Blogginlägg

#16/70: "Exile on Main St"

Postad: 2011-01-17 07:54
Kategori: 70-talets bästa

THE ROLLING STONES: Exile on Main St (Rolling Stones, 1972)

Just nu råkar klassikerna avlösa varandra i min lilla serie på för mig betydelsefulla 70-talsalbum. Omfångsmässigt, musikaliskt, historiskt värdefull och tidsmässigt är dubbelalbumet ”Exile on Main St” ett ovärderligt mästerverk för mig. Möjligen med undantag för det stilistiskt röriga och omotiverade omslaget, omslagsfoto och koncept Robert Frank, med fotografier hämtade från många håll.
   Och att jag valt att placera skivan på en meriterande 16:e-plats har ingenting att göra med att skivan förra året fick en uppmärksammad återlansering, Keith Richards underhållande och aktuella biografi ”Livet” eller att Svt under jul- och nyårshelgerna visat flera värdefulla konsertfilmer med Stones.
   Nej, ”Exile…” har sedan den släpptes i april 1972 cementerats i min själ och favoritlåtarna från skivan har ständigt skiftat. Jag är ingen tveklös Stones-fantast, om man nu ska jämföra med mitt bottenlösa Beatles-intresse, men naturligtvis finns det skivor med den legendariska Englandsgruppen som tveklöst platsar på en favoritlista över 70-talets viktigaste skivor.
   Men ”Exile on Main St” var ingen kritikersuccé när den kom och jag drogs nog med i den lite avvaktande bedömningen när jag recenserade skivan i maj 1972. Exempelvis hade jag då den tämligen förutsägbara uppfattningen att den här dubbel-lp:n lätt kunde ha slimmats till ett riktigt bra enkelalbum.
   Under rubriken ”En del frågetecken på Stones nya LP” räknar jag upp en del syrliga invändningar. Som bland annat ”…tyvärr tycks Rolling Stones ha varit nödsakade att ta med en del utfyllnadsmaterial”.
   Men idag tycker jag att ”Exile…” håller sin plats bland favoriterna just tack vare det splittrade soundet och variationen med den breda blandningen av typisk Stones-rock, countryballader, tungt bluessväng, gospelinfluerad rock och till och med calypso. Som spetsats till elegans med hjälp av en inspirerad tjejkör, ett blåskomp som färgar hela det historiska soundet och några väl valda extramusiker.
   Det är klart att slutresultatet inte kan kallas jämnt och homogent men de bästa livedubbelskivorna, Beatles vita (nummer ett av alla skivor jag äger!), Derek & the Dominoes ”Layla and other assorted love songs”, Stephen Stills Manassas första, The Clashs "London calling", Bruce Springsteens ”The river” och den här för att nämna några, är ju förbluffande bra tack vare sin variation och genomgående omväxlande form. Att kunna variera sig i närmare 80 minuter (66:48 i det här fallet) utan att periodvis gå ned på tomgång eller förvandla allt till rutinmässig upprepning.
   Inspelningarna till det som skulle bli ”Exile on Main St” var inte heller speciellt homogena eller känslomässigt harmoniska. Således finns det på skivan inspelningar och låtar skrivna under många år och från helt olika sammanhang.
   På många sätt påminner inspelningarna av ”Exile on Main St” om Beatles vita 1968. Sammanhållningen i de båda grupperna var vid respektive tillfälle högst bristfällig under inspelningsarbetet. Soloinspelningar blandades med helt andra formationer och exempelvis låten ”Happy”, Keith Richards stora mästerverk, har ett sådant tillvägagångssätt. Den är nämligen huvudsakligen inspelad av Keith, på gitarr, bas och sång, tillsammans med producenten Jimmy Miller, på trummor, och saxofonisten Bobby Keys på percussion.

