Blogginlägg

Kent från fel håll

Plötsligt blev det så angeläget att diskutera Kent. Historien, nuet och framtiden. Jag har också min lilla personliga Kent-historia att berätta. Den började nämligen sent, alldeles för sent enligt alla förstå-sig-påare och experter i ämnet.
   Jag var omgiven av Kent-fantaster redan från dag ett, någon gång 1995. Dåvarande nöjeschefen, numera min vän Johan, var tidigt en hängiven Kent-fanatiker och det skulle i alla sammanhang poängteras hur stora, hur viktiga, hur ouppnåeliga och hur sanslöst banbrytande kvintettens skivor var.
   Mitt eget förhållande till Kents skivor höll en odramatiskt låg profil. Jag höll med men var ändå svalt neutral. Det lät bra men magin i Kents musik ville inte riktigt nå mina breddgrader. Kent var ”bara” ett namn bland all annan högkvalitativ svensk rockmusik.
   Inte ens en exklusiv spelning på en ombyggd biograf i Örebro, 16 juni 1996, kunde få mig att konvertera. Inte heller på en stadsfestival i Örebro två år senare. Fast då hade jag giltigt skäl att tänka på annat. Jag var nämligen på väg till tidningen för att skriva en recension på Mikael Wiehe-konserten på samma festival.

Nåväl, min egen seriösa upptäckt av Kent kom veckorna innan jul 2000. Då hjärna och hjärta är vidöppna för nya smaker, dofter och spännande musik. Efter fyra album av just pliktskyldigt lyssnande så fick den då aktuella B-sides-samlingen med Kent mig nästan febrig av tillfredsställelse.
   De båda inledande nyskrivna låtarna ”Chans” och ”Spökstad” blev inträdesbiljetten. Fortsättningen på cd-samlingen var både ojämn och slarvig men jag hittade fler favoriter även där. Den fantastiska ”Verkligen” gjorde mig övertygad om att Kent var det viktigaste, det största och det klart mest personliga av alla svenska band – någonsin.
   Vid den tidpunkten ägde jag inget Kent-album utan har senare införskaffat skivorna. I fel kronologisk har jag njutit av Kent-låtar på lite närmare håll och med hela facit i handen kan jag ärligt erkänna att jag var lite sen i starten.
   Jag har inte alls samma genomgående synpunkt på Kents historia som mina yngre kollegor här. Som menar att deras karriär är en enda lång utförsbacke. Jag tycker Jocke Berg har kvar sin geniala låtskrivarkvalité och utvecklingen av Kent-soundet, som tveklöst blivit bredare och mer publikvänligt, har inte alltid varit till nackdel.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.