Blogginlägg från 2017-09-04

Peter Puders (1959-2017)

"PETER PUDERS, gitarristen i gruppen Commando, hade obegränsade möjligheter att få sitt instrument att låta hur som helst. Från gråtande och blödande toner via ömsinta glidningar till ett njutbart oväsen. Han var gruppens musikaliska stadga och var fredagskvällens okrönta konung på Rockmagasinets scen." är mina egna ord från en recension av Commandos konsert på Rockmagasinet i Örebro 1986.
   Commando eller Commando M Pigg, som de kanske var mest kända som, var Puders stora språngbräda i musikbranschen. Han hade innan 1982, när han gick med i gruppen, spelat i de skånska grupperna TT Reuter (med Henrik Venant) och Garbochock (med Stry) men fick en helt annan och större publik i ett Stockholms-band som turnerade så gott som oavbrutet på 80-talet och jag lyckades uppleva bandet live vid ett flertal tillfällen.
   Sångerskan Eva Sonesson var gruppens stora frontperson men musikaliskt var det omöjligt att missa gitarristen med det spretiga håret och det minst sagt stygga gitarrsoundet. 1986 hade Commando M Pigg precis kortat ned sitt namn till Commando och det skulle inte dröja innan gruppen skulle överge det svenska språket för engelska och en internationell karriär som aldrig tog riktig fart men höll gruppen vid liv fram 1990.
   Puders gitarr hade sedan länge ett gott rykte i musikbranschen och han medverkade på flera anmärkningsvärda skivor, bland annat Ulf Lundells "Det goda livet" (1987) och Kajsa & Malenas "Den andra världen" (1988). Spelade sedan på Imperiets sista album "Tiggarens tal" (1988) och blev sedan gitarrist på Thåströms första soloskivor och hamnade på 90-talet helt logiskt i gruppen Peace Love and Pitbulls, Thåströms industrimetallprojekt.
   Under kommande decennier var Peter Puders (född Höglund) ett förhållandevis anonymt namn i musikbranschen men fanns med när Commando M Pigg gjorde det oväntat fräscha comebackalbumet "När dom dumma har fest" 2015 och då lät Peters gitarrsound fortfarande unikt.

/ Håkan

Walter Becker (1950-2017)

Jag har inte varit någon stor beundrare av varken WALTER BECKER eller Steely Dan genom åren men på tidigt 70-tal var jag och mina vänner smått besatta av gruppens debutalbum "Can't buy a thrill" (1972). Men det var nog först året efter, när singeln "Reeling in the years" släpptes, som vi lärde oss gruppnamnetpå allvar och blev medvetna om första albumet. Albumspåret "Dirty work" var också en favorit. Utan att ha någon speciellt initierad kunskap om bandet var det fantastiskt underhållande poprock som Steely Dan då presterade, långt från några jazzinspirerade influenser som senare skulle bli gruppens signum.
   Intresset för gruppens efterföljande album, exempelvis "Countdown to ecstasy" (1973) och "Pretzel logic" (1974), fortsatte några år framåt men framförallt var det framgångsrika singlar som "Show biz kids" och "Rikki don't lose that number" som fastnade i mina öron. Så dags hade vi lärt oss att det var Donald Fagen och just Walter Becker som var gruppens ledare och låtskrivare.
   Fram till 1976, med lyckade singlar som "Kid Charlemagne" och "Haitian divorce", var det ett visst fokus på Steely Dan men albumen började soundmässigt utvecklas åt det jazzrockiga hållet. Gruppens skicklige gitarrist, Jeff "Skunk" Baxter, hade lämnat gruppen några år tidigare medan Steely Dan alltmer formades som en duo tillsammans med studiomusiker. 1977 släpptes albumet "Aja" och då övergav jag mitt intresse för Steely Dan.
   Jag äger visserligen ytterligare ett album med gruppen, "Gaucho" (1980), men anledningen är nog mest för att Mark Knopfler gästar på skivan. Dock är singeln "Hey nineteen", erkänner jag, ganska perfekt singelmaterial.
   På 80-talet avbröt Fagen och Becker sitt samarbete. Fagen gjorde ett ganska uppmärksammat album 1982, "The nightfly", men det var lite för mycket melodiradiomusik för min smak. Och Becker ägnade sig åt producerande av artister vars musik inte heller attraherade mig.
   Plötsligt gjorde Becker en soloplatta, "11 tracks of whack" (1994), som jag faktiskt äger men då var intresset för honom över och förbi.
   Walter Becker dog av okända orsaker i söndags 3 september 2014.

