Blogginlägg
Kent från fel håll
Plötsligt blev det så angeläget att diskutera Kent. Historien, nuet och framtiden. Jag har också min lilla personliga Kent-historia att berätta. Den började nämligen sent, alldeles för sent enligt alla förstå-sig-påare och experter i ämnet.
Jag var omgiven av Kent-fantaster redan från dag ett, någon gång 1995. Dåvarande nöjeschefen, numera min vän Johan, var tidigt en hängiven Kent-fanatiker och det skulle i alla sammanhang poängteras hur stora, hur viktiga, hur ouppnåeliga och hur sanslöst banbrytande kvintettens skivor var.
Mitt eget förhållande till Kents skivor höll en odramatiskt låg profil. Jag höll med men var ändå svalt neutral. Det lät bra men magin i Kents musik ville inte riktigt nå mina breddgrader. Kent var ”bara” ett namn bland all annan högkvalitativ svensk rockmusik.
Inte ens en exklusiv spelning på en ombyggd biograf i Örebro, 16 juni 1996, kunde få mig att konvertera. Inte heller på en stadsfestival i Örebro två år senare. Fast då hade jag giltigt skäl att tänka på annat. Jag var nämligen på väg till tidningen för att skriva en recension på Mikael Wiehe-konserten på samma festival.
Nåväl, min egen seriösa upptäckt av Kent kom veckorna innan jul 2000. Då hjärna och hjärta är vidöppna för nya smaker, dofter och spännande musik. Efter fyra album av just pliktskyldigt lyssnande så fick den då aktuella B-sides-samlingen med Kent mig nästan febrig av tillfredsställelse.
De båda inledande nyskrivna låtarna ”Chans” och ”Spökstad” blev inträdesbiljetten. Fortsättningen på cd-samlingen var både ojämn och slarvig men jag hittade fler favoriter även där. Den fantastiska ”Verkligen” gjorde mig övertygad om att Kent var det viktigaste, det största och det klart mest personliga av alla svenska band – någonsin.
Vid den tidpunkten ägde jag inget Kent-album utan har senare införskaffat skivorna. I fel kronologisk har jag njutit av Kent-låtar på lite närmare håll och med hela facit i handen kan jag ärligt erkänna att jag var lite sen i starten.
Jag har inte alls samma genomgående synpunkt på Kents historia som mina yngre kollegor här. Som menar att deras karriär är en enda lång utförsbacke. Jag tycker Jocke Berg har kvar sin geniala låtskrivarkvalité och utvecklingen av Kent-soundet, som tveklöst blivit bredare och mer publikvänligt, har inte alltid varit till nackdel.
/ Håkan
Cool och tuff på samma gång
Långt till comeback för Jakob
<< | Januari 2007 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 |
15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 |
22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 |
29 | 30 | 31 |
Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...
Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...
Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...
Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...
Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...
Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...
Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...
Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...


Kommentarer till blogginlägget: