Blogginlägg från september, 2017

I min skivhylla: Rodney Crowell

RODNEY CROWELL: But what the neighbors will think (Warner Bros BSK 3407)

Release: Våren 1980
Placering i skivhyllan: Hylla 3: Mellan Crowded Houses "Temple of low men" (1988) och Crowells "Rodney Crowell" (1981).

JAG HAR FÖR NÄRVARANDE FASTNAT i låtskrivarfacket på skivhyllan. Inte bokstavligen för tredje vinylskivhyllan innehåller en bred massa musik, från exempelvis Crazy Horse via Crosby, Stills, Nash & Young, Doobie Brothers och Eagles till Dave Edmunds. Men jag har tre veckor i följd uppmärksammat artister som också är utpräglade låtskrivare. Karla Bonoff, Jimmy Webb och nu ett tidigt Rodney Crowell-album.
   Rodney var en etablerad låtskrivare innan han 1978 gjorde sitt första album. Hans låtbidrag "Bluebird wine" till Emmylou Harris album "Pieces of the sky" (1975) gjorde att han som ung och oerfaren blev inbjuden att bli medlem i hennes kompband Hot Band där rutinerade James Burton spelade gitarr tillsammans med några övriga gamla Elvis Presley- eller Gram Parsons-musiker.
   På Emmylous följande fyra album, bland annat den uppseendeväckande "Elite hotel", fanns det minst en Crowell-låt med plus att han själv medverkade som sångare och gitarrist. Hans alltmer växande rykte som låtskrivare och artist gav honom ett skivkontrakt som resulterade i debutalbumet "Ain't living long like this" som är en blandning av rock och country med betoning på det senare.
   Rodney hade vid den tidpunkten lämnat Emmylous kompband som till stora delar medverkar på hans debutalbum som producerades av Brian Ahern som sedan länge också var Emmylous producent (och make). Crowells debut väckte kommersiellt ingen större uppmärksamhet men hans rykte som duktig låtskrivare levde vidare ty många låtar på skivan hamnade i andra artisters repertoar.
   Inför nästa soloalbum, som alltså spelar dagens huvudroll här, krävdes förändring och/eller en stor portion ny musikalisk inriktning. Musikerna i kompet är fortfarande huvudsakligen hämtat från gamla Hot Band, som vid det här laget hade lämnat Emmylous band, men soundet och produktionen var tveklöst och kanske lite desperat nytt och förhållandevis modernt.
   Ahern var borta från producentstolen och där satt nu en av pop- och rockbranschens hetaste personer. Craig Leon, som då låg bakom några av de tidsenliga popsuccéerna med Blondie (första singeln), Ramones, The Records och Willie Alexander, producerade skivan tillsammans med Crowell. Det har givit ett delvis nytt sound och spontant tycker jag mig jämföra det ljudet med Moon Martin som under samma tidsrymd, 1979/80, också producerades av Leon.

"BUT WHAT WILL THE NEIGHBORS THINK" är, som ni säkert förstår, ingen produkt som har växt fram ur den rockiga countryvegetationen som jag ursprungligen trodde när jag la den gamla plattan på grammofontallriken efter många år på en sällsynt bortglömd plats i skivhyllan. I mitt huvud hade jag en förhoppning att skivan musikaliskt skulle placeras någonstans i närheten av albumet där Carlene Carter kompades av Rockpile. Så blev inte intrycket när jag nu lyssnar men jag fick en skiva som ändå är tillräckligt intressant för att inte försvinna i ett töcken av allmängiltighet eller total medelmåttighet. Nej, skivan har sin beskärda del av ljuspunkter som tillhör avdelningen överraskningar.
   Nåväl, några låtar tillhör väl ändå det där traditionellt rockiga stuket som kan få lyssnaren att tänka på 50-talet eller något Dave Edmunds spelade in i slutet på 70-talet. Låttiteln "It's only rock 'n' roll", på pappret lite väl fantasilös med Rolling Stones-klassikern i färskt minne, men Crowell har förmågan att snickra till både arrangemang och utformning.
   En annan låttitel på skivan kan också dra ögonen till sig, "Queen of hearts". Ja, det är samma låt som Edmunds på okänt sätt hittade ett år innan och spelade in till sin "Repeat when necessary". Låten är skriven av Hank DeVito, steelgitarristen som var medlem i ovannämnda Hot Band och vid den här tidpunkten spelade han i Crowells kompband. Här framförs låten efter samma ovannämnda popmall och tar inte alls upp kampen med Edmunds genialt rockiga arrangemang.
   Det finns ytterligare några exempel på hyfsade poprocklåtar, ofta originalmaterial men det förekommer även några covers, men också ett par eleganta ballader som avslutar båda skivsidorna. "The one about England" är en liten söt sak om kärleken till England i allmänhet och London i synnerhet medan han saknar Caroline med sitt kastanjebruna hår.
   Som Texas-bo inledde Crowell sin karriär i skuggan av sina lokala hjältar Townes Van Zandt och Guy Clark och har på sina soloskivor ofta klämt in en och annan Clark-komposition och vid något tillfälle till och med skrivit tillsammans med honom. Clarks bidrag här, "Heartbroke" som tillhör skivans mest rytmiskt svängande låtar, är så unikt att när Crowell spelade in den fanns den inte utgiven med låtskrivaren själv. Men några månader efter Crowells release släppte Clark sin egen version på singel - sensationellt producerad av just Craig Leon.

/ Håkan

Covers: Shelby Lynne/Allison Moorer

SHELBY LYNNE & ALLISON MOORER: Not dark yet (Silver Cross, 2017)

"NOT DARK YET" ÄR PÅ MÅNGA SÄTT ETT SPÄNNANDE duettalbum fast den nästan uteslutande "bara" innehåller covers. Det här mötet mellan två amerikanska kvinnliga artister, som har sjungit tillsammans tidigare men aldrig samarbetat på skiva, blir ju extra intressant eftersom de dessutom råkar vara systrar. Shelby Lynne (med Moorer som efternamn) och lillasyster Allison Moorer är ju två sångerskor vars röster tillsammans behärskar många genrer som americana, rock och folkmusik men individuellt vill jag lite provokativt placera tjejerna i pop- respektive countryfacket. Men det förhållandet skapar nog mer dynamik än oenighet på albumet.
   Att producenten på skivan heter Teddy Thompson, som är son till folkrockparet Richard och Linda Thompson och är en mångsidig musiker på både bas, trummor och akustisk gitarr, är också en spännande detalj i sammanhanget och gör förutsättningarna lovande.
   Redan i de första tonerna på skivan, på en alldeles fantastiskt omgjord Killers-cover "My list" som pendlar mellan ömsint naket arrangemang och stegrande dramatik, förstår jag att "Not dark yet" inte är någon konventionell coverskiva.
   Även på "Every time you leave" är det rösterna hos de två sångerskorna som levererar det åldriga countrytemat och jag kan omöjligt hindra mig själv att jämföra de unisona stämmorna med Emmylou Harris och Linda Ronstadt och det gäller även versionen av Jessi Colters "I'm looking för blue eyes".
   Duon gör en mycket bra version av Dylans titellåt som plötsligt låter som gjord för två kvinnoröster som på andra låtar på albumet kan göra soulcountry helt naturligt. Det finns en genomgående innerlig känsla i de här låtarna och Thompson har lyckats att producera en coverskiva som känns både originell och personlig. Och musikaliskt är jag övertygad om att allt på skivan är liveinspelat i studion.
   Här återfinns mer kärlek till materialet än på vanliga coverskivor och det ligger mycket personlig energi i duons versioner. Townes Van Zandts "Lungs" är dock tämligen vanlig i coverkretsar och jag har hört bättre och roligare tolkningar.
   Då är Jason Isbells låt “The Color of A Cloudy Day” mycket mer intressant med sin bakgrund. Skrevs till filmen “Fear 13” men gavs aldrig ut i original och här får vi höra den första gången som en ödmjukt arrangerad duett.
   Efter ännu en ganska händelsefattig countrylåt, Merle Haggards "Silver wings", blandas det friskt på hög nivå med Nick Caves "Into my arms" och Kurt Cobains "Lithium". Förstnämnda låten förmedlar en dallrande närvarokänsla medan Nirvana-låten framförs som en ganska stökig elektrisk och nervig demo.
   På originallåten "Is It Too Much", som avslutar albumet, är vi tillbaka i det huvudsakligen lågmälda som naturligt smälter in i skivans övriga material. "Är det för mycket?" frågar sångerskorna och syftar då kanske på systrarnas gemensamma djupt tragiska upplevelse när de i sin barndom blev ögonvittnen när deras pappa mördade deras mamma för att sedan ta sitt eget liv.


1. "My List" (Brandon Flowers)
2006. Från albumet "Sam's town" med The Killers.
2. "Every Time You Leave" (Charlie Louvin/Ira Louvin)
1963. B-sida ("There is no easy way") med The Louvin Brothers.
3. "Not Dark Yet" (Bob Dylan)
1997. Från albumet "Time out of mind" med låtskrivaren.
4. "I'm Looking For Blue Eyes" (Jessi Colter)
1975. Singel (under titeln "What's Happened to Blue Eyes") med låtskrivaren.
5. "Lungs" (Townes Van Zandt)
1969. Från albumet "Townes Van Zandt" med låtskrivaren.
6. "The Color of a Cloudy Day" (Jason Isbell/Amanda Shires)
2016. Outgiven med låtskrivarna.
7. "Silver Wings" (Merle Haggard)
1987. Från albumet "Seashores of old Mexico" med Merle Haggard/Willie Nelson
8. "Into My Arms" (Nick Cave)
1997. Från albumet "The boatman's call" med Nick Cave and the Bad Seeds.
9. "Lithium" (Kurt Cobain)
1991. Från albumet "Nevermind" med Nirvana.
10. "Is It Too Much" (Allison Moorer/Shelby Lynne)
Original.

/ Håkan

MAXI12" #31: WILMER X

WILMER X
Teknikens under (Förlängd version)
Falsk matematik
Om en hund mådde så här
Allt och ännu mer
(Hi Fidelity/EMI, 1988)

EFTER MÅNGA OÄNDLIGT LÅNGA TURNÉER och regelbunden skivutgivning varje år kom Wilmer X till ett vägskäl mot slutet av 80-talet. Gruppen hade för varje år och varje skiva utvecklats, 1986 gav de ut sitt hittills mest kompletta album ("Tungt vatten"). Låtmässigt var det ingen kris så länge Nisse Hellberg skrev slagkraftiga låtar som "Hong Kong pop", "Kör dej död" och "I din klinik". 1986 och 1987 gav Wilmer ut två album, "Downward bound" och "Not glamourous", med nyinspelade versioner av sina låtar på engelska men det var inte heller någon seriös framtid för en grupp som var så förknippade med skånska svenska texter.
   Efter ett sabbatsår 1987, dock inte från turnerande, laddade Nisse och gruppen om med ett nytt skivkontrakt i bakfickan. Wilmer X "bytte sida" från MNW till EMI och då kom den kreativa lusten tillbaka och nystarten var ett faktum. Det första tecknet på att det hänt något soundmässigt med gruppens musik var den här singeln som släpptes i februari 1988 som sedan följdes av ett album med samma namn månaden.
   Ansvarig för den stora förändringen i arrangemang och elektroniska hjälpmedel, sequencers och sampling, var producenten Dan Sundquist som under 80-talet seglade upp som en av Sveriges mest framgångsrika producenter. Han hade ju under några år etablerat sig som producent (Japop, Peter LeMarc, Anne-Lie Rydé, Freda' med flera) och satte nu tänderna i Wilmer X:s minst sagt traditionella rockmusik och premiären var minst sagt revolutionerande. Och för alla konservativa Wilmer X-fans blev det också ett vägskäl.
   I samband med albumreleasen i mars 1988 skrev Nisse Hellberg ett långt "försvarstal" och förklarade att "Egentligen har Wilmer X aldrig varit främmande för ny teknik. Redan 1983 använde vi en synth att sitta på när vi mixade vår tredje LP "Djungelliv". Det har gått nästan fem år sedan dess och nu hörs maskinerna lite mer. Framförallt för att vi valt att jobba med Dan Sundquist som är mer än god vän med maskiner av allehanda slag."
   Singeln kom alltså som ett första exempel på nya soundet och det var tydligt att gruppen hade hamnat i en helt ny miljö och omgivning. På EMI hamnade de på den prestigefyllda skivetiketten Hi Fidelity, skivbolagsmannen Kjell Anderssons skapelse, och den första maxisingeln med en extremt förlängd version av "Teknikens under" slog mer eller mindre ner som en bomb med sitt blippande syntpopljud och mekaniska rytm i en djupt hitbaserad låt.
   Med "Teknikens under"-låten som modell trodde vi hela albumet skulle vara en stor och mäktig förändring av vårt trygga r&b-kryddade svenska favoritgrupp men när hela albumet släpptes hade förändringens vindar blåst försiktigt i sin helhet och var begränsat till små sekvenser i några få låtar.
   Sundqvist har funnit hitreceptet i mixen, som fick namnet "Maximal Mekanik Mix", på singel-a-sidan och är trots sin groteska spellängd (7:37) varken tjatigt upprepande, mekanisk eller så fruktansvärt modern. Mitt i den stora maskinparken framträder den akustiska slidegitarren och Jalle Lorenssons munspel ännu tydligare och ännu bättre.
   De tre låtarna på maxisingelns andrasida är alla unika inspelningar. Först en cover på Peps klassiska låt "Falsk matematik", originalet släpptes 1974 med Peps Blodsband, uppenbart inspelad live i studion med stort svängrum för Jalles munspel. Sedan ett albumspår, "Om en hund mådde så här", från den kommande skivan men här är den liveinspelad i studion. Som tredjespår presenteras "Allt och ännu mer" som är en tre minuter lång pärla av typisk Wilmer X/Nisse Hellberg-kvalité. En fantastisk låt som aldrig tog sig förbi den här b-sidan, uppgraderades aldrig till albumspår och hamnade inte ens på den annars så fullsprängda cd-boxen "Arkiv X".

