Blogginlägg

Cool och tuff på samma gång

Idag för exakt 27 år sedan släppte den kända poprockgruppen The Pretenders sitt första album, eller LP som det hette på den tiden. Ett debutalbum som blev starten på en ganska oöverträffad karriär. Inte minst för frontpersonen Chrissie Hynde, den nu 55-åriga sångerskan, låtskrivaren och gitarristen, vars coola och passionerade utstrålning gjort decennier av rockhistorien så mycket mer intressant.
   Pretenders har under stora delar av sin karriär betraktats som ett brittiskt band fast Hynde är en genuin amerikanska född i Akron, Ohio. Staden, känd som hemstad för däcktillverkarna Goodyear och Firestone, fick ett plötsligt rockmusikaliskt uppsving några år innan Pretenders slog igenom. Det var det engelska skivbolaget Stiff som uppmärksammade grupper och artister just därifrån med en samlingsskiva, ”Akron Compilation”, där sångerskorna Rachel Sweet och Jane Aire var störst.

Men långt innan Stiff, tidigt 70-tal, hade Chrissie Hynde kommit till England och började skriva rockjournalistik på NME och blev kompis med bland annat Nick Kent. Därifrån till att starta band var givetvis inget stort steg. Men det tog några år efter 70-talets punkrevolution innan Pretenders såg dagens ljus.
   När de skivdebuterade den här dagen 1980 var de nästan ett etablerat band. Hade släppt tre uppmärksammade singlar, bland annat den Nick Lowe-producerade versionen av Kinks-låten ”Stop your sobbing” och ”Brass in pocket”, och fem av de sex singellåtarna fanns med på albumet. Det var inte svårt att räkna ut att gruppen hade en framtid i strålkastarljuset.

Ändå var det segt att få albumet utgivet i Sverige vid den här tiden. Pretenders fanns på ett litet engelskt skivbolag, Real Records, som inte hade svensk distribution. Det var först i mars som svenska Sonet bestämde sig för att ge ut skivan och jag kunde då inte låta bli att haussa både bandet, Chrissie och skivan.
   Att få uppleva det här bandet live var naturligtvis i det här läget ett alldeles logiskt önskemål. 10 juni 1980 på Göta Lejon i Stockholm, en normalstor teater, var ju det perfekta stället för ett band av Pretenders kaliber att uppträda på.
   Satt tämligen långt fram på parkett och Chrissie Hynde, klädd i samma röda skinnjacka som på omslaget till skivan, var scenens centralpunkt. En oförglömlig mix av cool och tuff framtoning. Men jag minns också gitarristen James Honeyman-Scott och hans otroligt enkla men rockiga utstrålning.
   Bandet hade då givetvis ingen stor repertoar, med bara ett album bakom sig, men det var en ynnest att då få höra och se både ”Stop your sobbing”, ”Brass in pocket” och de andra albumlåtarna under en dryg konserttimme. Rockmusik som var influerad av både amerikansk
storhet och engelsk energi. Pretenders skulle snart växa i popularitet, med nya hitlåtar, andra LP:n och ännu större turnéer, innan tragedierna skulle rada upp sig oroväckande tätt. Basisten Pete Farndon, vars drogberoende gjorde honom omöjlig i gruppen, fick sparken i juni 1982. Två dagar senare, 16 juni 1982, dog Honeyman-Scott av en överdos kokain. Även Farndon skulle gå samma öde till mötes ett halvår senare.
   Bara någon månad efter Honeyman-Scotts död gick Pretenders in i studion och spelade in sin kanske starkaste låt, ”Back on the chain gang”, med tillfällige gitarristen Billy Bremner.

   Jag skulle aldrig mer komma att se Pretenders på konsert men i januari 1984, på Hammersmith Odeon i London, när ”Learning to crawl”-skivan släpptes var det dock ytterst nära. Vi stod och häckade utanför entrén och hade chansen att köpa svarta konsertbiljetter – men tackade nej. Jag tror det var av ekonomiska skäl. Men det erkänner jag aldrig.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.