Blogginlägg

I min skivhylla: Jimmy Webb

JIMMY WEBB: El Mirage (Atlantic SD 18218)

Release: Maj 1977
Placering i skivhyllan: Hylla 11. Mellan Cassell Webbs "Conversations at dawn" (1990) och samlingen "The Premier collection" (1988) med Andrew Lloyd Webber-låtar.

OCH NU YTTERLIGARE ETT VIKTIGT KAPITEL i min serie med sjungande låtskrivare. Jimmy Webb var ju främst en talangfull och framgångsrik ung låtskrivare innan hans egna skivor på 70-talet började visa upp en personlig artist. Jag har länge gått och sneglat på Jimmy Webbs "El Mirage"-album i hyllan och med tiden har dess musikaliska värde växt i mitt huvud. När jag nu gör en närmare granskning kan "El Mirage" inte riktigt leva upp till sitt rykte men är ändå en intressant skiva i en grandios karriär.
   Den här kategorin pÃ¥ HÃ¥kans Pop, där jag lite slumpartat plockar skivorna ur skivhyllan, ger mig som bloggare mÃ¥nga friheter. Friheten att välja precis det jag vill lyssna pÃ¥ och skriva om men ocksÃ¥ friheten att gräva ner mig mer i historia än vad som omfattas av just den aktuella skivan. När jag i dagens ämne letar mig tillbaka till Jimmy Webbs första "stapplande" steg i musikbranschen hamnar jag tidsmässigt i mitten pÃ¥ 60-talet och för mig sedan tidigare okända fakta.
   Minns tämligen tydligt hur jag i lokaltidningen vÃ¥ren 1968 läste om en osedvanligt talangfull amerikansk lÃ¥tskrivare, Jimmy Webb, som sommaren 1967 blott 20 Ã¥r gammal skrivit en pophit som lite högtidligt har beskrivits som en kantat uppdelad i flera olika avsnitt, "MacArthur Park". Det var skÃ¥despelaren Richard Harris som sjöng lÃ¥ten men det var denne gränslöst begÃ¥vade unge man som skrivit, arrangerat och producerat lÃ¥ten.
   Jag kanske hade hört hans namn i tidigare ty "By the time I get to Phoenix" och "Up, up and away" hade ju ockuperat listorna med Glen Campbell och 5th Dimension nÃ¥gra Ã¥r tidigare. Men det var lÃ¥tar som var lite för snälla, mediokra och melodiradiomässiga i mitt huvud. "MacArthur Park" flyttade däremot gränserna för vad 60-talspop stod för.
   När jag nu gräver ner mig ordentligt i Jimmy Webbs historia hamnar jag i mitten pÃ¥ 60-talet när hans lÃ¥tar börjar dyka upp första gÃ¥ngen. Knappt 18 Ã¥r fyllda bÃ¥de skrev och arrangerade Webb "This is where I came in" med tjejkvartetten The Contessas. Sedan följde nÃ¥gra Motown-relaterade skivor som aldrig blev nÃ¥gra breda succéer men ändÃ¥ sÃ¥ här i efterhand mÃ¥ste anses ha varit sensationella. Han var som 19-Ã¥rig vit lÃ¥tskrivare dÃ¥ kontrakterad pÃ¥ det svarta skivbolaget Motown. Ett av de första bidragen var en lÃ¥t, "My Christmas tree", till Supremes julalbum 1965, "Merry Christmas". Samtidigt skrev han lÃ¥tar till bolagets Brenda Holloway, Danny Day (artistnamn för lÃ¥tskrivaren Hal Davis) och Billy Eckstine.
   Man ska vara försiktig med att beskriva nÃ¥gon som underbarn men Jimmy Webb tillhörde absolut den exklusiva kategorin av människor.
   Ungefär samtidigt med framgÃ¥ngarna för "MacArthur Park" debuterade Webb som artist utan att nÃ¥ tillnärmelsevis lika stor uppmärksamhet. Skivbolaget ville göra honom till en ny Randy Newman men Webbs egna skivor var tämligen anonyma Ã¥ren framöver jämfört med lÃ¥tskrivarframgÃ¥ngarna.

