Blogginlägg från 2007-01-11

Kent från fel håll

Postad: 2007-01-11 16:27 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: Krönikor

Plötsligt blev det så angeläget att diskutera Kent. Historien, nuet och framtiden. Jag har också min lilla personliga Kent-historia att berätta. Den började nämligen sent, alldeles för sent enligt alla förstå-sig-påare och experter i ämnet.
   Jag var omgiven av Kent-fantaster redan från dag ett, någon gång 1995. Dåvarande nöjeschefen, numera min vän Johan, var tidigt en hängiven Kent-fanatiker och det skulle i alla sammanhang poängteras hur stora, hur viktiga, hur ouppnåeliga och hur sanslöst banbrytande kvintettens skivor var.
   Mitt eget förhållande till Kents skivor höll en odramatiskt låg profil. Jag höll med men var ändå svalt neutral. Det lät bra men magin i Kents musik ville inte riktigt nå mina breddgrader. Kent var ”bara” ett namn bland all annan högkvalitativ svensk rockmusik.
   Inte ens en exklusiv spelning på en ombyggd biograf i Örebro, 16 juni 1996, kunde få mig att konvertera. Inte heller på en stadsfestival i Örebro två år senare. Fast då hade jag giltigt skäl att tänka på annat. Jag var nämligen på väg till tidningen för att skriva en recension på Mikael Wiehe-konserten på samma festival.

Nåväl, min egen seriösa upptäckt av Kent kom veckorna innan jul 2000. Då hjärna och hjärta är vidöppna för nya smaker, dofter och spännande musik. Efter fyra album av just pliktskyldigt lyssnande så fick den då aktuella B-sides-samlingen med Kent mig nästan febrig av tillfredsställelse.
   De båda inledande nyskrivna låtarna ”Chans” och ”Spökstad” blev inträdesbiljetten. Fortsättningen på cd-samlingen var både ojämn och slarvig men jag hittade fler favoriter även där. Den fantastiska ”Verkligen” gjorde mig övertygad om att Kent var det viktigaste, det största och det klart mest personliga av alla svenska band – någonsin.
   Vid den tidpunkten ägde jag inget Kent-album utan har senare införskaffat skivorna. I fel kronologisk har jag njutit av Kent-låtar på lite närmare håll och med hela facit i handen kan jag ärligt erkänna att jag var lite sen i starten.
   Jag har inte alls samma genomgående synpunkt på Kents historia som mina yngre kollegor här. Som menar att deras karriär är en enda lång utförsbacke. Jag tycker Jocke Berg har kvar sin geniala låtskrivarkvalité och utvecklingen av Kent-soundet, som tveklöst blivit bredare och mer publikvänligt, har inte alltid varit till nackdel.

/ Håkan

Cool och tuff på samma gång

Postad: 2007-01-11 13:59 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: Krönikor

Idag för exakt 27 år sedan släppte den kända poprockgruppen The Pretenders sitt första album, eller LP som det hette på den tiden. Ett debutalbum som blev starten på en ganska oöverträffad karriär. Inte minst för frontpersonen Chrissie Hynde, den nu 55-åriga sångerskan, låtskrivaren och gitarristen, vars coola och passionerade utstrålning gjort decennier av rockhistorien så mycket mer intressant.
   Pretenders har under stora delar av sin karriär betraktats som ett brittiskt band fast Hynde är en genuin amerikanska född i Akron, Ohio. Staden, känd som hemstad för däcktillverkarna Goodyear och Firestone, fick ett plötsligt rockmusikaliskt uppsving några år innan Pretenders slog igenom. Det var det engelska skivbolaget Stiff som uppmärksammade grupper och artister just därifrån med en samlingsskiva, ”Akron Compilation”, där sångerskorna Rachel Sweet och Jane Aire var störst.

Men långt innan Stiff, tidigt 70-tal, hade Chrissie Hynde kommit till England och började skriva rockjournalistik på NME och blev kompis med bland annat Nick Kent. Därifrån till att starta band var givetvis inget stort steg. Men det tog några år efter 70-talets punkrevolution innan Pretenders såg dagens ljus.
   När de skivdebuterade den här dagen 1980 var de nästan ett etablerat band. Hade släppt tre uppmärksammade singlar, bland annat den Nick Lowe-producerade versionen av Kinks-låten ”Stop your sobbing” och ”Brass in pocket”, och fem av de sex singellåtarna fanns med på albumet. Det var inte svårt att räkna ut att gruppen hade en framtid i strålkastarljuset.

