Blogginlägg från maj, 2015
Maj 2015 på Håkans Pop
Maj 2015 har för min del varit en konsertfri månad. Det kanske inte är någonting att skryta med eller ens berätta men faktum är faktum: Maj 2015 blev min första helt konsertfria månad sedan december 2011. Märkligt och konstigt men så blir det ibland. Däremot spillde några av april månads sista konsertupplevelser över till maj månads första skrifter på den här sidan. Såsom den speciella Malmökvällen med Richard Lindgren/Phil Cody och releasekonserten med David Södergrens Hot Five .
Annars har månaden på Håkans Pop flutit förbi tämligen traditionellt med alla de fasta programpunkterna. Efter hela genomgången av rocktidningen Larm satte jag i maj strålkastarna på de tre Febertidningarna, Lennart Perssons extremt sporadiska tidning som gavs ut 1983, 1990 och 1991. Gamle Larm-medarbetaren Staffan Solding berättade ytterligare en anekdot om det sista Feber-numret och jag tog tillfället i akt att minnas Lennart och alla de gamla texterna om Sveriges i särklass mest läsvärda musikskribent.
Bland gamla konsertrecensioner uppmärksammade jag Ulf Lundell 1985, Dan Hylander, Py Bäckman och Raj Montana Band 1983, Olle Ljungström 1995, X-Models 1982 och Traste Lindéns Kvintett 1995. Månadens coverskivor gjordes av Nilsson, Booker T & the MG's och The Inmates .
I den långa serien om mina bästa cd-box-favoriter, som för övrigt avslutas i morgon måndag 1 juni med den som toppar min 20-lista, skrev och berättade jag om Phil Spectors "Back to mono"-samling.
Med texter tog jag farväl av den legendariske svenske basisten Rutger Gunnarsson och den engelske trummisen Bobby Irwin . Läs även den här gripande texten om Irwins begravning i St Stephen's Church i Twickenham.
Någon kanske undrar varför jag inte skrev något om B B King i samband med hans dödsfall men "Minns"-serien på den här sidan behandlar bara artister och musiker som jag har haft något förhållande till och B B och för all del stora delar av bluesbranschen är ingenting som ligger mig närmast hjärtat på det viset. Sorry.
I fredags uppmärksammade jag en mycket speciell 70-åring, min vän diskografiexperten Lasse Kärrbäck .
Över till månadens skivor där jag recenserat album med Northern Islands och Alex Fridell, bra skivor men de hamnar knappast på årsbästalistan. Detsamma gäller tyvärr skivorna med Graham Parker & the Rumour, Bäddat För Trubbel, Tallest Man On Earth och Trummor & Orgel. Och Emmylou Harris och Rodney Crowells andra duettskiva fångar mig inte lika hårt som deras förra.
Däremot kan jag rekommendera de nya albumen med Bill Fay och Eilen Jewell,
/ HÃ¥kan
Grattis, Lasse Kärrbäck, 70!
FÖR SNART ÅTTA ÅR SEDAN STARTADE JAG den här sidan, Håkans Pop uppkallad efter mitt alter ego Håkan Pop. Jag har inte blivit yngre på de här åren och även om jag fortfarande drivs av en viss ursprunglig entusiasm i allt jag skriver och lägger ut på den här sidan har gränslös ork, tid och genuin lust blivit en bristvara. Med det sagt vill jag påpeka att jag i min omgivning har personer som i sinnet inte har blivit en dag äldre sedan jag mötte dem första gången. Den beskrivningen passar allra bäst in på min vän och entusiastiske "pådrivare" Lasse Kärrbäck som just idag fyller ofattbara 70 år. Är jag hälften så hungrig, nyfiken och gränslöst intresserad när jag fyller 70 om drygt sju år kommer jag bli lycklig, mycket lycklig.
Lasse "kom in i mitt liv" någon gång i december 2006 när han skrev och påpekade några små fel i min artikel om Mickey Jupp, den engelske pubrockaren och store låtskrivaren, när jag bloggade på en sajt (kollegiet.nu) tillsammans med vänner och kollegor. Jupp var Lasses och mitt första gemensamma intresse, Lasse driver som säkert alla vet den bästa och mest innehållsrika sajten om just Mickey Jupp och jag har varit genuint intresserad av Jupp sedan hösten 1977.
Sedan har våra gemensamma intresseområden inom musik genom åren expanderat högst märkbart. Det har bokstavligen resulterat i många, många uppskattade diskografier på den här sidan, av vilka Billy Bremner, Nick Lowe och Will Birch är de mest omfattande. Lasses idéer och förslag till ytterligare diskografier kommer i en outsinlig ström och som den seriösa skivsamlare han är, komplettist i ordets rätta mening, ger han aldrig upp i sökandet efter skivor, information och kontaktpersoner.
Just nu ligger i planeringen, där Lasse är åtskilliga steg före mig, flera speciella Stiff-diskografier kring några udda och väldigt komplicerade utgåvor i flera olika versioner men Lasse har också inside information om en svensk grupp som gav ut skivor mellan 1979 och 1982, Extra. Och det skulle inte förvåna mig om Lasse ligger och trycker på en framtida Dave Edmunds-diskografi. Ska bli ett nöje att hugga tag i de intressanta utmaningarna till hösten.
Det finns ibland inget stopp på Lasses ambitioner att gå till botten i sin researchjakt. Som exempelvis nu senast i våras när han knäckte hemligheten bakom namnet och Stiff-artisten Jill Read . Där ryktet i många år talat för att det var en pseudonym för Dave Edmunds men till slut visade sig vara en 60-talssångerska från Wales.
LASSE, ELLER LARS SOM DET STÅR I PASSET, fyller alltså 70 år i dag, en födelsedag som han för övrigt delar med Gary Brooker, Procol Harums sångare och låtskrivare, och där finns också gemensamma musikaliska paralleller. Brooker härstammar ju från Southend där Mickey Jupp på 70-talet och runt 1980 hade sin mest verksamma karriär. Brooker producerade halva "Juppanese"-skivan, kom visserligen i skuggan av den Nick Lowe-producerade halvan, men har också spelat in flera Jupp-låtar.
Lasse och jag har under åren blivit mycket goda vänner och han har utöver gränslös inspiration bidragit med både musikfiler, bilder och värdefull information till den här sidan. Han äger ett projektledarskap som jag saknar och i sin outtröttliga jakt på information har Lasse så mycket energi och nyfikenhet att det ibland spiller över på mig och det är jag djupt tacksam för. Energi och intresse som vid två tillfällen fört oss till Mickey Jupp-relaterade arrangemang i England.
I mars 2011, i samband med Mickey Jupps födelsedag, åkte vi ett gäng med Lasse i spetsen till Southend för konsert och sightseeing. En mycket sällsynt attraktion med Jupp på stor scen i en fullsatt lokal bjöd på ett oförglömligt minne. Lasse hade i samband med konserten avslutat sitt projekt att göra en mycket professionell och snygg cd av Mickeys många demolåtar. Skivan, med 16 opublicerade Jupp-låtar från 1989 till 2007, fick titeln "Favourites" och Mickey signerade för glatta livet, se bild till vänster.
För drygt ett år sedan inträffade nästa Jupp/Kärrbäck-resa till England. En än mer oförglömlig tripp upp till Cumbria och Mickey Jupps hem i Boot i Eskdale-dalen. Med Lasses fru Anette "Nettan" Furöstam som chaufför tog Lasse, jag och min fru Carina oss upp från Manchester till det djupaste och andlöst naturvackra Cumbria för att fira Mickey Jupps 70-årsdag tillsammans med ytterligare fans från hela Europa och en konsert på Woolpack Inn. Tveklöst ett på många sätt minne för livet.
Lika behjälplig som han alltid varit mot mig och den här sidan, lika hjälpsam har han varit åt skivbolaget Repertoire som i höstas mycket försenat gav ut den mycket gedigna cd/dvd-samlingen "KIss me quick, squeeze me slowly" med många av Mickey Jupps allra bästa låtar. "Special thanks to Lasse Kärrbäck for his assistance on this project." som det så vackert står tryckt i den fina samlingen.
Ett tack som jag mycket gärna vill utveckla till en hyllning av Sveriges yngsta 70-åring, Lasse Kärrbäck. Ett stort och innerligt Grattis!
/ HÃ¥kan
"Pank & fågelfri"
ALEX FRIDELL
Pank & fågelfri
(Alex Fridell)
Ibland får jag skivor i min hand som är privat utgivna, tillverkade med liten budget och utan konventionellt skivbolag i ryggen. Det tar ofta tid innan jag lyssnar och förväntningarna är inte så stora samtidigt som det trots allt finns en viss nyfikenhet. När jag till slut stoppar in Alex Fridells skiva i cd-spelaren så kan jag ärligt säga att albumet "Pank & fågelfri" är god underhållning utan att jag blir översköljd av bottenlös originalitet eller personlighet.
Första lyssningen hämmas tveklöst av första intrycket när hälften av de fyra första spåren har så övertydliga Ulf Lundell- och Bruce Springsteen-influenser från "long time ago". Så långt känns sound, arrangemang och låtuppbyggnad lite bedagade. Tidsmässigt hade de låtarna mått mycket bättre i det tidiga 80-talsklimatet.
Alex Fridell, en traditionell singer/songwriter, har sitt ursprung från många ställen i Sverige, född i Stockholm och via Ångermanland har han nu hamnat söderöver och spelat in skivan i Helsingborg med full musikalisk uppbackning. På det området lider varken produktion eller arrangemang av en brgänsad budget.
Men som sagt, "Pank & fågelfri" är en mer underhållande än personlig skiva. "Ute på Ven" låter som en blandning av "Losing my religion" och Ulf Lundells "Ute på tippen" och på "Plantan" har Alex oblygt lånat nästan allt från Bruce Springsteens mer klassiska material komplett med den välkända la-la-la-frasen på slutet av refrängen.
Alex sjunger dessutom med den där typiskt andfådda Lundell-stämman som hör hemma mer i gårdagen än nutid. "Kärleken bitz" är en annan låt vars tempo och pianoslinga ekar väldigt mycket gammal hederlig Lundell utan att jag kan upptäcka någon direkt stöld men däremot en fullt fungerande låt på egna ben.
Det var väl just de uppenbara Lundell-parallellerna som gjorde att Alex en gång i tiden helt naturligt skickade en demo till Kjell Andersson på EMI och fick, enligt egen utsago, ett snällt men avvisande brev tillbaka.
Som sann singer/songwriter står Alex på några andra låtar med båda fötterna i svensk vistradition där influenserna kanske inte är lika påtagliga. Men "Ulla, om igen" och "Visa på byn" tangerar väl området där Cornelis och Bellman en gång möttes musikaliskt.
