Blogginlägg från oktober, 2017

MAXI12" #26: NICK LOWE

NICK LOWE
Half a boy and half a man
Awesome
Cruel to be kind
(F-Beat, 1984)

EFTER DET MYCKET LYCKADE DAVE EDMUNDS- samarbetet i Rockpile, främst som livegrupp, i slutet på 70-talet fram till 1981 inledde Nick Lowe sin solokarriär på allvar med en permanent högkvalificerad kompgrupp bakom sig. Med musiker som Martin Belmont, gitarr, Bobby Irwin, trummor, Paul Carrack, keyboards, och James Eller, bas. Gruppen gick först under namnet His Noise To Go, från 1982 främst live (och livelåtarna på singeln "My heart hurts"), men 1984 ändrades gruppnamnet till Cowboy Outfit både live och på skiva.
   En heartbreaking otrohetshistoria gjorde att Eller hoppade av gruppen och Lowe själv återvände till basgitarren inför inspelningen av albumet "Nick Lowe & his Cowboy Outfit" i fyra olika studios i London. "Half a boy and half a man" är första låten på albumet och även första singeln från skivan. Båda släpptes parallellt i maj 1984.
   Låtarna på den här maxisingeln är inte så exklusivt udda eller raritetsstämplade men den fysiska utgåvan är däremot väldigt annorlunda. Ty maxisingelns samtliga tre låtar ligger på skivans a-sida medan baksidan är ograverad och blank förutom inskriptionen "NICK LOWE" där O är precis vid centrumhålet. Dessutom är det graverat en penna som skriver något...
   Förmodligen var det ett påhitt av den alltid infallsrike managern Jake Riviera som också såg till att klisterlappen "Half a recorded at half the price" hamnade på omslagets framsida. Den här maxisingeln såldes alltså för halva priset.
   På singeln nämns inte Cowboy Outfit i namn, "Half a boy and half a man" är strikt utgiven i Nick Lowes namn. En texmex-kryddad poplåt som med ett dragspel, kanske spelat av Geraint Watkins, kunde ha blivit en ren cajunexplosion. Nu blir det Paul Carracks pipiga orgel som spelar den musikaliska huvudrollen i arrangemanget.
   "Awesome", som också är hämtad från albumet "Nick Lowe & his Cowboy Outfit", är huvudsakligen instrumental där Nick Lowes gitarr har den där kända twangklangen a la Duane Eddy. Låten är väl en parentes i Lowes stora produktion men är resultatet av ett roligt låtskrivarsamarbete mellan Lowe och Jake Riviera, managern han hade under många år. Tillsammans med Elvis Costello följde han troget Riviera från Stiff via Radar till F-Beat.
   Helt i linje med Rivieras sinne för uppmärksamhet kallar han sig Profile som låtskrivare och därmed skapas det perfekta låtskrivarteamet Lowe/Profile. Paret är ansvarig för ytterligare några låtar i Nick Lowes diskografi: Tidigt i karriären skrev de "I love my label" tillsammans, som hamnade på "Bunch of Stiffs", och har också skrivit "Cry it out" på "Pinker and prouder than previous" (Demon, 1987).
   Tredje låten på maxisingeln är en repris på en repris, "Cruel to be kind", och är en av Nick Lowes mest kända låtar som har en lång historia. Låten, som han har skrivit tillsammans med Ian Gomm, spelades första gången in hösten 1974 med killarnas dåvarande band Brinsley Schwarz. Men bandet sprack strax därpå och albumet "It's all over now", som låten var ämnad för, hamnade i byrålådan. Släpptes, på Gomms initiativ, först 1988 men drogs snabbt in på Nick Lowes begäran då han inte tyckte att skivan höll rillräcklig kvalité. Hela historien om skivan och dess innehåll går att läsa här.
   Brinsley Schwarzs originalinspelning av "Cruel to be kind" släpptes dock som singel-b-sida (a-sida: "Little Hitler") redan 1978 med Nick Lowe själv. Sedan gjorde Nick och det övriga Rockpile-gänget en nyinspelning av låten till albumet "Labour of lust" och den inspelningen har hamnat på många singlar sedan dess. A-sida i augusti 1979, dagens maxisingel (1984), b-sida till "What's shakin' on the hill" i april 1990 och b-sida till "All men are liars" i augusti 1990.
   Blir du plötsligt intresserad av Nick Lowes fullständiga diskografi finns den här.

/ Håkan

Konserten blev som en resa

TULLAMORE BROTHERS
East West Sushi, Örebro 27 oktober 2017
Konsertlängd: 22:01-23:30 (89 min)
Min placering: Sittande ca 5 m från scen

I fredagskväll var det dags för lite irländsk folkmusik på sushirestaurangen inför en intresserad och koncentrerad publik. Och visst satt det ett avlägset eko av irländskt sound i väggarna sedan kanadensaren Johnny McCuaigh med sin säckpipa drog fram som en stormvind på avslutningskvällen på förra årets Live at Heart på samma plats. Ett minne som nu Tullamore-bröderna, med Kajsa Zetterlund på sedvanligt skickligt spelad fiol, bokstavligen väckte till liv under sina så gott som 90 minuter på scen.
   Det är alltid med ett gott humör i bagaget som det här genuint skickliga och snart 30 år gamla folkmusikbandet går upp på scen. Fredagskvällens konsert var inget undantag när bandet med en uppdaterad repertoar framförde flera nya gamla låtar. I sin iver att bjuda på nyheter hade de också på förhand strukit gamla favoriter vilket fick publiken i ett fall ("The shores of Botany Bay"") att protestera och högljutt kräva låten på konserten. En låt som därför av naturliga skäl saknas på bifogad setlist (se nedan) där instrumentala reels, jigs och "riktiga" låtar blandades.
   Spontana inslag är mer regel än undantag på Tullamore Brothers konserter, inte minst utvecklas ofta mellansnacken till underbart oplanerade men också underhållande skämt. Det är främst ur munnen på Thomas Gustavsson, när han inte spelar en handfull olika flöjter och två små dragspel (eller "skithus" som det brukar heta i det här sammanhanget), som det ofta kom både grodor och oväntat skruvade roligheter som höjde stämningen i både lokalen och på scen. Och den positiva andan påverkade givetvis till ännu mer publikfriande musik.
   Repertoaren var som en resa. Som tog oss till både Donegal, Belfast och även Liverpool och när repertoaren mot slutet hamnade i "Whiskey in the jar" var både konserten och låtvalet en succé.


/ Håkan

I min skivhylla: The Beach Boys

THE BEACH BOYS: Holland (Brother/Reprise MS 2118)
(inklusive ep:n "Mount Vernon and Fairway")

Release: 8 januari 1973
Placering i skivhyllan: Hylla 1: Mellan Beach Boys-albumen "Surf's up" (1971) och "15 big ones" (1976).

IBLAND GÅR MAN PÅ NITAR I "det här jobbet". Jag gjorde det uppenbart redan 1973 och nu gjorde jag det igen när jag ännu en gång försöker ge Beach Boys album "Holland" en upprättelse men det slutar återigen med en ganska negativt laddad bedömning. Jag hade ju följt Beach Boys sedan 60-talet, med alla dessa magiska singlar i minnet, men även på albumområdet var jag från 1970 ett hyfsat stort fan. Både "Sunflower" (1970) och "Surf's up" (1971) var ju hyfsade skivor men kanske inte fullt mätbara med exempelvis "Pet sounds" (1967).
   Jag hoppade av någon anledning över "Carl & the Passions - So tough" (1972), kanske skeptisk på titeln och misstänkte att Brian Wilsons delaktighet var begränsad, men när "Holland" släpptes 1973 var jag av många enkla skäl med på tåget igen.
   Dels stod skivan i ett amerikanskt originalomslag i skivaffären (tryckt i kraftig papp), jodå Brian fanns med i bilden, och bonus-ep:n som följde med albumet gjorde inköpsbeslutet än mer enkelt att ta. Dessutom var det intressant att äntligen lägga vantarna på ett Brother Records-original.
   Skivbolaget startades 1966 av Beach Boys affärsmanager Nick Grillo, ägdes av bandets samtliga medlemmar och skulle ge bandet mer kontroll över sina inspelningar. Första singeln på den etiketten blev USA-utgåvan av "Heroes and villains" (1967) men i Europa blev skivbolaget inte officiellt förrän 1973 i samband med "Holland"-releasen och singlarna från det albumet.
   1972, när skivan spelades in. måste "Holland"-albumet ha varit ett av pophistoriens dyraste skivinspelningar. All inspelningsutrustning byggdes och designades speciellt för det här projektet av skivbolaget i Los Angeles. Flögs sedan till Holland (som förklarar albumtiteln) där inspelningen genomfördes i staden Baambrugge i en provisorisk studio. All utrustning, från mikrofoner till mixerbord, listas noggrant på skivomslaget.
   Det blev en synnerligen turbulent avslutning på Beach Boys 60-tal. Brian Wilsons djupt drogrelaterade problem påverkade naturligtvis hela gruppens existens, broder Dennis hade planer på att samarbeta med Charles Manson och över allt vilade en långlivad konflikt med skivbolaget.
   När det blev 70-tal hade Wilson till viss del hämtat sig från de akuta problemen men var nu en enstöring med psykologiska svårigheter. Han hade fortfarande ett visst drogberoende och att turnera med gruppen, som han hoppade av redan 1965, var tidigt 70-tal fortfarande en omöjlighet och skulle inte bli verklighet förrän 1976. Men under långa sessions i inspelningsstudion var Brian Wilson fortfarande kreativ som ibland mynnade ut i ingenting men han bidrog också, med både låtar och närvaro, till varje Beach Boys-album under 70-talet men var inte längre ensam låtskrivare.

PÅ "HOLLAND" ÄR DET GANSKA UPPENBART att materialet i sin helhet inte håller önskad kvalitetsnivå. På en av skivans få kvalitetsspår, inledningslåten "Sail on sailor" som också blir singelvalet, behövde Wilson fyra medhjälpare för att slutföra låten, bland annat Van Dyke Parks ("Heroes and villains" och "Surf's up").
   Ibland känns den där demokratiska gruppkänslan på "Holland" både splittrande och för helhetskvalitén hämmande. Exempelvis var det nämligen basisten Blondie Chaplin, som tillsammans med trummisen Ricky Fataar utökade gruppen 1972, som fick det inte avundsvärda ansvaret att sjunga ovannämnda singellåt. Vid sångmikrofonen på albumet figurerar sex av gruppens sju medlemmar, paradoxalt nog saknas Brian Wilson, vid olika tillfällen och som låtskrivare medverkar hela gruppen. I mina öron är det en svaghet och inte en styrka och har naturligtvis påverkat skivans helhet till det sämre.
   Sedan är även materialet i sin helhet ojämnt och det blir inte bättre när gruppen, som i demokratisk ordning producerat skivan tillsammans, väljer att klumpa ihop tre låtar till ett temamedley, "California saga". Ett luddigt sammansatt medley där varje del i sin tur innehåller flera korta sekvenser med både talade och sjungande inslag. Splittrat är bara förnamnet.
   När bristen på uppenbar låtkreativitet lyser igenom på "Holland" blir det ett album som dessvärre ofta kryper fram på tomgång och som lyssnare väntar jag på islossningen som aldrig inträffar. I linje med det ganska mediokra innehållet har albumet fått ett grumligt och anonymt skivomslag där fotografiet på båten i Amsterdams hamn är uppochnedvänt.
   När jag sedan spelar bonus-7":an, på 33-varv(!), blir jag inte klokare. "Mount Vernon and faiway (A fairy tale)" är en huvudsakligen reciterad (av gruppens manager Jack Rieley) barnsaga uppdelad i sex korta kapitel. Korta fragment av musikaliska inslag, skrivna av Brian Wilson, förekommer men det väcker mer frustration än det underhåller.

