Blogginlägg

Clarence Clemons (1942-2011)

En, på många olika sätt, stor man har gått ur tiden. Clarence Clemons, som personifierat rock’n’roll-saxofon i närmare 40 år, finns inte mer men det gigantiska ljud han pressade ur sitt instrument kommer aldrig att tystna i vårt minne.
   Clarence presenterade sig för mig hösten 1975 både visuellt (omslaget till ”Born to run”) och ljudmässigt. Han fanns med på sex av skivans åtta spår och satte oerhörda avtryck i låtar som ”Thunder road”, ”She’s the one”, titellåten och, naturligtvis, slagnumret ”Jungleland”. Sedan dess har hans saxofon haft en central roll i E Street Band och bandet kan nog inte leva vidare under det namnet utan Clarence.
   På konserter och skivor med Bruce Springsteen har Clemons magiska saxsound satt en stor prägel och jag glömmer aldrig när han stegade fram på konserten i Globen 2007 och bland de sex extralåtarna, uppenbart hetsad av fanatikerna längst fram närmast scenen, och drog igång ”Jungleland”. Det var enda gången jag fick uppleva den klassikern live och som jag då skrev ”’Jungleland’ kom och vände upp och ned på alla förutsättningar. Clarence Clemons kanske inte har sin ungdoms energi kvar men känslan i saxofonen var helt och hållet fantastisk.”
   Vi ska inte heller glömma Clemons soloskivor från 80-talet, ”Hero” (1985) och ”A night with Mr C” (1989), och i morse när jag läste om hans död på text-tv spelade jag hans Jackson Browne-duett ”You’re a friend of mine” till hans minne. Det ekande 80-talssoundet kanske känns daterat idag men Clarence Clemons sax hade en enorm styrka både då och idag.
   Bruce har hyllat sin vän med följande ord: ”Clarence lived a wonderful life. He carried within him a love of people that made them love him. He created a wondrous and extended family. He loved the saxophone, loved our fans and gave everything he had every night he stepped on stage. His loss is immeasurable and we are honored and thankful to have known him and had the opportunity to stand beside him for nearly forty years. He was my great friend, my partner, and with Clarence at my side, my band and I were able to tell a story far deeper than those simply contained in our music. His life, his memory, and his love will live on in that story and in our band.”
   Clarence Clemons dog i lördagskväll 18 juni 2011 i sviterna av en stroke.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.