När jag i framtiden tänker tillbaka på den här skivan vill jag mest av allt minnas låten "Gröna ön" som, javisst, handlar om en vårvind från Irland. En låt som jag inte kunde sluta lyssna på.
/ HÃ¥kan
Kämpade och vann
1995 hade Traste Lindéns Kvintett gjort sitt sista album, "Som på film" (1994). Några singlar från den skivan var fortfarande aktuella, "Vi ska dansa på din grav" och "Cecilia". Men bandets dagar var räknade.
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/7 1995.
TRASTE LINDÉNS KVINTETT
Slottsfestivalen, Örebro 27 juli 1995
Felaktigt eller framsynt? Trastes Kvintett kallades för Trastes Orkester på den officiella festivalaffischen. Och gruppen från Hälsingeskogarna, som äntrade huvudscenen i går kväll, var ju mycket riktigt inte längre någon kvintett utan sextett. Och ibland ännu fler...
Gruppen är ingen traditionell festivalattraktion. Trivs bäst och är bäst i klubblokaler sent på natten. Det har jag alltid tyckt.
Innan gårdagens energiutbrott i rent dagsljus inför ett hundratal hängivna fans plus mångdubbelt fler som nyfikna, glada och välparfymerade lät sig förföras av Kvintettens spelglada gäng.
Gruppen försökte trolla bort det skräckinjagande avståndet till publiken och lyckades hyfsat, säkert bättre än de flesta kommer att göra under årets Slottsfestival.
Traste, i snaggat hår och skägg, slet kopiöst i sina ansträngningar. Han dansade, gjorde sin egen variant på moonwalk, gestikulerade och berättade historier. Och vann till slut publiken som inte ville släppa bandet av scenen.
Musikaliskt och melodiskt har bandet växt många dimensioner på sina år på turné. De har blivit mångsidiga och proffsiga på allt. Rock, folkpop, visor och country.
I en låt, "Vi har en lång väg att gå", tog de in ytterligare en musiker på klarinett och spelade själva dragspel, mandolin, tuba och säckpipa.
- Vi kan inte allt, men det skiter vi i, som Traste uttryckte det.
Den kommentaren passar kanske också som rubrik till avslutningslåten, reliken "Bybor", som gick över i något som liknade "Sympathy for the devil".
Som sagt: Traste Lindéns Kvintett var en attraktion även på en Slottsfestival av familjeprägel. Var succé även hos en publik som aldrig besökt en rockklubb.
/ HÃ¥kan
"The great escape"
NORTHERN INDIANS
The great escape
(Rootsy)
På skånska skivbolaget Rootsy återfinns kanske en majoritet av artister och grupper från den södra landsändan. Men de har också under senare år haft en märkvärdig förmåga att scanna av norrländska talanger, Ellen Sundberg, Slow Fox, Landstrom, Willy Clay Band och Favorite Hippies är några namn, och lanserar i denna stund (skivan släpptes igår) en ny intressant duo som härstammar från Piteå.
Josef Eriksson och John Andersson, som de "norrländska indianerna" heter, har också fått hjälp av medproducenten och kompisen Jonas Eriksson och det har resulterat i en mycket homogen skiva i countrypopfacket.
Inledningen på albumet, första låten "The strangest little fear", är faktiskt snudd på magisk och tangerar soundet som jag runt 1972/73 kallade countryrock. Josef har på den här låten en röst som påminner om Don Henley och mycket riktigt hör jag ekot av Eagles första skiva i det torra organiska soundet. En mycket läcker slidegitarr smyger in redan i introt och jag kan nästan se David Lindley bakom instrumentet och så långt kan skivan också jämföras med tidiga Jackson Browne.
Northern Indians är dock en mer personlig grupp än ovan envisa jämförelser kan ge sken av. Främst genom Josefs låtar men också arrangemangen som är lyhört försiktiga och låter instrumenten, ofta akustiska, framkalla generöst naturliga toner.
Ingen skiva i historien har blivit sämre för att den har spelats in snabbt, överarbetade sound har dödat många karriärer. Nio dagar i januari i år räckte gott och väl för att producera "The great escape" och på tre man har det bevisligen handlat om många pålägg men det slutgiltiga resultatet är förbluffande levande och naturligt.
Skivbolaget vill beskriva Northern Indians som countryfolkpop med poprefränger och på några låtar är det ganska uppenbart. "Talk to me", med klara George Harrison-referenser, och "Chasing ghosts", poppärla men kanske lite för konventionell för min smak, är exempel på det.
Men "The great escape" har mer variation än så. Från enkla avskalade singer/songwriter-låtar som "Just like Tokyo", med en ekande elgitarr som överraskning, till större konventionella arrangemang som "You and I together" finns det en genomgående naturlighet i soundet som gör albumet så homogent. Och däremellan pendlar materialet åt både bluegrass, "We can't win", och en lättsammare form av blues, "Bad city blues".
I albumets bästa stunder hittar jag parallellerna med klassisk countryrock. "Heartbeats" kombinerar Eagles-influerade körer med ett typiskt Neil Young-tempo och avslutningslåten, titellåten, skulle i bästa fall kunna vara en outtake från Eagles första skiva...
/ HÃ¥kan
Feber #3: juni 1991
1. WILMER X
2. Vem är ART FEIN?
3. THE CRAMPS Peppermint Lounge
4. Rock innan rock blev rock
5. STEVE YOUNG
6. RY COODER
7. TOWNES VAN ZANDT
8. JIMMIE DALE GILMORE
9. THE BLUE RIDGE RANGERS
10. Tio välmatade jukeboxar på platta
11. ROLLING STONES på radio
12. ROLLING STONES inspelningar som aldrig gavs ut
13. SLIM GAILLARD
14. CHARLIE FEATHERS
15. Plattor för samlare...
16. ...och för fattiglappar
17. OTIS RUSH
18. OTIS RUSH i mitt hjärta
19. JAMES CARR
VI ENTUSIASTISKA LÄSARE VISSTE DET INTE OCH JAG TROR INTE ATT Lennart Persson heller var medveten om det just då men Feber #3, som kom på sommaren 1991, blev den sista tidningen som Lennart gav ut. Med tanke på att det "bara" var ett drygt år sedan senaste numret trodde vi nog allmänt att utgivningstakten för Feber-tidningarna hade blivit stabilt och långsiktigt. Och #3 blev ett matigt (92 sidor!), otroligt läsvärt (se innehållet ovan!) och mycket underhållande nummer (från Wilmer X via Townes Van Zandt och Rolling Stones till James Carr!).
Tidningen var dock försenad, Lennart hade utlovat den till vintern innan, och ska jag så här långt efteråt spekulera i den kommande nedläggningen så hade layoutkillen Bo Zadig precis hoppat av och tidningen var kanske inte lika "snygg" som tidigare. Lennart fick själv klippa och klistra ihop det här numret, tillsammans med Larm-proffset Staffan Solding, och erkänner öppet den simpla layouten. Numera har jag också Staffans ord på det.
Vi läste inte Larm och sedan Feber för den snygga ytan utan för det gränslöst intressanta innehållet. Men omslagsbilden på Nisse Hellberg är mycket vacker och är en fin ingång till Lennarts kompletta genomgång av Wilmer X-historien och intressanta noteringar om varje skiva från 1980 till 1991. Med Nisses kommentarer som en röd tråd och från många andra Wilmer-relaterade personer genom åren.
Dessutom innehåller det sista Feber-numret en gratisvinylsingel med, naturligtvis, Wilmer X. En högklassig poprockig "Eld mot eld", en outtake från "Klubb Bongo"-inspelningarna 1989, kopplad med en liveversion av Slim Harpos "Dream girl blues" inspelad i januari 1991 där Nisse kompas av Buckaroos.
Feber #3 är naturligtvis Lennarts nummer men han har också fått hjälp med skrivandet av flera personer. Vännen Mats Olsson har skrivit en artikel om rockboksförfattaren, skivproducenten, managern och tv-showpresentatören Art Fein. Och Fein själv har bidragit med en text om de amerikanska artisterna som var rock långt innan Elvis och Jerry Lee. Som exempelvis Wynonie Harris, Louis Prima och Amos Milburn.
Micke Widell har skrivit dubbelartikeln om Rolling Stones där han har grävt bland radioinspelningar och outgivna studioinspelningar på bootlegs. Den senare artikeln täcker åren fram till 1970 och Widell utlovar en artikel om låtarna från 70- och 80-talen i nästa Feber-nummer. Som ingen fick i sin hand...
Några andra som bidrar till sista Feber-numret är Jan Aghed (om Townes Van Zandt), Gert-Olle Göransson (om Slim Gaillard), Bo Sandell (om gamla country- och r&b-skivor med högt samlarvärde) och bluesexperten Staffan Solding (om Otis Rush). Till den sistnämnda artikeln har Sven Zetterberg lagt till en lista med sina tio favoritlåtar med Rush.
Resten av tidningen är Lennart Perssons verk där de skriftliga höjdpunkterna avlöser varandra. Med den inledande 20 sidor långa genomgången av Wilmer X:s historia och skivkarriär som ett oöverträffat dokument.
Utöver Lennarts rejäla artiklar om Steve Young, Jimmie Dale Gilmore, Blue Ridge Rangers, Charlie Feathers och James Carr har han också skrivit några mer kortfattade noteringar om Ry Cooders liveskivor, Townes Van Zandts skivor, tio ovärderliga coverskivor och återutgivna prisvärda countryskivor.
Svensk rockjournalistik när den var som bäst.
/ HÃ¥kan
Ärlig och värdig rock
1981 fick X-Models en jättehit med "Två av oss" som resulterade i debutalbumet "Hemligheter" innan de sommaren 1982 gav sig ut på en folkparksturné.
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 24/8 1982.
X-MODELS
THE ALICE
Brunnsparken, Örebro 23 augusti 1982
I Örebro känns det säkert annorlunda att spela för X-Models. Här spelade de för första gången utanför Stockholm och har också många trogna fans här av vilka många hade letat sig ut till Brunnsparken i fredagskväll. Mindre än ett år efter sitt genombrott befinner sig X-Models på sin första intensiva folkparksturné.
Säsongens sista Allehanda Rock inleddes med ett förband, Örebrogruppen The Alice (före detta Alice Band), som spelade tidlös rockmusik befriad från alla gällande trendstämplar.
De är ett av Örebros mest rutinerade band och tillhör generationen innan alla punk- och källarband som växte upp. Gruppen harskippat klaviaturerna och trimmat ner soundet som blivit distinkt och slagkraftigt.
På en dryg halvtimme bjöd de på välkonstruerade rocklåtar, samtliga på svenska, och många smakprov från ett kommande album. Lyckas de lika bra med soundet i studion kan skivan bli en mycket intressant albumdebut.
