Blogginlägg

Popen är vid god hälsa!

Våren 1972 hade Stephen Stills givit ut ett fantastiskt dubbelalbum tillsammans med sitt band Manassas som var fyllt av skickliga musiker. Vilket fick mig att ta mig till Stockholm och uppleva en mäkta imponerande konsert på hösten samma år.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/9 1972.

STEPHEN STILLS MANASSAS
Kungliga Tennishallen, Stockholm 22 september 1972

I fredags landade Stephen Stills och Manassas i Stockholm,som enda plats i Sverige, under den pågående Europaturnén. Kungliga Tennishallen var inte fylld till sista plats men de som kom var desto mer begeistrade. Det hade de också anledning att vara för det var en fantastisk konsert Stills och hans grupp bjöd på.
   I våras kom deras första och hittills enda skiva, dubbel-LP:n ”Manassas” som enligt min mening tillhör det bästa som kommit det senaste året. Därför var förväntningarna ordentligt upptrissade, men som sagt – de kom, de sågs, de segrade.
   Stephen Stills är som musiker ofta underskattad, men frågan är om han inte är världens bäste popgitarrist, som också spelar piano och banjo på ett utsökt sätt. De andra sex medlemmarna i Manassas tillhör alla toppskiktet av Amerikas popmusiker som säkert skulle kunna bilda sig en egen grupp med ett framgångsrikt resultat.
   Där finns Chris Hillman som förutom att han sjöng (bland annat duetten med Steve i ”Both of us” som var väldigt, väldigt bra!) också spelade gitarr och mandolin. Al Perkins, huvudsakligen steelgitarrist och är som sådan ofta anlitad vid skivinspelningar. Dallas Taylor är en topptrummis och som tillsammans med Joe Lala, som även han spelade trummor och diverse rytminstrument, och den färgade basisten Fuzzy Samuels stod för den nog så viktiga rytmsektionen. Paul Harris fyllde ut gruppens i övrigt mäktiga sound med orgel och piano.
   Stephen Stills sjöng naturligtvis också och han hade en röst som ingen annan. Hans lite ansträngda stämma stod i exakt distans till musiken. Under den drygt två timmar långa konserten fick han många chanser att visa sitt kunnande.
   Första avdelningen uppfylldles till största delen av hårdpop, inklusive en fin version av ”Go back home”, men andra avdelningens dryga timme var något av det bästa jag någonsin sett på en scen.
   Steve kom ensam upp på scenen med en akustisk gitarr och framförde ”Change partners” som man aldrig tidigare hört maken till. Skiftade sedan över till banjo i ”Know you got to run”. Efterhand kom de övriga Manassas upp på scenen och gensvaret hos publiken var inte svårt att uppfatta efter ”Sugar babe” och ”For what it’s worth” där Steve hanterade pianot.
   Konsertens avslutningsnummer bestod på ett undantag av hela första skivsidan på dubbel-LP:n – över 15 minuter. Därefter försökte gruppen lämna scenen men tvingades tillbaka av en vilt klappande publik. Extranumret var ”The treasure” något förkortat men oj vad det svängde.
   Konserten tillhör sådant som man skulle vilja unna alla som tycker om god popmusik. Det avlivar definitivt rykten om att popen skulle vara död – den är i allra högsta grad levande och vid god hälsa.

Trolig setlist:
Bound to fall
So you want to be a rock'n'roll star
It doesn't matter
Hot Burrito #2
Somebody
Go back home

Fallen eagle
Hide it so deep
You're still on my mind
4+20
Song of love
Rock'n'roll crazies/Cuban bluegrass
Jet set
Anyway

Extralåtar
Right now
Treasure of love
Carry on


Dagens Nyheter 23/9 1972.


Expressen 23/9 1972.


Svd 24/9 1972.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.