/ Håkan

I min skivhylla: Jimmy Webb

JIMMY WEBB: El Mirage (Atlantic SD 18218)

Release: Maj 1977
Placering i skivhyllan: Hylla 11. Mellan Cassell Webbs "Conversations at dawn" (1990) och samlingen "The Premier collection" (1988) med Andrew Lloyd Webber-låtar.

OCH NU YTTERLIGARE ETT VIKTIGT KAPITEL i min serie med sjungande låtskrivare. Jimmy Webb var ju främst en talangfull och framgångsrik ung låtskrivare innan hans egna skivor på 70-talet började visa upp en personlig artist. Jag har länge gått och sneglat på Jimmy Webbs "El Mirage"-album i hyllan och med tiden har dess musikaliska värde växt i mitt huvud. När jag nu gör en närmare granskning kan "El Mirage" inte riktigt leva upp till sitt rykte men är ändå en intressant skiva i en grandios karriär.
   Den här kategorin på Håkans Pop, där jag lite slumpartat plockar skivorna ur skivhyllan, ger mig som bloggare många friheter. Friheten att välja precis det jag vill lyssna på och skriva om men också friheten att gräva ner mig mer i historia än vad som omfattas av just den aktuella skivan. När jag i dagens ämne letar mig tillbaka till Jimmy Webbs första "stapplande" steg i musikbranschen hamnar jag tidsmässigt i mitten på 60-talet och för mig sedan tidigare okända fakta.
   Minns tämligen tydligt hur jag i lokaltidningen våren 1968 läste om en osedvanligt talangfull amerikansk låtskrivare, Jimmy Webb, som sommaren 1967 blott 20 år gammal skrivit en pophit som lite högtidligt har beskrivits som en kantat uppdelad i flera olika avsnitt, "MacArthur Park". Det var skådespelaren Richard Harris som sjöng låten men det var denne gränslöst begåvade unge man som skrivit, arrangerat och producerat låten.
   Jag kanske hade hört hans namn i tidigare ty "By the time I get to Phoenix" och "Up, up and away" hade ju ockuperat listorna med Glen Campbell och 5th Dimension några år tidigare. Men det var låtar som var lite för snälla, mediokra och melodiradiomässiga i mitt huvud. "MacArthur Park" flyttade däremot gränserna för vad 60-talspop stod för.
   När jag nu gräver ner mig ordentligt i Jimmy Webbs historia hamnar jag i mitten på 60-talet när hans låtar börjar dyka upp första gången. Knappt 18 år fyllda både skrev och arrangerade Webb "This is where I came in" med tjejkvartetten The Contessas. Sedan följde några Motown-relaterade skivor som aldrig blev några breda succéer men ändå så här i efterhand måste anses ha varit sensationella. Han var som 19-årig vit låtskrivare då kontrakterad på det svarta skivbolaget Motown. Ett av de första bidragen var en låt, "My Christmas tree", till Supremes julalbum 1965, "Merry Christmas". Samtidigt skrev han låtar till bolagets Brenda Holloway, Danny Day (artistnamn för låtskrivaren Hal Davis) och Billy Eckstine.
   Man ska vara försiktig med att beskriva någon som underbarn men Jimmy Webb tillhörde absolut den exklusiva kategorin av människor.
   Ungefär samtidigt med framgångarna för "MacArthur Park" debuterade Webb som artist utan att nå tillnärmelsevis lika stor uppmärksamhet. Skivbolaget ville göra honom till en ny Randy Newman men Webbs egna skivor var tämligen anonyma åren framöver jämfört med låtskrivarframgångarna.

DET VAR FÖRST 1974 MED ALBUMET "LAND'S END" som Jimmy Webb satte avtryck även som artist. Och när uppföljaren "El Mirage" släpptes tre år senare stod jag först i kön och inhandlade albumet. Att George Martin producerade skivan var inte avgörande men naturligtvis en bidragande orsak som gjorde skivan än mer intressant. Och den har med åren blivit lite mytomspunnen i min skivsamling. Jag har gärna återvänt till plattan men har varje gång blivit lite besviken och jag kan avslöja att när jag lite mer noggrant lyssnar i september 2017 är intrycken som helhet inte förändrade.
   Jag tror inledningslåten, den då nyskrivna "The highwayman", som är en klassiker i vilken låtskrivarkarriär som helst tar död på skivan i övrigt. Det är kanske inte hela sanningen men låtmaterialet i övrigt är lite ojämnt, pendlar mellan fantastiska kompositioner och mer allmängiltigt material, som gör att "El Mirage" låter bättre i mitt huvud än på grammofonen.
   Jimmy Webb gör här alltså originalet till "The highwayman", en låt som otaliga artister har gjort cover på genom åren och en låttitel som till och med levererade ett gruppnamn när ikonerna Johnny Cash, Kris Kristoferson, Waylon Jennings och Willie Nelson 1985 tillsammans spelade in låten och helt automatiskt började kalla kvartetten för The Highwaymen.
   Det är inte alltid så att Webb är förste artist att spela in sina låtar. När "El Mirage" släpptes hade Glen Campbell redan spelat in "Christiaan no" och "The moon is a harsh mistress" (typisk Jimmy Webb-titel som han hade knyckt från en Robert A Heinlein-novell). Och inte nog med det, Webb gör dessutom en cover på en egen låt, "P F Sloan" om 60-talslåtskrivaren, som han redan 1970 spelade in för sitt andra album "Words and music" men på uppmaning från producenten George Martin spelade han in den igen.
   Gamle Beatles-producenten Martin har haft ett visst inflytande på skivan, både vad gäller innehållet och utformningen och han har inte bara agerat producent på skivan. Han är också både arrangör och dirigent. Efter Beatles-äventyret var George Martin flitigt anlitad som producent av en mängd olika artister. USA-trion America anlitade Martin flitigt men också instrumentalt baserade artister som Jeff Beck och Mahavishnu Orchestra. I kompet på "El Mirage" finns Lowell George på slidegitarr men den hörs inte så ofta.
   Webb gör ytterligare en cover på "El Mirage", gitarristen Fred Tacketts låt "Dance to the radio". Webb hade förmodligen upptäckt låten året innan då han producerade och arrangerade sin syster Susan Webbs album "Bye-bye pretty baby" där låten först dyker upp.
   "El Mirage" är som redan nämnts en lite för ojämn skiva för att kallas en ren favorit i sin helhet men låtar som "The highwayman", "If you see me getting smaller I'm leaving" (Waylon Jennings släppte för övrigt sin version av låten månaden före Webb), "Christiaan no" (om äldste sonen), "Moment in a shadow", "Where the universes are" (tillägnad Ringo Starr) och "The moon is harsh mistress" är tveklösa toppar på albumet. Medan "Mixed up guy", "Sugarbird" och coverlåten "Dance to the radio" är förvånansvärt allmängiltiga.

/ Håkan

Jesus har landat

EFTER TRE ALBUM PÅ ENGELSKA VAR DI LEVA tillbaka i det svenska språket på albumet "Jag är du", för övrigt även utgiven på engelska "I am you", som gavs ut på våren 1997.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/8 1997.

THOMAS DI LEVA
Slottsfestivalen, Örebro 31 juli 1997

Di Leva har landat. Efter flera års utflykt i den kosmospolitiska världen med engelska som modersmål är han tillbaka som svensk.
   Så jordnära svensk han nu kan bli, vår populärkameleont i kosmos.
   Di Leva baserade alltså sin festivalbantade nio låtars show på de svenska låtarna, hitsen från förr plus en handfull aktuella låtar från senaste skivan.
   Efter en sedvanligt storslagen entré svävade, skred, dansade och rörde han sig över scen på sitt alldeles egna sätt. I lång, ljusblå särk som en annan Jesus-figur.
   Mellan låtarna matade han sina fans med ordspråk på ordspråk. Ibland komiskt pricksäkra men lika ofta levererade han plattityder och klyschor som var både vitsiga och flummiga.
   Men storhetsdagarna, när han på sina konserter lyckades ta med sig hela sin publik på en sanslös resa, är några år borta.
   Det är dock svårt att tycka illa om en artist som Di Leva när han ler sitt väna leende, lägger huvudet på sned och försiktigt dricker ur sin vatten(?)kanna.
   I vanlig ordning stördes inledningen av ett miserabelt ljud, förtvivlat mycket bas och trummor.
   Men redan på tredje låten, "Vem ska jag tro på?", var konserten publikt i hamn.
   Sedan blandade han tunga allsångslåtar, "Vi har bara varandra" och "Everyone is Jesus" (konsertens enda engelska låt), med allra bästa urval från senaste skivan.
   Mittenpartiet med "Regnbågsdiamant" följt av "Svarta pärlan i London", "Lady i det gröna" och "En storm ska ta oss hem" var verkligen ingen transportsträcka mellan de klassiska Di Leva-låtarna.
   Som helhet en bra men lite korthuggen konsert. Att han inte hann med någon extralåt får vi nog skylla på det tajta festivalschemat som inte tillåter tidsöverdrag.
   Di Leva passade aldrig på att gå på vattnet men onekligen hade han direktkontakt med vädergudarna ty regnet hängde i luften under hela konserten utan att falla ned.

Själens krigare
Allting är möjligt
Vem ska jag tro på?
Regnbågsdiamanter
Svarta pärlor i London
(Dansa din djävul - en strof)
Lady i det gröna
En storm ska ta oss hem
Vi har bara varandra
Everyone is Jesus

/ Håkan

MAXI12" #32: KIRSTY MacCOLL and the POGUES

KIRSTY MacCOLL and the POGUES
Miss Otis regrets/Just one of those things
AZTEC CAMERA
Do I love you?
(Chrysalis, 1990)

DET FINNS NATURLIGTVIS MÅNGA FLER POGUES-singlar som är både bättre och mer intressanta än den här relativt sena singeln. Dessutom skiljer sig maxisingeln inte alls i en jämförelse med 7"-varianten. Jag var under alla år som Pogues stod på kulmen av sin karriär och ytterligare några år, låt säga mellan 1985 och 1992, en hängiven beundrare av det folkmusikrockiga bandet. Och under de åren betydde det också att jag nitiskt samlade på mig samtliga maxisinglar bandet gav ut, ofta med unika extraspår.
   Det har faktiskt blivit 19 stycken med åren och bland alla dem ligger den här givetvis i skuggan av exempelvis "A pair of brown eyes", "Poguetry in motion"-ep:n (med "A rainy night in Soho"), "Fairytale of New York", "If I should fall from grace with God", ett par Dubliners-samarbeten och den mäktiga coverversionen av "Honky tonk women". Men jag har ju redan skrivit om flera av dessa singlar tidigare (se länkarna ovan) och om jag känner mig själv rätt lär jag återkomma till Pogues på min vandring mot nummer ett bland favoritmaxisinglarna.
   Det hände ibland under storhetsåren att Pogues-singlar dök upp utanför själva albumreleaserna av en eller annan anledning. "Miss Otis regrets"-singeln är just en sådan singel som egentligen ligger helt utanför bandets officiella diskografi eftersom den är utgiven på Chrysalis och är en del av ett helt annat sammanhang.
   Låter det mystiskt så ska jag förklara. 1988 lämnade bandet Stiff och flyttade det egna skivbolaget Pogue Mahone till Warner Bros som fortsättningsvis distribuerade bandets skivor.
   Under den senare delen av 80-talet hade aidsepidemin nått sin kulmen och välgörenhetsarrangemangen för att samla in pengar till medicin och hjälpmedel hade ökat. Ett gäng artister tog 1989 initiativet att tillsammans med den internationella organisationer Red Hot Organization (RHO) bekämpa aidsfaran och samtidigt samla in pengar. På albumet "Red hot + blue" medverkade bland annat Tom Waits, U2. David Byrne, Sinéad O'Connor, k d lang, en duett med Deborah Harry/Iggy Pop och de två spåren (med de tre låtarna) på den här maxisingeln. Skivan blev också en hyllning till den gamle låtskrivaren och artisten Cole Porter vars låtar bildade ryggrad på albumet där titeln var hämtad från Porters musikal (1936) med samma namn.
   Porter blev automatiskt en galjonsfigur i sammanhanget. Han var homosexuell i en tid, 30-talet, när det absolut inte var accepterat.
   Pogues och Kirsty MacColl vävde ihop två Porter-låtar, från 1934 respektive 1935, och den skotska gruppen Aztec Camera bidrar med "Do I love you?" från 1939.
   "Miss Otis regrets" släpptes i en väldigt hektisk tid för Pogues på hösten 1990. På sommaren innan hade Pogues andra samarbete med den legendariska irländska folkmusikgruppen Dubliners släppts i samband med EM i fotboll. Där fanns Irland med, och coachades av Jackie Charlton, och Pogues skrev och gav ut "Jack's heroes" som blev bandets bästa listnotering sedan "Fairytale of New York".
   Samtidigt jobbade bandet på ett nytt album, "Hell's ditch", som producerades av Joe Strummer men innan den skivan släpptes kom alltså samlingsskivan "Red hot + blue" där låtarna på maxisingeln finns med. Släpptes för övrigt i september 1990 samtidigt som Pogues första albumsmakprov "Summer in Siam" kom. En magnifik krock som förstärktes två månader senare när ovan nämnda Pogues-album släpptes exakt samtidigt som "Miss Otis regrets". Albumet vann den kommersiella dragkampen och "Miss Otis regrets" missade listplacering.

NÄR JAG IDAG LYSSNAR LITE MER NOGGRANT PÅ "Miss Otis regrets", kanske mer grundligt än någonsin, känns det lite orättvist att singeln och framförandet har hamnat i bakvattnet i en ganska extraordinär diskografi. Samarbetet med Kirsty MacColl är naturligtvis nyckeln till singelns magiska kraft. Två före detta Stiff-artister går vidare och visar varför de är bäst på det de gör. Receptet hade ju fungerat en gång tidigare (på klassiska "Fairytale of New York") och när makalöst välsjungande Kirsty möter Shane MacGowans grumligt slarviga röst är kombinationen så självklart lysande att materialet nästan bleknar i jämförelse.
   Det här är ju covermaterial men för en gångs skull har jag inget förhållande till originalen, min mamma var knappt född när Cole Porter skrev låtarna, och versionen har i mina öron inga krav att förhålla sig till. Tempobytet mellan de båda låtarna i detta medley påminner om redan nämnda "Fairytale of New York" fast här är rollerna ombytta, Kirsty inleder med den vackert långsamma "Miss Otis regrets" innan hetsiga Pogues får fritt spelrum på "Just one of those things" där Shane MacGowan får bråttom att berätta sin historia utan att man som lyssnare kan uppfatta många ord.
   Maxisingeln, som alltså inte skiljer sig något från den vanliga 7":an, är en så kallad splitutgivning där två artister samsas om utrymmet. B-sidan är givetvis ännu en låt från "Red hot and blue"-albumet. Aztec Camera gör "Do I love you?" både homogent och trovärdigt utan att sätta någon speciell personlig prägel på framförandet. En typisk b-sida om ni frågar mig.