/ Håkan

Covers: Neil Young

NEIL YOUNG: A letter home (Reprise, 2014)

NEIL YOUNG HAR UNDER HELA SIN LÅNGA karriär alltid förvånat och överraskat sina lyssnare. Och 2014 slog han något av personligt rekord i lappkast. Just då gjorde han kampanj för ett nytt digitalt ljudsystem för nedladdad musik, Pono, som han själv hade utvecklat.
   Då gick Neil Young plötsligt in i Jack Whites extremt gammalmodiga studio, egentligen ett antikt inspelningsbås från 1947, och spelade in en coverskiva där inga pålägg eller mixningar kan göras. Young har beskrivit "studion" som en telefonkiosk och det resulterar i en monoskiva där ljudet fladdrar och knastrar och är så långt från modern teknologi det går att komma.
   När den här skivan ursprungligen släpptes 2014 uppfattade jag den som ett extremt smalt projekt utanför kontraktet på Reprise och att den i egentlig mening inte var en del av Neil Youngs vanliga skivutgivning. Enbart menad som en vinylutgivning på Whites eget lilla skivbolag Third Man. Men skivan fanns snart tillgänglig på både cd och streamingtjänster men låter ändå enkelt avskalad.
   Young har tagit sina favoriter från förr och nu, utan att vara speciellt unik, med låtar han själv har växt upp med. Albumet börjar väldigt annorlunda där han i ett drygt två minuter långt tal riktat till sin mor som avled 1990 berättar hur det är nu i världen, exempelvis hur tv-meteorologen får skäll när vädret är dåligt, och avslutar med att uppmana mamma att prata med pappa som avled 2005.
   Urvalet på skivan pendlar som sagt mellan ganska allmänt kända låtar som "Early morning rain", "Reason to believe" och Springsteens "My hometown". Det enkla inspelningsförfarandet ger versionerna kött och blod i sin naturliga framtoning ofta med bara akustisk gitarr till komp. Men det förekommer också piano och munspel utan att det blir det minsta överarrangerat. Jack White gör också små gästinhopp, bland annat på Everly Brothers gamla "I wonder if I care as much".
   Mest överraskande version på skivan är Bob Dylans “Girl From The North Country” som jag naturligtvis har hört tidigare, duetten med Johnny Cash 1969 är klassisk, men i detta avskalade sammanhang gör Neil Young en version som känns unik utan att varken förnya eller förändra.
   Låten efter, Bert Janschs gamla "Needle of death", är skivans absoluta höjdpunkt och jag kan inte låta bli att spela den gång på gång. Skriven till minnet av en vän som dog i en överdos. Låten lär enligt myten ha inspirerat Young när han skrev "The needle and the damage done" av samma orsak många år senare. Jansch tillhör för övrigt en av artisterna som influerat Young allra mest.

00: A letter home intro
01. “Changes” (Phil Ochs)
1966. Från albumet "Phil Ochs in concert" med låtskrivaren.
02. “Girl From The North Country” (Bob Dylan)
1963. Från albumet "!The freewheelin' Bob Dylan" med låtskrivaren.
03. “Needle of Death” (Bert Jansch)
1965. Från albumet "Bert Jansch" med låtskrivaren.
04. “Early Morning Rain” (Gordon Lightfoot)
1966. Från albumet "Lightfoot!" med låtskrivaren.
05. “Reason To Believe” (Tim Hardin)
1966. Från albumet "Tim Hardin 1" med låtskrivaren.
06. “On The Road Again” (Willie Nelson)
1980. Från albumet "Honeysuckle rose" med Willie Nelson & Family.
07. “If You Could Only Read My Mind” (Gordon Lightfoot)
1970. Från albumet "Sit down you stranger" med låtskrivaren.
08. “Since I Met You Baby” (Ivory Joe Hunter)
1956. Singel med låtskrivaren.
09. “My Hometown” (Bruce Springsteen)
1984. Från albumet "Born in the USA" med låtskrivaren.
10. “I Wonder If I Care As Much” (Phil Everly/Don Everly)
1957. Singel-b-sida ("Bye bye love") med The Everly Brothers.

/ Håkan

MAXI12" #27: THE POGUES & THE DUBLINERS

THE POGUES & THE DUBLINERS
Jack's heroes
Whiskey in the jar
(Pogue Mahone/WEA, 1990)

NÄR DEN HÄR KATEGORIN MED MINA MAXISINGEL-FAVORITER kommer att sammanfattas framåt maj nästa år kan det mycket väl vara så att The Pogues är den artist/grupp som förekommit mest på listan. Pogues är nämligen den artist/grupp som jag äger mest 12"-or med. Nitiskt köpte jag nämligen varje ny Pogues-singel på 80-talet fram till 1992 och valde då i tio fall av tio 12"-varianten ty extralåtarna var ofta unika och exklusiva bonuslåtar som inte fanns tillgängliga någon annanstans.
   Jag har i den här serien redan skrivit om en Pogues-12":a, Kirsty MacColl-duetten "Miss Otis regrets/Just one of those times", som släpptes 1990 utanför de konventionella gruppreleaserna. Dagens huvudämne kom samma år och var inte heller någon konventionell Pogues-singel.
   "Jack's heroes" var andra gången gruppen samarbetade med The Dubliners som kanske är den mest traditionella irländska gruppen som har existerat. Möjligen i konkurrens med The Chieftains. Men det finns fler exempel: The Clancy Brothers som fick uppmärksamhet i USA (dit gruppen emigrerade 1947), Planxty och The Furey Brothers, påpekar min vän Olle Unenge som är expert på irländsk folkmusik och själv sjunger i Tullamore Brothers som har många traditionella irländska låtar på repertoaren.
   1987 gjorde konstellationen Pogues/Dubliners sitt första försök tillsammans, med de tre traditionella låtarna "The Irish rover", "The rare ould mountain dew" och "The Dubliners fancy", på en Stiff-12":a. Producerade av Dubliners-medlemmen Eamonn Campbell (som sorgligt avled förra veckan). Två av låtarna hamnade dessutom på Dubliners dubbelalbum "25 years celebration" och grupperna fortsatte gästa varandra på sina konserter. Det var förresten Campbells förslag att grupperna skulle samarbeta.
   Tre år senare upprepades receptet på dagens aktuella 12"-singel. Fast den här gången är singelns a-sida en specialskriven originallåt som oerhört planerat och beräknat släpptes inför fotbolls-vm i Italien 1990.
   "Jack's heroes" är en hyllning av Irlands fotbollsmanager Jack Charlton, engelsmannen och Leeds-spelaren, som vann fotbolls-vm 1966. Irland var under Charltons ledarskap, 1986-1995, ett framgångsrikt fotbollslag. Laget slog England i gruppspelet av fotbolls-em 1988 men missade ändå slutspel. 1990 deltog Irland för första gången i fortbolls-vm. Ett målfattigt vm och Irland spelade oavgjort i samtliga gruppspelsmatcher och nådde kvartsfinal där de förlorade mot Italien. Ändå hyllades Charlton stort över hela landet och den här singeln blev inte överraskande en stor hit på Irland där den nådde en 4:e-plats.
   Det var två generationer av irländska folkmusikgrupper som samarbetade på singeln. Dubliners bildades 1962 och var redan då respektlösa föregångare med sina arbetarsånger, rebelliska låtar och en nästan oanständig repertoar. Första gången jag hörde Dubliners var 1967 när "Seven drunken nights" blev en stor hit i England.
   Pogues hade bokstavligen inte så många irländska rötter i bandet, sångaren Shane MacGowan föddes i London men föräldrarna kom från Tipperary på Irland, och 1990 var det bara Terry Woods och Philip Chevron som kunde kalla sig irländare av kött och blod.

TVÅ AV DUBLINERS ORIGINALMEDLEMMAR FANNS fortfarande kvar i bandet 1990. Luke Kelly, bandets legendariska röst, avled redan 1984 men sångaren Ronnie Drew och banjo/mandolin-spelaren Barney McKenna finns med på "Jack's heroes" som inte(!) är skriven av Shane MacGowan. Redan 1989 började han dela med sig av låtskrivandet i gruppen när det hårda turnerandet och festandet började ta ut sin rätt. MacGowan sjöng/sluddrade fortfarande i gruppen men lät Spider Stacy och Terry Woods skriva den traditionellt inspirerade folkmusikdängan med sin intressanta text (där vm-bucklan skulle höjas till skyarna på Stephen's Green i Dublin) och en allsångslockande refräng ("Too-ra-loo Too-ra-loo").
   Stacy var för övrigt den som tog över sångmikrofonen i Pogues när MacGowan 1991 slutligen fick sparken efter många års strul.
   B-sidan på Pogues/Dubliners 1990-singel är däremot den mycket traditionella sången "Whiskey in the jar", irländskt stavad whisky i ett krus alltså. Sången har sitt ursprung i Irlands södra bergstrakter och hette från början "The Highwayman and the Captain" men uppgraderades på 60-talet till "Whiskey in the jar" av irländska bandet The Beasley Brothers (gruppnamnet lever nu vidare i Kanada).
   Men i mitt huvud är "Whiskey in the jar" i första hand Thin Lizzys stora genombrott. Mot sin vilja spelade det irländska rockbandet, med Phil Lynott i spetsen, in den gamla folkmusikballaden som när den klättrade på Englandslistan våren 1973 lät som en hitlåt med tidlös prägel. Pogues/Dubliners gör sin version mycket snabbare och rockigare och är onekligen inspelad snabbt och spontant med bandets tekniker Dave Jordan och Terry Woods som producenter.
   Skivomslagen till båda Pogues/Dubliners-singlarna är tecknade av den engelske illustratören W John Hewitt som under några år i slutet på 80-talet följde med Pogues på turné där han tecknade och skissade gruppen. Bilder som hamnade som omslagsbilder på singlarna och i boken "Poguetry: The lyrics of Shane MacGowan".

/ Håkan

En fotoutställning med Rock

Bilder: Olle Unenge
DET VAR BOKSTAVLINGEN EN ROCK-LEGENDAR på besök i Örebro under fredagen och lördagen. Mick Rock är han känd som, ja egentligen född Michael Edward Chester Smith för 69 år sedan, och rockfotograf är hans ryktbara titel med förkärlek för rockartister. Men legendarisk har han blivit och han kunde på fredagseftermiddagen med hjälp av limousin färdas från Arlanda till Örebro. Ren rockstjärnestatus alltså men trängseln på utställningen på Örebro Slott var inte överdrivet stor. Men för att kanske visa utställningens dignitet var det däremot vernissage två dagar i rad...
   Utställningen, som tidigare visats i London, New York, Los Angeles, Tokyo, San Francisco och Las Vegas, visade tydligt att det var på 70-talet som Mick Rock grundlade sin legendariska position. Jag nämner gärna hans namn i samma andetag som rockjournalisterna Nick Kent och Mick Farren och samtida fotografer som Annie Leibovitz och Pennie Smith.
   I Cambridge, där Rock studerade språk och litteratur i slutet på 60-talet, träffade han Syd Barrett, Pink Floyd-profilen, vilket resulterade i att han plåtade omslagsbilden till Barretts soloskiva "The madcap laughs".
   Men det var nog mötet med David Bowie i mars 1972 som öppnade dörrarna för Mick Rock till en musikvärld där namn som Iggy Pop, Lou Reed och Roxy Music regerade i det vi brukar kalla glamrockperioden eller "golden age of rock'n'roll" som också har blivit en etikett. Det var bilderna från den tiden som dominerade utställningen. Med fotografier som långtifrån alla var dokumenterade med informationstext. Det tog exempelvis några minuter att identifiera bilden på den mycket unge Ozzy Osbourne.
   Det var Galleri M1 och Pelle Unger Galleri som arrangerade fotoutställningen i Örebro där marknadsföringen hade varit minimal. Mick Rock tjänar stora pengar genom att sälja kopior av sina legendariska original men kön för att köpa hans bilder var obefintlig när vi besökte utställningen tidigt på lördagseftermiddagen.
   Jag minns Mick Rocks namn som konsertfotograf på 70-talet men på utställningen fanns inga livebilder representerade. Däremot många mer eller mindre regisserade fotosessions i studio eller ögonblicksbilder i spontana miljöer. Som exempelvis den svartvita bilden på en hårt målad Lou Reed som sedan blev omslagsbild på "Transformer" 1972 (se bilden till vänster).
   Allt på utställningen lyste med historisk dignitet i ögonen på besökarna. En snygg bild på Bryan Ferry fastnade på min näthinna men ännu "snyggare" var priset på de flesta av utställningens fotografier: drygt 50 000 för en av 100 kopior.

