Blogginlägg

Storslagen countrykväll

Countrygala i Örebro. Det stjärnfyllda amerikanska bluegrassbandet Country Gazette, där tre av fyra medlemmar också figurerade i Flying Burrito Brothers (då utan Gram Parsons som dog en månad innan den här konserten), var huvudnamnet för kvällen. Deras tredje album "Bluegrass special" var aktuell. Det lokala men nationellt kända Country Road och New Strangers, med medlemmar från Mats Rådbergs Rank Strangers, fungerade som uppvärmare.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/10 1973.

COUNTRY GAZETTE
COUNTRY ROAD
NEW STRANGERS
Konserthuset, Örebro 20 oktober 1973

Att arrangera en countrygala i Örebro konserthus en lördagkväll innebär en uppenbar risk för publikbortfall. Arrangörerna tog risken. De bjöd publiken på en musikaliskt väl genomförd countrykväll med massor av fin propaganda för countrymusik. och publiken var entusiastisk och visade sin uppskattning för underhållningen som kan ge arrangörer en positiv tankeställare att satsa på fler konserter lik den i lördags.
   New Strangers, som inledde galan, har med Stockholm som utgÃ¥ngspunkt nÃ¥tt högt i countrykretsar. Och det med all rätt. De spelade en väldigt njutbar musik med bluegrass som grund. Det var ocksÃ¥ pÃ¥ dessa grunder som brytningen i Rank Strangers uppstod. New Strangers innehÃ¥ller som bekant tvÃ¥ före detta Rank Strangers och man förstÃ¥r varför de bröt med Mats RÃ¥dberg & Co, vars show kretsar kring en enda person. New Strangers bluegrasskryddade country country är uppbyggd kring banjo, akustiska gitarrer och mjuka flerstämmiga röster.
   "Take me home country roads" och "Help me make it through the night" fick föstÃ¥s mÃ¥nga applÃ¥der liksom gitarr- och banjoduellerandet i den rytmiska "Dueling banjos". Deras repertoar bestod inte enbart av "stulet" material utan ocksÃ¥ lÃ¥tar frÃ¥n egna pennor.
   Sedan kom Country Road. Den grupp bbland kvällens tre som lÃ¥g närmast hjärtat för publiken. De är i den ganska begränsade svenska countrygenren pÃ¥ stark uppgÃ¥ng och verkar gÃ¥ frÃ¥n klarhet till klarhet. Gruppen var för kvällen förstärkt med de tre unga flickorna Stingos som när de sjunger bakom Country Road kallar sig för Country Roadettes.
   Det var alltsÃ¥ till sin sättning en mycket stark upplaga Country Road som tog scenen i besittning framför de patriotiskt jublande örebroarna i publiken, som bör vara stolta över Country Road. De spelade en poppig country med mycket elektricitet och hÃ¥rdslÃ¥ende trummor och steel-guitar som Kent Larsson spelade med bravur.
   Annars framstod väl Alfred Hansen som är lika viktig för Country Road som Mats RÃ¥dberg är för Rankarna. Han sjöng hela tiden högsta stämman men fick stor hjälp av övriga gruppmedlemmar och flickorna. AlltsÃ¥ en grupp som med lite tur och med rätt matchning kan nÃ¥ en fram skjuten position bland svenska countrygrupper.
   Country Gazette var kvällens mest okända namn med samtidigt det mest intressanta. SÃ¥ okända i Sverige men med sÃ¥ skickliga musiker. Originalsättningen ändrades nyligen dÃ¥ Kenny Wertz ersattes av Roland White som tidigare spelade med i en liknande amerikansk grupp, New Kentucky Colonels, som upplöstes i somras dÃ¥ gruppens ledare, Rolands bror och och före detta Byrds-medlemmen Clarence White, omkom i en bilolycka.
   Den stora stjärnan i gruppen var "fiddlaren" Byron Berline som bevisade sin kapacitet som Amerikas ledande violinist. I glansnumret "Orange blossom special" fick han verkligen gno för gagepengarna.
   Byron dominerade, men inte sÃ¥ till den milda grad att det gick ut över medmusikanterna. de tre övriga visade ocksÃ¥ att de inte är helt bortkomna som countrymusiker. Al Mundes prydliga banjo, Roland Whites finstämda röst och enkla men säkra gitarrspel och Roger Bushs dunkande stÃ¥bas kompade i den oftast mycket klapp- och stampvänliga musiken.
   Country Gazette är den verkligt genuina bluegrassgruppen med banjo, fiol, bas och gitarrsom är den äkta instrumenteringen.
   I den drygt timmen lÃ¥nga showen höjdes en del nummer öve de övriga. Särskilt minns jag Byron och Als fiol-banjo-duellerande i en gammal country-traditional. Och den fyrdelade harmoniskalan i Graham Nashs urtjusiga "Teach your children" som utan steelguitar inte alls förlorade sin attraktiva melodi i detta utförande.
   I övrigt var repertoaren blandad med gamla och nya bluegrassmelodier men ocksÃ¥ vanliga poplÃ¥tar omgjorda till typisk bluegrass. Exempelvis Elton Johns "Honky cat".
   Efter över tvÃ¥ timmars countrymusik kan slutomdömet inte bli annat än stor succé. Som kan öppna vägen för fler arrangemang av samma slag.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.