Blogginlägg från oktober, 2008

Ulf Lundell 31 oktober

31 oktober
Konserthuset, Helsingborg

1. Kom in kom in
2. Hungerdepartementet
3. Levande och varm
4. Snön faller och vi med den
5. Öppna landskap
6. Ryggen fri
7. Världens mitt
8. Din tid är ute
9. En bättre värld
10. Folket bygger landet
11. Evangeline
12. Odessa
13. Förlorad värld
14. Hon
15. Lär dig älska mörkret
16. Hon gör mig galen
17. Jag saknar dig
18. Lycklig man
19. Gå ut och var glad

Extralåtar:
20. Baby om morgonen
21. St Monica
22. Skaka på dom
23. Ut ikväll

Extra extralåt:
24. En eld ikväll

Min kommentar till låtlistan: Så kom då äntligen ”Öppna landskap” (från ”Kär och galen”) på höstens Lundell-turné. 80-talets, kanske tidernas, mest kända Lundell-låt gjorde just ikväll sin entré. Och tillsammans med bandet spelade han ”Odessa” (från ”Club Zebra”) för första gången
   Setlistan publiceras med benäget tillstånd av Backstage.

/ Håkan

Crosby, Stills, Nash & Young

Både som namn, grupp och företeelse är det svårt att än idag uppfatta CROSBY, STILLS NASH & YOUNG som en sammanhållen grupp. Så många soloartister och olika karriärer som de fyra namnen står för. Ändå är det en av världens största, mest berömda och mest framgångsrika kvartetter som pop- och rockhistorien känner till.
   Jag vet problemen med den här följetongen ”Favoriter” som jag inledde hösten 2008. När grupper med flera soloartister sprider ut sina karriärer så att det är svårt att hänga med i svängarna. Du kan ta så olika fenomen som The Beatles, CSNY, Brinsley Schwarz och Ducks Deluxe och du förstår att medlemmarnas namn kommer att dyka upp i flera sammanhang och på olika ställen.
   Det är inte bara svårt att bena ut släkträdet i CSNY, de har en karriär som snart uppgår till 40 år lång av ständiga uppbrott och lika ständiga återföreningar. Men om vi ska börja där det börjar så är det i december 1968 som de tre David Crosby, Stephen Stills och Graham Nash slutligen bestämmer sig för att bilda en grupp tillsammans. Rösternas unika samklang var det avgörande skälet.
   Vi den här tidpunkten hade jag ingen påtaglig koll på killarnas karriär tillsammans, varken förhoppningar eller oro. Jag hade givetvis följt Hollies under hela 60-talet. Deras långa rad av hits var både imponerande och framgångsrik men runt 1967-68 blev det tämligen klart att det var Graham Nash, i det bandet, som var mest ivrig att gå vidare och utveckla sin personlighet. Så med en månads varsel lämnade han Hollies hösten 1968 och anslöt till de amerikanska kompisarna Crosby och Stills som han då träffade för första gången redan 1966.
   Nash lämnade Hollies med en av sina bästa låtar ”King Midas in reverse”. Stills kom från Buffalo Springfield som splittrats i maj 1968, som då var mest kända för Stills stora kontroversiella hitlåt ”For what it’s worth”, och Crosby hade fått sparken från Byrds i december 1967.
   Slutet på 60-talet började begreppet supergrupp bli alltmer förekommande och CSN var en av de största i genren. I maj 1969 kom trions första skiva ut, ”Crosby, Stills & Nash”, och jag var fortfarande tämligen omedveten om gruppens förutsättningar. Däremot hade jag hört ”Wooden ships” med Jefferson Airplane. En låt skriven av Crosby, Stills och Airplanes Paul Kantner och en av de ledande spåren på albumet ”Volunteers” som släpptes en månad innan trion lanserades för världen.

