Blogginlägg

Augusti 2026 på Håkans Pop

Anton Corbijn-fotoutställning på Sliperiet i Borgvik i Värmland: Keith Richards och Johnny Cash strax bakom.

SAMMANFATTNINGEN AV INNEHÅLLET på Håkans Pop under augusti blev starkt försenad den här gången. Det fanns många orsaker till den förseningen. Bland annat London-tripp runt månadsskiftet, inklusive bröllop, Live at Heart-festivalen i Örebro under samma tid och sedan en akut sjukdomsbild som försenade allt.
   I augusti inleddes säsongens nya tema, den 50 album långa raden med favoritalbum från 2010-decenniet. En lista som publiceras inte bara på måndagar utan kan dyka upp vilken veckodag som helst på Håkans Pop. I augusti avslöjades placeringarna #46-#50 med artisterna/grupperna Dalaplan, Hurula, Love Antell och Eric Palmqwist.
   Intressanta datum i musikhistorien fick också plats på Håkans Pop, bland annat 2 augusti 1985, 18 augusti 1969 och 25 augusti 1961.
   Håkans Pop gjorde också en konstutflykt till Värmland, där fotografen Anton Corbijn ställde ut, och fick sedan uppleva traditionella folkmusiklåtar till middagen på den nya restaurangen Mynta på öster i Örebro.

AUGUSTI BLEV EN OVÄNTAT TUNN MÅNAD vad gäller nya skivreleaser. Och jag kunde heller inte utse något album till Månadens Bästa i den lilla skaran av nya skivor som jag har lyssnat på.
   Liverpool-killen IAN McNABB var en stor favorit på 90-talet när han efter Icicle Works-epoken inledde en solokarriär. Med rekommenderade album som ”Truth and beauty” (1993) och ”Merseybeast” (1995) och det uppmärksammade samarbetet med Crazy Horse, ”Head like a rock” (1995). Sedan tappade jag kontakt med honom och nu dyker han plötsligt upp med albumet ”65” vars titel förmodligen syftar på hans ålder men han låter yngre och piggare än så.
   Han spelar både välklingande gitarr och keyboards och hans låtrepertoar är en fin blandning av ganska lågmäld personlig rockmusik med höjdpunkter som inledande ”What are you waiting for”, ”Pirate” och en fin cover av R.E.M.;s ”So. Central rain”. Och hyllningen till LP-skivan, med låten ”LP Record album”, är fin i sammanhanget.
   DANIEL LANOIS är nog mest känd som producent, till U2, Emmylou Harris och Bob Dylan bland annat, men har varit extremt ojämn som artist. Solodebuten ”Acadie” (1989) är ett mindre mästerverk men sedan har det varit spretigt och nya ”Belladonna nocturne” är inget jag rekommenderar. Det är som jazz och ambientexperiment spelat baklänges och det är egentligen bara en enda låt, ”Advent” där Emmylou gästar, som går att lyssna på.
   Efter Mark Olsons utträde 1996 från THE JAYHAWKS har gruppen, med Gary Louris som ledare, bara tillfälligtvis imponerat och nya albumet ”Sanctuary Park” förändrar inte den helhetsbilden. Helt okej Louris-låtar, många snygga röster i stämmor men låtmässigt inte något som står ut över det medelmåttiga.
   Amerikanska gruppen SON VOLT har sina alt.country-rötter i samma sfär som Jayhawks och på bandets nya album ”Sound siugnal serenades” har Jay Farrar ungefär lika svårt som Louris att få till det låtmässiga. Men hans röst gör mig positiv ty den påminner nämligen om Warren Zevon och det gör mig uppriktigt glad.
   Det är många år sedan PAUL CARRACK var en imponerande personlig röst och duktig musiker som medlem i bland annat Squeeze och Nick Lowes band på 80-talet och presenterade också det egna mästerverket ”Suburban voodoo” (1982). Paul har under senare år märkbart reducerat sin personliga roll i musikvärlden och är på ”The country side of Paul Carrack, vol. 2” (ettan kom för ett år sedan) närmast en allmängiltig coversångare.
   Paul är musikaliskt långt från sin födelseort Sheffield i England när han uteslutande sjunger amerikanska countrylåtar i smetiga arrangemang inte långt från originalen. Det kunde ha varit ett spännande grepp i valet av udda countrylåtar och visst finns här några låtar jag inte kände till tidigare, ”When God dips his love in my heart” och ”I'm just an old chunk of coal”, men när han sänker sig till söderspelat allmängods som ”Let it be me” och ”Always on my mind” stänger jag av direkt.
   Kurt Wagners sträva röst i LAMBCHOP på albumet ”Punching the clown” gör det ganska svårt att ta musik och röst till sitt hjärta. Och den påträngande blandningen av country, soul, jazz och avantgarde gör inte lyssnandet lättare.

/ Håkan

Kjell Jonasson 4/10: Apropå Teenage Fanclub, nytt album i antågande (9:e oktober). Tre nya singlar ...

Kjell Jonasson 21/09: Kanske kan ett "gammalt" skivtips underlätta bristen på ny utgiven musik: Reig...

Håkan Gustafsson 10/08: Brillijant skiva/grupp! Förutom dina referenser så har jag alltid tyckt att de...

Björn Amberfält 8/08: Instämmer till fullo! Hade den stora stora ynnesten att få närvara vid turné...

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.