/ Håkan

I min skivhylla: Karla Bonoff

KARLA BONOFF: Karla Bonoff (CBS PC 34672)
Etiketten med sin påklistrade CBS-lapp är egentligen amerikansk liksom skivnumret.

Release: September 1977
Placering i skivhyllan: Hylla 1: Mellan Bonnevilles "Bonneville" (1981) och Bonoffs "Restless nights" (1979).

GENUINA LÅTSKRIVARE HAR ALLTID HAFT en speciell plats i mitt hjärta. Råkar de sedan även ge ut skivor som artister kan lyckan ibland vara fullständig. På 70-talet läste jag skivomslagen noggrant och jag noterade ofta namnen som stod innanför parentesen bakom eller under låttiteln. Via mitt nära intresse för Linda Ronstadts album mellan 1972 och 1978 sprang jag på åtskilliga intressanta låtskrivare som inte så sällan också gjorde egna skivor inte fullt så uppmärksammade som Lindas.
   Det mest uppenbara exemplet i det sammanhanget var Warren Zevon. Men även Jackson Browne, John David Souther, Eric Kaz och Anna McGarrigle var ju namn som etsade sig fast i mitt minne från just något Ronstadt-album. På det sättet kom även dagens huvudperson fram i rampljuset: Karla Bonoff.
   Innan jag någon gång framåt hösten 1976 fick Lindas "Hasten down the wind"-album (jodå, titellåten är skriven av Zevon) i min hand och in i mina öron var namnet Karla Bonoff för mig nästan okänt. Hon hade skrivit titellåten till albumet "Isn't it always love" (1975) med Karen Alexander men den skivan var medioker på gränsen till tråkig fast den var utgiven på mitt just då favoritskivbolag Asylum. Den låten gör Karla på sitt debutalbum.
   Men så plötslig stod Karla Bonoff som låtskrivare till hela tre låtar på "Hasten down the wind" och jag blev naturligtvis gränslöst nyfiken på vem hon var. Ett år senare fick jag ett handgripligt svar när "Karla Bonoff"-skivan stod i nyhetsfacket i den välsorterade skivaffären i Örebro.
   Karla stod som ensam låtskrivare till åtta av albumets tio låtar och, javisst, alla tre låtarna som Linda hade gjort året innan fanns med. Bara att läsa omslaget med musikernamnen (som till stora delar var identiska med Linda Ronstadts kompmusiker), producenten Kenny Edwards (som spelade bas i Lindas band) och att Lindas skivbolagskollegor Glenn Frey, Andrew Gold och John David Souther figurerade i kompet på Karlas skiva, gjorde mig övertygad.
   Researcharbetet och jakten på djupare information om artister var inte lika lätt och gick inte lika fort som idag men det fanns trots allt högintressanta detaljer i Karla Bonoffs förflutna. Hon hade runt 1970 varit medlem i gruppen Bryndle som trots skivinspelning aldrig gav ut något album då. Det släpptes långt senare, 1995, när alla medlemmarna i kvartetten var etablerade. Tillsammans med Karla fanns i gruppen också ovan nämnda Kenny Edwards (och dåvarande pojkvän till Karla) och Andrew Gold plus en annan sångerska som länge parallellt fanns med i många sammanhang, Wendy Waldman.
   Bryndle tynade bort tidigt 70-tal och Karla blev 1974 medlem i trion Howdy Moon som gav ut ett album som inte heller väckte någon större uppmärksamhet. Märkligt nog skrev inte Karla någon låt till den skivan som huvudsakligen producerades av Lowell George. Däremot skrev i våras avlidna sångerskan Valerie Carter flera låtar till skivan.
   Naturligtvis var det de tre Linda Ronstadt-låtarna som drog åt sig största uppmärksamheten på "Karla Bonoff" där sångerskan själv även medverkar som musiker på piano och akustisk gitarr. Exempelvis är hon ensam musiker som pianist på "Lose again" och det blir mer avskalat och mer personligt på det viset. Även i övrigt är albumet i jämförelse med Ronstadt-skivorna något mindre vidlyftigt arrangerat.
   De två coverlåtarna på skivan, Steve Fergusons "Flying high" och Craig Safans "Faces in the wind", drar naturligtvis till sig min nyfikenhet. Ferguson var också Asylum-artist, gav ut "Steve Ferguson"-albumet 1973, men spelade aldrig in sin egen version av "Flying high". Safan hade som musiker en undanskymd roll som arrangör eller pianist på andra skivor och som låtskrivare blev han senare framgångsrik kompositör till soundtrack-musik.
   "Karla Bonoff" är som album fylld med hantverksmässigt skrivna låtar men arrangemangen låter idag lite daterade när det där studiokompetenta soundet doftar så mycket 70-tal att jag blir en aning rådvill över min musiksmak på den tiden. Vilket kan vara en förklaring till att jag inte törs närma mig Linda Ronstadts skivor från 70-talet med största passion.

/ Håkan

Tributes: Alejandro Escovedo

"Por Vida: A Tribute to the Songs of Alejandro Escovedo" (New West, 2004)

IBLAND ÄR JAG INTE FÖRST PÅ BOLLEN. Ibland är jag snarare sist på bollen. Jag tillhör skaran lyssnare som har fastnat för Alejandro Escovedo och hans låtar på senare år. 2010 gav han ut albumet "Street songs of love" och det öppnade mina öron för en intressant artist och låtskrivare. Placerade skivan dessutom på min årsbästalista det året och senaste albumet "Burn something beautiful" utnämnde jag till den bästa skivan i januari 2017, fast den tydligen släpptes förra året...
   Ja, ni ser. I ämnet Alejandro Escovedo var jag en slowstarter och var inte riktigt på plats när Alejandro på 80-talet bildade rockbandet True Believers, med bland annat Jon Dee Graham, och jag var också lyckligt ovetande om hans punkaktiviteter i The Nuns på 70-talet. Och missade även hans korta delaktighet i Rank & File.
   Av naturliga skäl gick även den här 15 år gamla tributskivan mig förbi 2002 men det slår mig nu att det var imponerande att det redan fanns så mycket bra material att välja på. Och den stora skaran artister, som medverkar här, visar att det var många som uppskattade hans låtar som han i tio års tid givit ut på sina egna skivor.
   Både till omfång och musikalisk spridning spretar både materialet och versionerna åt alla möjliga och omöjliga håll på den här tributskivan till Alejandro Escovedo. 32 låtar fördelat på en dubbel-cd är kanske att gapa efter för mycket men jag, som inte var speciellt bekant med materialet, upptäcker så många bra låtar och så många intressanta versioner.
   Projektet med skivan var att samla in pengar till Alejandros sjukhusräkningar ty han hade precis drabbats av en svår sjukdom och det lockade en stor mängd spännande artister att bidra. Att lyckas engagera så kultförklarade namn som Bob Neuwirth (låter som Willie Nelson), John Cale, Ian Hunter och Lenny Kaye är naturligtvis en bedrift.
   Här trängs ömsinta och lågmälda låtar med rejält rockigt material men jag tycker ändå inte det låter ett spretigt och ojämnt. Lenny Kayes "Sacramento & polk" och Giant Sand-sångaren Howe Gelbs "She towers above" är kanske lite för monotona och händelsefattiga för min smak men här finns i övrigt tillräckligt med rejäla höjdpunkter som gör hela skivan till god lyssning.
   Lucinda Williams lägger nivån direkt i öppningslåten "Pyramid of tears" med sin lågmält raspiga röst. Bland övriga låtar i den lugna kategorin kan jag inte sluta lyssna på Cowboy Junkies "Don't need you", underbart överraskande stark sång med Ian McLagan i "Wedding day", även den annars så rockabillykryddade Rosie Flores bidrag förvånar med den nedtonade "Inside this dance" och Ruben Ramos imponerar med "Thirteen years", en låt som vid det här ögonblicket inte fanns utgiven med Alejandro själv.
   Chris Stameys poprockiga "One true love" var också outgivet material vid den här tidpunkten, från ett oavslutat projekt med Stamey och Escovedo. Det rockiga materialet på tributskivan är precis lika intressant som de lågmälda ögonblicken vilket gör att mitt intresse för låtskrivaren Escovedo ökar under hela tiden jag lyssnar på skivan.
   Steve Earle vräker på med allt han har av sin sedvanliga energi i "Paradise" som han gör tillsammans med gruppen Reckless Kelly, Peter Case låter faktiskt som John Lennon uppstånden i "The end" och Ian Hunter låter som ung på nytt i ganska konventionellt rockiga "One more time". De powerpoprelaterade arrangemangen i True Believers-kollegan Javier Escovedos "The rain won't help you when it's over", Charlie Sextons "Dear Head On the Wall" och Tres Chicas "Rhapsody" tillhör också skivans höjdpunkter.
   Det annars så sympatiska Jayhawks sviker något med den lite för storslagna "Last to know" och altcountrykollegorna i Son Volt tar segern med "Sometimes" i den kategorifajten. Innehållet på tributskivan är som sagt ganska gränslöst där till och med ett instrumentalt bidrag roar, jag har nog aldrig hört ett stråkarrangemang svänga mer än "Crooked frame".
   Men allra bäst på en skiva med så många höjdpunkter är Caitlin Carys "By eleven" som låter som ett eko när Richard Thompson fortfarande var gift med sin Linda och gjorde elektrisk engelsk folkrock med vemodig stil. Och Caitlin vässar dessutom arrangemanget med eget fiolspel.
   För att göra skivan fulländad avslutar Alejandro själv albumet med en grymt rockig och hänsynslös version av "Break this time".
   "Por vida" är verkligen ett utmärkt tillfälle att upptäcka en ny artist/låtskrivare och då speciellt debutalbumet från 1992, "Gravity", vars låtar är välrepresenterade här.

1.
Lucinda Williams: Pyramid Of Tears
Lenny Kaye: Sacramento & Polk
Steve Earle & Reckless Kelly: Paradise
Jon Langford and Sally Timms: Broken Bottle
Calexico: Wave
Jennifer Warnes: Pissed Off 2AM
John Cale: She Doesn't Live Here Anymore
Los Lonely Boys: Castanets
Cowboy Junkies: Don't Need You
Charlie Sexton: Dear Head On the Wall
Jon Dee Graham: Helpless
Howe Gelb: She Towers Above
Ian McLagan and the Bump Band: Wedding Day
Tres Chicas: Rhapsody
Peter Case: The End
Bob Neuwirth: Rosalie
Section String Quartet: Crooked Frame

2.
Ian Hunter: One More Time
Jayhawks: Last To Know
Nicholas Tremulis Orchestra: Velvet Guitar
Sheila E.: The Ballad Of The Sun And The Moon
The Chris Stamey Experience: One True Love
Son Volt: Sometimes
Rosie Flores: Inside This Dance
Charlie Musselwhite: Everybody Loves Me
M. Ward: Way It Goes
Javier Escovedo: The Rain Won't Help
Caitlin Cary: By Eleven
The Minus 5: I Was Drunk
The Dragons: Gravity
Ruben Ramos: Thirteen Years
Alejandro Escovedo: Break This Time

/ Håkan

MAXI12" #33: BRUCE SPRINGSTEEN

BRUCE SPRINGSTEEN
Tougher than the rest (live)
Be true (live)
Chimes of freedom (live)
Born to run (live - acoustic)
(Columbia, 1988)