”Wooden ships” fanns också med på CSN-skivan men något omgjord ty där var Kantners namn borttaget bland låtskrivarna. I övrigt var det genomgående låtar skrivna av de tre gruppmedlemmarna på egen hand. Inga samarbeten där inte.
   Där fanns klassiker som Stephen Stills ”Suite: Judy blue eyes”, ”You don’t have to cry”, Graham Nashs ”Marrakesh express” och David Crosbys “Long time gone”. Men som sagt: Jag hade ännu inte riktigt upptäckt supergruppens färdigheter.
   I USA fick de sitt definitiva genombrott på Woodstock-festivalen i augusti 1969. I ett akustisk och ett elektriskt set fanns låtarna från skivan givetvis med men också nya och ännu inte utgivna låtar som den specialskrivna Joni Mitchell-låten ”Woodstock” och Stills ”4+20”.
   Stills önskemål att utöka gruppen med Steve Winwood, klaviaturspelare, gitarr och duktig sångare, misslyckades och med på scenen i Woodstock var Neil Young, ännu inte officiell medlem men han skulle snart vara en naturlig fjärdedel av kvartetten.
   Redan här var det spänningar mellan Young och Stills, båda medlemmar i Buffalo Springfield och orsaken till splittringen. Young fanns med på Woodstock-spelningen men ville inte förekomma i filmen som gjordes då. Därför står det lite lustigt ”Crosby, Stills, Nash” i eftertexterna på filmen
   Young hade redan givit ut två soloskivor men började nu trots allt samarbeta med CSN för en kommande skiva, mästerverket ”Déjà vu”. En skiva som producerades under en lång tid av interna bråk och problem, främst mellan Stills och Crosby och det var inte så sällan droger som var upphovet till händelserna. Men det var då, när skivan släpptes i mars 1970, som jag äntligen upptäckte och blev hängiven fan av Crosby, Stills, Nash & Young.
   Det lyxinpackade albumet, i ett läderliknande dubbelkonvolut med ett riktigt gammaldags fotografi på framsidan, innehåller en skiva med en rad klassiker skrivna av medlemmarna på egen hand.
   Här kom ”Woodstock” (låtskrivande Joni Mitchell kom med sin version månaden efter…), Neil Youngs ”Helpless”, Graham Nahs ”Teach your children”, David Crosbys titellåt och Stephen Stills ”Carry on” på skiva första gången. Dessutom innehöll skivan Crosbys ”Almost cut my hair”, Nashs “Our house” och Youngs tredelade konceptlåt “Country girl”.
   Nu var CSNY en stor del av mitt lyssnande liv, hela världen tycktes öppna sig, och när liveskivan “4 way street” kom i april 1971 var de här fyra medlemmarna det viktigaste jag visste. Men jag var nog inte lika medveten om att gruppen då hade splittrats som enhet och att solokarriärerna prioriterades.
   9 juli 1970 gjorde de sin sista konsert, i Minneapolis, tillsammans. En av konserterna som spelades in och sedan låg till grund för den i mina öron fantastiska liveskivan ”4 way street”. Strax innan, i maj 1970, hade gruppen på kort varsel släppt den explosiva singeln ”Ohio”, Neil Youngs brinnande protest mot dödsskjutningarna av fyra ungdomar vid Kent State University i Ohio 4 maj. Young skrev den omedelbart, den spelades in direkt och fanns ute efter en vecka.

Redan hösten 1970 gav både Stills och Young ut varsin soloskiva och våren 1971, samtidigt som ”4 way street” kom ut, gav både Graham Nash och David Crosby ut varsin soloskiva. En kreativt produktiv tid för de här killarna. Snart började Crosby och Nash göra skivor och turnéer tillsammans och Stills bildade en egen grupp, Manassas. Men allt det där finns det nog enskilda skäl att återkomma om.
   Återföreningarna har varit många men lika ofta har det resulterat i inre stridigheter och interna problem. 1974 turnerade alla fyra tillsammans i två månader utan att kunna slutföra någon inspelning av ”Human highway”-albumet, The Stills/Young Band gjorde en skiva 1976 ”Long may you run” som till hälften (Youngs låtar) var fantastiskt bra men turnén avbröts plötsligt när Young återigen tröttnade på Stills beteende vid den här tidpunkten.
   1989 samlades kvartetten igen, gjorde en oväntat bra skiva tillsammans, ”American dream”, men det var först vid nästa återförening tio år senare som de både turnerade och gav ut en skiva, ”Looking forward”.
   Efter den succén har stridsyxorna grävts ned och turnén 2002 och ”Freedom of speech”-turnén 2006 har fungerat oväntat bra. Mest med tanke på att det har varit Neil Youngs vid rodret. Och ser man de tre gråhåriga och tjockmagade CSN och den aktive Neil Young så förstår man den senares vilja att styra allt.
   På onsdag släpps dokumentären ”Deja vu” som gjordes i samband med gruppens turné 2006. Jag har sett den. Det är inte så mycket musik, gruppens klart politiska ställningstagande då och nu spelar huvudrollen och deras klassiska låtar förekommer i starkt förkortade versioner. Men dvd:n får mig att helt naturligt åter ta fram Youngs ”Living with war”-skivan och det är naturligtvis början på ännu ett avlägset avsnitt i min serie ”Mina favoriter”.