Ändå var det segt att få albumet utgivet i Sverige vid den här tiden. Pretenders fanns på ett litet engelskt skivbolag, Real Records, som inte hade svensk distribution. Det var först i mars som svenska Sonet bestämde sig för att ge ut skivan och jag kunde då inte låta bli att haussa både bandet, Chrissie och skivan.
   Att få uppleva det här bandet live var naturligtvis i det här läget ett alldeles logiskt önskemål. 10 juni 1980 på Göta Lejon i Stockholm, en normalstor teater, var ju det perfekta stället för ett band av Pretenders kaliber att uppträda på.
   Satt tämligen långt fram på parkett och Chrissie Hynde, klädd i samma röda skinnjacka som på omslaget till skivan, var scenens centralpunkt. En oförglömlig mix av cool och tuff framtoning. Men jag minns också gitarristen James Honeyman-Scott och hans otroligt enkla men rockiga utstrålning.
   Bandet hade då givetvis ingen stor repertoar, med bara ett album bakom sig, men det var en ynnest att då få höra och se både ”Stop your sobbing”, ”Brass in pocket” och de andra albumlåtarna under en dryg konserttimme. Rockmusik som var influerad av både amerikansk
storhet och engelsk energi. Pretenders skulle snart växa i popularitet, med nya hitlåtar, andra LP:n och ännu större turnéer, innan tragedierna skulle rada upp sig oroväckande tätt. Basisten Pete Farndon, vars drogberoende gjorde honom omöjlig i gruppen, fick sparken i juni 1982. Två dagar senare, 16 juni 1982, dog Honeyman-Scott av en överdos kokain. Även Farndon skulle gå samma öde till mötes ett halvår senare.
   Bara någon månad efter Honeyman-Scotts död gick Pretenders in i studion och spelade in sin kanske starkaste låt, ”Back on the chain gang”, med tillfällige gitarristen Billy Bremner.

   Jag skulle aldrig mer komma att se Pretenders på konsert men i januari 1984, på Hammersmith Odeon i London, när ”Learning to crawl”-skivan släpptes var det dock ytterst nära. Vi stod och häckade utanför entrén och hade chansen att köpa svarta konsertbiljetter – men tackade nej. Jag tror det var av ekonomiska skäl. Men det erkänner jag aldrig.

/ Håkan

”Typiskt”

Postad: 2007-01-11 11:49
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/1 2007.

Ingemar Olsson
Typiskt
(Little Beat/Naxos )


Återanvändning är det nya. "Typiskt" är en samlingsplatta från Ingemar Olssons i högsta grad långa men sporadiska skivkarriär. Albumtiteln har undertexten "singlar, hits och favoriter 1973-2006" men det är egentligen inte hela sanningen då de 17 låtarna är hämtade från album och singlar från 1973 till 2002. Fast "Du vet väl om att du är värdefull", från 1983, presenteras här i en nyinspelad version.
   Olsson, som musikaliskt är som en mix av Peter Lundblad och Magnus Uggla, hade exempellösa framgångar på Svensktoppen under 2002. Ändå är det bara två låtar från det aktuella albumet med här.
   Men det rika urvalet låtar på samlingen har inte riktigt följt rim och reson ty jag saknar helt låtar från Olssons senaste skiva, "Eller hur!", som jag rankar som hans självklara karriärtopp.
   Det är givetvis svårt att hitta den röda musikaliska tråden på en skiva som täcker in hela 33 år. När soundet dessutom pendlar mellan gospelpop, bleka ballader och stompig Uggla-pop så blir helheten ojämn. Sedan skulle det inte ha skadat med en lite fylligare omslagstext och/eller åtminstone låtskrivarnamn på pränt. Som det är nu kan man luras att tro att alla låtar är signerade Olsson själv.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (423)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2007 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.