Blogginlägg

I min skivhylla: Tom Petty & the Heartbreakers

TOM PETTY & THE HEARTBREAKERS: Southern accents (MCA 251 551-1)

Release: 26 mars 1985
Placering i skivhyllan: Hylla 8: Mellan Petty-skivorna "Long after dark" (1982) och "Pack up the plantation - live" (1985).

EFTER VECKANS TRAGISKA NYHET OM TOM PETTYS död behövde jag inte tvinga mig själv att bläddra fram den här skivan i vinylhyllan. Ett album som jag först var övertygad om att jag hade med på min lista på 80-talets bästa album, en kategori som faktiskt var starten för Håkans Pop för tio år sedan, men möjligen föll den på sitt något splittrade innehåll. I min recension i Nerikes Allehanda 9 april 1985 beskriver jag skivan som en "brokig blandning" med många producenter engagerade. Men också soundmässiga nyheter där jag uppfattade tjejkörer, cello, sitar och blås som geniala inslag.
   När jag för nÃ¥gra Ã¥r sedan lyssnade pÃ¥ Petty/Heartbreakers-boxen "Playback" tyckte jag att "Southern accents" i sammanhanget var en 80-talspärla. Trots turbulenta inspelningar, mÃ¥nga producenter (bland annat David A Stewart och Robbie Robertson) men ocksÃ¥ mÃ¥nga starka lÃ¥tar. Jag har alltsÃ¥ genom Ã¥ren haft en tydlig hat/kärleks-förhÃ¥llande till albumet.
   När jag nu tar ut skivan med sitt smakfulla omslag och trygga fina färger, en Winston Homer-mÃ¥lning frÃ¥n 1865, med konvolutet elegant tryckt i relief känns skivan väldigt spännande fast den är drygt 32 Ã¥r gammal. Kanske doftar omslaget lite för mycket countryrockkänsla med tanke pÃ¥ det delvis moderniserade soundet.
   Det annars sÃ¥ tajta bandet var vid den här tidpunkten inte riktigt överens om Ã¥t vilket hÃ¥ll sound, lÃ¥tar och produktion skulle ta vägen. Efter tre musikaliskt synnerligen lyckade Jimmy Iovine-producerade album fanns det en ambition att utveckla det rent rockiga soundet men det rÃ¥dde och ocksÃ¥ internt delade meningar om hur och vart. Vilket gjorde att inspelningarna drog ut pÃ¥ tiden, mellan 1983 och 1985, och under väldigt olika förutsättningar med fler utomstÃ¥ende studiomusiker inblandade än pÃ¥ nÃ¥gon annan gruppskiva tidigare.
   Det är i mitten pÃ¥ 80-talet och mÃ¥nga artister ville göra en musikalisk ansiktslyftning av sitt sound, Bruce Springsteen, Don Henley och till och med Ulf Lundell var bara nÃ¥gra exempel, och bÃ¥de syntar och trummaskiner gjorde entré även hos traditionella rockartister. Med tanke pÃ¥ det klimatet var Petty/Heartbreakers steg in i tekniken varken överraskande eller oväntat. Att de sedan kallade in en blÃ¥skvintett, Heart Attack Horns, pÃ¥ flera spÃ¥r och ibland avslöjade rena jazzinfluenser pÃ¥verkade givetvis det homogena intrycket.
   Starten pÃ¥ skivan, "Rebels", är en knockout och tillhör bandets absoluta 80-talsklassiker bredvid "Refugee", "Even the losers" och "The waiting". Här blir det attackerande blÃ¥set en krydda, en spännande ingrediens.
   I nästa lÃ¥t, "It ain't nothin' to me", spelar blÃ¥set däremot en besvärande huvudroll tillsammans med en diskopumpande bas i en lÃ¥t som gränsar till rap och jazziga keyboards dunkar pÃ¥ utan nÃ¥got märkbart mÃ¥l. Producenten Stewart har just här haft för mycket inflytande pÃ¥ slutresultatet.
   "Don't come around here no more", även den producerad av Stewart, kunde ha hamnat i samma förrädiska fälla med sina trummaskiner, stora tjejkör och upprepande refräng men arrangemanget med cello och sitar är mer spännande än experimentellt.
   I min ursprungliga gamla recension framhöll jag albumets ballader och jag förstÃ¥r fortfarande min fascination för det materialet, tvÃ¥ lÃ¥tar som avslutar respektive skivsida.

TITELLÅTEN ÄR EN AVSKALAD OCH LÅGMÄLD PÄRLA med piano och dobro som leadinstrument. Den artist som får uppdraget att göra låten i en förmodad framtida hyllningsskiva måste skatta sig lycklig. Och stråkarrangemanget, av Jack Nitzsche med lång erfarenhet från Phil Spectors ljudvärld, ger låten ytterligare tyngd och dignitet.
   Andrasidan pÃ¥ "Southern accent" är i en jämförelse mycket ojämnare och är som helhet svagare än förstasidan. "Make it better (forget about me)", ännu ett Stewart-samarbete, är ren soulfunk utanför min bedömningsradie, har mycket mer gemensamt med exempelvis Daryl Hall/John Oates än Pettys rocksuccéer runt 1980.
   "Spike" bjuder pÃ¥ mer rapkänslor och tillhör definitivt skivans svagare spÃ¥r. "Dogs on the run" är ganska nära kategorin utfyllnad men har en delikat Mike Campbell-gitarr och "Mary's new car" är tämligen profillös i sin karaktär.
   "Southern accents" har som sagt en problematisk andrasida men avslutningslÃ¥ten är värd att vänta pÃ¥. "The best of everything", ännu en läcker ballad som delvis är producerad av Robbie Robertson, är förmodligen den äldsta inspelade lÃ¥ten dÃ¥ tidigare basisten Ron Blair finns med i bandet. Det underbart känslosamma blÃ¥sarrangemanget doftar The Band och Garth Hudsons keyboards och Richard Manuels körsÃ¥ng förstärker den prägeln. Inspelningen var pÃ¥ väg att hamna pÃ¥ Robertsons "King of comedy"-soundtrack men skivbolagen kunde inte komma överens.
   "Southern accents" är inte den guldglimrande pärlan i skivhyllan som omslaget stundtals kanske ger sken av. Den har sina toppar men ocksÃ¥ nÃ¥gra uppenbara svackor. För att hylla minnet av Tom Petty pÃ¥ riktigt vill jag uppmana läsaren av dessa rader att hellre lyssna pÃ¥ den makalösa "Damn the torpedoes" (1979), "Hard promises" (1981), "Full moon fever" (1989) eller "Wildflowers" (1994).

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.