Blogginlägg

Hjärtligt mänsklig pubrock

Postad: 2007-02-28 21:49 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: Pubrock

Det engelskt klassiska pubrockbandet Inmates är på väg till Sverige och eftersom de planerar att landa i Örebro så kan jag inte låta bli att gräva ner mig i både deras historia och mina personliga minnen. Att jag sedan kommit över deras aktuella rider kan bli en explosiv final på den här artikeln.
   De var som fem yngre bröder till Dr Feelgood på 70-talet men verkligen inte så mycket sämre. De var poppigare, souligare, r&b-igare och även stundtals punkigare än det mer traditionella Southend-bandet. Hur nu allt det gick ihop.
   Att Inmates på scen 2007 är en så stor grej är ju det faktum att de har exakt samma uppställning idag som för 22 år sedan. Det bedömer jag som något riktigt unikt i dagens återföreningshysteri.
   Inmates gjorde sin debut i april 1978 på puben Hope & Anchor i Islington, London. Det var alltså den jättelike sångaren Bill Hurley, den vänsterhänte gitarristen Peter Gunn (fast han egentligen hette Staines i efternamn), basisten Ben Donnelly, kompgitarristen Tony Oliver och dåvarande trummisen Jim Russell.
   Det var efter punkens genombrott men musikaliskt hade de nog mer gemensamt med den klassiska engelska jordnära pubrocken. De blev snabbt stammisar på pubarna runt i London och tidningarna vaknade vilket följaktligen fick skivbolagen att höja på ögonbrynen.
   Andrew Lauder, känd engelsk skivprofil på skivbolaget Radar, tussade ihop Inmates med den rutinerade skivproducenten Vic Maile (Dr Feelgood, Count Bishops, Eddie & the Hot Rods, Motörhead, Brinsley Schwartz och många fler) och resultatet blev en formidabel version av Standells gamla garageklassiker ”Dirty water” från 1966. Fast de hade bytt ut de amerikanska geografiska platserna till motsvarande engelska.
   Singeln släpptes på det lilla bolaget Soho men snart var Inmates på Radar där de blev skivbolagskollegor med Elvis Costello och Nick Lowe.

Inmates sound var i första hand byggt på Bill Hurleys fantastiska omfångsrika röst och Peter Gunns gitarr som hämtat mycket näring i Chuck Berrys klassiska stil.
   Gruppens andra album, ”A shot in the dark”, släpptes i USA av en händelse samtidigt som John Lennons mördades och med den titeln hade skivan av förklarliga skäl inte en kommersiell chans.
   Inför tredje skivan bytte bandet producent till Stuart Coleman som pressade Hurley att sjunga bättre och bättre. Det slutade med dåligt självförtroende och ett djupt nervöst sammanbrott. Han lämnade gruppen för några år och ersattes då av sångaren i Eddie & the Hot Rods, Barrie Masters.
   1985 var Bill Hurleys stora comebackår. Det började med soloskivan ”Double agent”, fylld av läckra soul- och rock’n’roll-covers, och fortsatte med Big Heat, ett tiomannaband med Hurley och Drew Barfield längst fram. De fick göra en singel, ”Watch me catch fire”, producerad av Elvis Costello som är något av det vackraste och mest effektiva jag någonsin hört på skiva.
   Två röster, ett mäktigt blås och en alldeles underbar soulballad.
   I maj 1985 såg jag Bill Hurley på Dingwalls i London. Han kompades av Enforcers och de två gitarristerna spelade mer för livet än för konstens bevarande.
   Men det var något ännu större att live få uppleva Big Heat på Half Moon i december samma år. Ett tajt band, underbart blås och samspelet mellan den mäktige Hurley och den lille Barfield var något helt oförglömligt.

Big Heat fick överraskande nog inte göra någon mer skiva och Hurley var snart tillbaka hos sina Inmates-kamrater och nådde nästan toppen av sin kommersiella karriär 1987 när de till 20-årsminnet av ”Sgt Pepper” inbjöds till Paris för att genomföra en spelning med bara Beatles-låtar.
   Konserten var säkert alldeles bedårande för skivan, inspelad på konserten, som släpptes senare samma år, ”Meet the Beatles”, är ju något alldeles extra. Underbara Beatles-låtar behandlade på ett ruffigt sätt som bara kan jämföras med exempelvis Rolling Stones.
   Året därpå kom Inmates till Sverige och jag fick ännu en gång chansen att se detta hjärtligt mänskliga band. I hemstaden Örebro dessutom.
   När de kom i maj 1988 saknades gitarristen Peter Gunn men det gjorde inte så mycket. Han var nämligen tillfälligt ersatt av John ”Gypie” Mayo som en gång i tiden ersatte Wilko Johnson i Dr Feelgood.
   Repertoaren för kvällen började och slutade med Beatleslåtar, ”Back in the USSR”, ”Little child” och ”I’m down”, men bjöd också på en sedvanlig mix av egna låtar och gudomliga covers som exempelvis ”Can I get a witness”.
   När Inmates nu återvänder till Sverige så är det säkert inte som världsfrånvarande musiker utan som de trygga, vanliga engelsmän de lever. Visserligen har jag hört rykten om att de i Örebro ska få åka limousin från hotellet till spellokalen men deras rider, listan på mat och dryck som de vill ha i sin loge, är närmast blygsam efter dagens mått mätt.
   Förutom smörgåsar, grönsaker, middag (en vegetarisk), frukt, choklad, öl och vatten vill de ha två flaskor Jack Daniels med is.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (377)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (100)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2007 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28        

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Janne 14/08: Fantastisk platta. Jag har läst att Hiatt skrev "Have a little faith in me" i st...

Lennart 7/08: Hej! Var också på nämnda konsert och mitt minne från den är/var att J Geils B...

Peter Alzen 21/07: Finns nån chans att få veta vilka de 38 för radion var? ...

Mikael Löwengren 8/07: Den släpptes faktiskt på kassett. Dock inte på LP. ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.