/ Håkan

Ulf Lundell 30 oktober

30 oktober
Conventum, Örebro

1. Kom in kom in
2. Hungerdepartementet
3. Venus & Jupiter
4. Snön faller och vi med den
5. Hon måste va en kristen kommunist
6. En fri man i stan
7. Kär och galen
8. Din tid är ute
9. En bättre värld
10. Folket bygger landet
11. Kvar där för gott
12. Kärlekens hundar
13. Förlorad värld
14. Hon
15. Lär dig älska mörkret
16. Hon gör mig galen
17. Jag saknar dig
18. Lycklig man
19. Gå ut och var glad

Extralåtar:
20. Baby om morgonen
21. St Monica
22. Skaka på dom
23. Ut ikväll

Extra extralåt:
24. En eld ikväll

Min kommentar till låtlistan: Här i Örebro blev det tunnsått med nyheter på kvällens repertoar. Däremot fick vi, som var på plats i ett fullsatt (1200 personer) Conventum, turnéns längsta konsert på 2:52, en konsertlängd som tangerar Stockholmskonserten 7 oktober. Kvällens enda nya låt blev ”Venus & Jupiter” från ”Club Zebra”. Den långa recensionen av konserten kan du läsa på den här sidan på söndag eller redan här.

/ Håkan

Intervju inför Ulf Lundell-konserten

Får man inte tag i Ulf Lundell för en intervju ringer man naturligtvis till mig… Idag i Nerikes Allehanda (papperstidningen) intervjuas jag kort inför kvällens Lundell-turné i Örebro. Jag är naturligtvis på plats ikväll och kommer givetvis att rapportera om låtval och eventuella förändringar i låtlistan. Den längre recensionen publiceras här på söndag.

Hallå där, Håkan Pettersson

Håkan Pettersson är krönikör och recensent på NA. Inför Ulf Lundells Örebrospelning ikväll, finns det nog ingen bättre att prata med än Håkan.
   Musikguru skulle man kunna kalla dig, Om man skulle göra en lista över konserter som du varit på så skulle den bli antingen imponerande lång eller skrämmande lång, vilket tycker du själv?
   - Ja, den är nog skrämmande lång egentligen. Jag ser ju hellre framåt.
   Du är något av ett vandrande Ulf Lundell lexikon. Hur många gånger har du sett Ulf Lundell?
   - Ja, det är förstås en massa andra artister jag intresserar mig för men jag har sett 36 konserter med Ulf Lundell. Det är kanske något skrämmande det också.
   Tröttnar man inte på en artist efter så många gånger?
   - Just Lundell är en sådan artist som har gått igenom så många olika faser, både upp och ner. Men om man ser tillbaka på hans karriär så har han bara blivit bättre och bättre faktiskt.
   När såg du honom första gången?
   - Det var på gamla Prisma, där Klaras ligger nu, 1976.
   Vilken konsert har varit bäst med Ulf hittills?
   - Stadsparken –93, det var en sån bra miljö där i parken och bandet han hade med sig då var också riktigt bra. Det var nog också för att just -93 kändes som hans stora comeback-år. Han hade haft en ganska stökig period där innan.
   - Vad har du för förväntningar inför Örebro spelningen?
   - Väldigt höga förväntningar, fast det ska man ju inte ha. Men jag såg honom i Västerås för ungefär en månad sedan och det känns som att det kommer bli riktigt bra. Han såg väldigt stabil ut. Arrangemangen är lite annorlunda i och med att mestadels av konserten är akustisk.
   Han gjorde ju många spelningar under 70-talet i Örebro och även tillsammans med musiker från trakten så han har en trogen publik här.
   Om du skulle nämna en annan svensk artist med samma storhet som Ulf Lundell, vem skulle det bli?
   - Magnus Lindberg, han kanske är inte lika erkänd som Lundell men riktigt bra i sina bästa stunder. Eldkvarn, om jag får säga en till.