FRÅN FAVORITEN WARREN ZEVON VIA DEN engelska dagsländan Dream Academy till den allmänt gudabenådade liveartisten Bruce Springsteen kan steget både musikaliskt och känslomässigt uppfattas som lite väl drastiskt. Men den rangordnade listan över mina favoriter bland maxisinglar är subjektivt personlig och musikaliskt gränslös där alla stilar, alla genrer (nästan) och nationaliteter finns representerade.
   Dagens exempel med fyra livelåtar med en av världens mest uppskattade konsertartister kan väl tyckas vara allmängods i den stora samlingen. Men maxisingeln är faktiskt den enda jag äger med Springsteen och sedan har jag ett minne av konserten, på den turné där låtarna är hämtade ifrån, som förstärker skivans värde.
   Först lite bakgrund för att placera skivan historiskt. Efter den mäktigt stora och närmast oöverträffade kommersiella framgången med "Born in the USA", som följdes av världsturnén under 1984/85, blev hans nästa projekt något splittrat och lite mindre storslaget. Inte bara visuellt, 1985 var det hårband och muskulösa armar, hade det hänt mycket i Springsteen-land. Två år senare, när "Tunnel of love" kom, var Bruce finklädd i vit skjorta och kavaj och känslomässigt var det en världsartist med separationsångest som bjöd in.
   Under inspelningarna av "Tunnel of love" blev det uppenbart att Springsteens förhållande med dåvarande hustrun Julianne Phillips knakade i fogarna vilket påverkade många texter på skivan. Även samarbetet med det trogna kompet E Street Band var i upplösning. Samtliga musiker i bandet finns visserligen med på albumet men väldigt sporadiskt och vid ett fåtal tillfällen. Skivan spelade Bruce huvudsakligen in på egen hand där hans kompmusiker kom och gjorde tillfälliga insatser. Exempelvis gästade Clarence Clemons studion på en enda låt ("When you're alone") - som sångare!
   Till turnén, Tunnel of Love Express Tour, som inleddes i USA i februari 1988 hade Bruce dock skrapat ihop hela bandet, inklusive sångerskan Patti Scialfa. Under turnén blev det officiellt att Bruce och Patti var ett par vilket senare resulterade i barn och äktenskap.
   I vanlig ordning släppte Springsteen åtskilliga singlar från "Tunnel of love"-albumet. Innan den skivan släpptes i oktober kom aptitretaren "Brilliant disguise" som sedan följdes av titellåten och "One step up" innan den här livemaxisingeln, eller minialbumet som den ibland beskrivs som, kom i augusti 1988. Då hade turnén precis avslutats på Camp Nou i Barcelona. Och knappt en månad senare, 1 september, sparkade nästa turné igång, "Human Rights Now!", för Bruce. 20 välgörenhetskonserter i Amnesty Internationals regi på en sex veckor lång turné där han fick dela scen med Sting, Peter Gabriel, Tracy Chapman och Youssou N'Dour med lokala gästartister.
   Det mest intressanta spåret på den här skivan, Bob Dylans "Chimes of freedom", har just en koppling till nämnda turné. Innan framförandet av den låten, för övrigt inspelad på Stockholms Stadion 3 juli, presenterar Bruce nyheten om Amnesty-turnén. Bara några dagar innan hade låten lagts till i liverepertoaren och hade inte förekommit i Springsteens konsertsammanhang sedan 1978. Jag var på plats 2 juli på Stockholms Stadion när Springsteen och bandet gjorde sin första Stockholm-spelning och recenserade konserten så här. "Chimes of freedom" var den enda låten på maxisingeln som var inspelad i Europa.
   Övriga tre låtar var inspelade i USA under våren när E Street Band var förstärkta med blås, Miami Horns som under den här turnén gick under namnet The Horns Of Love: Mario Cruz, saxofon, Eddie Manion, saxofon, Mark Pender, trumpet, Richie "La Bamba" Rosenberg, trombon, och Mike Spengler, trumpet. Rutinerade musiker i New Jersey-sammanhang och hade kompat Southside Johnny i många år. 3/5-delar av blåset fanns också med i Springsteens storband Seeger Session Band nästan 20 år senare.
   Inte överraskande är liveversionerna av låtarna på maxisingeln längre än studioinspelningarna och är naturligtvis också mer levande i hela sin karaktär. En outtake från "The river", "Be true", är ett energiutbrott av stora mått medan "Born to run", konsertens första extralåt, är avskalad och melankolisk med bara Springsteens akustiska gitarr och munspel till komp.

/ Håkan

Don Williams (1939-2017)

FÖR NÅGRA MINUTER SEDAN LÄSTE JAG på BBC:s nyhetssida att DON WILLIAMS var död och plötsligt fick jag en påminnelse om att mannen för en kort tid var en del av mitt musiklyssnande liv på 70-talet. Jag är och var ingen helt igenom countryälskande men lärde mig älska genren via andra artister. Eric Claptons fascination för J J Cales låtar känner vi till men det var ju faktiskt något liknande med Don Williams och när jag bläddrar fram bland alla Williams-skivorna i vinylhyllan (Jerry, John och Paul) hittar jag även Don Williams "Country boy" (1977).
   Jag är nästan övertygad om att jag upptäckte namnet på ett Clapton-album samma år, "Slowhand" där han gjorde en cover på Williams "We're all the way", som fick mig att söka upp låtskrivarens egna alster. Visst har just den upptäckarglädjen gjort livet så mycket mer intressant genom åren?
   "We're all the way" fanns inte med på den Don Williams-skivan jag hittade och ingen annan heller ty han spelade inte in sin version av låten förrän två år senare och det gjorde Claptons upptäckt så mycket mer värd.
   Under de här åren i slutet på 70-talet hade Clapton koll på den amerikanska musiken och via Don Williams album "You're my best friend" (1975) hittade han låten "Tulsa time" av gitarristen, låtskrivaren och artisten Danny Flowers och spelade in den för albumet "Backless" (1978).
   Don Williams var ingen vanlig traditionell amerikansk countryartist. Med sin släpiga och lite trötta stämma och sina sparsmakade arrangemang lyckades han få en publik utanför den allmänna countrypubliken.
   Don Williams dog av emfysem igår 8 september 2017.

/ Håkan

Eftertankens goda sammanfattning

Några fantastiska minuter med Sam Brookes i Nikolaikyrkan under Live at Heart i Örebro. Något, och mycket annat, jag missade under festivalen förra helgen.

FICK ETT INTRESSANT MESSENGER FRÅN Live at Hearts artistansvarige Lars-Göran Rosén med anledning av min slutrapport om festivalen som ägde rum under senaste helgen. Och det handlade av naturliga skäl mycket om engelsmannen Sam Brookes och grekiska bandet Theodore:

Kul och överraskande att se att du hade samma artister högst på din lista som jag hade! Min etta var Sam Brookes, min tvåa var Theodore. Hårfin skillnad på dem dock, båda tillhör utan tvekan yppersta världseliten i sina respektive genrer. I Nikolaikyrkan lade Sam till en extra dimension då han drog ur sladden från gitarren och gick ut i rummet och sjöng helt utan förstärkning. Han lade även till flera sånger som inte spelades på East West, t ex den gamla folksången "Sam Hall", och han fick även göra extranummer då han var kvällens sista artist i kyrkan.
   Jag såg alla fem spelningarna med Theodore och de blev bara bättre och bättre ju mer man lärde sig den ganska komplexa musiken. En annorlunda spelning var den extrainsatta på Stora Örebro torsdag kl 19 då de med tanke på det tidiga klockslaget spelade ett softare set och lade in tre lugna låtar som de inte spelade på de andra konserterna. De är ett makalöst bra band! Av de svenska akter jag såg fastnade jag främst för Maple & Rye, ett ungt band i stil med Mumford and Sons, jag tror att du skulle gilla dem. Royal Prospect hörde också till överraskningarna, väldigt kompetent arenapop i stil med Coldplay. Johanna Lillvik gillade jag också, bra artpop i stil med Tori Amos. Klez blev nog den mest populära nya akten i år, de gick ett riktigt segertåg genom festivalen och drog allt mer publik för varje dag fram till lördagens spelning på ett överfullt East West.
   Jag känner mig väldigt nöjd med festivalen i år, extra roligt var att de utländska debutanterna levererade så bra. Jag tror och hoppas på att akter som Klez, Dronningen, Theodore, AHI, Calvin Arsenia, Vajra, Ivory Tusk, Fabrizio Cammarata och Trad.Attack! kommer att komma tillbaka, de verkade väldigt nöjda med allt. Hur rankar du dina intryck i år jämfört med tidigare festivaler?

Min kommentar till Lars-Göran:
För mig personligen handlar intryck från konserter så himla mycket om förväntningar och förberedd kunskap. Därför går det för min egen del inte att jämföra årets festival med de tidigare. Utan att ha några statistiska bevis uppfattade jag att årets festival hade en större andel debuterande och därmed för mig okända festivalartister. Detta plus att jag själv i år hade en helt annan utgångspunkt än tidigare, en ambition att upptäcka mycket nytt som jag hade lyssnat mig till, låt vara med en lite för stor andel singer/songwriters. Men musikaliskt var årets festival en lika stor upplevelse som alltid.   
   Överraskningsmomentet gjorde nog det största intrycket av Theodore, oväntat och imponerande (på en förbluffande hög teknisk nivå), medan Sam Brookes "bara" tillfredsställde förväntningarna sedan jag hade hårdpluggat hans material. Sedan skulle jag naturligtvis ha varit på fler "viktiga" platser under de fyra festivalkvällarna. Men mina två recensionsåtaganden hindrade mig tyvärr från Brookes i kyrkan och DSH5 också i kyrkan (med Karin Wistrand som gäst) men så är ju förutsättningarna på en levande och intensiv festival.

/ Håkan

Sommarens skörd av nya skivor

MITT FÖRHÅLLANDE TILL NYA SKIVOR HAR UNDER sommaren varit både ojämnt och oregelbundet. Jag har lyssnat men inte riktigt registrerat eller noterat mina tankar i text. Därför är det dags nu, när den gråtrista hösten står för dörren, att göra en liten sammanfattning om skivorna jag lyssnat på under sommarmånaderna. Floden av releaser har inte varit så intensivt stark men några album kan jag nog tänka mig vara utmanare till årsbästalistan så småningom.


LINDSEY BUCKINGHAM/CHRISTINE McVIE: Lindsey Buckingham/Christine McVie
Om jag blir tvingad att utse sommarens bästa album ligger den tillfälliga duon Buckingham McVie väldigt bra till. Dels låter det lättsamt och sommarlikt om soundet, pop för säsongens soligaste dagar, och för det mesta melodiskt skinande. Inte så mycket samarbete, det är ganska tydligt att sound och arrangemang är Lindseys verk som han har styrt från sin producentsits, och det är egentligen bara två låtar (pianolåten "Game of pretend" och den lite bluesigare "Carnival begin") som är genuina Christine-låtar.
   Men det är överlag välskrivna låtar och Lindsey har inte överdrivit sitt behov av att experimentera för mycket. Hans "Love is here to stay" och "Lay down for free" är perfekt lättlyssnade sommarlåtar.

ULF STURESON: Alfta förr och nu
Jag hade tämligen höga förväntningar när Stureson, en sporadisk gäst i musikbranschen, plötsligt dyker upp med en ny skiva. Han är verkligen ingen skönsångare, jämförelsen med John Holm är ganska slående, men har en personlig klang i både röst, låtar och arrangemang. Lite skevt på sina ställen men på en majoritet av låtar är det unik pop vi hör. Och låtmässigt kan det inte bli så mycket bättre än "Gräs och syra" och "Fast jag vet att det är fel".

LILLY HIATT: Trinity lane
Lilly har kanske lite för mycket att leva upp till som rockartist med John som pappa men under sin karriär, nu tredje albumet, har hon växt till sig som självständig artist. Det råder inget tvivel om att det ryms mycket personlighet i Lillys kropp när hon respektlöst vågar dekorera sin rockmusik med både taggtrådsgitarr och tung musik. Precis som pappa har hon en kraftfull röst som kan överrösta de rockigaste partierna.
   Hennes låtskrivande blir allt starkare. Titellåten, "The night David Bowie died" (trots titeln!) och "I wanna go home" heter höjdpunkterna. Bredbent grabbrock kanske inte är det bästa receptet till framgång men hon tappar inte ansiktet på "Records" och den fungerar faktiskt bättre än det lugnare och mer avskalade materialet.

DAN AUERBACH: Waiting on a song
Black Keys-sångaren/gitarristen gör soloskivor på gränsen mellan pop och rock men han drar sig inte heller för små tillfälliga utflykter till soul och stråkdekorerad pop. Som låtskrivare, ofta tillsammans med andra, har Auerbach en genuin ambition att uppenbart jobba hantverksmässigt och det gör "Waiting on a song" så underhållande fast den låtmässigt spretar något. "Stand by my girl" är närmast ett popmästerverk och "Never in my wildest dreams" tillhör redan kategorin evergreens.

DAVID RAWLINGS: Poor David's almanack
Rawlings har som gtarrist stöttat sin partner Gillian Welch på många skivor. När Rawlings nu själv gör en egen sällsynt skiva är det Welch som stöttar. Hon har varit med och skrivit flera låtar och sjunger flitigt på låtarna men det är Rawlings som spelar huvudrollen. Ofta till akustisk gitarr sjunger han personligt utan att kallas traditionell sångare och de förutsättningarna är som alltid lysande.
   Det är mycket tradition i både sound och låtar fast skivan enbart innehåller originalmaterial. Men det ekar också sympatisk folkrock om skivan där det ibland gränsar till Richard Thompson och Neil Young. "Midnight train", "Cumberland gap" och "Airplane" heter några toppar och ibland tänker jag på skivorna som Mark Olson gjorde tillsammans med Victoria Williams.

LEE BAINS III & THE GLORY FIRES: Youth Detention
Den här konstellationen är ju främst ett liveband, såg en konsert med bandet för tre år sedan, och är ju på scen en fantastisk energisk upplevelse. Bandet är mer varierat på skiva fast det tyngre temposnabbare materialet dominerar. Brutalt ösiga "Sweet disorder!" följs av "Good old boy" i rent Ramones-tempo och i Alabama-bandets sound finns också naturliga southern rock-influenser.
   Då blir det bättre och mer intressant när akustiska instrument gör entré i exempelvis "Whitewash", där jag hör spår av Stones, och "Underneath the sheets of white sheets" är underbart slagkraftig fast tempot är högt. Samplade barnkörer och demonstrationsprotester på några låtar känns däremot malplacerade.

SHELBY LYNNE & ALLISON MOORER: No dark yet
Redan i de första tonerna på skivan, på en alldeles fantastiskt omgjord Killers-cover, förstår jag att "Not dark yet" inte är någon vanlig coverskiva. Bra version av Dylans titellåt som plötsligt låter som gjord för två kvinnoröster som på andra låtar kan göra soulcountry helt naturligt. Det finns en genomgående innerlig känsla i de här låtarna och Teddy Thompson (Richards son) har lyckats att producera en coverskiva som känns både originell och personlig. Jag lovar att återvända till skivan och skriva mer detaljerat (i Håkans Pops coverkategori) innan den här månaden är slut.

GLEN CAMPBELL: Adiós
Jag nämnde den här skivan. när jag i augusti skrev om minnet av Glen i samband med hans död, men var inte så imponerad. Kanske hade jag väntat mig mycket mer. Här finns några mycket starka Jimmy Webb-låtar, som räddar skivan, men det känns också som att det i övrigt är ihopskrapade rester på skivan. Mediokra covers, några påtvingade duettgäster (Vince Gill, Roger Miller, Willie Nelson med flera) och en sargad röst tydligt märkt av sjukdom. Däremot lyfter kvalitén i Jimmy Webb-låtarna som är skrivna med den där klassiska klangen med lätt vemod mellan textraderna.

GOSPELBEACH: Another summer of love
GospelbeacH (skrivs exakt så!) gör sommarens bästa popmusik som några dagar in i september blir en skön tröst när mörkret växer och de kyliga kvällarna breder ut sig. Amerikansk västkustpop med underbart klingande gitarrer och skön stämsång i en härlig harmoni. Det är intressant att upptäcka Will Courtney bland gästartisterna och introt till "(I wanna see U) All the time" är ju lika klassiskt varje gång jag hör det. Musik som refererar lika mycket till Byrds som Tom Petty. Nyproducerad musik som får mig att omedelbart plocka fram skivorna med 90-talsfavoriterna Fountains Of Wayne och Jellyfish.