/ Håkan

I min skivhylla: Dave Mason

DAVE MASON: It's like you never left (CBS KC 31721)
Etiketten med sin påklistrade CBS-lapp är egentligen amerikansk liksom skivnumret.

Release: 29 oktober 1973
Placering i skivhyllan: Specialhylla 2: Mellan Cheech & Chongs "Los Cochinos" (1973) och Yoko Onos "Feeling the space" (1973).

PÅ EN AV MINA KRONOLOGISKT SORTERADE SKIVHYLLOR hittar jag Dave Masons "It's like you never left" för att George Harrison (under pseudonymen Son of Harry) spelar gitarr på en låt. Jag har nämligen en skivhylla med Beatles-relaterade vinylplattor där en eller flera medlemmar i Liverpool-gruppen figurerar på ett eller annat sätt. De kan medverka som musiker eller sångare, de kan stå som producenter eller upphovsmän till specialskrivet material.
   Dave Mason var en engelsk musiker, gitarrist och sångare som jag hade följt sedan våren 1967 när den nybildade gruppen Traffic släppte sin första spektakulära singel "Paper sun", en extremt spännande låt med ett intressant sound där sitaren spelades av just Mason. Gruppen hade sina blickar på sig främst av den anledningen att den blott 19-årige Stevie Winwood plötsligt hade lämnat Spencer Davis Group och bildat nytt. Men det var faktiskt inte Winwood som var gruppens store låtleverantör utan just Mason. Han skrev ensam "Hole in my shoe" och "Feeling alright".
   Men Mason var en orolig själ som vid upprepade tillfällen både lämnade och återförenades med gruppen. Mellan varven dök han upp i både det ena och andra sammanhanget som gjorde mig både nyfiken och intresserad kring hans musicerande. 1968 producerade han Familys debutalbum och under några år figurerade han i kretsen runt namn som Jimi Hendrix, Derek & the Dominoes, George Harrison och Delaney & Bonnie medan han laddade för sin egen solodebut "Alone together" (1970).
   Redan här var det ganska uppenbart att engelsmannen Mason, född i Worcester. tidigt i sin solokarriär hade USA som hemmaplan och samarbetade med en rad amerikanska musiker. Naturligt men ändå överraskande gjorde han 1971 en duettskiva med Mama Cass Elliot som jag då föll för ganska rejält. Efter det till hälften liveinspelade albumet "Headkeeper" stod Masons namn så högt i kurs i branschen att skivbolagsbytet från Blue Thumb/Island i USA/Europa till stora mäktiga Columbia/CBS var ett naturligt och logiskt steg för en artist vars popularitet växte snabbt. Och "It's like you never left" blev startskottet för Dave Masons ännu större kommersiella framgångar.
   Hela albumet är ett tydligt bevis på att Masons trivs i USA och sin omgivning på den amerikanska västkusten i det soliga Kalifornien. Och han verkar inte längta tillbaka till sitt England när han på öppningslåten "Baby... please" sjunger textraden "Don't make me go back to the freeze".
   Albumet spelades in i Los Angeles och San Francisco, har ett något mjukare sound som kanske kan uppfattas som soft och mogen. Men Masons gitarr har en framträdande roll, såväl elektrisk som akustisk, på alla låtarna. Fast vi befinner oss i en tid, tidigt 70-tal, när gitarrister gärna ville framhäva sina solistkunskaper låter Mason låtar, melodier och texter bli en helhet där solon förekommer men är inte så överdimensionerade. Och låtarna är till övervägande del korta och koncisa där majoriteten av materialet är kortare än fyra minuter.

"IT'S LIKE YOU NEVER LEFT", SOM PÅ SKIVOMSLAGETS framsida saknar både artistnamn och albumtitel, är som redan nämnts en varierad och omväxlande skiva ty Dave Mason behärskade ballader precis lika naturligt som snabba rocklåtar och hela skivan pendlar mellan de motpolerna. Framförallt har jag idag hittat en skiva som direkt bejakar min jakt efter utmärkta skivor i hyllorna. Jag minns Masons skiva som en stor favorit hösten 1973 och jag är glad att nu upptäcka att innehållet håller den klass jag vill minnas, soundet kanske inte är modernt efter dagens mått mätt men det här är nästan (den studiojam-liknande instrumentallåten "Side tracked" faller ur mönstret) så helgjutet en 70-talsplatta kan låta idag.
   "Baby... please", nyinspelningen av "Headkeeper", "If you've got love" (med George Harrisons typiska slidegitarrsound) och titellåten heter skivans snabbare höjdpunkter och är en fröjd att lyssna på även idag nästan exakt 44 år senare. Däremellan gör balladerna "Every woman", "Maybe". "Silent partner" och "The lonely one" allt för att göra "It's like you never left" till ett mycket homogent album. Där Graham Nashs karaktäristiska tenorstämma dekorerar flera låtar.
   Albumets genomgående starka prägel fick mig att under många år framöver följa Dave Masons utveckling på både skiva och scen. "Dave Mason" (1974), med nyinspelningen av "Every woman" och den Jimi Hendrix-influerade coverlåten "All along the watchtower", och "Split coconut" (1975) var stora favoriter som gjorde att jag valde att uppleva Mason live på Gröna Lund i Stockholm i september 1975.

/ Håkan

Bland det bästa vi hört

DRYGT FEM ÅR EFTER SISTA SPELNINGEN gjorde Lolita Pop sin första återföreningskonsert och det inträffade på hemmaplan i Örebro på den klassiska Slottsfestivalen. Och det var bandets klassiska originalsättning som stod på den stora scenen framför Slottet: Karin Wistrand, sång, Benkt Söderberg, gitarr, Sten Booberg, gitarr, Per Ståhlberg, trummor, och Henrik Melin, bas.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 31/7 1997.

LOLITA POP
Slottsfestivalen, Örebro 30 juli 1997

Vilken fantastisk rivstart på årets upplaga av Slottsfestivalen vi fick!
   Så var det också stadens emigrerade rockhjältar som stod för premiärkonserten på stora scenen.
   Bandet tycktes inte besvärade av dagsljuset eller kraven från sin gamla publik.
   Ringrost och ren spelhunger är en kombination som kan ge ett oanat positivt resultat.
   Igår kväll fick vi beviset för att de två motsägelsefulla ingredienserna lyfte Lolita Pops engångs-comeback till stundtals svindlande höjder.
   Gruppens historiskt sett bästa upplaga gav oss också en liverepertoar med koncentration kring just deras mest suveräna skiva, "Love poison".
   Även i övrigt var majoriteten av låtarna från gruppens engelska period och det var först mot slutet som två låtar, "Fåglar av is" och "Långa tåg" (med en liten utvikning på engelska), visade upp de svenska rötterna. Och gav därmed hemmafansen en rejäl hyllning.
   Annars hade öppningen av konserten allt annat än rivstart över sig. Och då var det ändå den explosiva "Tarzan on a big red scooter" som inledde.
   Så långt och ytterligare några låtar led Lolitorna av avståndet till publiken och vi i publiken stördes i vår tur av ett mindre fördelaktigt ljud.
   Som huvudsakligen ett band som spelade på klubbarna var naturligtvis miljön på stora Slottsfestivalen lite orättvis. För ett band som inte stått på scen tillsammans på många år.
   Att inte riktigt nå över ån till publiken har större och mer rutinerade artister misslyckats med.
   Men under fortsättningen av den en timme långa konserten steg stämningen hos massorna närmast scen och de musikaliska höjdpunkterna började avlösa varandra.
   Andra halvan av konserten var snudd på det bästa jag har hört med gruppen.
   "Mind your eye" tog ut nya svängar. "Love poison" trodde jag inte var möjlig att göra lika stark på scen som på skiva med sina smakfulla körer och himmelska övertoner.
   Repertoaren blev till slut som en "Greatest hits"-skiva i koncentrat och för att fullända minnet av det legendariska rockbandet gjorde de den obligatoriska Magazine-covern "A song from under the floorboards".
   Och den guldkantade återkomsten var ett faktum.

Tarzan on a big red scooter
Hey winner
Here she comes
Realize
Live forever
Calling in the rain
Mind your eye
Love poison
Fåglar av is
Långa tåg
Bang your head
A song from under the floorboards
Say no more

/ Håkan

MAXI12" #28: MICKY JUPP

MICKY JUPP
Only for life
Princess
Animal crackers
(Towerbell, 1984)