/ Håkan

Den omöjliga sammanfattningen

Foto: Anders ErkmanTheodore.

EFTER EN VÄLBEHÖVLIG SABBATSDAG ÄR DET KANSKE dags att sammanfatta åttonde upplagan av Live at Heart men det låter sig naturligtvis inte göras i en handvändning, det är svårt för att inte säga omöjligt att göra det. Med en så otroligt musikaliskt bred festival med så många artister, konserter och spelställen, 393 spelningar på 27 scener var det rekordstora budet när programmet gick till tryckning, att det krävdes en hel del förkunskap eller öppna sinnen för att fånga in det mest intressanta. Jag ska inte påstå att jag lyckades bättre än någon annan. Fastnade kanske lite för många gånger i singer/songwriter-träsket för att nu i efterhand vara helt nöjd.
   När jag bläddrade genom festivalprogrammet första gången hade jag svårt att hitta någon röd tråd eller någon bekant och trygg höjdpunkt att hänga upp kvällens planer på. Det skulle å andra sidan öppna upp möjligheten till nya spännande upptäckter bland allehanda obekanta namn. Men också en hel del tidsödande praktiska problem med djupare research och aktivt lyssnande för att få en klar bild på vilka konserter som skulle passa mig. Nu behövde ju inte alla vara så noggranna som jag utan kanske bara luta sig mot genrer, ursprungsland, sikta in sig på ett spelställe eller något annat.
   För att hitta guldkornen krävdes en hel del arbete. Det gällde att utforska, lyssna, läsa presentationer (fast många artister hade varit slarviga på ett presentera sig själva i ord på Live at Hearts hemsida) och snabbt bilda sig en uppfattning om sound, framtoning och om det eventuellt fanns starkt material i bagaget.
   Problemet med genrer ska ju vara en första hjälp när det gäller att välja "rätt" artist. Men det finns stora problem när det är individuella val av artisten själv som bestämmer vilken genrer artisten tillhör. Sedan är det, som festivalens artistansvarige Lars-Göran Rosén så flitigt har förklarat för mig ett antal gånger, att genrer uppfattas olika i olika länder.
   Engelska singer/songwriters titulerar sig gärna genren folk, apropå min lilla "protest" i veckan om vilken genre engelsmannen Sam Brookes (bild vänster) tillhörde, medan artister på den nordamerikanska kontinenten fortfarande kallar sig singer/songwriters. Ungefär lika förvirrande som att det engelsmännen kallar prog har vi i Sverige det urgamla uttrycket symfonirock medan progg är något helt annat här. Sedan finns det gränsöverskridande artister som Kansas City-killen Calvin Arsenia, vars musik egentligen är omöjlig att karaktärisera, som kallar sin musik pop...
   Just genrebeteckningen ska väl i grund och botten bara vara en fingervisning och var för mig inte det största problemet när jag under festivalen ville bilda mig en uppfattning om artist och musik. Av enkla skäl gav det enda musikklippet på Live at Hearts hemsida knappast en tillfredsställande och heltäckande förklaring på artistens/gruppens musik.
   I årets Live at Heart-program, vars tryckta variant blev ganska tummat till slut, fanns det fler artister från ett stort och vitt område på musikkartan så ordet överraskning blev mitt mest använda påstående vid upprepade tillfällen. Ville man uppleva något udda och överraskande var årets Live at Heart en perfekt tummelplats. Ta bara Calvin Arsenia (bild höger), han som kallar sin musik pop, som ett exempel när han barfota med en stor harpa i händerna och nyckelharpa i bandet tog oss med på just en spännande musikresa.
   Festivalens filmutbud och konferensverksamhet har jag av tidsskäl inte kunnat bevaka men de gånger jag har passerat Stortorget, på väg till och från olika spelställen, har det varit välbesatt på sittplatserna framför storbildsskärmen.
   Årets Live at Heart var så sprängfylld med nya bekantskaper av ofta hög kvalité men jag ber om ursäkt för mina ofta tomma svar under pågående brinnande festival när någon frågade vad jag hade sett som var bra. Helt fokuserad på nästa programpunk blev jag ofta spontant bara tyst och trött när jag egentligen ville rada upp namn och detaljerat förklara och nästan rangordna mina upplevelser. Därför kan jag nu, när jag har vilat upp mig ett dygn och fått lite distans, lista mina fem favoriter på Live at Heart 2017. Och jag ska tillägga att jag tyvärr missade några brett uppskattade band som det norrländska southern rock-bandet Jetbone, som jag dock har sett vid tidigare tillfälle, amerikanska soulbandet Klezoch det estländska bandet Trad.Attack!

