Blogginlägg

(Exakt just nu) för 26 år sedan

Postad: 2006-12-09 04:52 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: Beatles

I NEW YORK ÄR KLOCKAN 10.52pm. Det är måndag, 8 december 1980, och en ovanligt ljum decemberkväll och efter en fyra timmar lång skivinspelning på Hit Factory har John Lennon och Yoko Ono tagit limousinen tillbaka till sitt hem i Dakota-huset på West 72nd Street.
   De går ur bilen, John går några steg framför Yoko och är på väg in i byggnaden. Han upptäcker en man stå i skuggorna som säger:
   - Mr Lennon.
   John hinner inte svara innan mannen, som senare visar sig vara 25-årige Mark David Chapman från Hawaii, tar fram en 38-kalibers Charter Arms-revolver och avlossar fem skott rakt in i den före detta Beatles-medlemmen.
   John är träffad, snubblar fram, ramlar och blöder redan ymnigt. Yoko fattar först inte att hennes man är träffad. Ser honom kravla mot Dakota-entrén och försöker klättra upp de sex korta trappstegen till portvaktens rum när Yoko rusar till honom och kramar hans huvud. Han viskar till henne:
   - Hjälp mig.
   Hon börjar skrika hysteriskt:
   - Han har blivit skjuten! Han har blivit skjuten! Någon måste komma, fort!
   Det finns förutom Yoko fyra vittnen till det förskräckliga dådet. Portvakten, en hissoperatör och en taxichaufför med passagerare.
   Portvakten trodde först att det var ett crazy skämt men inser snabbt allvaret och slår på polislarmet. Första polisbilen är snabbt på plats och de två polismännens då viktigaste insats är att arrestera mördaren och tror först att det är portvakten, som rusat till John Lennons hjälp, som är den skyldige.
   - Inte han, säger en annan portvakt. Han jobbar här. Det är ju han, och pekar på Mark Chapman som står en bit bort och läser en bok, J D Salingers ”Räddare i nöden”.
   Skjutvapnet har Chapman kastat i buskarna och blir genast attackerad av poliserna som arresterar och muddrar honom på alla tillhörigheter. Nycklar, ovannämnda bok och en plånbok med 2000 dollar. Då säger Chapman:
   - I’ve got a big man inside me and I’ve got a little man inside me. The little man is the man who pulled the trigger.

VÄRLDEN HAR PRECIS VARIT MED OM ett historiskt vansinnesdåd.
   Fler poliser har nu kommit till brottsplatsen och några rusar fram till John och undersöker de mycket svåra skottskadorna och frågar vad han heter.
   - Lennon, svarar John tveksamt.
   Polismännen ser allvaret i den kritiska situationen och tar beslutet att själva köra John Lennon till sjukhuset, St Luke’s Roosevelt Hospital, som ligger 14 kvarter ner på Manhattan. Den ena polismannen pratar med John för att hålla honom vid medvetande.
   - Är det säkert att du är John Lennon?
   - Ja, det är jag, säger John som nu börjar bli svag.
   - Hur känns det?
   - I’m in pain, svarar John.
   På mindre än tre minuter når polisbilen med Lennon sjukhuset och Yoko kommer i den efterföljande polisbilen och är fullständigt hysterisk:
   - Säg att det inte är sant, snälla, säg att det inte är sant.
   På sjukhuset möts de av akutpersonal men det visar sig snart vara för sent. Förmodligen har redan första skottet trasat sönder John Lennons kroppspulsåder med en massiv blodförlust som följd. Det är omöjligt att rädda hans liv.
   Klockan 11:07pm (svensk tid kl 5:07 på tisdagsmorgonen 9 december) dödförklaras John Lennon.
   Just den här morgonen försover jag mig. Vilket händer väldigt sällan. På sin höjd en gång var femte år. När jag kommer, försenad, till jobbet utan att ha hört några nyheter så kommer en arbetskamrat, Jan-Ola, efter mig in på rummet och ställer en snabb fråga:
   - Har du hört om Lennon?
   - Vadå, är han död, svarar jag instinktivt. Utan att veta någonting.
   - Ja, svarade han.
   Och jag tappade hakan i golvet.
   Fortsättningen på den ödesfyllda dagen gick i ett historiskt töcken och jag kunde då inte jämföra det med något annat än när USA:s president John F Kennedy blev skjuten 22 november 1963 i Dallas. Och historiskt blev händelsen senare fullt jämförbar med den omtumlande natten när Olof Palme, drygt fem år senare, mötte samma öde 28 februari 1986.
   När John Lennon dog var det inte en artist som stod på topp som rycktes ifrån oss. Däremot var det en ikon som efter fem års paus just hade gjort uppmärksammad comeback utan att vara riktigt musikaliskt övertygande. På ”Double fantasy” tittade han mer tillbaka än framåt och det var återkomsten av en familjefar, inte en rockrebell.
   På tisdagskvällen sände Kjell Alinge ett oförglömligt direktsänt radioprogram i sin Eldorado-följetong. Lågmält inledde han programmet:
   - Det här programmet ville vi inte vara tvungna att göra.
   Senare i programmet rapporterade Robert Broberg, som då gick under namnet Zero, direkt från New York och pratade om historiska vingslag och sin egen rädsla för våldet i storstaden.
   Själv tröttnade jag märkbart av det meningslösa i attentatet och tappade gnistan totalt vilket fick till följd att jag faktiskt slutade att regelbundet skriva om musik. För en lång tid framåt.
   Drygt en vecka innan det fasansfulla mordet hade jag varit i London, glömt min rakapparat, och hade anlagt ett skägg som blivit omtalat i tidigare inlägg på Kollegiet. Preliminärt tog jag beslutet att behålla skägget redan vid hemkomsten från London men den här tisdagen 1980 bestämde jag mig definitivt.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2006 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.