JO, JAG VET MYCKET VÄL HUR JAG STAVAR TILL MICKEY JUPP men på ett nästan pinsamt sätt ser ni ovanför att hans tillfälliga skivbolag 1984 inte hade någon riktig koll på vår Southend-favorit, pubrockprofil och låtskrivarmästare. De här tre låtarna blev därför det enda Mickey gav ut på engelska Towerbell Records och det så kallade samarbetet blev mycket kortvarigt.
   Historiskt sett för Mickey Jupp var 1984 inledningen på en lång och produktionsmässigt händelsefattig period i hans berg- och dalbana till karriär. Karriär är för övrigt ett i sammanhanget lågprioriterat uttryck när man ska sammanfatta Mickey Jupps liv som artist. Mer eller mindre långa pauser, plötsliga avhopp och många definitiva avsked till skivbranschen har varit mer regel än undantag för Jupp under alla decennier sedan han första gången 1969 spelade in en skiva. Stabil långsiktighet har varit bristvara i Mickey Jupps artistliv.
   Men när Mickey kom till inspelningarna 1984 av de här tre låtarna hade han haft två produktiva år med de allra bästa förutsättningar på ett stort och mäktigt skivbolag. Hans två album på A&M, "Some people can't dance" (1982) och "Shampoo haircut & shave" (1983), framstår i skenet av en annars väldigt ryckig och ojämn karriär som oerhört fokuserade projekt med förhållandevis starkt originalmaterial i bagaget. Med ett skivbolag i ryggen som onekligen trodde på sin artists storhet och vid tillfälle även bedömde materialet som kommersiellt.
   Fyra singlar släpptes på A&M och med lite rättvisa i världen hade vi inte protesterat om "Modern music" och "Stormy Sunday lunchtime" blivit de hits de förtjänade att bli. Med "Joggin'" som officiell låt på London Marathon borde namnet Mickey Jupp funnits på alla läppar 1982 men guldet blev till sand och det fina skivkontraktet flög ut genom fönstret.
   Så det var kanske med ännu ett stukat självförtroende som Mickey 1984 ännu en gång sökte sig till bröderna Sutherlands studio i Stoke-on-Trent för att med deras överinseende spela in tre nyskrivna låtar så gott som ensam i studion.
   Bröderna Gavin och Iain Sutherland hade under 70-talet en lång artistbana. Först som duon Sutherland Brothers, sedan ett utökat Sutherland Brothers Band och Sutherland Brothers and Quiver innan de 1978 åter var en duo. Massor med slagkraftiga album och massor med singlar men det fanns inget som drog till sig lika mycket uppmärksamhet kring bröderna Sutherland som när Rod Stewart våren 1975 spelade in deras då tre år gamla låt "Sailing" och gjorde den tidlöst odödlig.
   Jupp hade som sagt samarbetat med bröderna Sutherland redan 1980 på det lite slarvigt producerade albumet "Oxford", nyutgåvan 2014 låter mycket bättre, när han då ytterligare en gång i livet var ute i kylan i den kommersiella skivbranschen. Inget engelskt skivbolag var villigt att ge ut skivan... Men i Tyskland (Line) och Sverige (Smash), där intresset var större, släpptes albumet som spelades in med Jupps dåvarande kompband bakom.
   1984 var Jupp alltså ensam i studion och det är enkla inspelningar med några få pålägg. Alla tre låtarna på maxisingeln påminner i många avseenden om de demoliknande album som Mickey under de senaste tio åren har spelat in i sin hemstudio i Boot i Cumbria och sedan distribuerat på egen hand till alla sina fans. Keyboards, syntar, en nedmixad gitarr, trummaskiner och lager av körer trängs i de soundmässigt eleganta arrangemangen. I tre egna låtar som i två fall, "Only for life" och "Animal crackers", har släppts på samlingsalbum, tyska "Oddities" (1987) och 3-cd-boxen "Kiss me quick squeeze me slow" (2014), men "Princess" är endast utgiven på den här 12"-singeln.

TACK VARE LASSE KÄRRBÄCK, SVERIGES STÖRSTA Mickey Jupp-fantast, har jag fått tillgång till inside information om de här tre inspelningarna. Mickey har för Lasse kommenterat två av låtarna här: "The first one is my original demo of 'Animal Crackers'. The second one sounds like my original demo of 'Only for Life', but with added instruments (percussion, mainly)."
   Mike Wade hävdar för övrigt i sin Jupp-biografi "Hole in my pocket" att alla tre låtarna på maxisingeln är hem/demo-inspelningar och att Sutherland Brothers står som producenter på skivetiketten är helt felaktigt. Vilket Gavin Sutherland, som Lasse var i kontakt med 2010, knappast håller med om. Han berättade dessutom några i sammanhanget lustiga anekdoter:
   "I remember working with Mickey very well. He was/is a brilliant writer and I loved his approach to music. We got involved with the 'Oxford' album through a mutual friend, Keith Reid (lyricist with Procol Harum) who was managing Mickey at the time. He had a great little band with him for that album. Bob Clouter on drums (we still keep in touch through myspace), Dave Bronze on bass and Chuck Duck on guitar.
   The 'Only for Life'-sessions came later and were pretty much a one-man band job but I do remember playing bass on at least one of those tracks. The thing I remember most is pressing the talk-back button to say something to Mickey who had headphones on, and a deafening feed-back screech coming from somewhere that nearly blew the poor guy's head off! Don't know if he ever forgave me for that one. I still feel bad about it!
   I don't know anything about the record companies that released his work. We produced the songs and handed the masters over to Keith Reid, and that was that.
   A few years after that I was on a holiday visit to the Lake District (north west England) when the car broke down near the tiny village of Boot. The friend I was with couldn't believe it when I said I actually knew someone who lived in the village! It was, of course, Mickey. I phoned him and he came to the rescue. That was the last time I saw him."
   Keith Reid, som Gavin nämner namnet på, var Jupps manager från 1977 till mitten av 80-talet och var alltså ansvarig för att den här singeln hamnade på Towerbell Records, ett huvudsakligen modernt poprelaterat skivbolag (med hitartister som Natasha, Joe Fagin, Amazulu...) som inte hade några kopplingar till eller känslor för traditionell rockmusik. Vilket naturligtvis resulterade i ett katastrofalt opersonligt skivomslag (förvisso med ett rättstavat artistnamn), noll marknadsföring, felstavat artistnamn på skivetiketten och noll förutsättningar att nå rätt publik. Men rent låtmässigt är det en Mickey Jupp-platta som fyller sin plats mellan "Shampoo haircut & shave" (1983) och "X" (1988).

/ Håkan

I min skivhylla: Airwaves

AIRWAVES: Next stop (Mercury 9109 625)

Release: Hösten 1979
Placering i skivhyllan: Hylla 1: Mellan Airwaves "New day" (1978) och The Alarms mini-album (1983).

BRITTISK MELODIÖS POP MED DJUPA RÖTTER I WALES. De tre medlemmarna i Airwaves och deras individuella historia, som sträcker sig från 60-talet till idag, överskuggar det här bandets musikaliska rykte. De två album som gruppen gav ut lite snabbt 1978/79 har trots det hitpotentiella innehållet fallit i glömska. När jag bläddrar mig fram på översta vinylhyllan och hittar trions två album, inklämda mellan alla Björn Afzelius-skivor och definitivt bortglömda Alarm-skivor, väcks minnet till liv och där blir jag påmind om extremt välskriven popmusik som aldrig fick sitt rättvisa genombrott.
   Historien om Airwaves har den lilla walesiska byn Monmouth, precis på gränsen till England, i allmänhet och den legendariska skivinspelningsstudion Rockfield i synnerhet som upphovsplats. John David, Dave Charles och Ray Martinez, två walesare och en engelsman, hade Rockfield som gemensam arbetsplats på 70-talet. Som studiomusiker, tekniker och låtskrivare på en mängd olika skivor hade de under årens lopp byggt upp ett stort kontaktnät med artister men ville också skapa egen musik.
   De här tre gruppmedlemmarna hade alla startat sina karriärer på 60-talet eller runt 1970 och möttes alltså efter några krokiga vägar i Rockfield-studion i mitten på 70-talet.
   Ray Martinez, för att nu börja med den kanske minst kände i trion, härstammade från Leicester där han var medlem i gruppen Spring men Wales blev en stor och viktig del i gruppens skivproduktion. Just i Wales gick turnébussen sönder och av en händelse råkade bandet befinna sig nära Rockfield-studion och fick där omedelbart personlig kontakt med studioägaren Kingsley Ward. Det ena gav det andra och resulterade till slut i skivinspelning och albumet "Spring" (1971) med Gus Dudgeon som producent.
   I bandet fanns också sångaren Pat Moran, senare mycket mer känd som producent (Searchers, Barracudas, Hawkwind, Iggy Pop och många fler) med båda Airwaves-skivorna på sitt samvete, och trummisen Pick Withers, som spelade i Dire Straits första upplaga.
   Martinez spelade också i gruppen Gypsy men jobbade mest som studiogitarrist på skivor med bland annat Tim Rose, Michael Chapman, Barry Melton och walesiska Alkatraz. Innan Airwaves-projektet startade på allvar gjorde han en solosingel, den Mike d'Abo-skrivna "Ray of sunshine".
   John David är trions veteran då han redan 1966, som John Williams, var medlem i The Human Beans tillsammans med Dave Edmunds. Efter en singel bytte bandet namn till Love Sculpture och fick med sin tredje singel en monsterhit med den instrumentala "Sabre dance". När gruppen sprack 1970 följde John med Dave Edmunds på hans solokarriär, spelar på hitsingeln "I hear you knocking" (Etta i England, Edmunds största hit!) och det följande albumet "Rockpile" som förmodligen är sista skivan där namnet John Williams figurerar innan han tog paus från musikbranschen i några år. 1975 dök han upp som John David (hans båda förnamn...) på walesaren Andy Fairweather Lows andra soloalbum "La booga rooga".

STRAX EFTER GJORDE JOHN DAVID DEBUT SOM SOLOARTIST, med singeln "Boy meets girl" producerad av ovannämnde Fairweather Low, och låtskrivare vilket skulle bli hans stora arbetsområde decennier framöver. Hans låtar har spridits till artister som Alvin Stardust, Claire Hamill, Crimson Tide, Frankie Allen, Little Richard, Mary O'Hara, The McGanns, Phil Everly & Cliff Richard, Searchers, Shadows, Status Quo, Samantha Fox, Stephanie Lawrence och på en rad Dave Edmunds-skivor på 80-talet då han återigen fanns med i kompbandet.
   Dave Charles, trummisen, började också spela i band 1966, Hoodoo Blues Band, och skivdebuterade sedan 1969 som medlem i Sam Apple Pie. 1970 följde Help Yourself. ett av de första banden i den våg av pubrockband som växte fram vid den här tidpunkten och ofta hade walesisk koppling. Charles hamnade 1973 i ytterligare ett walesisk rockband, Deke Leonard's Iceberg, där bandledaren hade varit en av grundpelarna i klassiska bandet Man, innan han koncentrerade sig på teknikerjobbet i Rockfield-studion.
   Där på Rockfield Road i Monmouth strålade de tre medlemmarna i Airwaves samman och började i mitten på 70-talet inleda ett samarbete där de började producera skivor och redan 1977 ge ut några singlar på den klassiska etiketten Rockfield/United Artists.
   Bilden ovan visar bandets andra album från 1979 men jag har medan jag skrivit det här lyssnat parallellt på Airwaves båda skivor, "New day" (1978) och "Next stop", och tillsammans är det en ljuvlig blandning välskriven popmusik som idag soundmässigt kanske låter lite vek och snäll men det genuina hantverket, låtskrivandet, arrangerandet, spelandet, sjungandet, är tveklöst värt ett bättre rykte när brittisk popmusik ska sammanfattas.
   Bandets båda album är utgivna på Mercury-etiketten och innehåller de tidigare redan släppta singellåtarna, fast de var utgivna på en helt annan etikett. David och Martinez var gruppens låtskrivare men de skrev aldrig tillsammans utan delade broderligt på utrymmet på skiva och vid sångmikrofonen. Just sång och körer är bandets kännetecken vid sidan av det imponerande låtskrivandet. Men även det instrumentala jobbet i studion är beundransvärt genomarbetat där David och Martin spelar alla instrument förutom Charles trummor. Snillrikt genomförda inspelningar med massor av pålägg som skvallrar om obegränsat med studiotid.
   Men inget känns överarbetat eller omotiverat utan låtmaterialet är största fokus på skivan. Airwaves hade nog inga konsertambitioner och meningen med deras skivor var väl just att sprida låtarna och presentera materialet som en enda stor demo, fast osedvanligt proffsigt inspelat.

