Blogginlägg från 2017-10-06

I min skivhylla: Tom Petty & the Heartbreakers

TOM PETTY & THE HEARTBREAKERS: Southern accents (MCA 251 551-1)

Release: 26 mars 1985
Placering i skivhyllan: Hylla 8: Mellan Petty-skivorna "Long after dark" (1982) och "Pack up the plantation - live" (1985).

EFTER VECKANS TRAGISKA NYHET OM TOM PETTYS död behövde jag inte tvinga mig själv att bläddra fram den här skivan i vinylhyllan. Ett album som jag först var övertygad om att jag hade med på min lista på 80-talets bästa album, en kategori som faktiskt var starten för Håkans Pop för tio år sedan, men möjligen föll den på sitt något splittrade innehåll. I min recension i Nerikes Allehanda 9 april 1985 beskriver jag skivan som en "brokig blandning" med många producenter engagerade. Men också soundmässiga nyheter där jag uppfattade tjejkörer, cello, sitar och blås som geniala inslag.
   När jag för några år sedan lyssnade på Petty/Heartbreakers-boxen "Playback" tyckte jag att "Southern accents" i sammanhanget var en 80-talspärla. Trots turbulenta inspelningar, många producenter (bland annat David A Stewart och Robbie Robertson) men också många starka låtar. Jag har alltså genom åren haft en tydlig hat/kärleks-förhållande till albumet.
   När jag nu tar ut skivan med sitt smakfulla omslag och trygga fina färger, en Winston Homer-målning från 1865, med konvolutet elegant tryckt i relief känns skivan väldigt spännande fast den är drygt 32 år gammal. Kanske doftar omslaget lite för mycket countryrockkänsla med tanke på det delvis moderniserade soundet.
   Det annars så tajta bandet var vid den här tidpunkten inte riktigt överens om åt vilket håll sound, låtar och produktion skulle ta vägen. Efter tre musikaliskt synnerligen lyckade Jimmy Iovine-producerade album fanns det en ambition att utveckla det rent rockiga soundet men det rådde och också internt delade meningar om hur och vart. Vilket gjorde att inspelningarna drog ut på tiden, mellan 1983 och 1985, och under väldigt olika förutsättningar med fler utomstående studiomusiker inblandade än på någon annan gruppskiva tidigare.
   Det är i mitten på 80-talet och många artister ville göra en musikalisk ansiktslyftning av sitt sound, Bruce Springsteen, Don Henley och till och med Ulf Lundell var bara några exempel, och både syntar och trummaskiner gjorde entré även hos traditionella rockartister. Med tanke på det klimatet var Petty/Heartbreakers steg in i tekniken varken överraskande eller oväntat. Att de sedan kallade in en blåskvintett, Heart Attack Horns, på flera spår och ibland avslöjade rena jazzinfluenser påverkade givetvis det homogena intrycket.
   Starten på skivan, "Rebels", är en knockout och tillhör bandets absoluta 80-talsklassiker bredvid "Refugee", "Even the losers" och "The waiting". Här blir det attackerande blåset en krydda, en spännande ingrediens.
   I nästa låt, "It ain't nothin' to me", spelar blåset däremot en besvärande huvudroll tillsammans med en diskopumpande bas i en låt som gränsar till rap och jazziga keyboards dunkar på utan något märkbart mål. Producenten Stewart har just här haft för mycket inflytande på slutresultatet.
   "Don't come around here no more", även den producerad av Stewart, kunde ha hamnat i samma förrädiska fälla med sina trummaskiner, stora tjejkör och upprepande refräng men arrangemanget med cello och sitar är mer spännande än experimentellt.
   I min ursprungliga gamla recension framhöll jag albumets ballader och jag förstår fortfarande min fascination för det materialet, två låtar som avslutar respektive skivsida.

TITELLÅTEN ÄR EN AVSKALAD OCH LÅGMÄLD PÄRLA med piano och dobro som leadinstrument. Den artist som får uppdraget att göra låten i en förmodad framtida hyllningsskiva måste skatta sig lycklig. Och stråkarrangemanget, av Jack Nitzsche med lång erfarenhet från Phil Spectors ljudvärld, ger låten ytterligare tyngd och dignitet.
   Andrasidan på "Southern accent" är i en jämförelse mycket ojämnare och är som helhet svagare än förstasidan. "Make it better (forget about me)", ännu ett Stewart-samarbete, är ren soulfunk utanför min bedömningsradie, har mycket mer gemensamt med exempelvis Daryl Hall/John Oates än Pettys rocksuccéer runt 1980.
   "Spike" bjuder på mer rapkänslor och tillhör definitivt skivans svagare spår. "Dogs on the run" är ganska nära kategorin utfyllnad men har en delikat Mike Campbell-gitarr och "Mary's new car" är tämligen profillös i sin karaktär.
   "Southern accents" har som sagt en problematisk andrasida men avslutningslåten är värd att vänta på. "The best of everything", ännu en läcker ballad som delvis är producerad av Robbie Robertson, är förmodligen den äldsta inspelade låten då tidigare basisten Ron Blair finns med i bandet. Det underbart känslosamma blåsarrangemanget doftar The Band och Garth Hudsons keyboards och Richard Manuels körsång förstärker den prägeln. Inspelningen var på väg att hamna på Robertsons "King of comedy"-soundtrack men skivbolagen kunde inte komma överens.
   "Southern accents" är inte den guldglimrande pärlan i skivhyllan som omslaget stundtals kanske ger sken av. Den har sina toppar men också några uppenbara svackor. För att hylla minnet av Tom Petty på riktigt vill jag uppmana läsaren av dessa rader att hellre lyssna på den makalösa "Damn the torpedoes" (1979), "Hard promises" (1981), "Full moon fever" (1989) eller "Wildflowers" (1994).

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.