I X-Models fall är det tufft att mindre än ett år efter sitt genombrott med "Två av oss" turnera i parkerna. Med bara debutalbumet plus några singlar i bagaget var repertoaren starkt begränsad. Det var därför ingen överraskning att X-Models framträdande var under en timme långt inklusive extralåtar.
Om repertoaren kändes tunn, och fick drygas ut med några mycket väl valda pop- och rockklassiker, så var bandet bakom blickfånget, ex-modellen och sångerskan Efva Attling, en mycket stor överraskning. Ett tätt och vältrimmat (Örebrokonserten var sommarens näst sista för gruppen) kompband som övertygade.
På skiva gör X-Models ett snällt och oskyldigt intrycks men gjorde live en imponerande insats som åtminstone liknar ärlig och värdig rockmusik utan att skapa total extas bland fredagskvällens ungdomliga publik.
Efva Attling, sång
Ã…ke Holmberg, keyboards
Ricky Johansson, bas/sång
Pelle Sirén, gitarr
Åke Sirén, trummor
/ HÃ¥kan
Ny anekdot om Lennart Perssons Feber
På måndag avslutar jag vårens genomgång av Lennart Perssons rocktidningar Larm och Feber. Då dissekerar jag det tredje och sista Feber-numret, med bland annat en heltäckande Wilmer X-artikel, där Lennart hade layoutproblem. Gamle Larm-medarbetaren Staffan Solding ryckte in och hjälpte Lennart och förklarar i brevet jag fick i veckan hur de tillsammans praktiskt löste det:
Hej HÃ¥kan,
En ögonblicksbild från när vi satte ihop Feber nummer 3.
Precis som Lennart skriver i ledaren var han utan layoutare till nummer 3. Bo Zadig hade fullt upp med annat. Lika var det med Bengt Lander. Båda hade varit ständiga layoutare under LARM- och Feber-skapandet. Här stod han nu utan hjälp. Jag var informationschef med uppdraget att skapa en personaltidning. Därför hade jag, förutom elementär kunskap i layout, också den utrustning som behövdes vid den tiden: ljusbord, vaxmaskin och färdiga mallsidor. Jag kunde också räkna bildmått.
Lennart hade en idé om hur layouten skulle vara, som skiljde sig från både nummer ett och två. Med detta som utgångspunkt tillbringade vi en helg på mitt kontor. Klippte spalter, måttade bilder, vaxade och monterade, efter bästa förmåga. Enkelt, kanske simpelt, men klara blev vi.
Sidan 2 – 3 är ett typiskt misstag som vi inte såg förrän efter tryck. Våra anvisningar till tryckaren var inte tydliga nog. Bilden skulle falla ut på sidan tre naturligtvis. Vi brydde oss inte om att paginera sidorna. För pilligt att göra i efterhand. Många sidor blev det ju. Nej, vi buntade ihop dem i den ordning de skulle komma och i väg till tryckeriet.
Där slutade vår produktiva tid tillsammans, Lennart och min. Det som en gång startade med att vi Lund 1970 diskuterade att göra bluesprogram för radion. Det blev 13 program i Mera Blues om bluesens historia med Lennart, som sedan försvann till popvärlden och Christer Svensson till Bibliotekshögskolan. Jag fortsatte med Mera Blues ytterligare 17 år. Vårt umgänge och musikutbyte fortsatte många år efter Feber nummer 3 i juni 1991 fram till i maj 2009. Då slocknade en 40-årig vänskap. En stor musikkunskap och inspirationskälla försvann. Lennart bar en ständig feber som brann för bra musik.
Ha det bra.
Staffan
/ HÃ¥kan
Covers: The Inmates
THE INMATES: Meet the Beatles (Mute, 1987)
Engelsk r&b-influerad rockmusik och Beatles är väl inte riktigt någon logisk eller naturlig kombination. Och kanske just därför har Inmates covers med några udda Beatles-låtar resulterat i en alldeles utmärkt liveskiva - och coverskiva.
Inmates startade på 70-talet och var väl musikaliskt på samma våglängd som Dr Feelgood med sin riviga rockmusik. Och i fronten hade Inmates sångaren Bill Hurley som sångmässigt inte stod långt efter Lee Brilleaux. Däremot hade Inmates inte alls samma kommersiella dragningskraft och på 80-talet lämnade Hurley, med dåligt självförtroende, ett pressat band men 1986 var han tillbaka vid mikrofonen hos Inmates.
Lagom till 20-årsjubileet av Beatles epokgörande album "Sgt Pepper" blev Inmates lite oväntat inbjudna till en tillställning i Paris för att tolka Beatles-låtar. Det slutade så lyckligt att liveinspelningarna gavs ut senare samma år och måste anses vara en av höjdpunkterna i bandets skivkarriär.
I den stora konsertlokalen i den stora parken Parc de la Villette 20 juni 1987 spelade Inmates in konserten med rutinerade Vic Maile (Godfathers, 999, Lew Lewis, Motörhead, Pirates, Tom Robinson Band och Dr Feelgood) som producent. Och det låter verkligen live när bandet med Hurley i spetsen stångar sig fram bland många tidiga Lennon-McCartney-låtar.
I urval är ju inledningslåtarna rent sensationella men de ger den anonyma albumlåten "Little child" och den mer än snälla singel-b-sidan "I'll get you" helt nya och intensiva behandlingar.
Man kan på sätt och vis beskriva soundet på skivan/konserten som att Rolling Stones tolkar Beatles och på en låt, "I wanna be your man" (som Stones gav ut på singel hösten 1963), är det ju relevant. Dock överträffar Inmates Stones-soundet från 1963 med hästlängder.
På cd-återutgivningen av "Meet the Beatles" har låtinnehållet utökats med sex låtar, från lika energiska tolkningar av "Get back" och "I'm down" till malplacerade balladen "Hey Jude". Men också några covers med Inmates-relation.
Inmates har givit skivan en titel efter ett amerikanskt Beatles-album men det är lite gulligt att de påpassligt stoppat in bilden på ett Granny Smith-äpple på skivomslaget.
A1 Little Child (John Lennon-Paul McCartney) 3:00
1963. Från albumet "With the Beatles".
A2 I'll get you (John Lennon-Paul McCartney) 2:55
1963. B-sida ("She loves you").
A3 She's A Woman (John Lennon-Paul McCartney) 3:25
1964. B-sida ("I feel fine").
A4 You Can't Do That (John Lennon-Paul McCartney) 2:55
1964. B-sida ("Can't buy me love").
A5 Day Tripper (John Lennon-Paul McCartney) 3:00
1965. B-sida ("We can work it out").
B1 Back In The USSR (John Lennon-Paul McCartney) 2:47
1968. Från albumet "The Beatles".
B2 We Can Work It Out (John Lennon-Paul McCartney) 2:38
1965. Singel.
B3 I Wanna Be Your Man (John Lennon-Paul McCartney) 2:16
1963. Singel med The Rolling Stones.
B4 Sgt. Pepper's-Lonely Hearts Club Band (John Lennon-Paul McCartney) 1:48
1967. Från albumet med samma namn.
B5 Birthday (John Lennon-Paul McCartney) 2:25
1968. Från albumet "The Beatles".
B6 I Saw Her Standing There (John Lennon-Paul McCartney) 3:04
1963. Från albumet "Please please me".
/ HÃ¥kan
Feber #2: april 1990
1. The story of JAMES BROWN
2. 70-talets verkliga popklassiker
3. HUMAN SWITCHBOARD
4. Konsumentguide: THE SAINTS
5. FLAMIN' GROOVIES
6. LOUIE LOUIE ORTEGA
7. HIGH SHERIFF RICKY BARNES
8. Lost in the blåst
9. CURTIS MAYFIELD
10. GARY GLITTER
11. DELBERT McCLINTON en gammal hjälte
12. Jazz är farligt - Göranssons favoriter
13. SYD STRAW och andra gräddfärgade hästar
14. EARL KING
FEBER HADE, PRECIS SOM LARM, INGEN EXAKT UTGIVNINGSTAKT och det kunde vara mer eller mindre många dagar (eller år...) mellan tidningens nummer. När Lennart Persson lanserade tidningen 1981 hade han ett önskemål, inte ett löfte, med två välmatade nummer per år. Men när Feber äntligen var ett faktum hösten 1983 med #1 hade han sänkt ambitionsnivån och meddelade att "nästa nummer kommer när det kommer". Det tog mer än sex år...
I den personliga texten på sista sidan i det nya Feber-numret vill Lennart inte gå in närmare på anledningarna till dröjsmålet. Men berättar optimistiskt att det finns förutsättningar för att tidningen ska komma ut med åtminstone två nummer per år. Vi får se hur det blir med den saken.
Den tidigare ambitionsnivån med en välmatad Feber var däremot ren och skär verklighet. Feber #2, med sina 84(!) sidor, innehåller inte bara ett stort antal artiklar. De är i många fall mycket omfattande, genomarbetade, direkt uttömmande och mycket intressanta om artister eller grupper som det inte skrevs om i någon annan svensk media.
Lennart P står själv bakom tidningens tyngsta material. Från James Brown och The Saints till Flamin' Groovies och Delbert McClinton lägger han ut texten på ett underbart och mycket läsvärt sätt. Text som lockar till lyssning och lyssning som lockar till läsning.
Brown-texten inleds med en beskrivning av en konsertfilm från 1965 och sedan följer hela hans historia fram till då Lennart skrev texten och James Brown samtidigt satt i fängelse.
Chris Bailey som ÄR The Saints pryder omslaget på tidningen och i en 16 sidor lång artikel presenteras gruppens hela diskografi parallellt med en intervju med Bailey. Alla skivorna från 1976 till 1990 får en rejäl genomgång med förklaringar. Sist av alla skivor är den 7"-singel som följer med Feber-tidningen. En split-singel med Saints och Eldkvarn ("Flickornas pris"). Saints låt "It's only time" finns på albumet "A little madness to be free" men den här versionen är inspelad för filmen "Young Einstein" men tidigare aldrig utgiven.
Den långa och spännande artikeln om Flamin' Groovies är resultatet av två intervjuer med Roy Loney och han som skulle ersätta honom 1971, Chris Wilson. Historien om bandet och deras skivor har därför blivit komplett och intressant in i varje detalj.
Lennart har även intervjuat Delbert McClinton och har följt hans långa karriär upp och ned under många decennier. Artikeln är sedvanligt illustrerad med en mängd skivomslag och etiketter.
DEN NÅGOT KORTARE ARTIKELN/INTERVJUN om och med Louis Ortega är också Lennarts verk. Där får Louie berätta om hela sina karriär från Louie & the Lovers till Doug Sahm.