Niklas Mesaros

/ Håkan

Ulf Lundell 29 oktober

29 oktober
Konsert & Kongress, Linköping

1. Kom in kom in
2. Hungerdepartementet
3. Danielas hus
4. Levande och varm
5. Tre bröder
6. Spike
7. Diamanter
8. Din tid är ute
9. En bättre värld
10. Folket bygger landet
11. Evangeline
12. Blodröd zon
13. Förlorad värld
14. Hon
15. Lär dig älska mörkret
16. Hon gör mig galen
17. Jag saknar dig
18. Lycklig man
19. Gå ut och var glad

Extralåtar:
20. Baby om morgonen
21. St Monica
22. Skaka på dom
23. Ut ikväll

Extra extralåt:
24. En eld ikväll

Min kommentar till låtlistan: 16 konserter in på Ulf Lundells höstturné och det är dags för lite talande statistik. Han har sammanlagt framfört 62 olika låtar av vilka han har gått runt på 36 låtar under de inledande sololåtarna och tillsammans med bandet har han spelat 27 olika låtar. Tycker ni inte siffrorna stämmer så beror det på att en låt, ”Under vulkanen”, spelats både solo och med band.
   Ikväll i Linköping var det programenligt åter nyheter i repertoaren. Två sololåtar, ”Tre bröder” och ”Diamanter” (båda från ”Tolv sånger”). Dessutom en ny låt, ”Blodröd zon” (”Ok baby ok”), tillsammans med bandet.
   Setlistan publiceras med benäget tillstånd av Backstage.

/ Håkan

Tributes: Harry Nilsson

”For the love of Harry” (Musicmasters Rock, 1995)
Hela 23 Harry Nilsson-sånger tolkade av lika många artister och några få grupper. Skivan spelades in och producerades till minnet av Harry som dog 15 januari 1994.

Det råder ingen tvekan om att Harry Nilsson var en väldigt ovanlig låtskrivare och artist. Han skrev det mesta av sitt material själv men hans två största hits var paradoxalt nog covers, Fred Neils ”Everybody’s talkin’” och Badfingers ”Without you”. Han gav ut ett otal egna album och jag äger en majoritet av dessa av det enkla skälet att mitt Beatles-styrda skivsamlande har krävt det. Ty Ringo Starr spelar trummor på de flesta skivorna, George Harrison dyker upp ibland och John Lennon producerade hela ”Pussycats”-albumet.
   Det var bland annat Harry Nilsson som John Lennon höll ihop med under sin Lost Weekend-period 1973-74 och som följd därav är nämnda Lennon/Nilsson-samarbete inte någon musikalisk höjdpunkt men fylld av exklusiva möten mellan musiker och artister.
   Det var faktiskt Lennon som jag först hörde nämna Nilssons namn i slutet på 60-talet. Det var hans version av Beatles-låten ”You can’t do that” som fick både mig och Lennon att haja till.
   Den låten finns av naturliga skäl inte med på den här tributeskivan som ramas in av två genuina låtskrivarbegåvningar, Randy Newman och Jim Webb. Det ger en viss tyngd åt hela samlingen som dock lider av en viss, inte helt ovanlig i den här genren, ojämn kvalité men är ändå fylld av många intressanta musikaliska bidrag.
   Sedan har vi en maffig hyllning i text av Derek Taylor, pressofficer åt bland annat Beatles, Byrds och Beach Boys, och musikern Al Kooper.
   Det finns ytterligare några typiska låtskrivare vars tolkningar tillhör skivans bättre material. Som exempelvis Marshall Crenshaw, Ron Sexsmith, Victoria Williams, Steve Forbert och Aimee Mann. Och Brian Wilsons tolkar ”This could be the night” på sitt speciella sätt. Låten skrev Nilsson tillsammans med Phil Spector redan 1965 och spelades in av Modern Folk Quartet men gavs inte ut då.
   En unik trio uppstod för en låt, Beckley/Lamm/Wilson. Det är Gerry Beckley (från America), Robert Lamm (Chicago) och Carl Wilson (Beach Boys) som inte oväntat gör en väldigt välsjungen version av ”Without her”.
   100% av alla inkomster till den här skivan, artisternas royalties bland annat, skänks till Coalition To Stop Gun Violence, en organisation som Harry Nilsson gick med i i samband med John Lennons mord i december 1980.

Skivans innehåll:
1. Remember: Randy Newman
2. Turn on Your Radio: Marc Cohn
3. One: Aimee Mann
4. Coconut: Fred Schneider
5. Joy: Joe Ely
6. Lay Down Your Arms: Ringo Starr and Stevie Nicks
7. Without Her: Beckley/Lamm/Wilson
8. Jump Into The Fire: Lavern Baker
9. The Moonbeam Song: Steve Forbert
10. You're Breakin' My Heart: Peter Wolf and The Houseparty 5
11. Mournin' Glory Story: Jennifer Trynin
12. Salmon Falls: Al Kooper
13. The Puppy Song: Victoria Williams
14. Don't Forget Me: Marshall Crenshaw
15. This Could Be The Night: Brian Wilson
16. Think About Your Troubles: Jellyfish
17. The Lottery Song: Bill Lloyd
18. Good Old Desk: Ron Sexsmith
19. Me and My Arrow: Adrian Belew
20. I Guess The Lord Must Be in New York City: Richard Barone
21. Spaceman: The Roches with Mark Johnson
22. Don't Leave Me: John Cowan
23. Lifeline: Jimmy Webb

