Blogginlägg

Långt till comeback för Jakob

Sitter just nu och lyssnar på ett radioprogram om och med Jakob Hellman. Musikjournalen ägnar en hel timme åt den omdiskuterade, geniförklarade och mytomspunne popsångaren från förr. 1989 var han det nya pophoppet, idag är han mest känd för att hålla sig undan. Hursomhelst är det tystnaden och icke-produktionen som byggt upp myten om personen Jakob Hellman allra bäst.
   Och det ofrånkomliga faktum att en nästan enad kritikerkår på 90-talet röstade fram hans första och enda album, ”…och det stora havet”, till den bästa svenska skivan genom alla tider. En skiva som släpptes 13 februari 1989, för nästan 18 år sedan, och har sålt i 160 000 ex. Av en artist, sångare och låtskrivare som när det begav sig var 24 år och i höstas fyllde han 41.
   Jakob Hellman är kanske det största och tydligaste exemplet på att tiden går. Och att vi inte får något gjort. Som en sorts mix av Syd Barrett och John Holm, en annan svensk artist med legendstatus känd för att försvinna under långa tider, har Jakob odlat myten effektivt med sitt i högsta grad sporadiska artistliv.

Debutskivan är onekligen en förvånansvärt bra skiva men om den håller för ovannämnda prestigefyllda utnämning går alltid att diskutera. Speciellt med tidsperspektivet som främsta kritiska synpunkt. Danne Sundquists produktion lider något av 80-talssjukdomen med ekodränkta trummor och syntar i var och varannan låt.
   I min recension, en vecka efter release, skrev jag när det talades så mycket om jämförelser med John Hiatt och Elvis Costello att jag hellre ville jämföra Jakob med Mikael Ramel. Med sina snillrika texter och hur han sedan åker berg-o-dalbana med sångstämmorna.
   Att jag även upplevde Sundquists sound som återhållsamt kan idag ifrågasättas men i slutet av 80-talet kanske det uppfattades så.
   Viktigare att konstatera är att skivan håller än idag. Inhandlade den remastrade och förlängda varianten för bara några år sedan, till ett oförskämt lågt pris dessutom, och fann skivan överraskande fräsch och stark.
   Utökad med singelspår, bidrag till hyllningsskivor och den i sanningens namn alldeles sagolika duetten ”Tusen dagar härifrån” från en Perssons Pack-skiva, hade den redan starka debutskivan vässats ytterligare.

I radioprogrammet berättar både Magnus Nygren, skivbolaget EMI, Danne Sundqvist, producenten, och Jakob själv intressant om upplevelserna kring inspelningarna.
   - Redan på första demon i december 1987 förstod vi att Jakob var annorlunda. Med röstuttrycket och att han behärskade det svenska språket. Ville också markera att han var avig, nämnde exempelvis Lill Lindfors som favoritartist. En traumatisk upplevelse när det inte blev något mer, berättar Nygren.
   - Jakob var jobbig hela tiden. Han kände sig ständigt överkörd. Krånglade, hade galna idéer och andades mitt i stavelser. Det var viktigt för honom att vara tuff. Om han hade fått som han velat så hade det låtit Einstürzende Neubaten om skivan, avslöjar Sundqvist.
   - Dan ville sätta sin prägel. Om inte jag sa emot så blev det som Dan ville. Jag ville vara punk och Elvis Costello. Då ville jag inte låta som Hylands Hörna, säger Joakim idag.
   - Det var nog de andras förtjänst att det lät så bra, har jag tänkt på efteråt, lägger Jakob till lite ödmjukt.

Musikjournalen-programmets 57 minuter är till hundra procent intressanta. Bakgrund, historia och korta intervjuer med inblandade musiker. Men det är koncentrerat kring skivan, inspelningen och den tiden. Ingenting om fortsättningen, turnéerna och de sporadiska och ibland pinsamt svaga comebackförsöken.
   Det är uppenbart att vi har att göra med en artist som är tämligen vilsen och osäker i både livet och på scen. Själv har jag några egna ögonblicksbilder från det förflutna med Jakob Hellman.
   Exakt en månad efter albumdebuten träffade jag Jakob i Örebro, en måndag i mars. Han var på väg runt Sverige på en promotionturné och uppträdde vid det här tillfället på Åhléns-varuhuset inför några hundra spontant förvånade kunder.
   Ensam med en gitarr och en trulig framtoning gjorde han de mest kända låtarna från skivan plus en nyskriven låt, ”Min Marie”, som aldrig sett dagens ljus på skiva för det skulle aldrig komma någon uppföljare till Jakobs debutplatta.

Efteråt träffade jag Jakob öga mot öga i en liten intervju där han vänligt men korthugget svarade på mina frågor. Vi satt i en nästan ödslig lunchrestaurang och han förklarade att han inte direkt älskade situationen.
   - Efter sexton skivaffärer är jag en aning trött på det här. Det känns som om jag bara vill sälja skivor, sade han tveksamt.
   Han berättade också att det redan var planerat för nästa skivinspelning nästa vår men att låtarna långtifrån var färdiga.
   - Jag har väldigt mycket idéer men låtarna finns ännu så länge bara i mitt huvud.
   Sedan hade jag förmånen att uppleva två konserter med Jakob på de två turnéer han genomförde under 1989.
   På vårens debutturné, med fyra rutinerade killar i kompbandet, var det en trulig, rastlös och osäker Jakob som ägnade mer energi åt låtarna än åt mellansnack på mindre än en timmes konsert. Elva låtar från skivan plus ovannämnda ”Min Marie” och en cover på Tant Struls ”Slicka mig ren”.
   Mitt betyg då: ”Intelligent och talangfull popmusik” .
Jakob Hellman gav sig ut på turné även till hösten samma år fast han inte hade släppt en enda ny låt. Samma band, som då var förstärkta med en tjej i kören. Nu var flickorna fler i publiken och de tindrande ögonen fick paradoxalt nog uppleva ett tuffare, grabbigare och mer mullrande rocksound.
   Här sjöng Jakob ytterligare några nya låtar, bland annat den aldrig utgivna ”Full sjökapten” och några covers.
   Min slutsats då: ”Popgeniet Jakob har blivit rockartist” .

Sedan blev det tyst.
   Frånsett duetten på Persson Pack-låten och ett plötsligt inhopp på en Brainpool-låt var det i stort sett helt tyst från Jakob. Fram till 1999 då någon tvingade en uppenbart ovillig Jakob att följa med på vissa Kalas-spelningar.
   Jag hade den inte fullt lika stora förmånen att då se och höra ett skandalöst uppträdande av Jakob med band. Blott en spillra av sitt forna rastlösa jag. Och jag tvingades, nästan mot min vilja, att bli riktigt negativ i min bedömning:
   Kvar av den en gång smått genialiske låtsnickaren är en förbryllad, bortkommen, desillusionerad och vilsen 33-åring. Som helt uppenbart önskade att han varit någon annanstans under de 43 minuter han stod på scen i lördagskväll. Hans röst var både svag och hes och kompbandet lät som de träffats en timme innan konserten.
   Fladdrigt, otajt och orepat med felsjungna verser, tekniska problem, omotiverade covers, missförstånd på scen och några nya låtar av osäker kvalité.
   Sedan har jag hört att comebackförsöket på scen 2003 var bättre men det låter i radioprogrammet som att det är långt till nästa skiva för Jakob Hellman.
   - Jag tar en låt i taget. Det blir mest pannkaka av de nya låtarna, säger Jakob.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.