Lennart är också delförfattare till två artiklar i Feber #2. Under rubriken "70-talets verkliga popklassiker" har han tillsammans med Per Hägred plockat ut de bästa poplåtarna från 70-talet som inte alltid är allmänt kända eller ens utgivna på singel. Lennarts val av bland annat Big Star, Nils Lofgren, Kursaal Flyers, The Nips, The Records och Richard Lloyd är ju otroligt spännande. Men Pers blandning av Legend, Flamin' Groovies, Grin, Warren Zevon och Nick Lowe är ju inte heller så dum.
Lennarts samarbete med Staffan Solding tillhörde gamla Larm-tidningens toppar och här kommenterar paret tillsammans tjugo av Earl Kings bästa inspelningar. Earl King var en bluesartist från New Orleans och urvalet här täcker in åren från 1954 till 1981.
Som vanligt var det åtskilliga fler skribenter som bidrog till ett Feber-nummer. Hägred skriver om amerikanska Human Switchboard, Mats Olsson har träffat countryartisten High Sheriff Ricky Barnes i Columbus, Jan Elvsén har skrivit om Syd Straw och gruppen Golden Palominos och Jan Gradvall är mannen bakom en initierad genomgång av Curtis Mayfields skivkarriär över nio sidor.
Och så har vi det här mysteriet med Gary Glitter... I Feber #1 uttalade Lennart sin beundran för Glitter och hans musik och i den nya Feber-tidningen är det Nisse Hellbergs tur att beskriva sin totala hängivelse för idolen Glitter som fick "pulsen att slå fortare och nackhåren resa sig" och han har valt ut sina fem bästa singelfavoriter med karln. Det här var många år innan Glitter åtalades för pedofili och fick ett långt fängelsestraff.
/ HÃ¥kan
Lennart Persson (1951-2009)
Just idag, när jag alldeles strax ska publicera detaljerna kring Feber-tidningens andra nummer, är det exakt sex år sedan, 2009, som Lennart Persson så sorgligt och tragiskt dog. Det var en hård och hänsynslös cancer som tog Sveriges bäste musikjournalist ifrån oss. I samband med dödsfallet rapporterade jag på den här sidan i flera dagar och länkade till många ömsint skrivna hyllningsartiklar, 19 maj, 21 maj och 24 maj. Några länkar är brutna i de artiklarna men en majoritet fungerar. Dock saknas min vän Magnus Sundells varmt personliga minne av sin vän Lennart i www-världen så den ligger som en bild här i slutet.
Själv har jag sparat två av de viktigaste minnesartiklarna i fysisk form som papperstidningsklipp (se ovan), Mats Olsson och Jan Gradvall, men de finns fortfarande i fungerande länkar, se 24 maj-artikeln.
/ HÃ¥kan
Covers: Booker T & the MGs
BOOKER T. & THE M.G.'S: McLemore Avenue (Stax, 1970)
I min "Covers"-kategori finns sedan tidigare några artister som ägnat hela skivor åt samma artist eller grupp. Bob Dylan är det vanligaste valet men även Joni Mitchell, Robert Johnson, Loretta Lynn och Townes Van Zant har hyllats i sin helhet på en coverskiva. Men jag har fortfarande inte sprungit på någon artist som ägnat hela skivan åt uteslutande Beatles-låtar. Det finns naturligtvis exempel men respekten är kanske för stor för det materialet?
Nu tar vi igen det förlorade konceptet för fullt på ett och samma album. Bara ett halvår efter Beatles "Abbey Road"-skiva gav amerikanska instrumentalbandet Booker T & the M.G.'s ut sin version av samma album. De har alltså hämtat sina covers från samma originalskiva men man kan knappast beskylla Booker T och hans kompisar för att rakt av kopiera låtarna.
Dels är det här en nästan uteslutande instrumentalskiva och Booker T-bandet spelar låtarna i en helt annan ordning i tre långa medleys (se nedan) där de delvis kombinerat låtarna på ett annat sätt än Beatles gjorde. Och dels har de helt sonika trollat bort två låtar, "Oh! darling" och "Maxwell's silver hammer" från sin version av "Abbey Road".
Jo, det förekommer faktiskt lite sång på skivan. På "The end" där någon(?), jag gissar Booker T Jones, sjunger hela (korta) texten och på slutet av "Come together", om vi ska kalla det sång, nämns titeln vid några upprepade tillfällen. I övrigt är det främst bandets och Booker T Jones klassiska orgelsound som spelar den musikaliska huvudrollen på skivan. Med viss hjälp från bandets gitarrist Steve Cropper. Övriga musiker i bandet är Donald "Duck" Dunn, bas, och Al Jackson, trummor.
Titeln på albumet syftar, på motsvarande samma sätt som Beatles, till gatan där inspelningen av skivan är gjord. I det här fallet är adressen 926 East McLemore Avenue i Memphis, Tennessee där både skivbolaget Stax och deras studio låg från 1959 till 1979. Efter tio års vanskötsel revs byggnaden av the Southside Church of God in Christ 1989. Drygt tio år senare byggdes Stax Museum of American Soul Music på samma plats och öppnade 2003. En exakt kopia av originalbyggnaden där man på museet kan få uppleva Stax-historien i synnerhet och soulmusikens historia i allmänhet i olika program och event.
På omslaget till skivan ville Booker T och bandet även visuellt hylla The Beatles genom att på framsidan gå över gatan på rad fast här fanns inget uppmålat övergångsställe och alla har skor på sig... Även baksidan på omslaget påminner om original-"Abbey Road" där en tjej på ett suddigt fotografi passerar gatuskylten. Precis som på originalet förekommer ingen titel på framsidan förutom gruppnamnet inkopierat i en liten skylt på andra sidan gatan.
Under hela 60-talet var Booker T & the M.G.'s Staxs officiella husband som spelade i bakgrunden på mängder med skivor med bland annat Wilson Pickett, Otis Redding, Sam & Dave, Rufus Thomas och Johnnie Taylor. Men producerade också egna skivor under eget namn och fick 1962 sin första stora hit med debutsingeln "Green onions". På slutet av 60-talet fick de ytterligare några hits med "Soul limbo" och "Time is tight".
Under senare delen av 60-talet gav gruppen ut rikligt med album, ofta två per år, och det förekom flera Beatles-låtar på de skivorna, bland annat "Lady Madonna", "Michelle" och "Eleanor Rigby".
"McLemore Avenue" inleds lite snällt och avslappnat med "Golden slumbers" enligt Easy Listening-mallen men intensiteten ökar och ibland också ambitionen att bjuda på nya överraskande grepp. Exempelvis inleds "Here comes the sun" med ett plastigt syntintro och pianot i början på "Something", enda låten som inte inkluderas i något medley, ger den låten en helt annan prägel.
Det avslutande 10:39 långa medleyt på skivans andrasida har en stegrande och fascinerande prägel där "I want you, she's so heavy" är en mustig och fin final på hela skivan.
LÃ¥tarna:
Side one:
1. Medley: "Golden Slumbers", "Carry That Weight", "The End", "Here Comes The Sun", "Come Together" - 15:48
2. "Something" - 4:09
Side two
1. Medley: "Because", "You Never Give Me Your Money" - 7:26
2. Medley: "Sun King", "Mean Mr. Mustard", "Polythene Pam", "She Came in Through the Bathroom Window", "I Want You (She's So Heavy)" - 10:40
/ HÃ¥kan
Inte ett vettigt ord
Olle Ljungström hade under hösten 1995 givit ut sitt tredje soloalbum, "Tack", och i kompbandet under turnén fanns förutom Lars Halapi, som jag nämner i recensionen, också basisten Jerker Odelholm.
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/12 1995.
OLLE LJUNGSTRÖM
Ritz, Örebro 20 december 1995
Finnes: Svensk popartist med särpräglad röst och många melodiska mästerverk på sitt samvete.
Sökes: En verbal stylist som kan få artisten att säga något vettigt mellan låtarna.
Det var med andra ord med mycket splittrade känslor jag lämnade Ritz i onsdagsnatt. Efter en Olle Ljungström-konsert fylld av starka låtar, ett musikaliskt gott uppträdande och ett habilt kompband.
Men det fanns mycket i övrigt att önska sig för att kvällen så här i efterhand ska betraktas som fulländad.
En artist som mellan låtarna ideligen ursäktar sig med att inte vara Eva Dahlgren och i någon sorts kompensation levererar skämt på kiss- och bajsnivå.
Under tiden, både i och mellan låtarna, avverkade samma artist ett halv paket cigaretter som också tyder på en viss nonchalans i sitt yrkesutövande.
Synd på en artist som gjort en av årets bästa svenska skivor, om ni frågar undertecknad.
Live dunkade det betydligt kraftfullare och dessbättre sjöng Olle tydligare än han pratade. I låtar som lämnade plats för den gitarrdominerade kompgruppen i allmänhet och Lars Halapi i synnerhet.
Halapi höjde sig i flera avseenden över resten av scenfolket med sina både intensiva och ömsigna gitarrinsatser.
Med tyngdpunkten av repertoaren hämtad från senaste skivan med gamla höjdare strategiskt utplacerade blev konserten, musikaliskt alltså, en njutbar upplevelse på ett tämligen trångt Ritz.
När det sedan blev dags att lämna scenen gjorde Olle det på ett kungamässigt och bejublat sätt.
Mitt i låtarna tackade han för sig och lät övriga bandet sätta punkt. Effektfullt.
Lika gudomligt var som sagt inte konserten med Olle Ljungström i sin helhet men han är nu också känd för snygga sortier.
/ HÃ¥kan
BOX #2 PHIL SPECTOR
PHIL SPECTOR: Back to mono (1958-1969) (Phil Spector Records/ABKCO, 1991)
ALDRIG NÅGONSIN, VARKEN FÖRR ELLER SENARE, har gränsen mellan geni och galning varit så hårfin som i Phil Spectors fall. Länge hade vi våra misstankar, från spektakulära skivinspelningar på 60-talet via skottlossning i studion till misshandel och hot i den privata sfären, och efter de dödande skotten mot Lana Clarkson i Spectors hem 3 februari 2003 råder det inte längre någon tvekan. Den så kallade demonproducenten har lekt med skjutvapen en gång för mycket och passerat gränsen till galenskap med stor marginal.
Ändå kan jag aldrig förringa eller glömma Phil Spectors musikaliska historia och hans genialt spektakulära sound med massor av otroliga hits som följd. Och i "Back to mono"-boxen återfinns alla de oförglömliga ögonblicken som nu tillhör den ädlaste formen av pophistoria.