/ Håkan

STIFF#22: The Pogues

THE POGUES: Dark streets of London/And the band played waltzing Matilda (Stiff BUY 207)
Release: 31 maj 1984

Jag har ju redan berättat det mesta om A-sidan på singeln här. Fast då handlade det mest om förlagan till Stiff-singeln. Den som gavs ut på den egna Pogue Mahone-etiketten men som i slutet på samma månad även släpptes på Stiff. Jag äger tyvärr ”bara” Pogue Mahone-singeln, där även bandet hette Pogue Mahone, men jag har med Stiff-Tobbes hjälp kommit över en bild (se ovan) på den autentiska Stiff-etiketten.
   Där kan man tydligt se att designen på etiketten är väldigt snarlik. Stiff har bara försett skivan med nytt skivnummer (BUY 207) och ersatt det något anstötliga bandnamnet Pogue Mahone (”kiss my ass” på gaeliska) med det mer konventionella The Pogues. I övrigt är skivan och inspelningarna helt identiska.
   På pressreleasen till Stiff-singeln förklarar sångaren Shane MacGowan varför de bytte namn till The Pogues: ”We’re sick of all the aggro – it was all a bit of a joke to start with, but when you have to explain the joke it’s just not funny anymore”.
   ”Dark streets of London” är en fantastisk London-skildring av Shane MacGowan och han sjunger här starkt och till och med tydligt. En fin start på Pogues legendariska Stiff-karriär.
   Men skivan har också en B-sida av nämnvärt material fast det var en cover, Eric Bogles ”And the band played waltzing Matilda”. Bogle är en folkmusiksjungande skotte, född i Peebles 1944, men emigrerade till Australien 1969. Han har skrivit många sånger om krigets tragiska följder och ”And the band played waltzing Matilda” skrev han 1972.
   Texten handlar om de australiska och nya zeeländska arméerna kamp på halvön Gallipoli, i det Turkiet som tillhör Europa, under första världskriget. Striden utkämpades mellan 25 april 1915 och 9 januaryi 1916.,
   Låten var först åtta verser lång men Bogle trimmade ner den till fem utan att mista tråden i den engagerande historien. På slutet förekommer texten och melodin till just ”Waltzing Matilda”, Australiens mest kända country- och folksång som allmänt har kallats Australiens inofficiella nationalsång. Den originalsången skrevs redan 1895 av Banjo Paterson.
   ”And the band played Waltzing Matilda” fick sitt första genombrott 1974 på National Folk Festival i Brisbane där Bogle själv sjöng den till stor publikrespons. Här berättar Bogle själv många egna tankar om sin historiska sång.
   Shane MacGowan sjöng den som sagt mycket starkt och texten är i linje med många av de texter MacGowan senare kom att skriva under Pogues storhetstid. Med vemod och tragedi som ledmotiv.
   Now those that were left, well we tried to survive
   In a mad world of blood, death and fire
   And for ten weary weeks I kept myself alive
   But around me the corpses piled higher
   Then a big Turkish shell knocked me arse over tit
   And when I woke up in my hospital bed
   And saw what it had done, I wished I was dead
   Never knew there were worse things than dying
   For no more I'll go waltzing Matilda
   All around the green bush far and near
   For to hump tent and pegs, a man needs two legs
   No more waltzing Matilda for me

Pogues första version av Bogles låt, som finns på singeln, är kort och koncentrerad och bara 4:50 lång och den kom ursprungligen inte med på gruppens första album ”Red roses for me”, oktober 1984.
   Men Pogues spelade in den anmärkningsvärda låten ännu en gång. När Elvis Costello skulle producera bandets ”Rum sodomy & the lash” plockades Eric Bogles låt fram på nytt. Och nu gjorde de den i en fullversion med alla verserna som sträckte ut sig över 8:14. Produktionen är inte överraskande än mer fantastisk, med blås och ordentligt sug i verserna. Men redan här tycker jag mig höra att MacGowans röst börjat krackelera lite jämfört med Pogues-originalet från 1984.

