Blogginlägg

En fråga till Mona Sahlin

Idag accepterade Mona Sahlin att kandidera till partiledarposten för Socialdemokratiska partiet. Medierna rapporterade nyheten som en revansch och själv säger hon sig känna stolthet inför uppgiften. Presskonferens och otaliga intervjuer men ingenstans kan jag hitta några uttalanden om var hennes bror, rockgitarristen Janne Andersson, blev av.
   Janne Andersson kom ur Stockholms punkgeneration på 70-talet, fick en uppmärksammad plats i Ulf Lundells kompgrupp och satsade sedan på eget band som tidigt 80-tal blev kända under namnet JAPOP. Men sedan dess är Janne försvunnen, i alla fall i offentligheten..
   1977 spelade Janne i Mandarines som fick göra en uppmärksammad ep på EMI. Två år senare spelade han med The Pain, en punkenergisk kvintett som också fick göra några singlar och spela förband till Police på Music Palais i Stockholm 1979. Jag refererade faktiskt till den konserten här för några veckor sedan. Men The Pain gjorde ett tämligen blekt intryck fast det inte var något fel på energin.
   I ungefär samma tidpunkt börjar Janne inleda ett samarbete med Ulf Lundell, som tyckte att killen med punkbakgrund skulle kunna ge Lundell-soundet ett något ruffigare ljud. Blev huvudgitarrist på ”Ripp rapp”-skivan, spelade både Flying V, Fender Jaguar Telecaster och akustisk Martin 00018-gitarr (”Rom i regnet”) på skivan, och och fick naturligtvis följa med på Lundells höstturné 1979.
   På scen blev Janne den visuella gitarristen som inte var still en sekund. En roll som Janne Bark snart skulle ta över i det sammanhanget.

Uppmärksamheten i samband med Lundell gjorde att Janne lämnade The Pain bakom sig och satsade på ett eget band, Janne Andersson Pop, som albumdebuterade i augusti 1980. Men det var en smärre besvikelse på svenska.
   Musikaliskt är det autentisk rock utan vidlyftiga arrangemang. Men röst- och textmässigt är inte Janne Andersson något att ruskas om av. Texterna skulle smälta in fint i dansbandsrepertoaren och han har en svag röst kontra det rockbaserade soundet. Alltför beskedligt, var min dom i recensionen då.
  Han skulle medverka på ytterligare en Lundell-skiva, den Englandsinspelade ”Längre inåt landet” (den allra bästa Lundell-plattan, om ni tvingar mig att välja), men på den efterföljande turnén var Janne förhindrad att följa med. Han fick inte ledigt från lumpen.
   Sedan satte karriären med eget band full fart. I fortsättningen förkortades bandnamnet till JAPOP och soundmässigt gick de från traditionell rock till ett mer elektroniskt sound. Ytterligare tre album hann de med innan Janne Anderson (nu med ett s i efternamnet) flyttade till England och etablerade ett helengelskt trioprojekt, House of Anderson, som 1985 gav ut ett album med samma namn.
   En skiva som jag och alla andra glömt idag. Det är lättare att minnas Janne Anderssons vilda framfart på de svenska scenerna runt 1980.
   Min fråga till Mona Sahlin idag är kanske inte så politiskt korrekt. Men, var tog din bror vägen?

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.