSAM BRUCE MED ALLA INGREDIENSER

Mycket har man upplevt och mer fick man uppleva i torsdagskväll i Göteborg. Som gammal rutinerad recensent vill man ju vara med om de unika stunderna, de annorlunda konserterna och de svåranalyserade höjdpunkterna. Bruce Springsteens solokonsert i Scandinavium tillhörde all de kategorierna och musikens motsvarighet till fritt fall.
   Jag brukar normalt ha svårt att sammanfatta tankar, snabbt bedöma kvalité och spontant sätta betyg direkt efter en konsert. Vid halvelva-tiden i torsdagskväll var det direkt omöjligt. Jag var inte förvirrad men möjligen lite förbryllad och definitivt splittrad efter en så omtumlande men också underbar konsertupplevelse.
   Ofta kommer man ut ur konsertlokalen euforiskt lycklig efter en så positivt laddad konsert men jag kände mig osäker fast jag anade att jag hade varit med om en historisk upplevelse.
   Jag rannsakade mitt minne och repriserade konserten låt för låt och kom efter 30 mil i bil fram till att det Bruce utförde i torsdags tveklöst står i nivå med många av hans tidigare konserter men knappt på någon punkt är jämförbar.
   Det var ingen konsert för den medelmåttige Springsteen-älskaren, exempelvis framförde han ingen låt från den klassiska ”Born to run”-skivan och bara en från ”Born in the USA”.
   Det var inte heller någon konsert för den hitinriktade Bruce-fantasten, bara en låt (den då nyinspelade ”This hard land”) framförde han från ”Greatest hits”-skivan.
   Och det var inte heller någon konsert för allsångsdiggarna, tempot var lågt (och blev nästan ännu lägre mot slutet av konserten) och refrängerna stod i skuggan av de långa verserna.
   Det var en konsert mycket olik alla andra av livets udda konsertupplevelser. Där Bruce vid den himmelska tramporgeln var både en fantastisk start och en underbar final på konserten.
   Och att variationen under konserten var total fast Bruce var helt själv på scen under två och en halv timme. Han växlade mellan gitarrer och pianon, både akustiska och elektriska, och gjorde konserten förbluffande variationsrik.
   Jag kan tro att majoriteten av Ullevi-publiken rynkar på näsan åt låtlistan här bredvid men jag kan lova att underhållningen, det raffinerade pendlandet mellan sött, surt och salt, fanns där hela tiden. Alla ingredienser fanns med fast tillagat på ett mycket mer privat och personligt sätt.
   Och föralldel med en stor dos krävande tålamod hos den publik som älskar honom intill döden. Ty inget kunde vara mer skrämmande än inledningen på konserten. När han började med ”Into the fire”, en av de anonyma låtarna från ”The rising”, på en frustande tramporgel, och sedan fortsatte med en helt omarrangerad och mycket bluesigare ”Reason to believe” som om han hade träffat Tom Waits och hämtat inspiration.
   Visserligen tyckte jag mig höra en busvissling just då men annars var det respektfullt på gränsen till andaktsfullt konserten igenom. Som en ny representant för falangen ”Quiet is the new loud” utnyttjade Bruce situationen genom att vid flera tillfällen gå ifrån mikrofonen och sjunga rakt ut i luften i det akustiskt perfekta Scandinavium, som just då var inbäddat i hängiven koncentration, där bara luftkonditioneringen brummade lätt i bakgrunden.
   Sedan växlade han mellan piano, då han sjöng bättre och mer soulfyllt än någonsin, och gitarr som han vid några tillfällen behandlade med rent ekvilibristisk skicklighet.
   Allsångshitsen uteblev som sagt men det fanns åtskilliga andra toppar i den gedigna setlistan. Som när han plockade upp två tämligen mediokra låtar på skiva, ”Real world” och önskelåten ”Fade away”, och gjorde stor konst av dem. Och så den helt magiska versionen av ”The promised land”, till enbart kompet av en handflata slagen mot gitarrsträngarna. Då var jag övertygad om att Guds roll övertagits av Mr Springsteen från New Jersey. Då blev det en så innerlig stämning i lokalen att det gick att fysiskt ta på känslan.

1. Into The Fire
2. Reason To Believe
3. Devils And Dust
4. Lonesome Day
5. Long Time Comin'
6. Highway 29
7. Incident On 57th Street
8. Real World
9. State Trooper
10. All I'm Thinkin' About
11. Highway Patrolman
12. Reno
13. Fade Away
14. Racing In The Street
15. The Rising
16. Lucky Town
17. Jesus Was An Only Son
18. This Hard Land
19. The Hitter
20. Matamoros Banks

Extralåtar
21. Cadillac Ranch
22. Bobby Jean
23. Maria's Bed
24. The Promised Land
25. Dream Baby Dream

Låtkommentaren: Av naturliga skäl, helt ensam på scen, blev det spridda skurar från många album, sammanlagt tio olika. Från "The wild, the innocent & the E Street shuffle" (1973) till den helt nya "Diesel & dust". "This hard land" kom endast på en "Greatest hits"-skiva 1995 och den avslutande coverlåten "Dream baby dream" har Bruce aldrig givit ut på en skiva. Det är en gammal Suicide-låt från 1979 som Bruce bara gjorde under 2005-turnén..
   Till nästa konsert, två dagar senare i Stockholm, hade Bruce bytt ut 13(!) låtar. Av vilka "The promise" (vid den här tidpunkten outgiven) och "Part man, part monkey" (singel-b-sida till "57 channels and nothin' on") var mest exklusiva.


Expressen 24/6 2005.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.