/ Håkan

Mysteriet löst på en fotoutställning i Uppsala

Bilder: Olle Unenge

TÄNK ATT GÅTAN SKULLE KOMMA ATT LÖSAS på onsdagseftermiddagen. På en vägg i en lunchservering i Uppsala skulle fotografiet, som gäckat mig i drygt 44 år, få sin förklaring. Nästa vecka avslutas en fotoutställning med Pattie Boyds bilder som under en dryg månad visats i restaurangen på Uppsala Konsert & Kongress. Jag och några vänner besökte utställningen under onsdagen och fick bevittna en stor samling fotografier av både professionell och privat amatörmässig art.
   Pattie Boyds bilder, som tidigare har ställts ut i bland annat Dublin, Sydney. Moskva, flera städer i USA, Liverpool, Japan och Sydkorea, marknadsförs enligt kändismodellen. Där hon enligt presentationen är mest känd för sina giftermål med George Harrison och Eric Clapton och utställningen har inte överraskande fått namnet "George Eric and me".
   För mig personligen var många bilder ett kärt återseende då jag för drygt två veckor sedan besökte Henley-on-Thames. Jag gjorde då en kort visit uppe vid Friar Park där Pattie bodde tillsammans med George i flera år innan skilsmässan var ett faktum och hon började leva med Clapton.
   Utställningen innehöll en mängd mer eller mindre intressanta bilder som prydde lunchserveringens väggar i Konsert & Kongressens restaurang. 43 stora fotografier, både strikt arrangerade och ögonblicksbilder, plus 24 små privata polaroidbilder, alla signerade, presenterades snyggt med ett informativt programblad som förklarade varje fotografi. Allt tillsammans blev en personlig berättelse om ett liv i skuggan av stora musikpersonligheter.
   Några bilder lockade till sig mitt intresse mer än andra och några förklaringar gav mig fakta som jag under alla min år som Beatles-fantast faktiskt inte hade koll på. Som bilden från 1972 där George Harrison tillsammans med sina musiker, bland annat Ringo Starr och Nicky Hopkins, står och sitter bakom ett groteskt uppdukat långbord på en stor gräsplan framför ett fashionabelt hus som jag alltid har trott tillhört Friar Park-egendomen. På utställningen presenteras den som en omslagsidé med foto av Boyd, taget i Los Angeles, medan den ordinarie fotografen, Ken Marcus. var borta i fem minuter.
   Albumet i sikte var "Living in the material world" (1973) och omslagsidén, med ett överflöd av mat och dryck på bordet, limousin med privatchaufför och en sportbil (ska väl symbolisera den "materiella världen"...), förverkligades på vikupp-omslagets insida. Där har jag alltid misstänkt att bilden på keyboardskillen Gary Wrights ansikte (se vänster), längst till höger, är modifierad eller inklippt och får på Patti Boyds fotografi beviset. På originalbilden sitter på samma plats advokaten Abe Summers (i programbladet felstavat "Abe Summes"...) vars ansikte på det autentiska skivomslaget är bytt mot Wrights. Ett skönt konstaterande. Se jämförelsen nedan.
   I övrigt pendlar det friskt mellan Pattie Boyds bilder i både tid och sammanhang där det inte bara George och Eric i fokus utan även Ronnie Wood, Jeff Beck, Ronnie Lane, B B King, Ringo Starr, Cream, George Martin, Keith Richards och Maharishi. Det var faktiskt Pattie som introducerade intresset för indisk religion för George och sedan hela Beatles. På sina resor till Indien hade hon naturligtvis kameran med sig.
   Här finns också rena musikbilder tagna vid konserttillfällen som exempelvis "Last waltz"-repetition, Delaney & Bonnie med både Eric och George i bandet och Live Aid 1985.
   De små polaroidbilderna var av marginellt intresse men jag upptäckte ett intressant fotografi där Alvin Lee spelar gitarr i Harrisons studio på Friar Park.
   Men det överlägset snyggaste fotografiet var bilden på George när han från balkongen på Friar Park tittar ut mot en andlöst vacker regnbåge.



/ Håkan

Tributes: Bruce Springsteen

"Dead Man's Town: Born in the U.S.A. revisited" (Lightning Road, 2014)

BLAND COVERSKIVORNA EXISTERAR DET EN alldeles egen kategori med tributeskivor där ett specifikt album står i centrum. Artisterna som bidrar gör covers på låt efter låt, i samma ordning som på originalet, och "återupplivar" därmed ett helt album. Under 90- och 00-talet blev vi översvämmade av sådana samlingar från tidningar som Uncut och Mojo, inofficiella compilations, som just plockade ihop coverlåtar (ibland specialinspelade/ibland redan utgivna på annat håll) och konstruerade hela album på nytt med olika artister och grupper.
   Minns inte på rak arm om jag har skrivit om någon sådan tributeskiva tidigare på Håkans Pop men på 30-års dagen av Bruce Springsteens "Born in the USA" valde det lilla amerikanska skivbolaget Lightning Rod att ge ut en sådan variant. Lightning Rod Records är inget stort mainstreambolag och med en ganska begränsad artiststskara där några, Jason Isbell, Joe Pug, Amanda Shires, Quaker City Nighthawks, finns med här. Av övriga artister på bolaget märks James McMurtry och Billy Joe Shaver som inte medverkar här.
   Huvudproducenterna och projektledarna Logan Rogers och Evan Schlansky, skivbolagschef respektive musikkritiker och manager, valde att göra om Springsteens klassiska album, med sitt typiska 80-talssound, till en intressant och spännande countryhyllning. De nya versionerna är ofta på sätt och vis mer inspirerade av det nakna soundet och de lågmälda arrangemangen på "Nebraska" än det ganska uppblåsta, keyboardsskinande och trumslamrande originalalbumet.
   Jag ska i sammanhanget villigt erkänna att i mina öron framstod originalversionen av titellåten "Born in the USA" som en stor hyllning av den amerikanska drömmen med den slagkraftiga refrängen som ett stort utropstecken. Men om man grottar ner sig djupare i textraderna framträder mer allvar, kamp och mörker, so0m är mer uppenbart på den här skivan än tidigare. Projektledarna hade alltså en klar ambition att skala av arrangemangen på de nya versionerna men lät artisterna med sina producenter ha full kreativ kontroll på sina tolkningar.
   Med några få undantag är många namn i artistskaran på skivan nya och okända för mig men Jason Isbells inledning med titellåten är full av förväntan och en perfekt start på skivan. Som ger första textraden "Born down in a dead man's town" en autentisk ödslig inramning där Amanda Shires fiolspel understryker textens seriösa innehåll. Shires är för övrigt Isbells hustru sedan fyra år tillbaka.
   Isbells tolkning av titellåten är kanske inte lika överraskande, påminner om soloversionen Bruce brukar ta till ibland på konserter, som några av de mindre kända namnen senare bidrar med på skivan. Quaker City Nighthawks röjer ganska likt E Street Band men är lite mer jordnära, Portland-bandet Blitzen Trapper ekar Woody Guthrie och pianot på Joe Pugs låt gör "Downbound train" till något mer personligt. Allt enligt receptet för det lågmälda.
   Low har tvärtemot originalet fyllt på "I'm on fire" med ödesmättad och ödsligt ekande energi medan Hank Williams barnbarn Holly Williams verkligen har skalat ned annars så pampiga "No surrender" till en välljudande singer/songwriter-pärla. Det annorlunda arrangemanget på "Bobby Jean" med Ryan Culwells hest bräckliga röst imponerar. Bandet med det ovanliga gruppnamnet Trampled By Turtles bidrar med ren folkmusik, fiol och mandolin, med rötter i bluegrass.
   Livefavoriten och allsångshitlåten "Glory days" är här helt avskalad och framförs av Justin Townes med bara akustisk gitarr som komp och låter nästan som en helt nykomponerad låt.
   För att inte tala om Nicole Atkins intensivt viskande version av "Dancing in the dark" med ett nervigt lågmält komp som blir en av höjdpunkterna på skivan. Pianot och de ekande trummorna skapar helt andra ödsliga känslor än originalet gjorde där popharmonierna regerade.
   Avslutningen på skivan är stark med North Mississippi Allstars, med bröderna Luther och Cody Dickinson, som med härligt driv, stor musikalitet och en underbar slidegitarr, höjer energin på "My hometown".

/ Håkan

MAXI12" #29: THE BLUEBELLS

THE BLUEBELLS
Young at heart
Tender mercy
Some sweet day
(London, 1984)

AV 80-TALETS ALLA FRAMGÅNGSRIKA INDIEPOP-, poprock- eller postpunk-band från Skottland, exempelvis Cocteau Twins, Belle & Sebastian, Aztec Camera, Orange Juice, The Blue Nile, Deacon Blue, Del Amitri, The Proclaimers, Travis, Danny Wilson och Lloyd Cole & the Commotions, var nog The Bluebells det band som fanns under kortast tid. Mellan 1982 och 1985 gav de ut ett antal singlar men bara ett album innan gruppen splittrades.
   Kärntrion i gruppen var bröderna McCluskey, sångaren Kenneth och trummisen David, och den huvudsaklige låtskrivaren, gitarristen Robert Hodgens som också gick under namnet Bobby Bluebell. Övriga två medlemmar i bandet var inledningsvis gitarristen Russell Irvine och basisten Lawrence Donegan (senare i Lloyd Cole & the Commotions). Mot slutet av Bluebells-historien ersattes de av gitarristen Craig Gannon (som senare blev The Smiths-medlem) och basisten Neil Baldwin (spelade sedan i gruppen Goodbye Mr MacKenzie) som alltså spelar på dagens maxisingel.
   Singlarna var Bluebells huvudsakliga sysselsättning och för mig blev Elvis Costello-kopplingen det absolut mest intressanta i gruppens diskografi. I fotnoten på denna artikel har jag sammanställt Costellos produktioner med bandet, inga singel-a-sidor mest b-sidor och 12"-spår.
   "Young at heart" är dagens fokus och låten hade faktiskt ett liv innan Bluebells spelade in och gav ut den på singel i juni 1984. Låten, skriven av gitarristen Hodgens tillsammans med sin dåvarande flickvän, hade nämligen först spelats in flera år innan av den engelska flicktrion Bananarama i en Motown-pop-inspirerad version. Då hamnade den på gruppens första album, "Deep blue skiving" (1983).
   Låtskrivarcredit 1983 var "Bananarama/Robert Hodgens" men när låten i juni 1984 gavs ut på konventionell singel och bildsingel med Bluebells var "Robert Hodgens" ensam låtskrivare. Men på min holländska 12"-pressning med den gamla hederliga blå skivbolagsetiketten står det mycket riktigt "Hodgens/Fahey" ty Siobhan Fahey, Bananarama-medlem, var Hodgens flickvän på den tiden. Paret separerade dock, 1987 gifte hon sig med Dave Stewart (Eurythmics) , lämnade Bananarama 1988 och bildade duon Shakespears Sister.
   "Young at heart" med Bluebells blev plötsligt och överraskande aktuell igen 1993 när den figurerade i tv-reklam (Volkswagen) som gjorde att skivan återutgavs och blev en jättehit, nummer ett i England i fyra veckor. Framgångar som gjorde att killen som spelade det framträdande fiolsolot i Bluebells version av "Young at heart", Bobby Valentino, i domstol 2002 hävdade att han komponerat fiolinslaget och krävde royalties som låtskrivare. Han fick oväntat rätt, tilldömdes ersättning och har numera sitt namn på nyproducerade skivor.
   Extralåtarna på 12"-skivan är feelgood-poplåten "Tender mercy" och den Elvis Costello-producerade "Some sweet day" i ett arrangemang som får mig att soundmässigt tänka på The Searchers. Den låten är faktiskt en återutgivning, fanns med på dubbel-singeln "Sugar bridge (It will stand)" från sommaren 1983.