STEVE EARLE & THE DUKES: So you wanna be an outlaw
Earle var en av mina största favoriter för 20 år sedan och jag följde honom stadigt i åtskilliga år. Nu är Earle "bara" en av många andra. Nu har han valt att göra en countryskiva som låtmässigt dessvärre går i ganska traditionella spår. Det är rockigare än traditionell country, stundtals ganska muskulös och elektrisk, och soundet är ofta tyngre än nödvändigt.
   På vissa låtar är ambitionen att "köra över" större än viljan att skriva starka melodier med lågmälda arrangemang. Som låtskrivare är Earle fast i traditionen och jag saknar de riktigt personliga låtarna. Duetttjejen Miranda Lambert och några lugna akustiska spår höjer helhetskvalitén.

BANDITOS: Visionland
Ännu ett typiskt liveband som har svårt att imponera lika mycket på en studioinspelad skiva. Men den genomgående energin på skivan, på bandets andra album, smittar av sig på lyssnaren. Mellan sugande soulballader, där sångerskan Mary Beth Richardson tömmer alla sina känslor, och traditionell rock'n'roll finns det utrymme att effektfullt röra sig fritt bland genrer och vid ett tillfälle till och med landa i typisk 60-talspop i "Lonely boy".

JUSTIN TOWNES EARLE: Kids in the street
Med Mike Mogis som producent (bland annat First Aid Lit och Concretes och medlem i Bright Eyes) har Justin Townes på "Kids in the street", hans sjunde album på mindre än tio år, stundtals blivit rockigare. På de flesta låtarna på senaste albumet har han lämnat singer/songwriter-genren bakom sig. Men det är bara halva sanningen ty utan att tangera pappa Steves (se ovan) buffligaste ögonblick är Justin Townes mer varierad än så.
   På vissa spår är Justin Townes både poppigare ("Maybe a moment"), bluesigare ("Short hair woman"), mer countryfierad ("What's she crying for") och ibland nästan jazzigare ("What's goin' wrong"). Lägg till den New Orleans-kryddade och Dr John-skumpande "15-25" och mixen är total. Allt är inte lika bra men blandningen gör mig glad och helheten känns inte ett dugg spretig.

/ Håkan

I min skivhylla: Del Shannon

DEL SHANNON: Drop down and get me (Elektra 5E-568)

Release: Hösten 1981.
Placering i skivhyllan: Hylla 10: Mellan Ravi Shankars "Passages" (1990) och Feargal Sharkeys "Wish" (1988).

JAG ÄLSKAR VERKLIGEN DET STORA URVALET och bekvämligheten med Spotify men streaming kan knappast tävla med upplevelsen när jag lägger en vinylskiva på grammofonen och låter nålen sänka sig ned på vinylspåren. Och dagens val ur skivhyllorna finns dessutom inte tillgänglig på Spotify...
   Den amerikanske 60-talspopstjärnan, med ett artistnamn som var en kombination av en Cadillac-modell och en brottare från Michigan, i en tillfällig men intressant comeback. När jag fick upp ögonen (och öronen) för Del Shannon i mitten på 60-talet, "Keep searchin'" (1965) hette Tio i topp-ettan, var han drygt 30 år gammal och hade redan en flera år lång och delvis framgångsrik karriär bakom sig.
   Några år tidigare hade han satt outplånliga avtryck i pophistorien med flera låtar. Som nioåring hade jag inget direkt kristallklart minne av "Runaway" från tidigt 1961, innan Tio i topp startat, men det var och är ju en klassiker med guldkant som överlevt många decennier i minnet hos många.
   Ganska snart efter "Keep searchin'" dalade Shannons framgångar och under decennier framöver avlöste de misslyckade men många musikaliskt intressanta comebackförsöken varandra. 1967 producerade Stones-managern Andrew Loog Oldham ett helt album, "Home and away", som inte gavs ut då utan släpptes först 1978. Samarbetet 1974 med Dave Edmunds som producent skulle bli i ett album men blev blott en singel, "And the music plays on". Och planerna för det här Tom Petty-producerade projektet höll på att gå samma väg.
   Petty kontaktade Del Shannon 1978 och det tog sedan över ett år att spela in "Drop down and get me" och när allt var färdigt för utgivning hade det planerade skivbolaget lagts ned. Men det ordnade upp sig. Singlarna från albumet, coverlåten "Sea of love" och "To love someone", släpptes på den nystartade lilla etiketten Network men albumet ståtar med den kända Elektra-logotypen.
   Informationen på inneromslaget berättar att albumet spelades in vid tre tillfällen mellan oktober 1979 och februari 1981. Under nästan exakt samma tidsperiod släppte Petty med sina kompisar i Heartbreakers två album som måste rankas som den gruppens absolut bästa höjdpunkter all time, "Damn the torpedoes" (1979) och "Hard promises" (1981). Så det var grabbar med gott självförtroende som tog hand om den stundtals bräcklige Shannon.
   Petty och medlemmarna i hans kompband är naturligtvis den musikaliska ryggraden på albumet. Mike Campbells eleganta rockgitarr har kryddat de flesta av skivans arrangemang. Bakom Del Shannons ibland lite ansträngda röst gör bandet sitt yttersta för att hälsa veteranen tillbaka i rampljuset. Åren från det framgångsrika 60-talet hade ibland inte varit så vänliga mot hans liv där depression och alkoholism tärt på både kropp och röst. Men här finns det onekligen engagemang i både sång och låtar som Del i sju fall av tio har skrivit själv. Vid mikrofonen har han stundtals också haft hjälp av intressanta namn som givetvis Petty, Phil Seymour (vid tillfället soloartist efter åren i Dwight Twilley Band), Jude Cole (från The Records) och inte minst dottern Kym Westover.
   Del Shannon har som sagt skrivit en majoritet av materialet till albumet där ämnen som bitterhet, svek och sorg går att spåra i titlar som "Life without you", "Sucker for your love", "Liar" och "Never stop tryin'" som i sin tur skvallrar om hans problematiska berg-o-dal-bana till liv. Del väljer ofta det halvsnabba tempot när han vill veckla ut känslorna men det är i de lite snabbare låtarna albumet når sin höjdpunkt.
   De tre coverlåtarna på skivan fyller också sin plats och gav i ett fall, Phil Phillips 1959-hit "Sea of love", en kommersiell singelframgång. Även Stones-låten "Out of time" och Everly Brothers countrydoftande "Maybe tomorrow" lyckas han göra personligt starka versioner av.
   "Drop down and get me" fick som helhet ingen stor kommersiell uppmärksamhet och det skulle dröja till 1988 innan nästa comebackförsök för Del Shannon. Då började han inspelningen av albumet "Rock on!" där han återigen till stora delar kompas av Tom Petty & Heartbreakers. När Roy Orbison dog 1988 var det ett rykte som ville placera Shannon i Traveling Wilburys som Orbisons ersättare. Men i februari 1990 hade demonerna invaderat Shannons känslosamma liv ännu en gång och med ett 22-kalibergevär tog han livet av sig i sitt hem i Kalifornien. Producenterna Jeff Lynne och Mike Campbell slutförde albuminspelningarna för "Rock on!" som släpptes i oktober 1991.

FOTNOT: "Biljettklippshacket" uppe till vänster på skivomslaget avslöjar att mitt ex av "Drop down and get me" är en cut-out. Och avslöjar också att inköpet har skett ett tag efter release...

/ Håkan

Vilken imponerande styrkedemonstration!

Foto: Stefan Wallgren
EFTER DIRE STRAITS UPPMÄRKSAMMADE OCH FRAMGÅNGSRIKA debut 1978 var hajpen kring bandet stor året efter. Det som skulle bli bandets första Sverigebesök i maj 1979, i samband med release av bandets andra album "Communiqué", sköts på framtiden då Mark Knopfler och trummisen Pick Withers blev engagerade för att medverka på Bob Dylans album "Slow train coming".
   Sverigebesöket ställdes alltså in genom ett svensk skivbolags försorg hamnade jag tillsammans med ett gäng skribenter från bland annat Expressen, Veckorevyn, GT och Sydsvenska Dagbladet på en resa till Pink Pop-festivalen i Holland. Jag har beskrivit den resan i den här artikeln. Där fick jag uppleva Dire Straits på nära håll, intervjuade bland annat Mark Knopfler och skrev också en lång text om det jag upplevde på scen.
   När Dire Straits till slut kom till Sverige, i november 1979, satsade skivbolaget återigen stort på marknadsföringen kring bandets första spelning i det här landet, i Lund, och jag var på plats där också. Fick efter konserten, som jag recenserar nedan, skjuts till Malmö, färjan till Köpenhamn och ett rum på klassiska hotellet Plaza där det blev stort intervjumöte dagen efter.
   I recensionen nämner jag tre nya låtar i bandets repertoar och påstår att "Solid rock" är en kommande planerad singel men så blev det aldrig. Låten släpptes på Dire Straits tredje album "Making movies" (1980). "Twisting by the pool" skulle dröja ännu längre innan den kom på skiva, ep:n "ExtendeddancEPlay" (1982) och någon konventionell studioinspelning av "What's the matter, baby", David Knopflers enda låtbidrag till Dire Straits-repertoaren, skulle aldrig se dagens ljus. Däremot finns den utgiven på liveskivan "Live at the BBC" (1995).


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 24/11 1979.

DIRE STRAITS
Olympen, Lund 17 november 1979

Dire Straits är på scen en imponerande styrkedemonstration. Inte bara för att gruppen, och då främst gitarristen Mark Knopfler, lyckas reproducera sitt vinnande sound från skivorna utan också lägger ner så pass mycket energi i och kring sina kända låtar att konserten blev en enorm framgång.
   Från den magiska inledningen då Mark Knopfler knyter högernäven innan han introducerar "Down to the waterline" på sin röda Fendergitarr till slutet på "Southbound again" i första extraomgången. Trummisen Pick Withers lyfte en meter innan han klämde in sista slaget.
   Då stod 2500 åskådare upp på sina stolar i Olympens idrottshall i Lund och gav gruppen sin fullkomliga hyllning. Bandet återvände ytterligare en gång till scenen för att göra "Setting me up" och nya "Twisting by the pool" i rockigt arrangemang för att sedan försvinna till de inspelade tonerna av deras nya och kommande hitlåt "Solid rock".
   Det var inledningen och avslutningen på den första konserten i en av årets mest uppmärksammade och efterlängtade Sverigeturnéer.
   Däremellan presenterade Dire Straits en behändig rockmusik som har kvar sina musikaliska värden. Mycket tack vare en särklassig ljudanläggning. Ljudet var den här kvällen något av det bästa jag någonsin hört.
   Material till konserten hämtades huvudsakligen från bandets två mycket framgångsrika skivor och det var med tillfredsställelse jag iakttog hur låtarna hade intensifierats utan att arrangeras om eller tappa sin originalitet.
   Det märks i låtar som "Once upon a time in the west", "Angel of mercy", "Portobello Road" och den givna topplåten "Sultans of swing" som naturligtvis fick hela publiken på fötter. I "Singlehanded sailor" och "Follow me home" var stämningen nattklubbsrökig när Mark stod i det blåkalla strålkastarljuset och delade med sig av sin värme och känsla.
   Men Dire Straits är inte den egotripp som många vill göra den till. Mark sjöng och stod oftast i centrum med sin karaktäristiska sologitarr men den trippen vore omöjlig utan brorsan Davis på kompgitarr som gav soundet dess möjligheter.
   Bandets kompsektion var bland det tätaste jag har upplevt. Pick Withers, en fantasirik trummis, och John Illsleys inte märkvärdiga men betydelsefulla bas.
   Konserten innehöll tre nya låtar som alla är rockigare än något bandet har gjort tidigare. Det är åt det hållet bandet tittar när de letar förnyelse och nytt sound inför den viktiga tredjeskivan.
   "What's the matter baby", som David har varit med och gjort, och "Solid rock", den nya planerade men ej släppta singeln, är två klassiker medan "Twisting by the pool" är anonym hårdrock eller åtminstone parodi på detsamma. Här fick Mark Knopflers gitarr en distinkt ton. Som inte är så originell men mycket effektiv. Därför borde "Solid rock" bli den hit den förtjänar.
   För Dire Straits är bäst bland det mest populära just nu.

1. Down to the Waterline
2. Six Blade Knife
3. Once Upon a Time in the West
4. Lady Writer
5. Single Handed Sailor
6. News
7. Lions
8. Sultans of Swing
9. Wild West End
10. Portobello Belle
11. In the Gallery
12. News
13. What's the Matter, Baby?
14. Follow Me Home
15. Angel of Mercy
16. Solid Rock
17. Where Do You Think You're Going

Extralåtar:
18. Water of Love
19. Southbound Again

Extra extralåtar:
20. Setting Me Up
21. Twisting by the Pool


Aftonbladet 18/11 1979.


Dagens Nyheter 18/11 1979.


Expressen 18/11 1979.


Svd 19/11 1979.