Ännu en gång, förra tillfället hette "Hitsville" och var en sammanfattning över Motowns musikaliska historia, kan jag stolt presentera en cd-box med en rad olika artister som i samtliga fall har namnet Phil Spector gemensamt. Med musik som gav det hitmässiga 60-talet en skarp och väldigt personlig profil.
Lite slarvigt påstår jag här ovanför att boxen bjuder på alla Phil Spectors stora ögonblick i pophistorien men även på en så omfattande samling som den här, 60 låtar på tre cd plus hela det klassiska julalbumet från 1963, finns det givetvis begränsningar i urvalet och bara det allra bästa och mest intressanta får plats.
Av alla kända och betydelsefulla skivproducenter, kategorin är full av namn som George Martin, Mickie Most, Shel Talmy, Rick Rubin, Glyn Johns, Tony Visconti och Nick Lowe för att bara nämna några, vill jag nog sätta den otrolige visionären Phil Spector främst. Under sin riktiga storhetstid, vars årtal finns med i rubriken på boxen, skapade han som ingen annan ett eget underbart sound, gränslöst dramatiska arrangemang och hade som låtskrivare även en magisk penna.
Phil Spector var som människa på sätt och vis större än musikhistorien och det var inget som han själv drog sig för att berätta. Hans övertygelse om sin egen storhet gjorde att han omgav sig med livvakter, hade ett starkt och farligt vapenintresse och en allmänt snedvriden världsuppfattning.
Hur sorgligt, allvarligt och katastrofalt det än har slutat i Phil Spectors privata liv, just nu avtjänar den 75 årige Spector 19 års fängelse för mord, så är hans insatser i popmusikens tjänst på 60-talet obestridliga.
I 59 av boxens 60 spår är det skivproducenten Phil Spector som spelar huvudrollen men på det inledande spåret, "To know him is to love him" med The Teddy Bears, är han artist i en trio som framför hans låt till minnet av sin pappa. En i högsta grad medioker låt som på inget sätt avslöjar Spectors fortsatta karriär som demonproducent.
Inte heller på de följande låtarna, med Curtis Lee, Paris Sisters, Ray Peterson och Gene Pitney, hörs några genialt personliga grepp. Ändå nådde Curtis Lees "Under the moon of love" framgångar på vårt Tio i Topp. Det är först hösten 1961 när Spector har hittat sin första flickgrupp, The Crystals, och skapat sitt eget skivbolag (Philles) som popformatet har slipats till och inom några år ska bli världens mest berömda popsound.
SPECTOR VAR TIDIGT UTE OCH VAR REDAN ETABLERAD SKIVPRODUCENT och skivbolagsägare som 21-åring. Det var innan The Beatles 1962 gav ut sin första professionella singel, "Love me do". 1963, som får betraktas som Beatles genombrottsår, släppte Spector de legendariskt klassiska singlarna "Da doo ron ron" med Crystals och "Be my baby" med The Ronettes. Och den fantastiska men inte fullt lika kommersiellt framgångsrika "A fine, fine boy" med Darlene Love.
Singelformatet med låtar kring tre minuter långa var Spectors idealformat men 1963 gav han ut ett album som med tiden skulle betraktas som oförglömligt, julskivan "A Christmas gift for you" där alla artisterna ger de traditionella jullåtarna Spector-laddade arrangemang. Fast just 1963 hade skivan svårt att nå ut i ett USA som var lamslaget av sorg efter John F Kennedy-mordet samma dag som albumet släpptes.
Hela julskivan ingår i cd-boxen och har blivit ett återkommande inslag i jultraditionerna i mitt hem. Innan cd-box-varianten släpptes 1991 spelade jag återutgivningen från 1972 som gavs ut av Apple Records. Dessutom missar jag sällan Darlene Loves uppträdande på Letterman Show där hon live framför julskivans enda nyskrivna låt, den fantastiska "Christmas (baby please come home)", tillsammans med Paul Shaffers kraftigt förstärkta husband och stor kör. Här ser och hör ni den senaste och kanske sista upplagan från i vintras.
Darlene Love, ja. Vackert namn (född Darlene Wright) och en förförande kraftfull stämma för en sångerska vars karriär blev lite undanskuffad i Spectors stall av artister. Hon sjöng på flera Crystals- och Bob B Soxx-låtar utan att få någon credit, gav aldrig ut något eget album under Spector-epoken och hennes singlar under eget namn hamnade ofta i skuggan fast de ibland, ovannämnda "A fine, fine boy" är ett gyllene exempel, var av suverän kvalité.
Jullåten skrev Spector tillsammans med låtskrivarparet Jeff Barry/Ellie Greenwich och under storhetstiden samarbetade han väldigt ofta med ett team, exempelvis Barry Mann/Cynthia Weil, Gerry Goffin/Carole King, Vinnie Poncia/Peter Andreoli och mot slutet Toni Wine/Irwin Levine, och är man som undertecknad nästan besatt av namn innanför parenteser är det en ren fascination att läsa låtskrivarnamn i den här boxen.
SAMMANSTÄLLNINGEN AV LÅTARNA I DEN HÄR BOXEN är strikt kronologisk efter inspelningsdatum, inte utgivning, vilket ibland har gjort att Crystals- och Ronettes-låtarna trängs på varandra. Annars har sorteringen på de tre cd-skivorna blivit väldigt lyckad när skivorna inleds med "To know him is to love him", "Be my baby" respektive "You've lost that lovin' feelin'".
Sistnämnda låt, ännu en klassiker, är Spectors första samarbete med den manliga duon The Righteous Brothers, blåögd soul av bästa kvalité. Efter de stora flickpopframgångarna började han snegla utanför sitt koncept och fann först killarna Bill Medley och Bobby Hatfield och sedan det äkta paret Ike & Tina Turner. Artister med flera år långa karriärer bakom sig men med få eller inga kommersiella framgångar. Med Spector som guide fick Righteous Brothers många hits men samarbetet med Ike & Tina slutade oförklarligt i totalt kommersiellt fiasko.
"River deep mountain high" är en av tidernas största popmästerverk men floppade fullständigt i USA (88), likaså i Sverige där den hamnade på Tio i Topps 15:e plats men i England lyckades den klättra till 3:e plats. Men den framgången räckte inte för att trösta Phil Spector som bränd, knäckt, besviken och förbannad tappade lusten på popmusik. Ett drygt år senare, 1967, la han ner skivbolaget och drog sig tillbaka.
Men två år senare var han plötsligt tillbaka där han i ett samarbete med skivbolaget A&M gav ut skivor med The Ronettes och The Checkmates, Ltd. Där singlarna "You came, you saw, you conquered" respektive "Love is all I have to give" och "Black pearl" får representera slutet på Phil Spectors 60-tals-era.
"Back to mono"-boxen innehåller några tidigare outgivna spår som med sin kvalité ytterligare understryker att Phil Spectors flow under de här 60-talsåren var av ganska exklusiv prägel. "This could be the night" och "Paradise" (båda skrivna tillsammans med en ung Harry Nilsson), med The Modern Folk Quartet respektive The Ronettes, och den sena Ronettes-låten "I wish I never saw the sunshine" är fina exempel på det.
60 låtar Phil Spector-relaterat material berättar ändå inte hela hans musikaliska historia. Som exempelvis låtar från hans egen karriär som artist (under namnet Phil Harvey), tidiga produktioner med obskyra namn som Greg Connors, Kell Osborne och Billy Storm, några tidiga Johnny Nash-singlar, originalversionen av "Twist and shout" med The Top Notes och Bonnie Jo Masons "Ringo, I love you"-singel. Läge för en Spector-box med obskyrt material?
/ HÃ¥kan
Bobby Irwin/Robert Treherne (1953-2015)
Jag minns trummisen Bobby Irwin, eller Robert Treherne som han kallade sig under senare tid, bäst för hans samarbete med Nick Lowe under de senaste nästan 40 åren. Men han har under åren medverkat på många, många skivor i väldigt exklusiva sammanhang som har gjort att hans namn har etsat sig fast i mitt minne. Dessutom såg jag honom live vid ett flertal tillfällen.
Första kända samarbetet mellan Bobby Irwin och Nick Lowe är på låten "I love my label" som fanns med på skivbolaget Stiffs samlingsalbum "Bunch of Stiffs" 1977. En låt som spelades in något år innan då Lowe faktiskt hade kontrakt med United Artists men här blev det en hyllning till Stiff.
Irwin fortsatte i Stiff-sammanhang och spelade på Lene Lovichs album "Stateless" ("Bobbi Irwin") och var också del i Be Stiff-turnén hösten 1978. Blev sedan medlem i The Sinceros mellan 1979 och 1981 innan samarbetet med Nick Lowe återupptogs. Som medlem i Nicks kompband His Noise To Go fick Irwin också kompa Nicks dåvarande fru Carlene Carter, fast då hette samma band CC Riders, och spela på skivor med Carlene ("Blue nun"), Paul Carrack ("Suburban voodoo" ) och John Hiatt ("Riding with the king" ) som producerades av Lowe. Alla finns med på min 80-talslista.
Han spelade också på alldeles utmärkta skivor med The Records ("Music on both sides"), på en majoritet av låtar på Billy Bremners mycket fina "Bash!" (bland annat "Shatterproof"), Dave Edmunds ("DE7th") och faktiskt på Tove Naess London-inspelade singel "I want you (oh so bad").
Lowes kompband bytte namn till Cowboy Outfit, Irwin spelade på Lowes samtliga 80-tals-album men också på skivor med Paul Carrack, Martin Belmont och Geraint Watkins. Irwin följde med Lowe in i 90-talet, bytte samtidigt efternamn till sin mors flicknamn, Treherne, och blev trogen Lowe på varje album fram till idag, från "The impossible bird" (1994) till "Quality street" (2013). På de två senaste Lowe-albumen var Trehern förutom trummis också producent. På "At my age"-albumet (2007) skrev Treherne låten "I trained her to love me" tillsammans med Lowe.
Från 1999 och framåt spelade Bobby Irwin också flitigt med Van Morrison både på skiva och scen och gästade också på ett par Bryan Ferry-album under 2000-talet.
Irwin/Treherne var också delaktig i tre av mina bäst upplevda konserter. Först 1982 i Örebro, strax efter "Nick the knife"-skivan, året efter på Ritz i Stockholm när John Hiatt, Nick Lowe och Paul Carrack delade på scenutrymmet och nu senast på Nalen 2012 med Nick Lowe.
Bobby Irwin/Robert Treherne avled av cancer i fredags 8 maj 2015.