1. Theodore
Jag ska inte påstå att jag var förberedd, hade ju helt missuppfattat genre och musik, men blev helt golvad av musik, arrangemang och uppträdande. Musik som normalt inte tillhör min frukost där referenserna heter Pink Floyd och Radiohead.

2. Sam Brookes
Engelsmannen är en färsk favorit där kombinationen fantastisk röst och avancerat gitarrspel gav en helt personlig framtoning i den överbefolkade singer/songwriter-genren.

3. Ivory Tusk
Jag visste det inte då, i onsdags, efter argentinarens konsert men intrycken från hela hans framträdande på Stora Örebros perfekta scen, musikaliskt (en ljuvligt klingande akustisk gitarr) och låtmässigt, har växt till sig under dagarna och kvällarna sedan dess.

4. Dronningen
Fartfylld vild rockmusik med punkrocktendenser kanske inte heller tillhör vardagen för mig numera men det var ordentligt uppfriskande att få uppleva det här engelska adrenalinstinna bandet på scen.

5. Göran Samuelsson
Den 56-årtige värmlänningen var måhända en främmande fågel i den festival där de ungdomliga akterna dominerade. Men när han i festivalens kanske minsta lokal, Verandan på Scandic Grand, fick total publikkontakt och med egna snillrika formuleringar och starka melodier kunde underhålla var det en ynnest att få närvara.

Bubblare: Crooked Trees, Celeigh Cardinal, The Vanjas och DSH5.

/ Håkan

MAXI12" #34: DREAM ACADEMY

DREAM ACADEMY
Life in a northern town (Extended version)
Test tape no. 3
Life in a northern town (7" mix)
Poised on the edge of forever
(Warner Bros, 1985)