/ Håkan

"Freak show"

ANDERS F RÖNNBLOM
Freak show
(F-records)

71-årige Anders F har musikaliskt ett underbart oförutsägbart sätt att se framåt med öppna och nyfikna ögon (och öron) och inte ägna nostalgi eller ett dammigt återblickande en enda tanke. Efter 34 album och drygt tusen kompositioner (varje nyskriven låt är numrerad) vägrar Anders F se tillbaka och vill leva, skriva, producera och framträda efter den egna devisen "Historien ligger framför oss".
   Valspråket är inte bara en sång, ett slagkraftigt uttryck eller titeln på höstens vinyl-12:a, Den marknadsföringsinriktade artisten förverkligar devisen i praktiken på varje ny sång, på varje nytt album och varje ny konsert. Det är ju märkvärdigt hur en artist som redan 1959 spelade i grupp (Genua Skiffle Group) fortfarande vill utvecklas och har ambition att ta nya steg tillsammans med sin grupp.
   Jag har upplevt det på några vitala konserter under senare år, jag fick det slängt i ansiktet (eller snarare i öronen) på höstskivan "Historien ligger framför oss" och känslan överfaller mig ännu en gång medan jag lyssnar på nya albumet som inte bara layoutmässigt är en naturlig fortsättning och har uppenbara kopplingar till liveskivan.
   Vinyl-12:an, som huvudsakligen (fyra av fem låtar) var inspelad live i Atlantis legendariska studio, presenterade ett sound och ett låtskrivande utan gränser vare sig i arrangemang eller låtlängder. Inspirerad och taggad av framgångarna med det projektet gick Anders F och bandet in i sin egen studio (Studio Matchbox) i vintras och fortsatte den spännande musikaliska utvecklingen som på några spår hade påbörjats ett år tidigare.
   Textmässigt har Anders F en flödande poesi med reciterande lägesrapporter som bildar stommen till "Freak show"-historien. Det har inte överraskande resulterat i ett elegant bokliknande konvolut som inkluderar både låttexter och utdrag från konstutställningen "Faces Freaks Fantasy". Informativt, snyggt och lyxigt där cd-skivan kompletteras av en dvd med filmade låtar från den ovannämnda livespelningen i Atlantis Studio.
   "Freak show" är en välmatad skiva, 13 mer eller mindre långa låtar med en dryg timmas speltid. Ingenting på skivan sväljer man omedelbart, det är ibland tålamodskrävande och ger lyssnandet extra glöd. Jag är glad att jag har levt med den här skivan några veckor innan jag nu ska formulera mitt omdöme. Jag kan ibland möta ett visst motstånd bland floder av upplästa texter, som inleder några låtar här, och det kan ofta bli en lång väntan innan den melodiska styrkan framträder.
   Sångduon Madeleine Wideland och Jenny Roos lyfter många arrangemang med sina soulstämmor och Peter R Ericsons gitarr ger soundet en välbehövlig knuff i ryggen med både suggestiva och atmosfäriska Daniel Lanois-inspirerade riff. Över de ofta groovebaserade rytmerna berättar Anders F en nutidshistoria som är både skrämmande, autentisk och poetisk.
   Hela albumet känns osedvanligt sammansatt, som ett temaalbum utan direkta pauser mellan låtarna och ska nog helst avnjutas i sin helhet. Frångår jag det kravet vill jag helst återvända till den vackert atmosfäriska "Natten håller oss med ljus" och drygt sju minuter långa "Storspelaren" vars sista två instrumentala minuter är ljuvlig magi.

/ Håkan

Peter Puders (1959-2017)

"PETER PUDERS, gitarristen i gruppen Commando, hade obegränsade möjligheter att få sitt instrument att låta hur som helst. Från gråtande och blödande toner via ömsinta glidningar till ett njutbart oväsen. Han var gruppens musikaliska stadga och var fredagskvällens okrönta konung på Rockmagasinets scen." är mina egna ord från en recension av Commandos konsert på Rockmagasinet i Örebro 1986.
   Commando eller Commando M Pigg, som de kanske var mest kända som, var Puders stora språngbräda i musikbranschen. Han hade innan 1982, när han gick med i gruppen, spelat i de skånska grupperna TT Reuter (med Henrik Venant) och Garbochock (med Stry) men fick en helt annan och större publik i ett Stockholms-band som turnerade så gott som oavbrutet på 80-talet och jag lyckades uppleva bandet live vid ett flertal tillfällen.
   Sångerskan Eva Sonesson var gruppens stora frontperson men musikaliskt var det omöjligt att missa gitarristen med det spretiga håret och det minst sagt stygga gitarrsoundet. 1986 hade Commando M Pigg precis kortat ned sitt namn till Commando och det skulle inte dröja innan gruppen skulle överge det svenska språket för engelska och en internationell karriär som aldrig tog riktig fart men höll gruppen vid liv fram 1990.
   Puders gitarr hade sedan länge ett gott rykte i musikbranschen och han medverkade på flera anmärkningsvärda skivor, bland annat Ulf Lundells "Det goda livet" (1987) och Kajsa & Malenas "Den andra världen" (1988). Spelade sedan på Imperiets sista album "Tiggarens tal" (1988) och blev sedan gitarrist på Thåströms första soloskivor och hamnade på 90-talet helt logiskt i gruppen Peace Love and Pitbulls, Thåströms industrimetallprojekt.
   Under kommande decennier var Peter Puders (född Höglund) ett förhållandevis anonymt namn i musikbranschen men fanns med när Commando M Pigg gjorde det oväntat fräscha comebackalbumet "När dom dumma har fest" 2015 och då lät Peters gitarrsound fortfarande unikt.

/ Håkan

Walter Becker (1950-2017)

Jag har inte varit någon stor beundrare av varken WALTER BECKER eller Steely Dan genom åren men på tidigt 70-tal var jag och mina vänner smått besatta av gruppens debutalbum "Can't buy a thrill" (1972). Men det var nog först året efter, när singeln "Reeling in the years" släpptes, som vi lärde oss gruppnamnetpå allvar och blev medvetna om första albumet. Albumspåret "Dirty work" var också en favorit. Utan att ha någon speciellt initierad kunskap om bandet var det fantastiskt underhållande poprock som Steely Dan då presterade, långt från några jazzinspirerade influenser som senare skulle bli gruppens signum.
   Intresset för gruppens efterföljande album, exempelvis "Countdown to ecstasy" (1973) och "Pretzel logic" (1974), fortsatte några år framåt men framförallt var det framgångsrika singlar som "Show biz kids" och "Rikki don't lose that number" som fastnade i mina öron. Så dags hade vi lärt oss att det var Donald Fagen och just Walter Becker som var gruppens ledare och låtskrivare.
   Fram till 1976, med lyckade singlar som "Kid Charlemagne" och "Haitian divorce", var det ett visst fokus på Steely Dan men albumen började soundmässigt utvecklas åt det jazzrockiga hållet. Gruppens skicklige gitarrist, Jeff "Skunk" Baxter, hade lämnat gruppen några år tidigare medan Steely Dan alltmer formades som en duo tillsammans med studiomusiker. 1977 släpptes albumet "Aja" och då övergav jag mitt intresse för Steely Dan.
   Jag äger visserligen ytterligare ett album med gruppen, "Gaucho" (1980), men anledningen är nog mest för att Mark Knopfler gästar på skivan. Dock är singeln "Hey nineteen", erkänner jag, ganska perfekt singelmaterial.
   På 80-talet avbröt Fagen och Becker sitt samarbete. Fagen gjorde ett ganska uppmärksammat album 1982, "The nightfly", men det var lite för mycket melodiradiomusik för min smak. Och Becker ägnade sig åt producerande av artister vars musik inte heller attraherade mig.
   Plötsligt gjorde Becker en soloplatta, "11 tracks of whack" (1994), som jag faktiskt äger men då var intresset för honom över och förbi.
   Walter Becker dog av okända orsaker i söndags 3 september 2014.

/ Håkan

Den omöjliga sammanfattningen

Foto: Anders ErkmanTheodore.

EFTER EN VÄLBEHÖVLIG SABBATSDAG ÄR DET KANSKE dags att sammanfatta åttonde upplagan av Live at Heart men det låter sig naturligtvis inte göras i en handvändning, det är svårt för att inte säga omöjligt att göra det. Med en så otroligt musikaliskt bred festival med så många artister, konserter och spelställen, 393 spelningar på 27 scener var det rekordstora budet när programmet gick till tryckning, att det krävdes en hel del förkunskap eller öppna sinnen för att fånga in det mest intressanta. Jag ska inte påstå att jag lyckades bättre än någon annan. Fastnade kanske lite för många gånger i singer/songwriter-träsket för att nu i efterhand vara helt nöjd.
   När jag bläddrade genom festivalprogrammet första gången hade jag svårt att hitta någon röd tråd eller någon bekant och trygg höjdpunkt att hänga upp kvällens planer på. Det skulle å andra sidan öppna upp möjligheten till nya spännande upptäckter bland allehanda obekanta namn. Men också en hel del tidsödande praktiska problem med djupare research och aktivt lyssnande för att få en klar bild på vilka konserter som skulle passa mig. Nu behövde ju inte alla vara så noggranna som jag utan kanske bara luta sig mot genrer, ursprungsland, sikta in sig på ett spelställe eller något annat.
   För att hitta guldkornen krävdes en hel del arbete. Det gällde att utforska, lyssna, läsa presentationer (fast många artister hade varit slarviga på ett presentera sig själva i ord på Live at Hearts hemsida) och snabbt bilda sig en uppfattning om sound, framtoning och om det eventuellt fanns starkt material i bagaget.
   Problemet med genrer ska ju vara en första hjälp när det gäller att välja "rätt" artist. Men det finns stora problem när det är individuella val av artisten själv som bestämmer vilken genrer artisten tillhör. Sedan är det, som festivalens artistansvarige Lars-Göran Rosén så flitigt har förklarat för mig ett antal gånger, att genrer uppfattas olika i olika länder.
   Engelska singer/songwriters titulerar sig gärna genren folk, apropå min lilla "protest" i veckan om vilken genre engelsmannen Sam Brookes (bild vänster) tillhörde, medan artister på den nordamerikanska kontinenten fortfarande kallar sig singer/songwriters. Ungefär lika förvirrande som att det engelsmännen kallar prog har vi i Sverige det urgamla uttrycket symfonirock medan progg är något helt annat här. Sedan finns det gränsöverskridande artister som Kansas City-killen Calvin Arsenia, vars musik egentligen är omöjlig att karaktärisera, som kallar sin musik pop...
   Just genrebeteckningen ska väl i grund och botten bara vara en fingervisning och var för mig inte det största problemet när jag under festivalen ville bilda mig en uppfattning om artist och musik. Av enkla skäl gav det enda musikklippet på Live at Hearts hemsida knappast en tillfredsställande och heltäckande förklaring på artistens/gruppens musik.
   I årets Live at Heart-program, vars tryckta variant blev ganska tummat till slut, fanns det fler artister från ett stort och vitt område på musikkartan så ordet överraskning blev mitt mest använda påstående vid upprepade tillfällen. Ville man uppleva något udda och överraskande var årets Live at Heart en perfekt tummelplats. Ta bara Calvin Arsenia (bild höger), han som kallar sin musik pop, som ett exempel när han barfota med en stor harpa i händerna och nyckelharpa i bandet tog oss med på just en spännande musikresa.
   Festivalens filmutbud och konferensverksamhet har jag av tidsskäl inte kunnat bevaka men de gånger jag har passerat Stortorget, på väg till och från olika spelställen, har det varit välbesatt på sittplatserna framför storbildsskärmen.
   Årets Live at Heart var så sprängfylld med nya bekantskaper av ofta hög kvalité men jag ber om ursäkt för mina ofta tomma svar under pågående brinnande festival när någon frågade vad jag hade sett som var bra. Helt fokuserad på nästa programpunk blev jag ofta spontant bara tyst och trött när jag egentligen ville rada upp namn och detaljerat förklara och nästan rangordna mina upplevelser. Därför kan jag nu, när jag har vilat upp mig ett dygn och fått lite distans, lista mina fem favoriter på Live at Heart 2017. Och jag ska tillägga att jag tyvärr missade några brett uppskattade band som det norrländska southern rock-bandet Jetbone, som jag dock har sett vid tidigare tillfälle, amerikanska soulbandet Klezoch det estländska bandet Trad.Attack!

1. Theodore
Jag ska inte påstå att jag var förberedd, hade ju helt missuppfattat genre och musik, men blev helt golvad av musik, arrangemang och uppträdande. Musik som normalt inte tillhör min frukost där referenserna heter Pink Floyd och Radiohead.

2. Sam Brookes
Engelsmannen är en färsk favorit där kombinationen fantastisk röst och avancerat gitarrspel gav en helt personlig framtoning i den överbefolkade singer/songwriter-genren.

3. Ivory Tusk
Jag visste det inte då, i onsdags, efter argentinarens konsert men intrycken från hela hans framträdande på Stora Örebros perfekta scen, musikaliskt (en ljuvligt klingande akustisk gitarr) och låtmässigt, har växt till sig under dagarna och kvällarna sedan dess.

4. Dronningen
Fartfylld vild rockmusik med punkrocktendenser kanske inte heller tillhör vardagen för mig numera men det var ordentligt uppfriskande att få uppleva det här engelska adrenalinstinna bandet på scen.

5. Göran Samuelsson
Den 56-årtige värmlänningen var måhända en främmande fågel i den festival där de ungdomliga akterna dominerade. Men när han i festivalens kanske minsta lokal, Verandan på Scandic Grand, fick total publikkontakt och med egna snillrika formuleringar och starka melodier kunde underhålla var det en ynnest att få närvara.

Bubblare: Crooked Trees, Celeigh Cardinal, The Vanjas och DSH5.