/ HÃ¥kan
Rutger Gunnarsson (1946-2015)
Basisten Rutger Gunnarsson spelade på samtliga ABBA-skivor, ibland delade han på uppdraget med Mike Watson, men han var mer än bara en "enkel" basist. Han skrev också stråkarrangemang till flera ABBA-låtar, bland annat "The winner takes it all", "My love, my life" och "As good as new". På "The album" står Rutger först bland kompmusikerna och har enligt omslaget skrivit stråkarrangemang till allt på skivan. Dessutom turnerade han vid upprepade tillfällen med bandet över hela världen.
Som basist var Rutger etablerad studiomusiker och tillhörde den så kallade studiomaffian, en gruppkonstellation som fick credit som just Studiomaffian på Ulf Lundell-singeln "Bergets topp" (1978). Det var Rutger tillsammans med gitarristerna Lasse Wellander, Mats Ronander, pianisterna Stefan Nilsson, Kay Söderström och trummisen Rolf Alex.
1978 spelade Rutger på Lundells "Nådens år"-album och turnerade också samma år med Lundell och han kom att göra ännu en viktig insats på en Lundell-skiva. Rutger var en inbiten discofantast, jag träffade honom backstage på en Tomas Ledin-konsert 1981 när han entusiastiskt diskuterade Bernard Edwards (Chic) basfigurer, och medverkar naturligtvis på ABBA:s mest discofierade album, "Voulez-vous". Men lite paradoxalt spelar han inte på det albumets titellåt ty den är inspelad i Miami med amerikanska musiker... Rutgers discokunskaper fick honom att rycka in när Ulf Lundells "(Oh la la) Jag vill ha dej" spelades in 5 juni 1979.
Under 80-talet fortsatte Rutger arrangera stråkarrangemang åt Ulf Lundell, exempelvis "Öppna landskap", "Vid din grind igen" och "Snart kommer änglarna att landa".
Samarbetet i Studiomaffian resulterade också i bandet som kompade duokonstellationen Wellander & Ronander, album på Polar, och när det var dags för Mats Ronander att solodebutera 1981 fanns Rutger Gunnarsson vid hans sida både på skiva och scen.
Av förklarliga skäl, ABBA-kopplingen, spelade Rutger också på Ted Gärdestads och Lena Anderssons skivor och även på Magnus Lindbergs första soloalbum, John Holms "Veckans affärer" och skivor med Björn Skifs , Tomas Ledin och Harpo. Och på skivor med bland andra Tomas Ledin Östen Warnerbring, Ann-Louise Hansson, Siw Malmkvist och Svante Thuresson. Plus massor med dansbandsplattor med Säwes, Jigs, Vikingarna, Wizex, Kikki Danielsson, Chips och Stefan Borsch.
Rutger Gunnarsson dog av okända skäl i fredags 8 maj 2015.
/ HÃ¥kan
Svettig konsert i stort format
Foto: Anders Erkman
1983 var året då Dan Hylander och Py Bäckman blev kommersiellt jämbördiga artister. Deras båda soloskivor, "Calypso" respektive "Sista föreställningen", blev försäljningsframgångar och år av ständigt turnerande tillsammans med kompbandet Raj Montana Band började ge resultat. Under höstturnén gjorde Anne-Lie Rydé entré i bandet samtidigt som hon inledde sin solokarriär.
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/10 1983.
DAN HYLANDER, PY BÄCKMAN & RAJ MONTANA BAND
Idrottshuset, Örebro 18 oktober 1983
Dan Hylander, Py Bäckman och det fantastiska Raj Montana Band har redan gjort två bra konserter i Örebro i år. Lysande men ändå otillräckliga shower där två giganter som Dan och Py aldrig kan ge sig själv full rättvisa när de delar på blott en timme. Därför var det mer än välkommet med en konsert i det stora formatet, med de stora gesterna och alla de underbara och klassiska låtarna.
Denna unika samling musikanter har växt samman under de senaste åren på otaliga turnéer. Där triumfer och succéer lugnt och metodiskt etsat sig fast i folks medvetande. Efter tisdagskvällens konsert kan jag bara konstatera att de fortsätter växa, blir bara fullkomligare.
De har nu växt ur de små konsertlokalerna och satsar på idrottshallar med akustiska problem som följd. Inledningen på gårdagskvällens konsert var katastrofal, första halvan av konserten var knappast acceptabel för att sedan lyfta till rent magiska höjder med extralåten "Willin'" av Lowell George som final.
Som skivförsäljningen har visat har Py Bäckman nu tagit steget fram och klivit upp i nivå med sin Dan. Det gäller även på scen fast förkylningsattacker inte gav varken Dan eller Py full rättvisa. En månads turnerande har slitit hårt på deras röster.
1983 gjorde både Py och Dan sina bästa skivor och låtarna därifrån dominerade givetvis konsertinnehållet men i detta mäktiga format på över två timmar fanns det även plats för överraskningar.
Greg Copelands helt akustiska "El Salvador" och Anne-Lie Rydés två sololåtar, båda för övrigt skrivna av Per Gessle. "Segla på ett moln" var en av konsertens absoluta höjdpunkter. I skarp konkurrens med höjdare som "Farväl till Katalonien" och "Höst". Den sistnämnda är, utan att ens nämna det, en vemodig tröst i den depression som alla kallar höst.
Raj Montana Bands som alltid väloljade sound var ovanligt trögstartat denna kväll men när öronen vant sig och ljudet hade funnit sig till rätta var det åter samma välbekanta känslighet i arrangemang och framförande.
Dan Hylander: gitarr och sång
Py Bäckman: sång
Hasse Olsson: keyboards
Clarence Öfwerman: keyboards och sång
David Carlsson: gitarr och sång
Ola Johansson: bas
Pelle Alsing: trummor
Anne-Lie Rydé: sång
Doctor, doctor
Brinner än
Aldrig det vi vill
Jag lever
Flyg iväg
Kristall
Maria utan man
Farväl till Katalonien
El Salvador
Sista föreställningen
Vildrosor o titlar
Cirkulera (Anne-Lie Rydé)
Till en vän?
Hellre ogräs
Bara älskande sårar
21/3
SÃ¥ dum
Vykort, vykort
Extralåtar
Segla på ett moln (Anne-Lie Rydé)
Också lördagkvällar
Solregn
Extra extralåtar
Främlingar
Höst
Willin'
/ HÃ¥kan
Covers: Nilsson
NILSSON: ...That's the way it is (RCA, 1976)
Under 70-talet hade Nilsson, Harry Nilsson (hans farmor och farfar var svenska), alla de rätta kontakterna. 3/4-delar Beatles (alla utom Paul) var nästan alltid med på hans skivor och de allra tyngsta studiomusikerna fanns automatiskt på plats när Nilsson skulle spela in. Från Jim Keltner och Klaus Voorman via gitarrister som Danny Kortchmar och Jesse Ed Davis och prestigefyllda klaviaturspelare som Dr John och Van Dyke Parks till horder av blås- och stråkmusiker, och ett helt Dixieland-blås, blir faktiskt Nilsson själv i de allra flesta fall på den här skivan den svagaste länken.
Hans alltmer sönderfallande röstresurser blev till slut både patetiska och skrattretande detaljer i hans skivkarriär. Och 1976 hade han de viktigaste åren bakom sig, "Without you"-hitlåten och det John Lennon-producerade "Pussy cats"-albumet, och den här skivan med en majoritet covers tillhör hans mindre framträdande album.
Med begränsad röst hjälper det bra med en duettsångerska, Linda Laurence från en sen upplaga av Supremes, som gör "Just one look" (som vi mest känner i Hollies version) till kanske skivans största hit.
Ingen Beatles-medlem medverkar men Ringo Starr har lite oförklarligt fått ett "A Very Special Thanks" och albumet både inleds och avslutas med en George Harrison-cover långtifrån lika luftigt och elegant som originalet.
Som vanligt leker Nilsson textmässigt vidare på den lite komiska vägen där han älskar natten och hatar dagsljuset. Och när hans egen kreativitet inte räcker till hittar han obskyra gamla 50-talscovers med än mer udda texter. "She sits down on me", om damen som har hans bild intatuerat på kroppen, och den kalypsokryddade danslåten "Zombie jamboree" gör väl skivan lite roligare men "...That's the way it is" är dock en parentes i Nilssons begränsade skivkarriär.
1. "That Is All" (George Harrison) 3:02
1973. Från albumet "Living in the material world" med låtskrivaren.
2. "Just One Look/Baby I'm Yours" (Gregory Carroll,/Doris Payne-Van McCoy) 3:17
1963. Singel med Doris Troy (Payne). 1965. Singel med Barbara Lewis.
3. "Moonshine Bandit" (Nilsson/Danny Kortchmar) 3:26
Original.
4. "I Need You" (Gerry Beckley) 3:14
1971. Från albumet "Amereica" med America.
5. "A Thousand Miles Away" (James Sheppard/William Miller) 2:50
1957. Singel med The Heartbeats.
6. "Sail Away" (Randy Newman) 3:40
1972. Singel med låtskrivaren.
7. "She Sits Down on Me" (Austin Talbot) 3:55
1956. Från albumet "Songs Dedicated to You; Bermuda Islands" med Talbot Brothers.
8. "Daylight Has Caught Me" (Nilsson/Malcolm Rebennack) 3:47
Original.
9. "Zombie Jamboree (Back to Back)" (Conrad E. Mauge, Jr.) 3:02
1953. Singel-b-sida ("Disaster With Police") med Lord Intruder.
10. "That Is All" (reprise) (George Harrison) 1:32
1973. Från albumet "Living in the material world" med låtskrivaren.
/ HÃ¥kan
Feber #1: oktober/november 1983
1. 38 osorterade för radion
2. NRBQ put down your rock and roll shoes
3. BERT BERNS I'm hanging up my heart for you
4. MARC BOLAN just a jeepster
5. DICTATORS the next big thing
6. DOUG SAHM well I guess I gotta be myself...
7. GREGORY ISAACS but still I'm dancing
8. ERICKSON CHILTON BATORS forever hear the swampbirds screaming
9. DANNY ADLER sock it to my pocket
10. Fuzzz...
11. FLESHTONES beyond the shadowline
12, Oförglömliga ögonblick i svensk pophistoria
SOMMAREN 1981 PRESENTERADE LENNART PERSSON första gången nyheten om sitt kommande tidningsprojekt, Feber. Men det var först drygt två år senare som tidningens premiärnummer nådde sina intresserade läsare. Sedan Lennart P:s avhopp som chefredaktör för Larm våren 1980, med tidsbrist som officiellt skäl men med tiden hade tidningen och antalet medarbetare växt. Med alltför många viljor att tillfredsställa tyckte inte Lennart längre att Larm var hans tidning (läs Staffan Soldings lilla beskrivning här), men han hade ändå fortsatt bidra med enskilda artiklar i Larm.