På cd: Båda låtarna finns på nyutgåvan av ”Red roses for me" (Pogue Mahone/Warner Bros, 2004).
YouTube: En demoversion (audio) av "Dark streets of London". I den andra 19 minuter långa filmen, inspelad 1985, finns "And the band played waltzing Matilda" med.





/ Håkan

Ulf Lundell 26 oktober

26 oktober
Tonhallen, Sundsvall

1. Kom in kom in
2. Hungerdepartementet
3. Stackars Jack
4. Snön faller och vi med den
5. Hon måste va en kristen kommunist
6. En fri man i stan
7. Ute på vägen igen
8. Din tid är ute
9. En bättre värld
10. Folket bygger landet
11. Evangeline
12. Kärlekens hundar
13. Förlorad värld
14. Hon
15. Lär dig älska mörkret
16. Hon gör mig galen
17. Jag saknar dig
18. Lycklig man
19. Gå ut och var glad

Extralåtar:
20. Baby om morgonen
21. St Monica
22. Skaka på dom
23. Ut ikväll

Extra extralåt:
24. En eld ikväll

Min kommentar till låtlistan: Ordningen på slutet är återställd. I Sundvall ikväll avslutade Ulf återigen hela föreställningen med ”En eld ikväll”. Sedan utökade han repertoaren sin vana trogen med två nya låtar, ”Hon måste va en kristen kommunist” (från ”Ok baby ok”) och ”Hon” (från ”Club Zebra”).
   Setlistan publiceras med benäget tillstånd av Backstage.

/ Håkan

Ulf Lundell 25 oktober

25 oktober
Aula Nordica, Umeå

1. Kom in kom in
2. Hungerdepartementet
3. Danielas hus
4. Under vulkanen
5. Spike
6. Ryggen fri
7. Världens mitt
8. Din tid är ute
9. En bättre värld
10. Folket bygger landet.
11. Kvar där för gott
12. Högtryck
13. Förlorad värld
14. Utanför byggnaden
15. Lär dig älska mörkret
16. Hon gör mig galen
17. Jag saknar dig
18. Lycklig man
19. Gå ut och var glad

Extralåtar:
20. Baby om morgonen
21. St Monica
22. Skaka på dom
23. Ut ikväll

Extra extralåt:
24. Alperna

Min kommentar till låtlistan: ”Alperna” var fortfarande sistalåt medan det i övrigt bara var en ny låt, den mindre kända ”Kvar där för gott” från ”Club Zebra”-skivan.
   Setlistan publiceras med benäget tillstånd av Backstage.

/ Håkan

Ulf Lundell 24 oktober

24 oktober
Kulturens hus, Luleå

1. Kom in kom in
2. Naken nerför gatan
3. Den vassa eggen
4. Roadhouse Kirschheim
5. Levande och varm
6. En fri man i stan
7. När jag kysser havet
8. Din tid är ute
9. En bättre värld
10. Folket bygger landet.
11. Evangeline
12. Högtryck
13. Förlorad värld
14. Utanför byggnaden
15. Lär dig älska mörkret
16. Hon gör mig galen
17. Jag saknar dig
18. Lycklig man
19. Gå ut och var glad

Extralåtar:
20. Baby om morgonen
21. St Monica
22. Skaka på dom
23. Ut ikväll

Extra extralåt:
24. Alperna

Min kommentar till låtlistan: 13 konserter in på Lundells höstturné fortsätter överraskningsmomenten att trilla in. I Luleå debuterade tre nya låtar i scenrepertoaren. ”Roadhouse Kirschheim” (från ”Högtryck”) i det inledande akustiska partiet, titellåten från ”Högtryck” i huvudavdelningen och för andra gången på hela turnén presenterade Ulf en ny absolut sistalåt, ”Alperna” som också låg sist på ”Ok baby ok”-albumet.
   Setlistan publiceras med benäget tillstånd av Backstage.

/ Håkan

Att låta arvet efter Beatles bli kopia eller inspiration

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/10 2008.