/ Håkan

MAXI12" #34: DREAM ACADEMY

DREAM ACADEMY
Life in a northern town (Extended version)
Test tape no. 3
Life in a northern town (7" mix)
Poised on the edge of forever
(Warner Bros, 1985)

EN TYPISK ENGELSK SINGEL MED ETT VÄLDIGT OTYPISKT 80-talssound. Med bara "Life in a northern town" som riktmärke hade jag i tio fall av tio gissat att den engelska trion Dream Academy hade sitt ursprung i den norra delen av England, alternativt Skottland. Men gruppen bildades i hemstaden London 1983. Kopplingen till Dave Gilmour (Pink Floyd), som varit med och producerat den här singeln, gör ekvationen ännu märkligare och svårförklarad. Men allt, som det brukar heta, har en förklaring.
   "Life in a northern town" (det sägs vara Newcastle de tänkt på) må vara debutsingel för Dream Academy men de tre gruppmedlemmarna hade haft en hyfsat lång startsträcka i musikbranschen innan genombrottet kom med denna hit, 15:e-plats i England och 7:a när den till slut släpptes framåt jul 1985 i USA.
   Nick Laird-Clowes, som sångare och låtskrivare något av ledargestalt i gruppen, gav ut skivor redan i mitten på 70-talet. Gruppen hette Alfalpha (totalt omöjligt att uttala gruppnamnet...), gjorde ett par singlar och ett album, men befann sig långt från någon uppmärksamhet och Laird-Clowes ansvarade redan då för låtmaterialet. Och blev i samma veva kompis med skivbolagskollegan Marc Bolan och fick det delikata erbjudandet att sjunga på två spår, "Crimson moon" och "The soul of my suit", på T Rex-albumet "Dandy in the underworld", släppt på våren 1977 innan Bolan i september tragiskt förolyckades i en bilkrasch.
   Laird-Clowes kontakter då inkluderade även Pink Floyd och speciellt David Gilmour och under det tillfälliga namnet Holly and the Ivy's gjorde de två tillsammans en julsingel 1981. Ungefär samtidigt startade Laird-Clowes en ny grupp, The Act, där David föreslog sin bror Mark som gitarrist. En singel och ett album, producerade av Joe Boyd/John Wood (Nick Drake-koppling) blev resultatet men fortfarande utan större uppmärksamhet.
   I sista upplagan av The Act fanns kommande Dream Academy-medlemmen Gilbert Gabriel, keyboards, med och tillsammans med Laird-Clowes började de utforska klassisk musik med Erik Satie och Ravel som favoriter. De började skriva låtar tillsammans, material som senare skulle bli Dream Academys repertoar, men först uppträdde paret som duon Politics Of Paradise med material inspirerat av klassisk musik.
   På jakt efter en unikt udda musiker fastnade de för Kate St John, från tjejgruppen The Ravishing Beauties, som spelade både oboe, dragspel, saxofon och piano. Och det oboeliknande instrumentet cor anglais som hon spelar på "Life in a northern town" som så här tidigt hade arbetsnamnet “The Morning Lasted All Day”, en titel som 2014 blev namnet på ett samlingsalbum med gruppen Dream Academy.
   "Life in a northern town" har ju främst en vacker akustisk ljudbild där rösterna har en lantlig prägel mycket olik det traditionella 80-talssoundet. Körröster, en cello och några slagverk fullbordar produktionen som just David Gilmour, Laird-Clowes och rutinerade teknikern George Nicholson är ansvarig för. Men melodi och arrangemang toppas också av delikata poetiska textrader som förstärker låtens klassiska form. Frank Sinatra nämns i första versen och John F Kennedy och Beatles förekommer i den andra.
   Skivan är tillägnad Nick Drake, legendomspunnen engelsk singer/songwriter-artist, och Steve Reich, amerikansk kompositör av modern minimalistisk konstmusik. Namnen känns musikaliskt väldigt logiska när jag idag lyssnar på "Life in a northern town".
   Singeln, som släpptes i mars 1985, blev gruppens första och enda hitlåt, Dream Academy blev därmed en one hit wonder ty uppföljningssinglarna samma höst i samband med albumreleasen nådde blygsamma placeringar. Singeln släpptes i England på skivbolaget blanco y negro men på Warner Bros i övriga världen vilket förklarar min tyskpressade maxisingel där det på skivetiketten (se ovan) lite slarvigt har fallit bort The framför gruppnamnet.
   Introspåret på maxisingeln är den förlängda mixen av huvudlåten, framförallt är det slutet på låten som har förlängts en dryg minut. Andraspåret med titeln "Test tape no. 3", b-sida på den konventionella singelutgåvan, är bättre än den fantasifattiga titeln kan ge sken av.
   Den här maxisingeln är som en gammaldags ep med två låtar på varje sida av vinylen. På sidan två får vi den ordinarie singelversionen plus "Poised on the edge of forever", ytterligare en mycket bra "utfyllnad". Samma låt som återfinns på gruppens första album, då med den förkortade titeln "The edge of forever", men här i en annan självproducerad mjukare version.

/ Håkan

Live at Heart på dagarna

Dimpker Brothers.


Cadillac Junkies.

UNDER ÅRETS LIVE AT HEART HADE JAG vansinnigt svårt att hinna med musikutbudet på utomhusscenerna på Stallbacken eller Konserthuset. Det var först på lördagen som jag fick möjlighet att uppmärksamma några konserter i främst Stallbackens trivsamma miljö.
   Under någon timme såg jag ett ganska dämpat Dimpker Brothers (på lördagskvällen meddelades sjukdom i bandet) och kanadensiska Cadillac Junkies som i Örebros dagsljus var lite mer mänskliga och vardagligt jordnära jämfört med kvällsshowen.

/ Håkan

Bör hyllas på Live at Heart: Ljudmixarna

ÄR DET NÅGON SOM SKA HYLLAS PÅ DET JUST avslutade Live at Heart är det väl ljudmixarna. De är i mina ögon (och framförallt öron) värda både uppmärksamhet och beröm. De har på kvällen jobbat oavbrutet mellan kl 6 och midnatt under extremt pressade förhållanden. Stressen mellan konserterna, när artisterna på scen på några minuter ska skifta plats, måste ha varit blodtryckshöjande. Att sedan stå eller sitta och hoppas att tekniken ska fungera kan ju inte ha varit en lugn tillvaro.
   För varje artist eller grupp som skulle upp på scen var det naturligtvis olika förutsättningar och med olika krav på sitt ljud. Jag tänkte på det när jag i onsdags satt på Stora Örebro, för övrigt en förbaskat bra nyrestaurerad konsertlokal, tidigt på kvällen och hörde ett klockrent ljud komma ur Ivory Tusks akustiska gitarr för att senare framåt natten avlösas av det hårda och vilda rocksoundet från Dronningen där ljudet fortfarande var av mycket hög kvalité.
   Anders Scherp, ledare för grupprojektet Af Scherp, uppmanade publiken i lördagskväll att ge ljudmixaren en applåd och det borde fler artister tänka på.
   Det kanske allra största ljudunderverket på årets Live at Heart var när den grekiska gruppen Theodore svepte iväg i långa ljudmässigt fantastiska arrangemang med keyboards och gitarrer i huvudrollen. Allt inbakat i en psykedeliskt inspirerad film som projicerades över bandet. Theodore och hans band hade egna ljud- och ljustekniker vilket säkert förenklade installation före och efter konsert.

/ Håkan

Enastående stjärnglans och otacksam atmosfär

De här recensionerna publicerades ursprungligen på na.se 3/8 2017.


Bilder: Anders ErkmanSam Brookes.

SAM BROOKES
East West, Live at heart, Örebro 2 augusti 2017

DET BLEV TILL SIST EN VISS STJÄRNGLANS när åttonde upplagan av Live at heart avslutades i natt. På scen några timmar innan var det ett internationellt besök som drog åt sig uppmärksamheten. Londonkillen Sam Brookes var kanske inte det kommersiellt mest självlysande namnet när festivalen på lördagskvällen nådde sin höjdpunkt men det bör understrykas att han är mycket känd i den musikstreamade världen.
   Hans låt "James" har streamats mer än åtta miljoner gånger bara på Spotify. Det är naturligtvis en droppe i havet jämfört med de största succéerna på nätet men som engelsk representant i singer/songwriter-genren är det en anmärkningsvärd succésiffra. Sam spelade på en festival i England i fredags och flögs in till Sverige enbart för konserten i Örebro så visst var det ett unikt ögonblick när han ställde sig på East Wests anspråkslösa scen med sin fantastiska röst och minst lika imponerande gitarrspel.
   Han fyllde sina 40 minuter på scen, där rösten svingade sig upp och ner i tonläget och gitarrspelet var mer avancerat än det brukar vara i hans genre, med en oväntat stor del nytt material som kommer att spelas in för ett tredje album. För en nybliven Sam Brookes-fantast som undertecknad var just den nyheten inte så revolutionerande ty hela hans repertoar tillhör ju avdelningen färska favoriter. Låtar som under konserten vid flera tillfällen avslöjade en hypnotisk kraft som blev både unik och enastående.
   Naturligtvis var det originalmaterialet som skakade fram de största reaktionerna hos den initierade publiken men även konsertens enda cover, Chris Isaaks "Wicked game", fick ett förvånansvärt stort bifall.
   Förra årets Sam Brookes-bokning på Live at heart blev en snackis utöver det vanliga. När han nu kom tillbaka hade även den breda publiken ryckts med i hajpen när Sam Brookes levde upp till sitt rykte där en kort festivalspelning knappast kunde uppfattas som tillräcklig för att tillfredsställa de största fansen.

Foto: Anders ErkmanMohlavyr.

MOHLAVYR
Boulebar, Live at heart, Örebro 2 augusti 2017

NÅGRA TIMMAR SENARE NÄRA FESTIVALENS SLUTPUNKT uppträdde Örebros svar på Regina Spektor, Mohlavyr, och fick en tuff och otacksam utmaning i atmosfären på Boulebar där publiktrycket var minimalt. Det var ingen avundsvärd situation när Ulrika Mohlin försökte överrösta boulespelarnas högljudda reaktioner. Hennes tveklösa personlighet blev därmed lite naggad i kanten när hon och hennes slagverkare, Emelie Sjöström, gjorde sitt yttersta för att blanda lekfulla fraser med allvar och melodiöst klatschiga låtar med innerligt känsloladdat material.
   Även Mohlavyr bjöd på nyskrivet material från nästa ännu ej inspelade album som kommer att få titeln "Överkokt kärlek" och handla om relationer, ett ämne som Ulrika behandlade både seriöst och skojade bort i sina låtar. Ulrika spelade gitarr och dragspel med samma övertygande känsla men den här gången saknade jag både pianospelet och cellospelaren Klara Leanderson Andréas, viktiga detaljer när Mohlavyrs låtar försöker närma sig det emotionellt laddade och vara en viktig del i hela Mohlavyrs sound.

Foto: Carina ÖsterlingSofia Karlsson och Magnus Sundell samtalade om livet och musiken.

I ÖVRIGT VAR LÖRDAGSKVÄLLEN PÅ LIVE AT HEART för mig en blandning av nydanande underhållning och sedvanlig mer eller mindre konventionell rock. Inledde kvällen med att uppmärksamma det nya konceptet Diasert (dialog+konsert) där studieförbundet Bildas programproducent Magnus Sundell under tre kvällar har mött tre artister i samtal om livet och musikskapande.
   Ett mycket uppskattat koncept, fullsatt varje kväll, med ett avslappnat samtal där artisten fick prata till punkt. Tidig lördagkväll inför ett totalt fullpackat Rosengrens skafferi fick vi en nära inblick i Sofia Karlssons liv som musiker och artist. Måtte arrangemanget få en fortsättning.
   Jag lyckades till slut pricka in en konsert med One Little Mountain, Mattias Bergstedts catchy poprockprojekt, som musikaliskt kanske inte är så unikt och personligt i jämförelse med hans andra engagemang i Winchester Widowmakers och Roanokeans. Men det var ett tajt band som stod på scen och stundtals avslöjade en melodiös ådra bland all elektrisk energi.
   På jakt efter luft och mindre trängsel efter Sam Brookes-konserten hamnade jag lite plötsligt och oplanerat ännu en gång på Rosengrens skafferi. Där blev jag smått imponerad av Af Scherp som är låtskrivaren och musikern Anders Scherps minimalistiska projekt där han spelar både elgitarr och trummor. Med en röst som påminde om Ron Sexsmith framfördes ett antal egna låtar, plus en minst sagt omarrangerad Kiss-cover, tillsammans med gitarristen Leslie Liljegren.

/ Håkan

Festivalavslutning med recensionsuppdrag

ÅRETS LIVE AT HEART AVSLUTAS MED FLAGGAN i topp, med några omtalade artister, men jakten på nya, spännande namn fortsätter. Jag kommer ikväll ägna en stor del av min koncentration kring två namn som ska spela huvudrollen i min artikel som jag ska skriva i Nerikes Allehanda. Där ska jag främst recensera engelsmannen Sam Brookes (bild ovan) och vårt eget lokala framtidshopp Mohlavyr (bild vänster) men även sammanfatta festivalen med några ord. Artikeln kommer under söndagen på nätet och i papperstidningen på måndag.
   Det finns naturligtvis massor med andra artister, i det numera vältummade festivalprogrammet, som behöver sin uppmärksamhet på kvällen och natten när Live at Heart ska avslutas för det här året. Fortfarande kommer jag ha stor användning för min lista på namn som jag i början på veckan värkte fram samtidigt som jag lyssnade och analyserade årets festival.
   Jag tänkte göra mitt första och enda besök på det de kallar Diasert (dialog+konsert) på Rosengrens Skafferi. I studieförbundet Bildas regi samtalar Magnus Sundell med en artist om låtskrivande, texter och musikskapande överhuvudtaget. Ikväll avslutas det spännande projektet med Sofia Karlsson. Ett samtal som "avbryts" med sång och musik.
   Diaserten inleder min lördagskväll på Live at Heart och det gör att jag dessvärre missar Felicia Nielsen (före detta Shoutin' Red) och jag har inte heller möjlighet när hon uppträder för andra gången ikväll ty det sammanfaller med Sam Brookes-konserten.
   Däremot ska jag försöka att inte missa One Little Mountain, Mattias Bergstedts lilla kombo, fast jag på samma tid skulle vilja vara där nya artisterna Alex Shield och Charta K uppträder. Kanske inte så mycket för den moderna popmusik de framför. Jag vill nog upptäcka vad Per Gessle har upptäckt i de här unga artisterna. Han står nämligen bakom skivbolaget Space Station 12 som ger ut artisternas skivor, än så länge bara på singel.
   Sedan kommer min stora förväntning på Londonkillen Sam Brookes som fanns med redan på förra årets festival och gav ett så tveklöst grandiost intryck hos festivalens artistansvarige Lars-Göran Rosén som omöjligt kunde undvika att boka Brookes även i år. Jag har lyssnat in mig rejält och vill nog påstå att man som lyssnare bör förbereda sig mycket noga inför hans återkomst till festivalen. Han kategoriserar sig själv som folkmusikartist men klassisk singer/songwriter tycker jag passar bäst.
   Har försökt få in popduon Isle of You i mina planering sedan igår men har misslyckats men det kan förhoppningsvis stämma framåt kvällen, en timme innan Mohlavyr tar scenen i besittning för andra gången på årets festival.
   Efter Mohlavyrs förväntansfullt spännande konsert är det nog för min del dags att runda av årets festival fast det precis efter midnatt finns ett antal nya namn på min lista, The Brahms, Neweva och och Paper Tigers, men jag lovar inget.