Under de här åren medan Lennart P fortfarande levererade några tunga Larm-ögonblick (Alan Prices skivhistoria i #12, John Lennons död i #13 och uppdateringen av Mickey Jupps diskografi i #16) tänkte han och planerade för nästa skrivprojekt, Feber. Ett namn, en tidning, en titel och ett tillstånd som med åren blivit synonymt med Lennart Perssons namn. Inte minst genom den legendariska musiksajten Feber som Lennart hade under drygt ett år (oktober 2000-januari 2002) tillsammans med Mats Olsson, Jan Gradvall och Andres Lokko.
Några ville kalla rocktidningen Feber för ett fanzine men var så mycket viktigare och intressant än så. Det var en produkt av Lennart Persson men inte utan hjälp. I det första numret, med en fenomenal Dezo Hoffman-bild på Jerry Lee Lewis från Englandsturnén 1958, bidrar några gamla Larm-medarbetare som Per Hägred, Jörgen Stålbrand, Ulf Lindqvist och Nils Hellberg. Plus två skribenter från det skotska fanzinet Next Best Thing, Lindsay Hutton och Mark Hagen.
Den snyggt inbjudande lätt kolorerade bilden på Jerry Lee utlovade mer än vad tidningens innehåll kunde hålla. I Lennart Perssons presentation av tidningen, på sista uppslaget, citeras ett långt stycke från Robert Palmers bok om Jerry Lee Lewis men det utlovas lite halvhjärtat en artikel i ett kommande nummer.
Däremot innehåller Febers premiärnummer en mängd välskrivna och genomgående intressanta artiklar ofta med sidoartiklar och ibland med diskografier. Lennarts långa artikel, från sidan 26 till 39, om Doug Sahm är utformad som en gigantisk diskografi skriven med hjärtat. Och en revansch för artikeln i Larm #4, som Lennart menar var en halvmesyr. Diskografin innehåller både snygga men svartvita skivetiketter och en kortare artikel om skivorna där Sahm har producerat eller gästat.
Per Hägreds presentation av NRBQ är lika omfattande med en uppräkning av gruppens covers och ett uppslag med fullständig diskografi.
Lennarts ingångsartikel är annars en liten protest mot musikurvalet i radion och presenterar 38 olika tips på mycket bättre musik. Och rubrikordet "osorterade" får en förklaring när Lennart blandar tips som Nomads, Robert Wyatt, Bluebells, Howlin' Wolf och Elvis Presley med Docent Död, Kim Wilde, Gary Glitter, Roy Brown och Mickey Jupp.
DÄR GER LENNART OCKSÅ TVÅ TIPS på Wilmer X-låtar, dels den officiella "Jag brinner"-singeln och dels flexisingeln som följer med Feber-tidningen, "Vägen till Klippan"/"Kul i kväll", där Lennart menar att Jalle Lorensson "spelar munspel som en uppretad fribrottare" på den sistnämnda låten. Jag kan lugnt hålla med när jag försöker lyssna på den fladdriga tunna plastsingeln.
Efter den Wilmer X-dängan är det passande att berätta om Nisse Hellbergs (eller "Nils" som han heter här) bidrag till Feber #1: 19 tips på "överförjävligt bra" T Rex-låtar perfekt anpassat en C60-kassett.
Ulf Lindqvists artikel om låtskrivaren och skivproducenten Bert Berns, med låtar som "Twist and shout", "Hang on Sloopy" och "Piece of my heart" på sitt samvete, tillhör också höjdpunkterna i första Feber-numret. Med extra fokus på tio oförglömliga singlar som Berns-har producerat.
Lennarts andra stora artikel i tidningen är intervjun med och historien om Danny Adler, Roogalator-ledaren och gitarristen. Han gör också en uppföljning på sin gamla artikel om amerikansk garagerock under rubriken "Fuzzz...". Han gör en genomgång av samlingsskivor, med titlar som "Pebbles", "Mind rocker" och "Flashback" i många upplagor, som följt i spåren efter den klassiska "Nuggets".
Den utlovade reggaespecialen blev en artikel om Gregory Isaacs, skriven av Lennart tillsammans med Jörgen Stålbrand och skottarna Lindsay Hutton och Mark Hagen har skrivit om New York-banden Dictators respektive Fleshtones.
Per Hägred har skrivit en gemensam artikel om Roky Erickson, Alex Chilton och Stiv Bators för att de råkar vara "kompletta galningar" och det känns kanske lite väl konstruerat.
Sistasidan i Feber #1 är ett tidningsklipp från 1966, om Shakers, som är en lagom ironisk klackspark om svensk popjournalistik på 60-talet i allmänhet och en liten attack på proggprofilen Tommy Rander som i en pratbubbla säger att "Hembränning blir vår räddning!".
/ HÃ¥kan
April 2015 på Håkans Pop
Jag tror många är som jag är i mitt internetberoende och hur jag surfar. Mer eller mindre snabbt går jag varje morgon igenom nyhetssidorna med företrädesvis musikrelaterade nyheter. Korta nyheter blir min morgonfrukost men jag springer naturligtvis även på djupare, längre och mer intressanta artiklar som jag sparar ned i mappen "Intressant" för senare fördjupning.
Till den rutinen saknar jag dock påminnelser och allt faller ofta i glömska. Det är så jag vill att ni, mina läsare, ska uppfatta det här månatliga sammandraget av Håkans Pop. Jag förstår att de längsta och tyngsta inläggen på den här sidan, och de är några stycken, är svåra att få in i det tuffa dagstempot. Därför följer nu påminnelsen om den senaste månadens skriverier på Håkans Pop.
Jag har ju, som ni kanske minns, lovat mig själv att dra ned på konsertbesöken i år men ibland går det inte riktigt att leva som man lär. April blev, fast jag valde bort mycket (Birdlegg, Wiehe/Forsberg/Plura, Sven Zetterberg, Thåström och Millencolin), en intensiv konsertmånad.
Mellan månadens första dag, Ellen Sundberg (se vänster), och sista dag, DSH5, såg jag Richard Lindgren vid tre tillfällen, i Stockholm, Örebro och Malmö (en speciell konsertkväll med betoning på annorlunda), och efter många heta tips från goda vänner missade jag heller inte The Sadies återkomst till Örebro. Sedan ramlade jag in på ett tvåårsjubilerande Örebro Saluhall förra lördagen och såg ett set med den hemlige gästartisten Birdlegg.
Håkans Pops följetonger med coverskivor (Refreshments, Black Sorrows och Louise Hoffsten) och tributeskivor (till Kurt Weill och Fjellis) rullade på som vanligt. Liksom nypublicerade gamla konsertrecensioner, Roxette 1994, Mikael Rickfors 1984, Beagle 1993 och Anne-Lie Rydé 1984.
Dessutom avslutade jag serien om Lennart Perssons epokgörande rocktidning Larm med genomgång av #16 och finalnumret #17. En avslutning som kryddades med två personliga brev, här och här, från Staffan Solding, en av hjärnorna bakom tidningen.
I min lista på bästa cd-boxar räknade jag under månaden ner till #4 (Eldkvarn) och #3 (The Byrds) men jag recenserade också två nya skivor på sidan, med David Södergrens Hot Five och lite kort om en samlingsskiva med Richard Lindgren.
Jag tog också farväl av Percy Sledge som dog i mitten på månaden.
Sedan fick ett London-besök över påskhelgen mig att gå i de rockhistoriska fotspåren i Richmond- (1, 2, 3) och Twickenham-området (1, 2, 3, 4).
Skivreleaserna under april fick konkurrens av sol, värme och uteväder och jag fastnade egentligen bara för ett album, Sufjan Stevens personliga "Carrie & Lowell". En blandning av fin Elliott Smith-pop och fantasifulla singer/songwriter-sånger. Death Cab for Cuties "Kintsugi" och Millencolins "True brew" var också trevlig lyssning men Brian Wilsons "No pier pressure" var en besvikelse trots gäster som She & Him och Al Jardine. Återföreningar kan bli patetiska magplask men Commando M Piggs comebackalbum "När dom dumma har fest" låter oväntat fräscht. Peter Puders gitarrsound är fortfarande unikt.
Även Ron Sexsmiths nya album "Carousel one" var överraskande en liten besvikelse. Efter två skivor, "Long player late bloomer" och "Forever endeavour" som båda hamnade på mina årsbästalistor, var den nya skivan oväntat blek och saknade de starka originalsångerna och coverlåten "Is anybody going to San Antone" var mer än medioker.
/ HÃ¥kan
Skivaktuella DSH5 från klarhet till klarhet
Bilder: Carina Österling
DAVID SÖDERGRENS HOT FIVE
East West Sushi, Örebro 30 april 2015
Min plats: I baren till höger om scenen.
David Södergren och hans heta kvintett, vars namn så snyggt och elegant förkortas DSH5, gjorde naturligtvis ingen besviken när de i torsdagskväll på självaste Valborgsmässoafton bjöd in till releasefest på East West Sushi.
För oss som har njutit av bandet live åtskilliga gånger under de senaste åren blev det inga stora överraskningar. Däremot stor effektivitet och ett nästan ännu tajtare sound än tidigare. Två set med givetvis albumet "Hett blod" som gemensam nämnare.
Återigen fick Åsa Bergfalk bli stand-in för Karin Wistrand som duettsjunger på skivans "Rocky Balboa".
/ HÃ¥kan
En mycket speciell konsertkväll
Foto: Benny MÃ¥rtensson
Foto: Anita Larsson
PHIL CODY + RICHARD LINDGREN
Folk å Rock, Malmö 29 april 2015
Min plats: Strax bredvid scenen till höger.
Konserter är väl som livet självt: Varken svart eller vitt. Efter den mycket udda, spontana och annorlunda konsertkvällen i Malmös skivaffär Folk å Rock var det några som högljutt protesterade mot amerikanen Phil Codys minst sagt osäkra uppträdande i onsdagskväll. Men jag vill gärna förklara bakgrund och hur amerikanen från Santa Monica inte riktigt var mogen för att stå på en scen långt hemifrån.
Den långa bakgrunden är att Phillip Allen Cody är född i Cincinatti, skivdebuterade 1996 på Jimmy Iovines etikett Interscope, spelade in ett andra album ("Big slow mover"), med Ethan Johns som producent, för samma skivbolag men fick sparken och gav ut skivan på egen hand.
Phil har under åren delat scen med Steve Earle, Jimmie Dale Gilmore och Warren Zevon och det senare samarbetet gav Phil idén att förra året spela in ett helt album med bara Warren Zevon-låtar. Den lockande insikten fick mig att resa till Malmö och Codys allra första besök i det här landet. En spelning tillsammans med Malmös svar på Bob Dylan, Richard Lindgren, som utan att ha träffat honom tidigare låg bakom den här Malmö-konserten. Kopplingen är lika enkel som okomplicerad. Richard har under sina spelningar i norra Italien sprungit på namnet Phil Cody vid flera tillfällen. De har bokats till samma typ av lokaler men inte samtidigt. Richard är dessutom stor beundrare av Codys debutalbum "The Sons of Intemperance Offering".