Sedan någon gång på söndagskvällen 3 november 1963 älskar jag Beatles. Men i någon mån hatar jag också Beatles. I det senare fallet är det varken personerna i bandet, den fantastiska musiken eller återutgivningarna jag tänker på utan all business runtom, all reklam och merchandise i Beatles namn, gruppens ekonomiska aktiebolag Apple Corps Ltd och, inte minst, alla tributeband som lever på att i varje detalj både soundmässigt och visuellt kopiera Beatlesmusik. Inombords blir det, vill jag erkänna, en väldigt motsägelsefull känsla i ett hjärta som klappat för det enorma popsoundet från Liverpool i snart 45 år.
   I somras, vid ett besök i Liverpool, blev jag dessutom tydligt medveten om att det mesta går att sälja i Beatles namn. Den officiella souvenirbutiken The Fab 4 Store i det luxuösa Albert är fullproppad med Beatles-designade prylar. Jag hittade allt som man inte behöver i den affären.
   Det var givetvis väldigt lätt, mycket naturligt och utan konkurrens att ta Beatles musik till sitt hjärta. När kvartetten stormade in i mitt vardagsrum hösten 1963 via den svartvita tv:n stod mitt 11-åriga hjärta vidöppet och hjärnan trånade efter ny häftig musik. Drop In-framträdandet med ”She loves you”, ”I saw her standing there” och John Lennons magnifika tolkning av ”Twist & shout” gjorde verkligen intryck.
   De fyra Liverpool-grabbarna kom sedan att uträtta mer som skivartister på mindre än åtta år än vad andra artister och grupper ägnar decennier åt att bygga upp, bygga ut och kreativt utveckla. Det var ju under den förhållandevis korta tiden av tio år, hela 60-talet om man ska förenkla det och inkludera den läraktiga tiden i Hamburg, som Beatles producerade så mycket, så intensivt och var så innovativt. Nästan varje release var en uppfinning i sig.
Under de första åren släppte de två album i snitt varje år och lät fristående singlar dämpa abstinensen däremellan. Det fanns med andra ord inte några som helst tillfällen att släppa Beatles-fixeringen.
   Jag har aldrig köpt en Beatlespryl i ekonomiskt syfte men kan naturligtvis inte sitta oberörd när jag läser hur det textbladet, den autografen eller någon extremt sällsynt skiva auktioneras bort för astronomiska belopp. Hade jag haft de möjligheterna på 60-talet, exempelvis köpt två ex av varje skiva, plastat in och vårdat mina skivor minutiöst, så hade jag nog varit miljonär idag. Men ingen hade den framtidstron då, det fanns ingen andrahandsmarknad för begagnade skivor eller extremt sällsynta exemplar på den tiden.
   När jag precis sitter och skriver det här dunkar det ned ännu ett mejl från en av de största skivåterförsäljarna i England med nya, annorlunda, dyra raritetsprodukter i just Beatles namn. En marknad som bara växer och växer. Där priserna bara ökar och ökar i en bransch där tillgång och efterfrågan helt styr utvecklingen. Där pengarna hamnar i fickor som inte ägs av artisterna.
   Det kan man ju också påstå är fallet med alla tributeband som har Beatlesmusik som levebröd. Med musiker och medlemmar som gör allt för att kopiera originalet så snarlikt det bara går. Det är just på den punkten och på den detaljen mina åsikter om reproducerad Beatlesmusik skiljer sig så markant från normalt Beatlesintresserade människor.
   Jag är sjukligt skeptisk mot alla kopior, det må handla om vilka artister som helst, och det räcker inte att ett band är exemplariskt perfekt i varje detalj. Som ren underhållning är tributekonserter okej, även om det kan vara svårt att avgöra om det är teater, maskerad, historielektion eller konsert man bevittnar, men som recensent av konserter kräver mitt hjärta så mycket mer. Egna uttryck, personlighet, tolkningar och spänning som lockar till analys och slutsatser.   