DET VAR FÖRST 1974 MED ALBUMET "LAND'S END" som Jimmy Webb satte avtryck även som artist. Och när uppföljaren "El Mirage" släpptes tre år senare stod jag först i kön och inhandlade albumet. Att George Martin producerade skivan var inte avgörande men naturligtvis en bidragande orsak som gjorde skivan än mer intressant. Och den har med åren blivit lite mytomspunnen i min skivsamling. Jag har gärna återvänt till plattan men har varje gång blivit lite besviken och jag kan avslöja att när jag lite mer noggrant lyssnar i september 2017 är intrycken som helhet inte förändrade.
   Jag tror inledningslÃ¥ten, den dÃ¥ nyskrivna "The highwayman", som är en klassiker i vilken lÃ¥tskrivarkarriär som helst tar död pÃ¥ skivan i övrigt. Det är kanske inte hela sanningen men lÃ¥tmaterialet i övrigt är lite ojämnt, pendlar mellan fantastiska kompositioner och mer allmängiltigt material, som gör att "El Mirage" lÃ¥ter bättre i mitt huvud än pÃ¥ grammofonen.
   Jimmy Webb gör här alltsÃ¥ originalet till "The highwayman", en lÃ¥t som otaliga artister har gjort cover pÃ¥ genom Ã¥ren och en lÃ¥ttitel som till och med levererade ett gruppnamn när ikonerna Johnny Cash, Kris Kristoferson, Waylon Jennings och Willie Nelson 1985 tillsammans spelade in lÃ¥ten och helt automatiskt började kalla kvartetten för The Highwaymen.
   Det är inte alltid sÃ¥ att Webb är förste artist att spela in sina lÃ¥tar. När "El Mirage" släpptes hade Glen Campbell redan spelat in "Christiaan no" och "The moon is a harsh mistress" (typisk Jimmy Webb-titel som han hade knyckt frÃ¥n en Robert A Heinlein-novell). Och inte nog med det, Webb gör dessutom en cover pÃ¥ en egen lÃ¥t, "P F Sloan" om 60-talslÃ¥tskrivaren, som han redan 1970 spelade in för sitt andra album "Words and music" men pÃ¥ uppmaning frÃ¥n producenten George Martin spelade han in den igen.
   Gamle Beatles-producenten Martin har haft ett visst inflytande pÃ¥ skivan, bÃ¥de vad gäller innehÃ¥llet och utformningen och han har inte bara agerat producent pÃ¥ skivan. Han är ocksÃ¥ bÃ¥de arrangör och dirigent. Efter Beatles-äventyret var George Martin flitigt anlitad som producent av en mängd olika artister. USA-trion America anlitade Martin flitigt men ocksÃ¥ instrumentalt baserade artister som Jeff Beck och Mahavishnu Orchestra. I kompet pÃ¥ "El Mirage" finns Lowell George pÃ¥ slidegitarr men den hörs inte sÃ¥ ofta.
   Webb gör ytterligare en cover pÃ¥ "El Mirage", gitarristen Fred Tacketts lÃ¥t "Dance to the radio". Webb hade förmodligen upptäckt lÃ¥ten Ã¥ret innan dÃ¥ han producerade och arrangerade sin syster Susan Webbs album "Bye-bye pretty baby" där lÃ¥ten först dyker upp.
   "El Mirage" är som redan nämnts en lite för ojämn skiva för att kallas en ren favorit i sin helhet men lÃ¥tar som "The highwayman", "If you see me getting smaller I'm leaving" (Waylon Jennings släppte för övrigt sin version av lÃ¥ten mÃ¥naden före Webb), "Christiaan no" (om äldste sonen), "Moment in a shadow", "Where the universes are" (tillägnad Ringo Starr) och "The moon is harsh mistress" är tveklösa toppar pÃ¥ albumet. Medan "Mixed up guy", "Sugarbird" och coverlÃ¥ten "Dance to the radio" är förvÃ¥nansvärt allmängiltiga.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.