Blogginlägg

Inga soloambitioner kvar

Postad: 2007-02-26 19:03 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: Krönikor

- Vem fan är Nils Löfgren?
   Sommaren 1976 fick jag frågan ett antal gånger. Min ljusblå t-shirt, för länge sedan urtvättad och bortkastad, från konserten i maj samma år med Nils Lofgren framkallade frågorna som ibland kändes som påståenden med utropstecken.
   I maj hade jag tagit tåget ner till Lund för att se den enda svenska konserten med Nils Lofgren. Han hade på kort varsel lagt in en Sverigespelning bland de europeiska konserterna och jag kunde inte motstå frestelsen. Inte heller kunde ett sent nattåg med sovvagn hindra mig från att åka hem direkt efter konserten.
   Vid det här tillfället hade Nils just släppt sitt andra soloalbum, ”Cry tough”, men det var många år tidigare jag hade fått upp öronen och ögonen för denne svenskättade amerikan.
   Nils, som har svensk/italienska föräldrar, kom att göra debut i de stora sammanhangen 1970 när han fick spela piano på Neil Youngs ”After the goldrush”-skiva. Han hade sökt sig till Youngs sällskap i förhoppning om att få spela gitarr men där fanns ju redan Neil och Danny Whitten.
   Redan som 17-åring blev Nils professionell och spelade i grupper som Crystal Mesh, The Shot och Paul Dowell & The Dolphin. På en singel med den sistnämnda gruppen, “Let’s get together”/”Grubb’s blues” (1968) står det faktiskt Nils Lothgrin som låtskrivare.

Ja, det är alltså Nils Lofgren, numera mest känd som gitarrkompanjon till Bruce Springsteen i E Street Band, som den här historien handlar om. Men det skulle hända mycket innan han i maj 1984 fick äran att ersätta Steve van Zandt i bandet bakom Bruce.
   1969 bildade Nils gruppen Grin och det är ju mycket möjligt att namnet föddes ur den felstavning jag refererade till ovanför. Men det var först två år senare, efter Young-inhoppet, som Grin debuterade på skiva. Och det är här jag upptäcker Grin, Nils Lofgren och en skiva som lite unikt på den tiden kombinerade traditionell rock med mjuka, hänsynslöst vackra ballader.
   Men innan Grin-debuiten hoppade Nils tillfälligt med i Crazy Horse. Neil Youngs kompgrupp på deras första skiva på egen hand. Och han släppte till två egna låtar till skivan, ”Beggars day” (skulle långt senare bli en av hörnstenarna i Lofgrens konsertrepertoar) och ”Nobody”, men det var Whittens ”I don’t want to talk about it” som var skivans och den mannens stora höjdpunkt.
   En låt som förvandlades till en evergreen när Rod Stewart gjorde den 1975 på albumet ”Atlantic crossing”. Men då hade Whitten varit död i flera år. Den tidigt drogberoende Whitten fick ju i stort sett sparken från Neil Youngs kompband 18 november 1972. Samma kväll dog han av en överdos, med droger han köpt för de pengar ($50) han fick av Neil till en flygplansbiljett hem.
   Whittens död kom senare att påverka Neil Young att skriva några av sina svartaste sånger. Grin levde dock vidare utan några större rubriker. Men förstalbumet fick mig att i någon sorts årskrönika utropa gruppen till nästa års genombrott.

1972 kom albumet ”1+1” där pendlandet mellan softa och rockiga låtar var än mer tydligt. Därför delades låtarna upp på varsin sida som därmed förklarar albumtiteln.
   Nils delade fortfarande sin tid mellan Grin, som numera hade broder Tom Lofgren som medlem, och Neil Young. När gruppens tredje skiva, ”All out”, släpptes 1973 turnerade Nils med Neil Young och spelade in den i flera avseenden svarta skivan ”Tonight’s the night” live på turnén som nådde England men inte Sverige.
   Nils fortsatte sedan harva på med Grin som 1974 kom med sin sista skiva tillsammans, ”Gone crazy”, men inget hände av modell större så gruppen splittrades.
   Under en tid ryktades det att Nils Lofgren skulle bli den gitarrist som ersatte Mick Taylor i Rolling Stones. Det var många om budet, Jeff Beck, Harvey Mandel, Rory Gallagher och många fler, men det blev som vi nu vet Ronnie Wood från Faces. Och Nils koncentrerade sig på solokarriären. Slog till direkt med en alldeles underbar solodebut, ”Nils Lofgren”, där låtar som ”Keith don’t go” (om Keith Richards) och ”Back it up”.
   Följde upp med den nästan lika starka ”Cry tough” 1976, med titellåten och ”Mud in your eye” som toppar. Den här måndagskvällen i maj 1976 kom Nils till Lund direkt från Lancaster i England med sitt eget band, där brorsan Tom var fast medlem, och repertoaren dominerades av de nya låtarna.
   Efter 45 minuters försening inledde han med titellåten, fortsatte med ”It’s not a crime” och ”Incidentally it’s over” innan höjdpunkterna från hela karriären avlöste varandra. Där de lugnare låtarna ”Everybody’s missing the sun” och ”Like rain” möttes med ovationsartade hyllningar från publiken.
   Efter bara en timmes konsert avslutade han med en helt otrolig version av ”Back it up” men kom sedan tillbaka och gjorde ”Rock’n’roll crook” och ”Keith don’t go” där han gav absolut allt.

I mars 1977 var det dags för tredje soloalbumet, ”I came to dance”, och även efter den här skivan kom Nils till Sverige och jag var på plats, den här gången i något mer lättillgängliga Konserthuset, i Stockholm en söndagskväll i juni. En ännu starkare konsert som också bevisades av det faktum att han senare samma år kom med den officiella liveskivan ”Night after night” inspelad på samma turné.
   Under en och en halv timme rusade Nils fram och åter över scenen där han ständigt utnyttjade sina kunskaper på gitarr. Men det var när han satte sig vid pianot för enda gången den kvällen, och framförde ”Going back”, det exploderade. Han blev inklappad två gånger och avslutade med en stämningsladdad ”Soft fun”.
   På nästa Nils-skiva, ”Nils” (1979), sökte han lite nya musikaliska vägar. Lät Bob Ezrin producera och hade skrivit tre låtar tillsammans med Lou Reed. Övervägande starkt material som också gick direkt in i scenrepertoaren kunde jag konstatera i september samma år när jag ännu en gång fick uppleva Nils på Konserthusets scen i Stockholm. Och den här gången gjorde han en fullständigt makalös version av ”I don’t want to talk about it”.
   Efter 1979 tappade jag lite närkontakt med Nils Lofgren och hans så kallade karriär. Huvudspåret i den här texten är ju att Nils aldrig ägnat tillräckligt stor tid till sin egen person och karriär. Med facit i hand var det väl under de här sena 70-talsåren som han genuint satsade på sig själv. I övrigt har han hamnat i kläm mellan olika åtaganden och en mindre viktig självbild.
   Han fortsatte visserligen producera skivor efter 1979, ”Night fades away” (1981) når aldrig upp till sitt snygga omslag och ”Wonderland” (1983) är väl bara mediokert bra, men ambitionerna att själv bli stor artist började redan här tyna bort.
   Exempelvis dök han upp i Neil Youngs spektakulära band hösten 1982. Europa-delen av turnén satte igång innan skivan ”Trans” kom ut. Det nya Neil Young-soundet, influerat av elektroniska och experimenterande grupper som Devo och Kraftwerk, kom att ta oss med storm, på ett både negativt och positivt sätt.

På scen var det en härligt spännande triumf, ett maskinellt elektroniskt sound där Neil och Nils bar sladdlösa mikrofoner och slamrade fram tunga nya låtar tillsammans med många Young-klassiker och en Lofgren i toppform. Han fick dessutom framföra några egna låtar, ”Beggars day” och ”I don’t want to talk about it”, under de två Sverigekonserterna som jag såg i Göteborg och Stockholm.
   Sommaren 1984 kom så Nils Lofgrens stora genombrott. Inte som egen artist utan som kompmusiker. Det var när Springsteen skulle ge sig ut på den storslagna turnén som uppföljare till den ännu större skivan ”Born in the USA” sommaren 1984. Steve van Zandt hade lämnat E Street Band och Nils Lofgren skulle ersätta honom i det samspelta gänget.
   Det gick naturligtvis mer än bra. Den 150 spelningar långa turnén nådde Sverige i juni 1985 och jag kunde konstatera att Nils skötte sig med beröm godkänt. Hon tog för sig på scen mycket påtagligare än van Zandt någonsin gjort.
   Som vanligt kom Nils egen skiva från 1985, ”Flip”, helt i skymundan av Bruce-spektaklet så det var först året därpå som han gav sig ut på en egen turné. Och den turnén, som annonserades som en solosväng, nådde faktiskt Sverige. En augustikväll 1986 såg jag honom uppträda i Brunnsparken i Örebro. Ännu en gång med sin bror Tom, på gitarr och keyboards, vid sin sida och ännu en gång med en alldeles utsökt låtlista.
   Inte nog med att han drog sina allra största låtar så spelade han en ny, och vid den tidpunkten, helt opublicerad Springsteen-låt, ”Man at the top”. En gömd Bruce-pärla som första gången skulle komma på skiva 1998 på Springsteens utsökta samling ”Tracks” och först 2003 kom Lofgrens egen version på tribute-skivan ”Light of day”, bara Bruce-låtar med andra artister.

   1988 följde ytterligare en Bruce-turné och Lofgrens egen karriär skulle aldrig mer bli sig lik. Åren med Bruce som arbetsgivare hade nästan demolerat hans egna ambitioner till en egen karriär.
   Några 90-tals-skivor kan jag ärligt rekommendera, ”Silver lining” (1991) och ”Crooked line” (1993), men i övrigt har det varit tunt med musikaliska toppar från Lofgren själv.
   Han gjorde ett snyggt inhopp, på gitarr och dragspel, hos Neil Young på dennes ”Unplugged”-framträdande på MTV 1992. Annars höll Nils Lofgren en låg profil fram till 1999 när E Street Band återupptog sin verksamhet och har besökt Sverige ytterligare några gånger sedan dess.
   Nils är mannen som inte bara gjort en frivolt på fotografi, omslaget till skivan ”Flip”, utan även i verkliga livet på scen vid ett flertal tillfällen.
   Att Nils Lofgren plötsligt kom in i min hjärna för någon månad sedan, fast han numera är tämligen kall som artist, beror till större delen på en aktuell dvd, ”Live acoustic”, där det förekommer tydliga exempel på att han är ganska ointresserad på en egen artistkarriär.
   Här får gitarren stort utrymme, övervägande akustisk, och det blir en duktig uppvisning och en parad i blixtrande soloinsatser som säkert är en blöt dröm för alla gitarrister.
   Det får mig att nostalgiskt luta mig tillbaka och tänka på hans underbara 70-tal när hans skivor var underbart starka enheter.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (394)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2007 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28        

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.