Blogginlägg

Med Police som bästa minne

2007 skrev jag detaljerat nedanstående minnesrader om resan till Pink Pop-festivalen i Holland i pingst 1979. Nu, 2023, hittar jag ett program med hålltider på resan tur och retur och festivalprogrammet. Det kanske på några punkter talar emot mitt minne i detalj men är ändå ett vackert dokument.

”THE POLICE SKA ÅTERFÖRENAS”, utropar en svensk kvällstidning och uppges citera engelska The Independent. Kan vara en groda, kan vara en stor överraskande återföreningsnyhet och det kan vara en anledning att en gång för alla berätta om när Sting var en av rockvärldens största respekterade stjärnor. Och jag skojar inte och är inte det minsta ironisk.
   Året var 1979 och jag såg den engelska trion live på konsert två gånger på 15 dagar. På våren det året hade gruppen plötsligt fått en hit i USA med den reggaeklatschiga rocklåten ”Roxanne” och intresset kring deras debut-LP ”Outlandos d’Amour”, som egentligen släppts 1978, hade rusat i höjden.
   Mitt första möte med Police inträffade på den holländska popfestivalen Pink Pop, en endagarsattraktion med ett mäktigt startfält av både pop- och rockartister, Maastricht i absolut södra Holland. Vi var där för att främst kolla in en annan raket på den internationella rockhimlen, Dire Straits, men åkte därifrån med Sting och Police som största minne.

ETT SKIVBOLAG I SVERIGE, Polygram tror jag det var, hade chartrat en buss med svenska rockjournalister och skribenter som Pingstafton lämnade Stockholm, Örebro och Göteborg bakom sig.
   Det var folk från de flesta största svenska tidningarna. Utom Aftonbladet av någon anledning.
   Erik Hörnfeldt (Expressen), Christer Olsson (Veckorevyn), Måns Ivarsson (då Sydsvenska Dagbladet), Gunnar Salander (Svenska Dagbladet), någon från GT och några som jag säkert helt glömt bort och en liten blyg kille från Jönköpingsposten, Lasse Anrell. Och en mycket duktig rockfotograf, Stefan Wallgren, som jag under senare år kom att träffa ett antal gånger i London där han så småningom bosatte sig.

FRÅN GÖTEBORG GICK FÄRDEN VIA nattfärjan till Kiel och sedan genom stora delar av Tyskland innan vi nådde Maastricht där festivalen skulle gå av stapeln på Annandag Pingst på en stor idrottsanläggning inför 45 000 åskådare.
   Det mastiga programmet från kl 11 på förmiddagen till kl 21 på kvällen bjöd på sju olika grupper eller artister från tre olika scener. Ett holländsk band, Massada, inledde dagens aktiviteter utan större uppmärksamhet.
   Sedan steg spänningen i takt med att banden äntrade scenen. Från Average White Band, The Police, Dire Straits, Elvis Costello, Rush till Peter Tosh. Det var en het dag i Holland och sommarvärmen var tryckande och ett befriande åskregn under Costellos framträdande räddade säkert många i publiken från solsting.
   Den stora anledningen till skivbolagets intresse att skicka ned pressfolk från Sverige till Holland berodde i första hand på Dire Straits. Deras inplanerade Sverigekonsert i maj hade ställts in på grund av att Mark Knopfler och gruppens trummis blev kvar i USA för att spela på Bob Dylans kommande skiva, ”Slow train coming”.
   Dire Straits hade precis släppt sin andra LP, ”Communiqué”, och suget efter den engelska gruppen, som också likt Police hade nått framgångar i USA innan Europa, var mycket stort.

THE POLICE SPELADE TIDIGT på festivalen. Och låtar som förutnämnda ”Roxanne”, ”Next to you”, ”So lonely” och ”Can’t stand losing you” var rejäla knytnävar i maggropen. På bara tre man, Sting plus tuffe gitarristen Andy Summers och hårt jobbande trummisen Stewart Copeland, gjorde de sitt framträdande både effektivt och underhållande i dagsljuset.
   Dire Straits, som gick på efter Police, hade svårt att behålla energin med sin svala, amerikanska laidbackrock. Och de trivdes uppenbart inte inför så stor publik redan på eftermiddagen.
   På ett pressarrangemang på kvällen efter festivalen sprang jag faktiskt på Mark Knopfler på hotellet som förklarade att han och bandet tyckte det var roligare att spela på mindre och mer intima scener.
   Inför Peter Tosh-framträdandet, som var festivalfinalen, trissades intresset upp när plötsligt Mick Jagger dök upp på backstageområdet. Vid den här tidpunkten gav Mick och Stones ut Toshs skivor på Rolling Stones Records och det ryktades länge om att Jagger skulle dyka upp på scen men avstod till slut.
   Och en lång festivaldag var slut, en kort natts sömn och en lång, lång bussresa hem följde.

19 JUNI 1979 VAR DET DAGS IGEN Police-konsert. Nu i Stockholm på den fullsatta nyöppnade rockklubben Music Palais på Kungsgatan. Själv kom jag direkt med taxi från Gröna Lund där Ian Durys annorlunda personliga rockshow hade svårt att sätta sig bland alla pariserhjul och berg-o-dalbanor.
   Polices tajta rock, som lockat många punkare till Music Palais, fick här sin absolut naturliga hemvist i en lokal som badade i svett och rök.
   Police-intresset fick sin fortsättning på hösten 1979 på andra albumet ”Regatta de blanc” och även på skivan därefter, ”Zenyatta Mondatta”. Men sedan avtog intresset i takt med att deras utvecklingsmöjligheter på tre man till slut satte en kreativ gräns.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.