Blogginlägg från 2012-04-19

"Åh, vilken skiva!"

Postad: 2012-04-19 07:54
Kategori: Skiv-recensioner



Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 18/4 2012.

EVA EASTWOOD & THE MAJOR KEYS
Åh, vilken skiva!
(Darrow/Border)


Ännu en ny skiva på svenska med Eva Eastwood och vi börjar tämligen regelbundet känna igen mönstret nu på Evas svenska repertoar. Från den älskvärda svenska debuten "En ny stil i stan" för åtta år sedan till förra årets uppföljare "Lyckost" och nu mindre än ett år senare en ny svensk giv hårt retroinfluerade schlagers. Måhända med lite mer rockabillytouch i arrangemangen men fortfarande ekar det Towa Carson och Siw Malmkvist i de 60-talsinspirerade melodierna och vi ler igenkännande på nästan varje spår.
   Med det helt återförenade Major Keys, bandets första credit på sex år, i ryggen har det givetvis blivit genuint svängigare, entusiastiskt mer hemvävt och automatiskt ett litet steg tillbaka till de väldoftande rockabillyrytmerna. Sedan återstår att bedöma om det är så unikt eller utvecklande att ockupera samma smala nisch på skiva efter skiva. Kanske upprepas receptet den här gången lite väl snabbt.
   Å andra sidan är det här Eva Eastwood som bäst till skillnad från hennes senaste engelska skivor som gått i stå med alltför kommersiella ambitioner. "Åh, vilken skiva!" är ännu ett bevis på Eva Eastwood utsökta förmåga att skriva catchy låtar, smittande melodier och snillrika texter. Spetsat med engelsk rutinerad doo-wop-kör (The Roomates), en ingrediens som vi också känner igen från Evas tidigare skivor.
   Nya skivan ges ut på engelska för att vi riktigt ska kunna bedöma Eva Eastwood som en omväxlande och bred artist. Men jag koncentrerar den här recensionen på den svenska varianten för det är den jag har hört.
   Skivan är alltså fylld med slagkraftiga och hitmässiga låtar som ekar bekant i nästan varje strof. Om Eva upprepar sig själv eller har punktmarkerat det typiska 60-talsspoundet medvetet är svårare att avgöra. Ibland gränsar det farligt nära parodi. "Åh, Peter", titellåten och "Krama mig", men när energin är på topp, som den är vid upprepade tillfällen. är den här skivan som bäst.
   Slutet på "Åh, vilken skiva!" är fantastiskt. "Ös med klös" är rena rockabillyfyrverkeriet och "Amors pilar" är både energi och gammal Svensktoppen i en härlig mix. Och finalen med "Sorgliga filmer" är så älskvärd. I både text, dubblerad röst, gitarrattack, pipig orgel och en underbar produktion. Men resan dit är lite ojämn och fylld med förutsägbara rim, nostalgiska tillbakablickar och för all del många starka melodiska höjdpunkter.

/ Håkan

"When the last hero has left the building"

Postad: 2012-04-19 07:47
Kategori: Skiv-recensioner



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/4 2012.

STEVEN WESTERGAARD
When the last hero has left the building
(Steven Westergaard)


Örebroaren Steven Westergaard, som brukar beskrivas som en erfaren coverartist, skivdebuterar på riktigt i en nästan chockartat välljudande produktion.
   Hans låtar är inte speciellt unika eller personliga, du kan lätt hitta paralleller med artister som Bryan Adams och andra hårdrock light-artister, men den musikaliska inramningen är så smakfull, spännande och varierad att jag även kan höra det unika ekot av Tom Petty mellan instrumenten och textraderna.
   Flera musiker har hämtats från musikerkollektivet Jeremias Session Band och det är främst producenterna Clas Olofsson och Fredrik Landh som snickrat ihop detta läckra ljudbygge. Som har givit Stevens låtar full rättvisa och via läckra omväxlande arrangemang ett album av stor underhållande prägel.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (433)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (19)
Jul (70)
Konserter (224)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (127)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2012 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Kjell J 19/05: Verkligen trist att höra, lärde om Moon Martin via Lennart P, när det begav s...

Lennart Grönfelt 15/05: Fick liveskivan av en kompis 70 som inte tyckte den va något att ha, gick hem o...

Lars Thorstenson 14/05: Hamnade här efter jag hört att Moon tragiskt nog nyligen gått bort. Denna sor...

Jan Lennell 12/05: Fantastiskt album! En av de bättre låtarna tycker jag även är gospelrökaren...

Björn Stein 9/05: True Legend R.I.P, bara Jerry Lee Lewis kvar!...

Björn Stein 1/05: Instämmer helt med dig, hjärtat klarar knappt av att lyssna. Värdigt, tänker...

Håkan Gustafsson 29/04: Väldigt bra konsert! Jag inser alltid hur viktig Jalle Lorensson är för sound...

Björn 20/04: Hej Håkan! Håller med dig, bra låtar och Eldkvarn brinner. Men mixning, vad h...

Janne 15/04: Tack! Läste om Lucinda Williams, ‘Car Wheels on a Gravel Road’ på Rolli...

Fredrik Henriksson 7/04: Hej! Fint att du skriver så engagerat och detaljerat om mina föräldrar oc...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.