FOTNOT: De Elvis Costello-producerade låtarna med The Bluebells:
"Aim in life" (b-sida på singeln "Forevermore", 1982)
"Everybody's Somebody's Fool" (flexi som följde med singeln "Forevermore", 1982)
"All I Ever Said" (b-sida på singeln "Cath", 1983)
"Some Sweet Day" (dubbel-singeln "Sugar Bridge (It will stand)", 1983)
"Happy Birthday (Turn Gold)" (dubbel-singeln "Sugar Bridge (It will stand)", 1983)
"Will She Always Be Waiting" (b-sida på singeln "Cath", 1984)
"Wishful Thinking (Will She Always Be Waiting)" (12"-singeln "Cath", 1984)

/ Håkan

Kort visit i den engelska landsbygdsidyllen

DAGARNA I SYDVÄSTRA LONDON FÖRRA VECKAN hade ett utflyktsprojekt. Jag ville till varje pris få uppleva den engelska landsbygdsidyllen i Henley-on-Thames, där George
Harrison en gång i tiden var fast boende, och jag lyckades med lätthet locka med mig min hustru, Carina, med tanke på byns Midsomer Murderers-relaterade historia.
   Efter några tågbyten, mer eller mindre komplicerade (som jag inte ska trötts ut er läsare med), i Reading och Twyford hittade vi till slut fram till ändhållplatsen på tågrälsen till Henley-on-Thames. På vägen dit var vi mot slutet längs Themsen verkligen på landet och i den lilla byn, som tydligt symboliserar beteckningen village, gav den flödande solen en välkomnande atmosfär. Redan på stationen presenterades byn som "Home of the Royal Regatta", en publikmässigt stor roddtävling på sommaren, men sista veckan i september hade vi helt andra planer.
   Vi följde Themsen med alla fina båtar efter kanten och hade Henley Bridge, den gamla bron byggd 1786, i sikte och där bredvid låg mycket lägligt riversidepuben The Angel. Efter lunch, nedsköljd med en Henley Pale Ale, började vi vår research och det var enklare och närmare än jag trodde att hitta upp till Friar Park där George Harrison hade sitt hem i drygt 30 år fram till sin död 2001.
   Från bron i Henley. som för övrigt är gräns till ett helt annat grevskap (Berkshire), följde vi Hart Street mot torget Market Square i byns centrum. Fortsatte gatan uppåt till vänster om Town Council, hamnade på Gravel Hill och plötsligt uppenbarade sig de magnifika entrégrindarna till Friar Park, en plats i Beatles-historien som har fascinerat mig sedan tidigt 70-tal.
   Egendomen Friar Park och det gigantiska slottsliknande byggnaden, som ligger utom synhåll när jag står framför grindarna, har en enorm historia som följde med när George Harrison köpte stället för blygsamma £140.000 (ca 1,5 miljoner svenska kronor i dagens kurs) i januari 1970. För att två månader senare tillsammans med sin dåvarande hustru, Pattie Boyd, flytta in i en arbetarbostad på Friar Park då den viktorianska huvudbyggnaden var i stort behov av restaurering.
   Egendomen med stora fantastiska trädgårdar, skog, grottor, sjöar och åtskilliga hus, som fortfarande ägs av Harrison fru Olivia, uppskattas idag vara värd cirka 320 miljoner svenska kronor. Det är inget som jag får någon uppfattning om när jag står precis framför de lyxiga grindarna på uppfarten till den stora entrén. Däremot kan jag skymta arbetare och fordon som ger sken av att arbete och skötsel pågår innanför staketet vilket syns på alla välskötta rabatter, buskar och träd framför grindstugan som också är väldesignad och av kolossal storlek.
   Grindarna av smidesjärn och de stora grindstolparna har väldigt smakfulla och intressanta detaljer. Ornamenterade mönster med utsirade ansikten och ovanpå två av stolparna är det små ansiktsstatyetter som jag i ett fall möjligen kan identifiera som den förste Friar Park-ägaren Sir Frank Crisp. Vid entrén till Friar Park 2017 framställs allt på ett väldigt smakfullt och välplanerat sätt.

HISTORIEN OM EGENDOMEN FRIAR PARK är lång och intressant. Det slottsliknande palatset eller godset med sina 120 rum byggdes 1889 och köptes då av Sir Frank Crisp, excentrisk baron, advokat och fascinerad av mikroskop(!). Crisp var onekligen en intressant och annorlunda figur, han lät bygga en kopia av bergstoppen Matterhorn(!) i trädgården, vars inskriptioner i hus och trädgård fick en renässans när George Harrison, som också hade sinne för humor och udda skämt, köpte egendomen. Harrison skrev en hyllning till Crisp, "Ballad of Sir Frankie Crisp (Let It Roll)", på första soloalbumet "All things must pass" och var också stor inspirationskälla till "Ding dong, ding dong" och "The answer's at the end".
   Crisp var, fram till sin död 1919, dessutom en hängiven trädgårdsentusiast och de influenserna gick definitivt i arv till Harrison som under åren på Friar Park utvecklade ett stort intresse för växter och trädgårdsskötsel. Sonen Dhani trodde när han var liten att pappa var trädgårdsmästare... På den vidsträckta egendomen med alla sina gröna ytor fick George stora förutsättningar att odla(!) sitt intresse.
   Efter Crisps död var det någon Sir Percival David, indiskfödd finansiär, forskare och samlare av kinesisk keramik, som köpte Friar Park. Men efter skilsmässa, då hans fru flyttade till ett av de mindre husen på området, donerades resten till katolska nunnor som drev en skola i byn. Decennierna fram till 60-talet slet hårt på Friar Park. Trädgården var i förfall och husets standard hade också krackelerat och stod inför hotet att rivas när George Harrison 1970 trädde in och räddade byggnaden, restaurerade och utvecklade hela egendomen.
   Blott 27-årige George och hans fru kom från en bungalow i Esher, Kinshauns, söder om London och Patti, som faktiskt var den personen som introducerade Beatles och George i synnerhet för den indiska religionen, har berättat att redan efter några år på Friar Park började äktenskapet knaka i fogarna. Hon kände sig isolerad i området och det stora huset medan George var fullt upptagen med solokarriären, engagerad i resterna av Beatles-bolaget Apple, ett allt större engagemang i religion och existentiella frågor som fred på jorden. 1974 separerade paret.
   I maj 1974 startade George den egna skivetiketten Dark Horse och där föll han handlöst för den mexikanska sekreteraren Olivia Trinidad Arias och samma år blev det officiellt att de var ett par fast han lagligt sett fortfarande var gift med Pattie som nu mer eller mindre öppet umgicks med Harrisons vän Eric Clapton. På albumet "Dark Horse" (1974), där Olivia nämns på skivomslaget, har George lagt till några personligt starka textrader till Everly Brothers gamla låt "Bye bye, love": There goes our lady/With a "you know who"/I hope she's happy/And old 'Clapper' too.
   Olivia flyttade snart in på Friar Park, sonen Dhani (som för övrigt solodebuterade igår med albumet "In parallel") föddes 1978 och samma år gifte sig George och Olivia. Som dock inte kom att leva lyckliga i alla sina dagar.
   1997/98 drabbades George av strupcancer som lyckligtvis botades genom operation och på en av 1900-talets sista dagar, 30 december 1999, drabbades paret av inbrott på Friar Park där förövaren även gick till attack och nästan dödade paret. Dessbättre överlevde den dramatiska händelsen och säkerhetsnivån på egendomen, som höjts redan efter John Lennon-mordet 1980, skärptes ytterligare. Det är inget jag direkt kan upptäcka när jag står utanför grindarna, även om muren in till Friar Park området inte är särskilt avskräckande är området med all säkerhet omringat av avancerade larmanordningar.

FRIAR PARK HAR OCKSÅ MUSIKALISKA KOPPLINGAR i sin långa historia med George Harrison som ägare. 1972 installerades en 16-spårs inspelningsstudio i byggnaden som gick under namnet FPSHOT, alltså förkortningen på Friar Park Studio, Henley-on-Thames. Där spelade han givetvis in helt eller delar av sina egna album och lät även musikerkompisar och Apple- och Dark Horse-relaterade artister spela in där. Många Traveling Wilburys-spår, hela Shakespear's Sister-albumet "Hormonally yours" och Monty Pythons klassiska singel "Lumberjack song" spelades in där. Men också artister som Duane Eddy, Roy Orbison, Belinda Carlisle, Peter Skellern och Alvin Lee har genom åren besökt studion.
   På en mängd omslag till George Harrison-skivor förekommer det Friar Park-miljöer på fotografierna och på åtskilliga videor, "Ding dong, ding dong", "The answer's at the end", "True love" och "Crackerbox Palace" (som också brukade vara Georges skämtsamma benämning av stället), blinkar Friar Park förbi mer eller mindre ofta.
   Friar Park har också en liten roll i den synnerligen intressanta dokumentären om Ronnie Peterson när han och familjen tillsammans med Jackie Stewart i ett nästan Monty Python-inspirerat klipp hälsar på hemma hos den extremt formel 1-intresserade George Harrison. Precis när jag väntar mig Harrisons "Faster", döpt efter Stewarts biografi, spelar de - Hot Chocolate med "Every 1's a winner". Låt vara att just den gruppen i tidernas begynnelse gjorde en Apple-singel med en reggaeversion av "Give peace a chance" men "Faster" med textrader som "Faster than a bullet from a gun/He is faster than everyone" hade ju varit direkt perfekt i det sammanhanget. "Faster", från albumet "George Harrison" (1979), till minnet av Peterson gavs ut ett knappt halvår efter den fatala dödsolyckan och gavs sedan ut som singel där George skänkte alla royalties till Gunnar Nilsson Cancer Fund till stöd för den allvarligt sjuke formel 1-föraren Gunnar Nilsson.

PÅ VÄGEN NER FRÅN FRIAR PARK MOT BYNS CENTRUM tar vi parallellgatan West Street. Byns styrande med borgmästaren i spetsen har länge försökt anlägga en trädgård i byn till George Harrisons minne. Men jag har förstått att Olivia och familjen inte har varit så pigga på det. Bara några meter ner på West Street upptäcker jag däremot ett litet minnesmärke om än inofficiellt och anspråkslöst. Där bredvid buskarna ligger ett konstnärligt utsmyckat äpple som mycket väl kan vara en liten hyllning till byns stora musikprofil.
   Därutöver finns det inga officiella tecken i Henley-on-Thames att George Harrison bodde i byn fram till sin död i november 2001. Jag hittar för övrigt inte heller något tecken på att en annan stor profil länge var fast boende i Henley-on-Thames fram till sin död 1999, Dusty Springfield.
   På gatan nedför West Street passerar vi puben The Row Barge som också har en tajt George Harrison-koppling. Det var hans lokala pubfavorit och det kunde hända att han och grannen Eric Clapton rent spontant kunde ställa till med musikalisk underhållning där framför snopna pubgäster och stammisar. Det finns inget inspelat från sådana spontana tillfällen men ändå förekommer The Row Barge på Harrison-spåret "Soft-hearted Hana" från samma "George Harrison"-album.
   Pubatmosfären i låtens inledning och under hela låten är autentiskt inspelad på just The Row Barge. Låten har ju också en avslappnad pubatmosfärisk prägel med akustisk slide och en melodi som doftar 30-tal. Det är bara en ukulele, Harrison favoritinstrument, som fattas. Låttiteln är dessutom en vink till standardlåten "Hard Hearted Hannah".
   Enligt skylten utanför puben serveras byns bästa Sunday Roast på Row Barge - men idag var det tisdag...
   Under 70- och 80-talet tillhörde George Harrison ett gäng musiker som gick under namnet The Thames Valley Gang som spontant och oannonserat dök upp på pubar runt om i Oxfordshire. En grupp som tillsammans med George för en kväll kunde innehålla Alvin Lee, Dave Edmunds, Mick Ralphs, Ron Wood, Jon Lord och Jim Capaldi.
   George var alltså blott 27 år när han tog över Friar Park men lyckades under mer än 30 år göra egendomen till en väldigt speciell plats där minnet av hans livsverk, både materiellt och musikaliskt, är stort och starkt. Man kan påstå att det välskötta Friar Park rimmar fantastiskt väl med George Harrisons godhet ty enligt Olivia var han en man som trodde på "the power of goodness".