På sitt senaste album "Sundown on a lemon tree" sjunger Richard om Phil Cody i titellåten, "I was told Phil Cody had just passed through town". Så det fanns massor med gemensamma beröringspunkter för detta musikaliska möte, två artister som delar samma intresse.
Malmöbokningen var initierat av en italiensk bokare som utan att direkt förklara för Cody vart han skulle, satte honom på ett plan från Milano till Kastrup i tisdags där Richard träffade honom för första gången och där möter han en man som med dåligt självförtroende som är både förvirrad och osäker. Den där minst sagt förvirrade känslan blev inte direkt någon perfekt förberedelse för en konsert i ett helt främmande land inför en nyfiken men ganska omedveten publik.
Förutsättningarna blev inte bättre av att Cody drabbades av stor hemlängtan till sin fru, som för övrigt är manager åt Bonnie Raitt, som nästan resulterade i en kombination av nervöst sammanbrott och scenskräck vilket fick till följd att han dämpade sin ångest med lite vin som inte gav självförtroendet någon boost i detta prekära läge. Det var alltså inget bra utgångsläge när konserten med Richard och Phil inleddes i onsdagskväll på ett välfyllt och mycket trivsamt Folk & Rock, skivbutiken som gjorts om till konsertlokal.
Richard inledde på sitt sedvanligt rutinerade sätt med senaste skivans titellåt (med Phil Cody-textraden...) och fortsatte med kommersiellt säkra låtarna "Five pints and a wink from Gwendolyn", "From Camden town to Bleecker Street" och några Dylan-covers, "Boots of Spanish leather" och "Tomorrow is a long time".
Efter en kortare paus, med mycket övertalan, steg en nervig Phil till slut upp på scen, ville inte möta publikens ögon och var i uppenbart dålig balans för att bjuda på sig själv och sina låtar. Men ändå kramade han fram en fullt godkänd version av Zevons "Splendid isolation", några egna låtar, blueslåten "St James Infirmary" (från en helt ny studioskiva, se nedan) och till slut en av Zevons mest kända låtar, "Play it all night long" med mycket hjälp från Richard. Vid några tillfällen svek självförtroendet helt, han gav upp och tog en paus för att sedan komma tillbaka.
Det blev sammantaget en mycket speciell konsertkväll som jag sent ska glömma. Som fick några i publiken att bua och visa sitt missnöje, och kanske ska en betalande publik möjligen kunna kräva lite mer professionalitet från scen, men det var en artist som befann sig på helt fel plats vid helt fel tillfälle för att kunna leverera det han är bäst på.
Via Richard fick jag Phils senaste skivalster i min hand, minialbumet "Featherbed" (Back & Belly). Där just blueslåten "St James Infirmary" och Mark Kozeleks "Moorestown" finns med tillsammans med fyra egna låtar. En helt annan och mycket mer självsäker artist, med drag av John Hiatt i rösten, och dessutom ett komp som förgyller soundet.
/ HÃ¥kan
Lundell och hans fantastiska band
Efter den turbulenta sommarturnén 1985 fortsatte de sista inspelningarna till "Den vassa eggen" innan förberedelserna för Ulf Lundells stora höstturné satte igång. En turné med exakt samma kompband som på sommaren. Trots den tryggheten var Lundell orolig, osäker och minst sagt nervig inför turnéstarten i Falun 12 november. Med hela den svenska kritikerkåren framför Lundell fick jag med både egna ögon och öron uppleva en stor, magisk och koncentrerad revansch av nationalidolen. Jag har berättat det mesta om den premiären här.
Fyra dagar senare, i Örebro, fanns skärpan kvar fast rösten redan höll på att krackelera. Resten av turnén blev samma berg- och dalbana, där succéer blandades med skandaler, som tidigare. Någonstans surrade ryktet att det här var Lundells sista turné, jag nämner det som en parentes i recensionen, men så var inte fallet. Tre år senare, efter "Evangeline"-skivan, stod han åter på scen med ett helt nytt kompband och ett helt annat sound.
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/11 1985.
ULF LUNDELL
Ishallen, Örebro 16 november 1985
Ulf Lundells sommarturné var ingen god affär. Möjligen ekonomiskt för folkparkerna och turnéarrangören men för Ulf själv var det däremot ett nederlag. Det var en skamfilad Lundell som drog runt i parkerna under en månad.
Uppladdningen inför höstturnén har inte varit smärtfri men när Ulf nu står på scenen tillsammans med sitt fantastiska band är förvandlingen att faktum och uppträdandet skärpt och fulländat.
Så länge som jag nästan kan minnas har Ulf Lundells konserter haft en lugn, stämningsfull och ödesmättad inledning. Den här gången (den sista?) var det en explosiv start med "Aldrig nånsin din clown".
Det har diskuterats om Lundell-kompets överkvalificerade kompetens men de är onekligen också ett massivt rockband med en stor portion känsla.
Den flygande starten blev på något sätt kvällens signatur. Visst gjorde han åtskilliga ballader, främst under den något lugnare första avdelningen men aldrig med en akustisk gitarr i händerna som skett tidigare.
Höstens ballader är i år kraftfulla monster. På senaste skivan inte riktigt slagkraftiga, mer ömsinta och vackra skapelser som på scen fick sin välbehövliga ansiktslyftning.
På scen gjorde han nu de definitiva versionerna av "Inte ett ont ord", "Kyssar och smek" och även "Lit de parade" som var bättre och tyngre än på skivan.
När han dessutom presenterade en alltid omarrangerad "Bente" (kvällens äldsta låt) och "Öppna landskap", effektivt kamouflerad bakom en hymnliknande introduktion, vill jag helst glömma den andfådda och vingklippta Lundell som flaxade runt i parkerna i somras . Här var det straight och underbart.
Lundell har valt att göra om repertoaren sedan i somras då han gav några smakprov från "Den vassa eggen", den konsertens klara höjdpunkter. Hela den drygt tre timmar långa konserten var byggd på den skivan.
Titellåten låg överraskande tidigt, med mer och bråkigare gitarrer, och följdes sedan av ytterligare hela tolv nya låtar. Alla lika smakfullt utformade som på skivan men med ännu mer övertygelse. "Nytt liv", som formidabelt inledde andra avdelningens långa rad av topplåtar, är också ett lämpligt namn på denna turné jämfört med den lit de parade som genomfördes i somras.
I denna mycket uppdaterade show passade Lundells också på att göra den opublicerade "Mellan hägg och syrén", en bra låt efter samma mall som det nya materialet i övrigt. Fast Lundell redan på turnéns fjärde konsert flåsade lite mer än på premiären i tisdags imponerades jag ändå av karlns kondition där han ofta befann sig mellan gitarristerna Bark (Janne) och Sirén (Pelle).
Missödena under konserten var mer av teknisk karaktär än rent mänskliga. Det var inledningsvis ihåligt ljud och några strängar brast programenligt på Lundells (inte inkopplade?) gitarr. För ett ögonblick och några sekunder såg musikerna villrådiga ut när Ulf utan förvarning skiftade plats på "Tuff match" och Neil Youngs "Min vandrande vän", konsertens tyngsta låt.
Utan saknad hade Ulf nu skippat de överåldriga klassikerna och helt gjort om det tidigare så förutsägbara slutet. Han gjorde där flera låtar han tidigare aldrig gjort på scen. "Sanna" följdes av Dylans "Om du måste gå" och en rent sensationell version av "Innan dom stänger", en låt av stark singelkaraktär.
"Snart kommer änglarna att landa" fanns visserligen där på slutet med publik på scen och allsång. Men den följdes av en ännu mer ödesmättad och gripande ballad, "Rialto", Och vid den tidpunkten var jag helt övertygad om att änglarna HADE landat.
För första gången turnerar Lundell med samma manskap som på skivan och inte sedan Nature-tiden har han turnerat med exakt samma band på två turnéer i följd. Dessa faktorer skapade bandets inneboende styrka och kompletta framtoning.
Kapellmästaren Hasse Olsson styrde och ställde bakom sina klaviaturer, pianisten Niklas Strömstedt var bandets bäst sjungande medlem, Backa Hans Eriksson var både enorm basist och arrangör, vilden Janne Bark (var det han som uppfann sladdlös gitarr?) spelade alla gitarrer med bravur medan Pelle Sirén var en mer tillbakadragen men lika lysande gitarrist.
I denna ädla krets av musiker är jag ändå mest imponerad av Tim Werner (Werner Modiggård) , trummisen. Vilken power i hans suveränt täta trumspel och trumljudet, som gavs stort utrymme, var något av det mäktigaste jag har hört den här sidan Max Weinberg.
Ulf Lundell är för närvarande i god och fin form, bandet är det bästa han har haft och den senaste skivan har höjdpunkter som är det bästa i hela hans skivproduktion. Publiksiffran, drygt tvåtusen, var därför en stor besvikelse som indirekt hindrade konserten att nå de himmelska höjder som framträdandet i Idrottshuset för tre år sedan gjorde.
Det var alla, inklusive Hasse Olsson, Backa Hans Eriksson och Janne Bark, helt överens om efteråt.
Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Hasse Olsson: keyboards/orgel
Niklas Strömstedt: keyboards/piano och sång
Backa-Hans Eriksson: bas
Janne Bark: gitarr och sång
Pelle Sirén: gitarr
Tim Werner: trummor
LÃ¥tarna:
Aldrig nånsin din clown
Den vassa eggen
Chans
Kyssar och smek
Ryggen fri
Bente
Inte ett ont ord
I kvinnors ögon
Främmande stad
En ängel på isen
Lit de parade
Paus
Nytt liv
Glad igen
När jag kysser havet
Mellan hägg och syrén
Vi kunde ha älskat
Aldrig så ensam
En fri man i stan
Min vandrande vän (Cinnamon girl)
Tuff match
Lycklig, lycklig
Kär och galen
Öppna landskap
Extralåtar
Sanna (Sandy)
Om du måste gå (If you gotta go, go now)
Innan dom stänger
Bättre tider
(Oh la la) Jag vill ha dej
Snart kommer änglarna att landa
Extra extralåt
Rialto
/ HÃ¥kan
april, 2015
juni, 2015
| << | Maj 2015 | >> | ||||
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
| 1 | 2 | 3 | ||||
| 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 |
| 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 |
| 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 |
| 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 |
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker.
Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress.
Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt.
E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: