Blogginlägg

The Goulden boy

I måndags låg kuvertet innanför dörren nedanför brevinkastet. Frankerat med tre engelska frimärken med drottningen på, 72+72+1p, och innanför det vadderade kuvertet låg återutgivningen av Wreckless Erics tredje album, ”Big smash!”. Precis på återutgivningsdagen fick jag återse en skiva nästan exakt 27 år efter originalssläppet.
   Det känns som ett mycket naturligt läge att dra den tidiga historien om en av Englands mest missförstådda rockartister och excentriska individer överhuvudtaget. Och äntligen få berätta skälet till varför länken till hans officiella hemsida så bekvämt funnits tillgänglig här till höger från dag ett då jag anlände till Kollegiet-familjen.
   Wreckless Erics minst sagt ojämna karriär är ingen total framgångssaga. Full av hjärtliga höjdpunkter men ännu fler totala misslyckanden. Både privat och som artist. Boken om hans liv, ”A dysfunctional success” som han själv skrivit, är verkligen uppgång och fall på 283 sidor som är så naket underhållande att varje gång jag tar fram boken blir jag sittande i timmar och bara sväljer den ena kraschen efter den andra.
   Det väcker minnen, det väcker nostalgi och drar återigen igång den händelserika gårdagens självbiografiska klocka. I mitten av mars 1980 flydde jag och min vän Jan-Ola den svenska kärnkraftsomröstningen och landade för första gången i London och fick uppleva en fantastisk vår. Ett par veckor efter den officiella releasen av ovannämnda Wreckless Eric-skiva skulle vi få uppleva en konsert med mannen som sedan blev en besatt del av mitt liv.
   Han hade då på några år jobbat sig upp och blivit en av Stiffs mest produktiva artister. Hans ojämförligt mest kända låt, ”Whole wide world”, sitter uppspikad på väggen framför mig bakom datorn. En svart vinylsingel, Stiff Records BUY 16, med de sedvanligt humoristiska detaljerna.

A-sidan beskrivs som This side och B-sidan ”Sempahore signals” är That side. Med ytterligare information i form av Bring back stereo respektive Stay with mono.
   Och så givetvis Stiffs signum, de lustiga hälsningarna inristade i vinylen mellan skivspåren och etiketten: ”We’re not the same, he’s not the same” och ”Semaphorly yours – Eric”.
   Skivan är varken mer eller mindre en klassiker. Om än skruttigt producerad, av Nick Lowe (for Ian Dury Productions som det står på etiketten), men en helvetes massa energi som gick vägen från skivspelarens nål, rakt igenom högtalarna och in i lyssnarna lika obarmhärtigt kompromisslöst då, i augusti 1977 (samma månad som Elvis Costello lp-debuterade och Elvis Presley dog!), som nu. Ibland är sanningen verkligen enkel.
   Hans ”Whole wide world”, som faktiskt fick en sensationell pånyttfödelse i somras lagom till fotbolls-VM när Eric gjorde en nyinspelning, hade varit en av de mest uppmärksammade låtarna på samlingsskivan ”A bunch of Stiffs” som gjorde att han fick debutera på singel.
   Redan på sin andra singel, ”Reconnez Cherie” (februari 1978), hade Stiff lustigt nog designat en helt egen etikett till den 23-årige killen från Newhaven, Stiff Wrecords.
   Dessförinnan hade han blivit en del i 1977 års paketturné tillsammans med Nick Lowe, Elvis Costello, Ian Dury och Larry Wallis fast han bara hade släppt en enda singel.

Våren 1978 skulle han också lp-debutera med ”Wreckless Eric” som i sedvanlig Stiff-anda släpptes i två olika format, 12” och 10”, där den mindre skivan hade brunfärgad vinyl.
   Wreckless Eric, detta fantastiska artistnamn som en ordlek av våghalsig och vrak, föddes som Eric Goulden men det namnet har aldrig blivit känt ty hans karriär tog liksom aldrig fart fast Stiff regelbundet släppte skivor med honom.
   Det var kanske nära den där våren 1980 för då passade Cliff Richard på att spela in hans ”Broken doll”-låt fast utan någon större framgång.
   ”Big smash!” var hans tredje album och han skriver i cd-häftet att inspelningarna verkligen var turbulenta och rent ut sagt väldigt röriga i studion Parkgate, granne med ett pensionärshem, ute på landet i Sussex. En lugn, trevlig och produktiv miljö – trodde Stiff. Verkligheten var enligt Eric en helt annan:
   - Studion var inte riktigt färdigbyggd så vi var mest på puben. Och på pensionärshemmet gick de och la sig tidigt så det fanns inte så mycket tid över att göra skiva.

Eric var känd som en riktig festprisse under Stiffs tidiga år. Turnéerna blev röjiga, partyladdade och, dessvärre även, bristfälliga. Och det där accelererande illa uppförandet skulle till slut kräva ett stopp på hans tidiga karriär.
   Men först skulle han träffa mig och Jan-Ola 21 mars på YMCA i London. Vi hade haft en fantastisk dag i London. Först på skivbolaget Phonograms kontor på Park Street träffade vi Ian Broudie (långt senare framgångsrik som Lightning Seeds) och Steve Allen från gruppen Original Mirrors. Sedan blev vi skjutsade till Good Earth Studios på Dean Street där Thin Lizzy höll på att spela in sin nästa skiva, ”China town”, men anledningen att träffa Philip Lynott var att han just skulle släpps sin solo-platta ”Solo in Soho”.
   Fredagskvällen skulle sedan avslutas med Wreckless Eric-konsert på YMCA. En kväll som inleddes med The Crooks allmängiltiga poprock men fick en fortsättning av stora mått. Mellan förband och huvudakt gick det en liten oansenlig man i röda jeans och skinnjacka över golvet framför scenen. Han väckte ingen som helst uppmärksamhet.
   Tjugo minuter senare när han som Wreckless Eric intog scenen tillsammans med sitt kompband kunde ingen missa honom. En otroligt energisk och inspirerad konsert där det blev mer rockigt direkt än på skiva.
   Efter konserten jagade jag Erics turnéledare Tony Ferguson och vi fick så småningom en längre intervju med Wreckless Eric på ett så dags nästan folktomt ställe.
   Han var sprittande glad efter konserten och tyckte att det hade fungerat bra fast de körde nya låtar för första gången och klaviaturkillen saknades.
   En trött, svettig men väldigt lättad Eric förklarade varför han jobbar så hårt på scen.
   - Ja, det är min stil. Det är kul att ge järnet och nästan bjuda på 150 procent av sig själv. Jag tror jag lyckades, sade han och log.

Han berättade också att han skulle turnera som förband till Lene Lovich, fast det borde vara tvärtom var vi överens om, och att han längtade till Sverige där han varit året innan.
   Stiffs planer på en världsomfattande turné hade precis spruckit men Eric var då fortfarande nöjd med skivbolagets insatser för att försöka sälja hans skivor. Men långt senare skulle den bittra och bitska attityden bara växa i Wreckless Erics psyke.
   Han har beskrivit det allra bäst själv i den själbiografiska boken ”A dysfunctional success” där han dels mycket noggrant och detaljerat beskriver hela sin uppväxt och de första vilda åren som artist men också hinner med att kommentera de svåra åren efter Stiff fram till 1985.
   Den ofrånkomliga vågdalen inleddes just där våren 1980 när vi satt med honom framför oss. Visserligen var han fortfarande ett stort namn, han beskriver hur han i USA blev bjuden på alla droger som fanns, utom kokain, och stod på alla gästlistor i hela Hollywood.
   Han kom tillbaka till England utan självförtroende. Stiff-chefen Dave Robinson påstod plötsligt att han inte kunde skriva låtar och engagerade ett amerikanskt låtskrivarteam vilket fick Wreckless att se rött och spriten började bli hans vän.
   Det hjälpte inte ens att han med Billy Bragg som kontakt fick göra ett helt album i gruppen Captains Of Industry, som bland annat innehöll två Blockheads-medlemmar. Gruppen sprack innan skivan kom ut och Eric fortsatte dricka fast han just hade blivit pappa. Det gick så långt att han i nästa grupp Len Bright Combo uppträdde så kraftigt berusad att han under en konsert ramlade ner från scenen.

1985 såg det mycket mörkt ut för Eric Goulden. Men befinner man sig så pass långt ner på botten så finns det bara en väg – uppåt. Han tog tag i sin situation, kontaktade Alcoholics Anonymous och lyckades faktiskt ta sig upp och bort från alla droger och har klarat sig sedan dess.
   Karriären har vacklat, skivorna har gjorts sporadiskt på små oansenliga skivbolag och soundet kan knappast beskrivas som annat än oproducerat och slarvigt. Men ändå intressant. Har du läst så här långt ska jag lova att återkomma på den här sidan med en mer noggrann beskrivning av Wreckless Erics alla år efter AA.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.