EN TYPISK ENGELSK SINGEL MED ETT VÄLDIGT OTYPISKT 80-talssound. Med bara "Life in a northern town" som riktmärke hade jag i tio fall av tio gissat att den engelska trion Dream Academy hade sitt ursprung i den norra delen av England, alternativt Skottland. Men gruppen bildades i hemstaden London 1983. Kopplingen till Dave Gilmour (Pink Floyd), som varit med och producerat den här singeln, gör ekvationen ännu märkligare och svårförklarad. Men allt, som det brukar heta, har en förklaring.
   "Life in a northern town" (det sägs vara Newcastle de tänkt på) må vara debutsingel för Dream Academy men de tre gruppmedlemmarna hade haft en hyfsat lång startsträcka i musikbranschen innan genombrottet kom med denna hit, 15:e-plats i England och 7:a när den till slut släpptes framåt jul 1985 i USA.
   Nick Laird-Clowes, som sångare och låtskrivare något av ledargestalt i gruppen, gav ut skivor redan i mitten på 70-talet. Gruppen hette Alfalpha (totalt omöjligt att uttala gruppnamnet...), gjorde ett par singlar och ett album, men befann sig långt från någon uppmärksamhet och Laird-Clowes ansvarade redan då för låtmaterialet. Och blev i samma veva kompis med skivbolagskollegan Marc Bolan och fick det delikata erbjudandet att sjunga på två spår, "Crimson moon" och "The soul of my suit", på T Rex-albumet "Dandy in the underworld", släppt på våren 1977 innan Bolan i september tragiskt förolyckades i en bilkrasch.
   Laird-Clowes kontakter då inkluderade även Pink Floyd och speciellt David Gilmour och under det tillfälliga namnet Holly and the Ivy's gjorde de två tillsammans en julsingel 1981. Ungefär samtidigt startade Laird-Clowes en ny grupp, The Act, där David föreslog sin bror Mark som gitarrist. En singel och ett album, producerade av Joe Boyd/John Wood (Nick Drake-koppling) blev resultatet men fortfarande utan större uppmärksamhet.
   I sista upplagan av The Act fanns kommande Dream Academy-medlemmen Gilbert Gabriel, keyboards, med och tillsammans med Laird-Clowes började de utforska klassisk musik med Erik Satie och Ravel som favoriter. De började skriva låtar tillsammans, material som senare skulle bli Dream Academys repertoar, men först uppträdde paret som duon Politics Of Paradise med material inspirerat av klassisk musik.
   På jakt efter en unikt udda musiker fastnade de för Kate St John, från tjejgruppen The Ravishing Beauties, som spelade både oboe, dragspel, saxofon och piano. Och det oboeliknande instrumentet cor anglais som hon spelar på "Life in a northern town" som så här tidigt hade arbetsnamnet “The Morning Lasted All Day”, en titel som 2014 blev namnet på ett samlingsalbum med gruppen Dream Academy.
   "Life in a northern town" har ju främst en vacker akustisk ljudbild där rösterna har en lantlig prägel mycket olik det traditionella 80-talssoundet. Körröster, en cello och några slagverk fullbordar produktionen som just David Gilmour, Laird-Clowes och rutinerade teknikern George Nicholson är ansvarig för. Men melodi och arrangemang toppas också av delikata poetiska textrader som förstärker låtens klassiska form. Frank Sinatra nämns i första versen och John F Kennedy och Beatles förekommer i den andra.
   Skivan är tillägnad Nick Drake, legendomspunnen engelsk singer/songwriter-artist, och Steve Reich, amerikansk kompositör av modern minimalistisk konstmusik. Namnen känns musikaliskt väldigt logiska när jag idag lyssnar på "Life in a northern town".
   Singeln, som släpptes i mars 1985, blev gruppens första och enda hitlåt, Dream Academy blev därmed en one hit wonder ty uppföljningssinglarna samma höst i samband med albumreleasen nådde blygsamma placeringar. Singeln släpptes i England på skivbolaget blanco y negro men på Warner Bros i övriga världen vilket förklarar min tyskpressade maxisingel där det på skivetiketten (se ovan) lite slarvigt har fallit bort The framför gruppnamnet.
   Introspåret på maxisingeln är den förlängda mixen av huvudlåten, framförallt är det slutet på låten som har förlängts en dryg minut. Andraspåret med titeln "Test tape no. 3", b-sida på den konventionella singelutgåvan, är bättre än den fantasifattiga titeln kan ge sken av.
   Den här maxisingeln är som en gammaldags ep med två låtar på varje sida av vinylen. På sidan två får vi den ordinarie singelversionen plus "Poised on the edge of forever", ytterligare en mycket bra "utfyllnad". Samma låt som återfinns på gruppens första album, då med den förkortade titeln "The edge of forever", men här i en annan självproducerad mjukare version.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.