Om man ska tro skivomslaget, vilket man inte ska göra enligt Bill Wyman, är det bara på en minoritet av låtar som Wyman spelar medan basgitarren i övrigt hanteras av Keith, Mick Taylor och på fyra låtar studiomusikern Bill Plummer, på ståbas, som hade en genuin jazzbakgrund genom att spela med Quincy Jones, Henry Mancini och Nancy Wilson. Men Plummer har senare också spelat med Tom Waits, Jesse Ed Davis och Judee Sill.
De fem medlemmarna i Rolling Stones är officiellt förstärkta med blåskillarna Bobby Keys och Jim Price och pianisten Nicky Hopkins. Permanenta extramusiker som sedan i sin tur förstärkts med ett antal keyboardspelare, Ian Stewart (pianisten som är bandets äldste inofficielle medlem), Billy Preston och Dr John plus en mängd, ofta färgade, körsångerskor, Clydie King, Shirley Goodman, Venetta Fields (samtliga ingick i den kollektiva trion Blackberries), Kathi McDonald och Tami Lynn.
   Huvudinspelningarna till ”Exile…” genomfördes i källaren på värdshuset Nellcôte i byn Villefranche-sur-Mer på den franska Rivieran nära gränsen till Italien. Keith Richards flyttade dit i maj 1971 och övriga Stones-medlemmar utvandrade samtidigt av skatteskäl från England till olika delar av Frankrike under inspelningarna av skivan.
   När Keith flyttade till Nellcôte var aldrig tanken att spela in i samma hus. De letade efter studios i Nice eller Cannes men fastnade sedan för den rymliga källaren på värdshuset där allt spelades in med hjälp av Stones mobila studio, Mobile Unit.
Inspelningarna skedde alltså hemma hos Keith och han blev något av centralpunkt under de här månaderna. Gitarristen Mick Taylor bodde nära Keith medan kompanjonen Mick Jagger först bodde i Saint-Tropez och senare i Paris med sin blivande fru Bianca, trummisen Charlie Watts bodde flera timmar bort med bil och Bill Wyman bodde uppe i bergen vid Grasse. Ett minst sagt splittrat gäng som sporadiskt samlades hos Keith och spelade in på nätterna.
   Hemma hos Keith dök även en gammal kompis upp i juli, Gram Parsons. Keith och Gram hade umgåtts sedan 1968 då Gram lämnade Byrds när de befann sig i London och var på väg till Sydafrika men Gram vägrade.
   Plötsligt kom Gram att inspirera Stones sound på låtar som ”Dear Doctor”, ”Country Honk”, ”Dead flowers” och ”Wild horses”. Den sistnämnda Stones-låten skänktes faktiskt först till Grams nya band Flying Burrito Brothers innan de själva spelade in den på ”Sticky fingers”. Nu dök Gram upp igen och flera låtar, ”Torn and frayed” och ”Sweet Virginia” (det ryktas att Gram sjunger i kören), har tydliga Parsons-tecken på ”Exile…”.
   Inspelningarna i källaren gjordes under väldigt kaotiska omständigheter, ett accelererande drogberoende och med innovativa inspelningsmetoder och det var långtifrån slutgiltiga versioner av låtarna som i december följde med till Los Angeles där skivan skulle mixas men även förstärkas med ytterligare inspelningar.
   Musikaliskt är ”Exile on Main St” fantastiskt omväxlande. Från traditionellt förutsägbara men fina Stones-ljud i låtar som ”Rocks off”, ”Rip this joint”, ”Shake your hips” (Slim Harpos låt kallas ”Hip shake” på inneromslaget) och ”Shine a light” till den lite mer akustiska och countryinspirerade sidan 2 där skivan når sin höjdpunkt flera gånger med låtar som ”Sweet Virginia”, ”Torn and frayed” (med Al Perkins på steelguitar), ”Black angel” (tillägnad rättsaktivisten Angela Davis) och den fint pianokryddade ”Loving cup”.
   Visst är några låtar på gränsen till bluestyngda jam men samtidigt är ”Tumbling dice”, ”Happy”, ”All down the line” och ”Soul survivor” rejäla hörnstenar i Stones samlade repertoar.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (400)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2011 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.