/ Håkan

I min skivhylla: Tom Petty & the Heartbreakers

TOM PETTY & THE HEARTBREAKERS: Southern accents (MCA 251 551-1)

Release: 26 mars 1985
Placering i skivhyllan: Hylla 8: Mellan Petty-skivorna "Long after dark" (1982) och "Pack up the plantation - live" (1985).

EFTER VECKANS TRAGISKA NYHET OM TOM PETTYS död behövde jag inte tvinga mig själv att bläddra fram den här skivan i vinylhyllan. Ett album som jag först var övertygad om att jag hade med på min lista på 80-talets bästa album, en kategori som faktiskt var starten för Håkans Pop för tio år sedan, men möjligen föll den på sitt något splittrade innehåll. I min recension i Nerikes Allehanda 9 april 1985 beskriver jag skivan som en "brokig blandning" med många producenter engagerade. Men också soundmässiga nyheter där jag uppfattade tjejkörer, cello, sitar och blås som geniala inslag.
   När jag för några år sedan lyssnade på Petty/Heartbreakers-boxen "Playback" tyckte jag att "Southern accents" i sammanhanget var en 80-talspärla. Trots turbulenta inspelningar, många producenter (bland annat David A Stewart och Robbie Robertson) men också många starka låtar. Jag har alltså genom åren haft en tydlig hat/kärleks-förhållande till albumet.
   När jag nu tar ut skivan med sitt smakfulla omslag och trygga fina färger, en Winston Homer-målning från 1865, med konvolutet elegant tryckt i relief känns skivan väldigt spännande fast den är drygt 32 år gammal. Kanske doftar omslaget lite för mycket countryrockkänsla med tanke på det delvis moderniserade soundet.
   Det annars så tajta bandet var vid den här tidpunkten inte riktigt överens om åt vilket håll sound, låtar och produktion skulle ta vägen. Efter tre musikaliskt synnerligen lyckade Jimmy Iovine-producerade album fanns det en ambition att utveckla det rent rockiga soundet men det rådde och också internt delade meningar om hur och vart. Vilket gjorde att inspelningarna drog ut på tiden, mellan 1983 och 1985, och under väldigt olika förutsättningar med fler utomstående studiomusiker inblandade än på någon annan gruppskiva tidigare.
   Det är i mitten på 80-talet och många artister ville göra en musikalisk ansiktslyftning av sitt sound, Bruce Springsteen, Don Henley och till och med Ulf Lundell var bara några exempel, och både syntar och trummaskiner gjorde entré även hos traditionella rockartister. Med tanke på det klimatet var Petty/Heartbreakers steg in i tekniken varken överraskande eller oväntat. Att de sedan kallade in en blåskvintett, Heart Attack Horns, på flera spår och ibland avslöjade rena jazzinfluenser påverkade givetvis det homogena intrycket.
   Starten på skivan, "Rebels", är en knockout och tillhör bandets absoluta 80-talsklassiker bredvid "Refugee", "Even the losers" och "The waiting". Här blir det attackerande blåset en krydda, en spännande ingrediens.
   I nästa låt, "It ain't nothin' to me", spelar blåset däremot en besvärande huvudroll tillsammans med en diskopumpande bas i en låt som gränsar till rap och jazziga keyboards dunkar på utan något märkbart mål. Producenten Stewart har just här haft för mycket inflytande på slutresultatet.
   "Don't come around here no more", även den producerad av Stewart, kunde ha hamnat i samma förrädiska fälla med sina trummaskiner, stora tjejkör och upprepande refräng men arrangemanget med cello och sitar är mer spännande än experimentellt.
   I min ursprungliga gamla recension framhöll jag albumets ballader och jag förstår fortfarande min fascination för det materialet, två låtar som avslutar respektive skivsida.

TITELLÅTEN ÄR EN AVSKALAD OCH LÅGMÄLD PÄRLA med piano och dobro som leadinstrument. Den artist som får uppdraget att göra låten i en förmodad framtida hyllningsskiva måste skatta sig lycklig. Och stråkarrangemanget, av Jack Nitzsche med lång erfarenhet från Phil Spectors ljudvärld, ger låten ytterligare tyngd och dignitet.
   Andrasidan på "Southern accent" är i en jämförelse mycket ojämnare och är som helhet svagare än förstasidan. "Make it better (forget about me)", ännu ett Stewart-samarbete, är ren soulfunk utanför min bedömningsradie, har mycket mer gemensamt med exempelvis Daryl Hall/John Oates än Pettys rocksuccéer runt 1980.
   "Spike" bjuder på mer rapkänslor och tillhör definitivt skivans svagare spår. "Dogs on the run" är ganska nära kategorin utfyllnad men har en delikat Mike Campbell-gitarr och "Mary's new car" är tämligen profillös i sin karaktär.
   "Southern accents" har som sagt en problematisk andrasida men avslutningslåten är värd att vänta på. "The best of everything", ännu en läcker ballad som delvis är producerad av Robbie Robertson, är förmodligen den äldsta inspelade låten då tidigare basisten Ron Blair finns med i bandet. Det underbart känslosamma blåsarrangemanget doftar The Band och Garth Hudsons keyboards och Richard Manuels körsång förstärker den prägeln. Inspelningen var på väg att hamna på Robertsons "King of comedy"-soundtrack men skivbolagen kunde inte komma överens.
   "Southern accents" är inte den guldglimrande pärlan i skivhyllan som omslaget stundtals kanske ger sken av. Den har sina toppar men också några uppenbara svackor. För att hylla minnet av Tom Petty på riktigt vill jag uppmana läsaren av dessa rader att hellre lyssna på den makalösa "Damn the torpedoes" (1979), "Hard promises" (1981), "Full moon fever" (1989) eller "Wildflowers" (1994).

/ Håkan

September 2017 på Håkans Pop

DET TOG LITE EXTRA TID ATT SAMMANFATTA september 2017 på Håkans Pop. Dels var jag större delen av månadens sista vecka på semester (kommer rapport om några dagar) i den sydvästra delen av London, där jag sedan sju år tillbaka brukar slå ned mina tillfälliga bopålar när jag besöker Englands huvudstad, och dels släpptes det under samma vecka några skivor som jag absolut ville bekanta mig med innan månaden kunde läggas till arkivet.
   September på Håkans Pop inleddes traditionsenligt med intensiva rapporter om Live at Heart-festivalen i Örebro. Årets festival inleddes visserligen i slutet på augusti, 30:e för att vara exakt, men från 1 september skrev jag först om upplevelsen från torsdagskvällen 31 augusti, gav sedan tips inför fredagskvällen 1 september, sammanfattade fredagskvällen på lördagsförmiddagen 2 september, gav ännu en gång tips inför lördagskvällen och kunde på söndagen 3 september sammanfatta festivalens sista kväll i en artikel som dessutom inkluderade två konsertrecensioner av Sam Brookes (se vänster) och Mohlavyrs framträdanden på kvällen.
   I en kort reflektion kunde jag också hylla festivalens stora hjältar, ljudmixarna, och kunde dessutom ett dygn senare, när röken lagt sig, under lite lugnare förhållanden sammanfatta hela årets Live at Heart-festival och med några urval rangordna mina bästa upplevelser på festivalen.
   Tack vare Live at Heart-festivalen fick säsongsstarten på elfte årsupplagan av Håkans Pop en något hackig och sporadisk inledning. De kontinuerliga kategorierna under hösten 2017 och våren 2018 kommer att omfatta en sedvanligt rangordnad lista, den här gånge med mina maxisingelfavoriter, på måndagar. På onsdagar kommer jag växelvis att publicera gamla konsertrecensioner (som i och med den här säsongen kommer att avslutas) och presentationer av cover- och tributeskivor. På fredagar kommer jag skriva om egna spontana val ur vinylskivhyllan utan någon som helst ordning eller genomarbetad ambition.
   Första skivan i min maxisingellista, på plats 35, blev en Warren Zevon -12:a som jag publicerade redan i augusti. Sedan har jag under september skrivit om Dream Academy, Bruce Springfield, Kirsty Maccoll/Pogues och Wilmer X (jag är ganska nöjd med den gränslösa blandningen...) i samma ämne.
   Bland mina återpublicerade gamla konsertrecensioner fanns Dire Straits 1979 och Thomas Di Leva 1997. Skrev även om det fina dubbeltributealbumet "Por vida" (med genomgående hyllningar av Alejandro Escovedo) och ett lika fint coveralbum med systrarna Shelby Lynne och Allison Moorer. Och i skivhyllan hittade jag album med Del Shannon, Karla Bonoff, Jimmy Webb och Rodney Crowell .
   Sedan kunde jag under septembers första dagar skriva om mina upplevelser av några just avlidna musikpersonligheter som Steely Dan-ledaren Walter Becker, Commando M Pigg-gitarristen Peter Puders och den personliga countrystjärnan Don Williams .

JAG SAMMANFATTADE OCKSÅ SOMMARENS SKÖRD AV NYA SKIVOR med några korta recensioner i en artikel plus en lång recension av Anders F Rönnbloms helt nya "Freak show"-album. Som nu leder in mig på några album som släpptes under september och fick mig efter moget övervägande att tycka så här:
   Med anledning av Neil Young nya "Hitchhiker" kan vi påminna oss om han har varit en mästare genom alla år att spela in och sedan skjuta upp albumprojekt. "Hitchhiker" spelades in under en dag 1976 och släpps nu 41 år senare. Majoriteten av låtarna har fått offentligt ljus i andra sammanhang på andra album men det är naturligtvis imponerande att höra Neil på akustisk gitarr spela låtar som "Pocahontas" och "Powderfinger" första gången när de en gång skrevs. Förutom de aldrig släppta låtarna "Hawaii" och "Give me strength" är det alltså låtmässigt inte så mycket sensationellt nytt men tidens tand har inte naggat kvalitén i kanten för en enda sekund. Kanske hade variationen i arrangemangen varit lite mer tydlig om han på fler låtar än en, "The old country waltz", satt sig vid pianot.
   Piano blir det desto mer på nästa skiva, Benny Anderssons "Piano", som är ljuvlig lyssning från början till slut. Med bara ett piano i arrangemangen är låtarna, från musikaler, BAO och givetvis Abba, så avskalade in i melodiernas innersta skrymslen att det blir en ren och skär fröjd att lyssna. Första lyssningen blir nästan högtidligt vacker men jag är rädd att jag efter upprepade lyssningar kanske tröttnar på de begränsade arrangemangen.
   Musik kan vara gudomligt vacker (som på Benny Anderssons skiva) men den kan också vara suggestivt stram (som i Thåströms fall på "Centralmassivet") där ordet skönhet knappast är det första jag tänker på. Malande låtar, lätt monotona arrangemang och en sångare "som mässar" (han beskriver själv sin sång på det viset i en låt). Mörkt grått utan ljuspunkter och i bästa fall något dovt vemod i "Aldrig av med varandra". Industrirock heter det visst.
   Redan 1999 placerade jag ett Foo Fighters-album på årsbästalistan, låt vara på en 23:e-plats bland utländska skivor, och på nya "Concrete and gold" finns det också något lockande i deras ofta hårda rockmusik. Kanske var det därför Paul McCartney anmälde sitt intresse för att spela (trummor!) på ett spår. Och att Dave Grohl & Co sedan svarar med att göra några Beatles-influerade och oväntat dämpade låtar gör hela albumet till en omväxlande historia.
   Med hjälp av fiol, Helena Josefssons duettsång och några countryfierade sånger har Per Gessle givit ut sitt andra album för i år, "En vacker dag". Låter ofta som svunna ekon från förr och inlednings/titellåten är ju just ingenting annat. Freddie Wadling gjorde samma Gessle-låt, då med titeln "Måla mitt minne", magiskt för flera år sedan och här låter det bara som förväntat och förutsägbart. Och just den känslan genomsyrar faktiskt hela albumet. Inte ens duetten "Det är vi tillsammans" med John Holm får mig att höja på ögonbrynen. Deras båda raspiga stämmor krockar helt i ljudbilden, melodin är simpel, texten upprepas för många gånger och barnkören gränsar till det patetiska.
   Nej, melodimässigt är det genomgående alldeles för händelsefattigt för att komma från en popsnickare av Gessles rang. "Parentes" är en låttitel man kan göra sig lustig över och hela albumet tenderar att vara just det - en 29 minuter lång parentes.