/ Håkan

Tack och lov sköts min idé i sank

Bilder: Anders ErkmanDSH5.

Foto: Carina Österling
Foto: Anders ErkmanRob Moir.

Foto: Carina Österling


Bilder: Anders ErkmanGöran Samuelsson

Fotor: Anders ErkmanApril The First.

MIN KONSPIRATIONSTEORI FRÅN IGÅR, I MINA ÖGON både realistisk och logisk, höll inte när fantasin mötte verkligheten på fredagskvällen. Några timmar innan tyckte jag sannolikheten att rocksångerskan Karin Wistrand skulle dyka upp på DSH5:s konsert på Harrys var så stor att den närmade sig 100%, för att citera Tage Danielsson, så det "nästan var sant att det skulle hända". Men ni ska veta att det var ytterst nära att jag fick rätt i min titt in i framtiden ty Karin fanns i publiken när bandet sparkade igång på Harrys övervåning runt 22:00. Mer om det lite senare.
   Efter tre dygn på Live at Heart känner jag sammanfattningsvis att det har blivit lite för mycket av singer/songwriter-varan i mina liveupplevelser. Det är naturligtvis en extraordinärt bra start på konsertkvällen att musikaliskt börja lugnt och stilla men när det låga tempot och den rent mänskliga volymen upprepas under flera timmar på flera scener är det risk för att livet drabbas av monotoni.
   Nåja, mitt tvivel just nu lördag förmiddag bottnar väl i några upplevelser under fredagskvällen av både det ena och det andra. Efter rockbandet Vanjas fullständiga energichock efter midnatt på Frimis är det kanske lätt att tycka att allt annat är en tråkig viskning.
   Hursomhelst inledde vi som sagt naturligt med artister ur den gigantiska singer/songwriter-skaran på årets festival. Först ut den ständigt turnerande kanadensaren Rob Moir som framförde många för oss okända egna låtar men knöt ihop konserten med fantastiska mellansnack där historier om allt möjligt, sanna eller inte återstår att analysera, höjde underhållningsvärdet.
   Han inledde konserten i Nikolaikyrkan med att förklara att han först trodde att spelstället han var på väg till var en hårdrockklubb men det visade sig vara vacker kyrkomiljö och han ville applådera engagemanget att anordna konserter i kyrkor. Bäst och mest personlig blev han när han i slutlåten tog några steg bort från mikrofonen (se bild ovan) och ut i lokalen och sjöng rakt ut i akustiken bara någon meter framför oss.
   Rob Muir följdes på samma scen av värmlänningen Göran Samuelsson som med sina visor också kan underhålla och engagera. Måhända tillhör han klassisk svensk vistradition, med sin ofta poetiska briljans, men melodiskt och med underbart gitarrspel befinner han sig snarare på samma fina nivå som exempelvis en vissjungande Steve Earle. "Äsch", säger den sedvanligt anspråkslöse Göran efter konserten när jag plötsligt påminner honom om att han spelar på Scandic Grand några timmar senare. "Va, det menar du inte?" utbrister den förvånade låtskrivaren men framåt midnatt var han på plats i den mysiga, intima lokalen Verandan på hotellet.
   Där, bland mjuka fåtöljer och en genuint lyssnande publik, kom Görans sånger till sin rätt ännu mer och den fantastiskt vardagliga framtoningen i både sånger och mellansnack nådde ännu en höjdpunkt. Nu fick jag lite oförhappandes och oförtjänt vara med och delvis påverka låtrepertoaren och jag ber så mycket om ursäkt att publiken då gick miste om "Sjösättningsrap" och ”ritsch-ratsch-lådan” fick ligga oanvänd bredvid Göran.
   Min singer/songwriter-kväll fick dock några rejäla pauser där högljudd och rockig repertoar regerade på scenen och ur högtalarna. På ett trångt och svettigt Harrys fick DSH5 möjlighet att riva av toppar i sin gamla repertoar men bjöd också på några nya låtar som live smälte in naturligt i show och konsert. In i det sista pekade alltså alla tecken på att Karin Wistrand, som befann sig i lokalen, skulle gå upp på scen. Men bandets liverepertoar innehöll inte längre duetten "Rocky Balboa" och då fanns det naturligtvis inga skäl till något gästinhopp och min sjuka ursprungsidé sköts i sank, för att citera bandet, och jag lovar att den aldrig mer ska uppstå.
   Efter förra årets totala succé på Live at Heart var Vanjas återkomst i år fortfarande en stor snackis fram till fredag. Vi kom till Rosengrens Skafferi timmen efter bandets konsert där och möttes av respons kring bandet från publiken. Jag fick själv lite senare på kvällen med egna ögon och öron uppleva ett showmanship som saknar motstycke i dagens Musiksverige. I en totalt befriande rockshow där sångerskan Vanja Lo kunde den genuina konsten att hetsa upp publiken och tillsammans med bandet bjuda på en rasande effektiv show.
   Efter den adrenalinstinna uppvisningen fanns det egentligen inga skäl att fortsätta se levande musik den kvällen.

/ Håkan

Fredag och fortfarande nya namn som lockar

Foto: Anders ErkmanKarin Wistrand gjorde för två år sedan ett bejublat inhopp på David Södergrens Hot Fives konsert på Harrys. Ikväll kan det bli en repris fast gitarristen Mattias Lagerqvist dementerade det i onsdags.

PÅ ÅRETS LIVE AT HEART HAR FRAM TILL NU varit en fantastisk internationell resa. Jag har musikaliskt besökt både Argentina, Kanada många gånger, Grekland och Italien. De svenska artisterna/grupperna har i min värld hittills varit i minoritet men nu har jag inför helgkonserterna en föraning om att den uppdelningen ska förskjutas lite.
   När årets Live at Heart går in i sin intensiva helgverksamhet växer antalet kvällsscener från nio till 24 och artistutbudet blir allt annat än lätt att analysera. Därför blir det varje timme en otrolig konkurrens om uppmärksamhet och man ska som festivalpublik ta många beslut, väga för och emot, jämföra olika genrer och till slut välja någon artist/grupp före någon annan. Det kan bli prioriteringar som kan tyckas vara våghalsiga men man ska alltid komma ihåg grundregeln, som alltid under alla år har följt mig på Live at Heart, att vara glad för det man ser och inte var ledsen för det man missar.
   Efter två kvällar på Live at Heart med undantagslöst många nya, spännande artister hade jag inför helgen en känsla av att de mer etablerade namnen, som uppträtt på tidigare Live at Heart-festivaler, i mina planer skulle spela en liten huvudroll i det svåra valet av artist. Men när jag ännu en gång bläddrar i programbladet, numera vältummat, och spanar in fredagskvällens utbud upptäcker jag ändå inte så många så kallade obligatoriska namn. Det är naturligtvis lite smärtsamt att så starka namn som The Vanjas, Ludwig Hart och Jetbone råkar krocka samma konserttimme runt midnatt men läs ovannämnda grundregel igen...
   Jag får alltså återigen användning för min framlyssnade lista med alternativnamn även under fredagskvällen. Och jag kan meddela att jag som första artist ikväll väljer Rob Moir strax före örebroaren Alexander Nätterlund, April The First och Isle Of You och alla bör rekommenderas.
   Förra årets vinnare av Musikörat, Göran Samuelsson (bild vänster), återkommer i år på Live at Heart. Han fick pris för sin insats som initiativtagare till den numera legendariska Packmopedsturnén som sedan 25 år tillbaka turnerar varje sommar. Förra året kompades han av sitt eminenta band, med bland annat Bengan Blomgren och Nikke Ström, men kommer i år tillsammans med sin gitarr och framför sina välskrivna, poetiskt snillrika och tidlösa visor. Missa inte!
   Kanske får jag möjlighet att se April The First lite senare på kvällen om inte Ludwig Harts elektriska rock så dags drar uppmärksamheten till sig mer.
   Live at Heart 2017 kommer förmodligen, när årets festival så småningom ska sammanfattas, inte bli det stora året för populära repriser men jag har ju ett litet önskemål om att succékonserten på Harrys 2015 med David Södergrens Hot Five, som de då hette, ska upprepas och att den kända svenska rocksångerskan ännu en gång ska förstärka bandets uppträdande. Det finns nämligen en chans ty DSH5, som bandet numera vill bli kända som, uppträder ännu en gång på samma plats, Harrys, ikväll.
   Efter DSH5:s folkrock blir det, om min plan håller, renlärig folkmusik i mina öron och ögon när bandet Pat Razket, som uppges härstamma från både Västerås, Stockholm, Örebro och Göteborg, spelar. Homogen folkmusik men också eko av Pogues om jag har analyserat mina lyssningar rätt.
   Fredagskvällen kan komma att avslutas med The Vanjas (bild höger) bejublade återkomst till Live at Heart och nu i en större lokal (Frimis) än förra året när jag lite snopet missade deras konsert. Om orken finns kvar efter den konserten kanske konserten med Göteborgsbandet Maple & Rye kan vara värt ett besök på vägen hem.
   Teatercaféet var tidigt i Live at Hearts historia en av de mest populära scenerna när skivbolaget Rootsy från Malmö ansvarade för musikutbudet. Där kunde jag få uppleva musikaliska höjdare med norska artister som Hege, Paal Flaata och Halden Electric men också Basko Believes, Richard Lindgren och Ellen Sundberg. Efter sejouren i Kulturhuset på norr i Örebro i tre år är Rootsy i år tillbaka i Teatercaféets fina lokal och bjuder under fredagskvällen på artister som Dimpker Brothers, Crash n Recovery, Jetbone och lokala One Little Mountain, Mattias Bergstedts lilla kombo. Rekommenderas för den som vill uppleva musikaliska rötter med klass.
   I mina artiklar om det som har hänt kvällen innan på Live at Heart och tips på kommande konserter har jag uteslutande ägnat mig åt musikaliska aktiviteter fast konferenser och filmutbud också är en stor del i Live at Hearts framgångsrecept. Därför tänkte jag idag tipsa om en liten utställning på festivalen som indirekt handlar om musik, fotografen och min vän Anders Erkmans rockbilder finns under fredag och lördag att se på Scandic Elvy.

/ Håkan

Ännu en delvis udda konsertkväll

Calvin Arsenia.


Crooked Trees.

Alla bilder: Carina ÖsterlingCeleigh Cardinal.

DET BLEV PÅ TORSDAGSKVÄLLEN ÄNNU EN MUSIKALISKT händelserik afton på årets Live at Heart. Det var visserligen inte oväntat men med många för mig tidigare okända artister på scen blev det en spännande och ofta givande vandring mellan scenerna. Vägen är ofta målet på festivalen och det är där man träffar på publik, får tips och kanske plötsligt ändrar sin ursprungsplan. Igår höll jag mig, med något litet undantag, efter planeringen. Min ambition idag är att jag för en gångs skull ska försöka hålla mig kortare med en förhoppningsvis snärtigare sammanfattning av gårdagskvällen men "problemet" är att det händer så mycket...
   Vill man uppleva något udda och överraskande är årets Live at Heart en perfekt tummelplats. Vi inledde torsdagskvällen med en amerikan från Kansas City, Calvin Arsenia, som barfota med en stor harpa i händerna och en sångröst som svingade sig upp och ned i tonerna. Ibland är det skönt med musik utan referenser och jag vägrar i det här fallet göra några jämförelser. Det var rytmisk musik på gränsen mellan soul och jazz och när Calvin framförde en för mig oigenkännlig version av Britney Spears "Toxic" blev det här en gränsöverskridande upplevelse.
   Ackompanjerades av trummor och keyboards/nyckelharpa och ibland fanns det en vilande musikalkänsla i Calvins framförande och när han avslutade med en fantastiskt fin tolkning av Radiokeads "Fake plastic trees" såg jag slutscenen i en vacker film framför mig samtidigt som mitt intresse för den engelska gruppen ökade med 100%.
   I Nikolaikyrkans mäktiga atmosfär stod två försynta stockholmare, Emil Gyllensvärd Salmi och Kevin Spring med gruppnamnet Crooked Trees, och kände sig inledningsvis lite utlämnade. En akustisk gitarr och en elgitarr är kanske i tunnaste laget för att framföra en mängd egenskrivna låtar plus en Bruce Springsteen-cover (setlista höger). Men med hjälp av en överraskande stor stöttande publik och en växande säkerhet släppte nervositeten och det blev både låtmässigt, "Love ocean" var en mycket stark låt, och musikaliskt mycket bra.
   Nästa programpunkt på ett fullpackat East West, kanadensiska Cadillac Junkies med en mix av country och rock'n'roll, var både proffsigt och förutsägbart och det fick mig att bryta en princip som jag nästan alltid har på Live at heart.
   Mitt under konserten förflyttade jag mig lite snabbt till närliggande Stora Örebro och Kristianstadsgruppen Bara Jonsson and Free, ett band som kanske saknar den rejäla karisman men som musikaliskt var både melodiskt och rockigt.
   Tillbaka i Nikolaikyrkan blev vi lite snopet lurade på konsertstart med Celeigh Cardinal, en långväga festivalgäst från den norra prärien i Kanada, ty redan sex minuter innan officiellt klockslag hamnade vi mitt i en alldeles lysande version av John Prine-låten "Angel from Montgomery".
   Två akustiska gitarrer och en cahon/mandolin-spelare gav ett härligt mjukt och svängigt sound och Celeigh, uttalas "Kay-lee", sjöng med en varm och vänliga stämma och hela framtoningen andades en mix av professionell och personlig prägel.
   Jag satt sedan enkelt och bekvämt kvar på första bänk i kyrkan och fick mig några minuter senare till livs ett framträdande av italienaren Fabrizio Cammarata som avslöjade mycket känslor i den lilla kroppen. Spelade gitarr intensivt, små ljudproblem störde något, men framförallt var det hans sånger och röst som med hjälp av sydländsk intensitet etsade sig fast i minnet.
   En överraskande lågmäld Washington Phillips-gospel från 1925 bröt av Fabrizios originalrepertoar som nästan uteslutande var på engelska. Slutlåten framfördes däremot på italienska, inleddes a cappella och avslutades mycket känsloladdat och framkallade en tår i ögat, inte bara bland publiken utan också hos artisten själv.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.