/ Håkan

Rickfors tände unga publiken

MINDRE ÄN TVÅ MÅNADER EFTER FÖRRA Mikael Rickfors-besöket i Örebro kom han och hans band tillbaka. Förutsättningarna för konserten var ungefär desamma, den nyligen släppta albumet "Tender turns tuff" var givetvis fortfarande aktuell men det jag uppfattade som en tillfällig ersättare till gitarristen Micke Hagström (Lasse Finberg) skulle bli officiell fast medlem i bandet.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/6 1981.

MIKAEL RICKFORS
Brunnsparken, Örebro 29 maj 1981

Den långa raden av sommarens Allehanda Rock-konserter inleddes i fredagskväll i Brunnsparken med en musikaliskt förstklassig premiär med Mikael Rickfors band där den stora publiktillströmningen dock uteblev. Rickfors är ett populärt namn och lockade för mindre än två månader sedan fullt hus i stadens Konserthus. Då var det en äldre publik medan premiärkvällens publik var yngre men mycket entusiastisk.
   Gruppens aktuella show var nästan identisk med den tidigare. Alltså mycket kompetent, rutinerad och kunnig rockmusik där ljudet var ovanligt bra i den svårflirtade lokalen (Regnbågen). Men Rickfors band är ju ett samspelt gäng med stora resurser både på och vid sidan av scenen.
   Bandets ordinarie gitarrist, Micke Hagström, är i USA och ersattes av Lasse Finberg, en gammal trogen vän till Rickfors. Finberg har bland annat skrivit Basse Wickmans Tio i topp-hit "I wanna change my life" från 1973. Tillsammans med Wickman och Rickfors (som just har producerat ett album med Wickman) bildade de tre en grovt underskattad trio i mitten på 70-talet.
   Det var därför inte så märkvärdigt att Finberg smälte in så fint i Rickfors band.
   Konsertrepertoaren var huvudsakligen hämtad från Rickfors senaste album, "Tender turns tuff", men det var ändå två låtar från förra albumet som imponerade mest på mig.
   Den märkliga hitsingeln "Dancing on the edge of danger" har gått hem i alla läger, från disco till rockpubliken. På scen pumpades den upp rejält med ytterligare energi.
   "Small time" var omarrangerad med vasst gitarrsolo (i en lokal som uppenbart inte tål vassa gitarrsolon...) av Mikael själv.
   Så gjorde Rickfors en bedårande version av Percy Sledges gamla 60-talsklassiker "When a man loves a woman".
   Det kom tyvärr färre folk till Brunnsparken än jag åtminstone hade väntat mig. Nästa arrangemang med Allehanda Rock blir fredag 12 juni då två svenska grupper framträder, ungdomsrockbandet Hansa Band och de nu så populära Dave & the Mistakes.

Mikael Rickfors band:
Per Lindvall, trummor
Peter Ljung, keyboards
Sam Bengtsson, bas
Lasse Finberg, gitarr
Håkan Mjörnheim, gitarr
Thomas Opava, percussion

/ Håkan

Tom Petty (1950-2017)

Bilder: Anders ErkmanTom Petty & Heartbreakers 1987.

2 OKTOBER 2017 BLEV EN SVART SVART MÅNDAG. Det var kolsvart utanför fönstren när jag vaknade i morse men den här måndagen skulle bli ännu mörkare, dystrare och sluta med den katastrofalt sorgliga nyheten att TOM PETTY är död. Ofattbart tragiskt.
   Det finns i den här stunden, en dryg timme efter nyheten om dödsfallet, knappt ord att sammanfatta all fantastisk musik Petty har bjudit på i nästan 40 år. Jag vet, Petty och hans magiska kompband Heartbreakers debuterade 1976, men lite slarvigt och oförståeligt missade jag den skivan då. Men från 1978 med "You're gonna get it!" har jag varit fast i Pettys rockkonst, fabulösa låtar och fullständigt glimrande karriär.
   Nåväl första albumen uppfattade jag nog som ganska konventionella skivor, smått influerade av Byrds, men från den makalösa "Damn the torpedoes" (1979) var Petty och inte minst bandet, med lysande musikerna Mike Campbell och Benmont Tench, på absolut toppnivå. Album som "Hard promises" (1981), "Long after dark" (1982) och "Southern accents" (1985) var underbara 80-talsalbum. Kanske sviktade det lite på "Let me up (I've had enough)" (1987) som gjorde att Petty under några år satsade sin karriär vid sidan om det bandet. Och det blev ännu bättre...
   Först det magiska samarbetet i Traveling Wilburys där Petty uppfattades som lillebror bland ikoner som Bob Dylan, Jeff Lynne, Roy Orbison och George Harrison men som ändå var en drivande medlem i det unika projektet.
   Ett samarbete som också resulterade i Pettys fina soloalbum "Full moon fever" (1989) som producerades av Lynne och innehöll än mer fantastiska solokompositioner. Wilburys lyckades sedan producera ännu ett album innan Petty återförenades med sina trogna Heartbreakers med fortfarande Lynne som producent på "Into the great wide open" (1991). När man trodde att den konstellationen var permanent överraskade Petty med att göra ännu en soloskiva, "Wildflowers" (1994). Den här gången med geniet Rick Rubin som producent och det resulterade i ännu en karriärhöjdpunkt.
   Från 1979 till mitten av 90-talet var Pettys karriär fylld av en nästan oavbruten rad av fantastiska skivor ofta placerade högt på mina årsbästalistor. Höjdpunkter som under de senaste 20 år har varit svåra att överträffa. Och då tänker jag ändå på riktigt bra album som "Echo" (1999), "The last DJ" (2002), "Mojo" (2010) och soloskivan "Highway companion" (2006) som hade toppat vilken artists karriär som helst.
   Jag hade nöjet att uppleva Tom Petty live en enda gång, 1987 på Isstadion i Stockholm (recensionen fick rubriken "Petty den store vinnaren"). Då han och bandet var den musikaliska länken på scen när de turnerade i paket med Bob Dylan och Roger McGuinn. Det kanske mest logiska turnépaketet som någonsin rest runt?
   Tom Petty avled för några timmar sedan, 2 oktober 2017, i sviterna av ett hjärtstillestånd.

/ Håkan

MAXI12" #30: DR FEELGOOD

DR FEELGOOD
Don't wait up (Extended version)
Something good
Rockin' with somebody new
(Stiff, 1986)

DEN HÄR SINGELN ÄR EN HISTORISK HÄNDELSE som är av större dimension än skivans musikaliska värde. Det är Dr Feelgoods första skiva på Stiff, ett skivbolag som startat exakt tio år tidigare med ett 400 pundslån från gruppens sångare Lee Brilleaux som viktig grundplåt. Vid den tidpunkten, i augusti 1976, var Dr Feelgood ett fast förankrat United Artists-band i ett 70-tal där bandet producerade flera klassiska album, både studio- och liveinspelade.
   När 80-talet kom svalnade intresset för Feelgood något bland skivbolagen och gruppen hoppade kortsiktigt runt på skivbolagen Liberty, Chiswick och Demon innan de landade "hemma" på Stiff. Gitarristerna i bandet, Wilko Johnson, Gypie Mayo och Johnny Guitar, hade avlöst varandra sedan 70-talet men när även den klassiska kompsektionen John B Sparks, bas, och The Big Figure, trummor, hoppade av 1982 var det bara sångaren Lee Brilleaux kvar från originalbandet.
   1983 rekryterades tre nya musiker, Gordon Russell, gitarr, Phil Mitchell, bas, och Kevin Morris, trummor, som till 2/3-delar fortfarande idag återfinns i bandet. Kvartetten var alltså fulltalig när Feelgood tre år senare blev Stiff-artister.
   Första album på det nya bolaget blev det Will Birch-producerade "Brilleaux" och planerades att släppas i oktober 1986. Nästan två månader innan, 25 augusti, kom första singelförsmaken från albumet, "Don't wait up", skriven av producenten tillsammans med Electric Bluebirds-sångaren Paul Astles, som var en mindre chock i sitt utpräglade popformat.
   Det nya läckra och eleganta soundet, där det knappt gick att identifiera Lee Brilleauxs annars så respektlöst vilda framtoning, blev än mer tydligt i den här förlängda (5:30) maxiversionen. Låten och arrangemanget var snarare soft soul än pop och rock där det tidigare så bojkottade pianot får en mindre huvudroll. Trots förändringens vindar nådde singeln aldrig någon listplacering och "experimentet" blev ett engångsförsök.
   På det följande albumet var gruppen huvudsakligen tillbaka på sin hemmaplan med sitt rockiga r&b-stuk, sedvanligt få originallåtar men desto fler John Hiatt-, Johnny Cash- och Fats Domino-covers.
   Bandet var för övrigt tillbaka i sitt liveinspirerade material redan på maxisingelns övriga spår. Gordon Russells "Something good" har ett bett i gitarren som nästan går att jämföra med en Wilko Johnsoni högform. Och coverlåten "Rockin' with somebody new", skriven av Billy Burnette och Michael Smotherman, borde ha varit en stor scenfavorit. Originalet hade Will Birch och bandet hittat hos Dorsey Burnettes son Billy på albumet "Billy Burnette" (1980).
   Stiff-relationen blev av naturliga skäl relativt kort för Dr Feelgood. Efter år av finansiella problem var skivbolagets dagar paradoxalt nog räknade när bandet fick sin hemvist där 1986. Den kommersiella dödsstöten för bolaget inträffade nog redan 1985 när Madness, efter många spektakulära hits, lämnade Stiff för Virgin.
   Stiff existerade i ursprunglig form bara ett år efter "Don't wait up". Under det sista året var skivutgivningen sporadisk med förutom Dr Feelgood namn som Mint Juleps, Tommy Chase och The Pogues And The Dubliners som förutom sistnämnda singeln (8:a(!) i England med singeln "The Irish rover") saknade kommersiella framgångar.
   Dr Feelgoods samarbete med Stiff blev inte heller någon större framgång men resulterade ändå i två album, ovannämnda "Brilleaux" och "Classic" (1987). Men "See you later alligator"-singeln, producerad av Dave Edmunds, blev en stor hit i Sverige (2:a på Topplistan 22 april 1987) och på kontinenten så albumet "Classic" släpptes i vågen av de framgångarna - men aldrig i England.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.