Jag minns 1999. Jag ska inte påstå att konserten med The Piggies sitter som en nagel i ögat, jag fick ju ändå höra och se 42 Beatleslåtar framföras så gott som oklanderligt, men det gav inget utslag i hjärttrakten, krävde absolut ingen analys och, framförallt, ingenting på hela konserten var oförutsägbart.
   Kort sagt var det urtypen för en konsert som man, lite schablonmässigt, brukar kalla ”ge publiken vad publiken vill ha”. Publiken visste inte till sig av glädje och hysteri. Som om de heliga männen från Liverpool tillfälligt återuppstått. Publiken älskade varje sekund som om det vore något unikt och oöverträffat, det dansades hejvilt i bänkraderna och det berodde nog mer på musiken än det faktum att det var fredagkväll.
   Folk får gärna ha roligt, får gärna älska det enkla och banala och får gärna upphöja konserter till konst men jag har svårt att jämföra detta kopierande med en konsert med genomgående originalmaterial. Sedan kan det bokstavligen beskrivas som skickligt, genialt och extremt genomarbetat men jag står ändå kvar på slutet och undrar varför det kreativa skapandet försvann bakom all smink, lösmustascher och specialsydda kostymer.
   Men man kan hylla Beatles på ett helt annat och mycket roligare sätt. Med egna tolkningar, konstnärligt omgjorda låtar eller helt enkelt driva med hela företeelsen. Som när Electric Light Orchestra en gång startade med målsättningen att fortsätta där Beatles en gång slutade, en spännande cover som Joe Cockers majestätiska och gospelinfluerade version av ”With a little help from my friends” eller de vansinnigt komiska Rutles där arvet efter Beatles används på ett helt oväntat sätt.
   När det excentriska geniet Roy Wood och Beatles-fantasten Jeff Lynne skapade första upplagan av ELO så var det ju verkligen Beatles på 70-talet. Stråkarrangemang, magnifika poplåtar och spännande detaljer.
   När musikerna bakom Joe Cocker arrangerade om den Ringo Starr-banala ”With a little help from my friends” så fanns det en hög konstnärlig nivå i ambitionerna.
   När Neil Innes skrev nya ”Beatles-låtar” till projektet Rutles var det lika genialt som humoristiskt. Han tog kända harmonier, berömda arrangemang och slagkraftiga refränger. Skruvade allt ett halvt varv och ut kom Beatles-musik ingen hört men till 100 procent kände igen. Mycket märkligt.
   Den oväntade överraskningen förekommer inte på en tributekonsert.

/ Håkan

Magnus Lindberg

MAGNUS LINDBERG är en sann hjälte i min värld. Han både finns och inte finns, han existerar alltid sporadiskt och nästan varje skiva han har givit ut i eget namn under de sista tjugo åren har varit en comeback. Ett sånt levnadssätt skapar naturligtvis legender och både i och mellan raderna har han berättat, både för mig (ett flertal gånger) och andra, hur ojämnt hans liv är. Hur det oavbrutet går upp och sedan ned på det mest extrema sättet i någons liv.
   Just nu är hans karriär inne i en påtagligt viloläge. Man kan läsa att han har några spridda spelningar framför sig i november (Stockholm, Alingsås och Trollhättan) men det handlar mest om pubar och små spelställen.
   Det var omöjligt att inte lägga märke till den blonda kalufsen och den tuffa, fräscha och ungdomligt friska killen i Landslaget under det tidiga 70-talet. De gjorde välsjungen folkpop i ekot efter Crosby, Stills, Nash & Young och var lagom framgångsrika innan de hamnade i Svenstoppsbranschen och Eurovisionsschlagern. Magnus var onekligen bandets svar på Neil Young men Magnus fick inte det utrymme han ville ha samtidigt som kläder, sound och utseende började bli viktigare än musiken. Magnus lämnade således Landslaget.
   Den utlösande faktorn var Landslagets medverkan i 1975 års schlagerfestival. De uppträdde i sjömanskostymer och där gick gränsen för Magnus Lindberg. Han ville vara en soloartist som slog underifrån. Producenten Kjell Andersson har, på den första samlings-cd:n ”Diamanter”, beskrivit Magnus roll mycket passande
   ”Magnus Lindberg spelar i skuggan.
   Hans musik färgas av oro, hans röst kan låta som en döende mans rop på hjälp.
   Han sjunger från skuggsidan, från bakgatorna, gränderna, rännstenen. Ordet natt återkommer i många textrader och sångtitlar.
   Men skuggsidan kan vara en konstnärligt givande plats att arbeta ifrån, det hörs i hans låtar.”
   Raderna ger en tydlig bild av en artist som inte kompromissar och passar det inte så går Magnus. Lämnar branschen, lägger ned karriären och gör hellre nåt annat i några år.
   Jag var inte tillräckligt uppmärksam när Magnus solodebuterade 1976 med ”Magnus Lindberg”. En skiva som fastnade i mitt medvetande mest för att han där gör en opublicerad Ulf Lundell-text, ”Harry och jag”, och en låt med sång av Anni-Frid Lyngstad.
   Inte heller nästa skiva, ”Som dag och natt”, som kom 1978 gjorde några större intryck då men långt senare har jag naturligtvis skaffat skivorna (båda finns förstklassigt samlade på samma cd ”Första och andra LP:n” som kom ut 2004) och lyssnat på alla de positiva detaljerna.

Nej, det var först i april 1981 på mästerverket ”Röda läppar” som hans namn skulle bli accepterat i den svenska rockhistorien. Egentligen började det till julen 1979 när hans ”Snön den faller vit” fanns med på samlingsskivan ”Glitter, glögg och rock’n’roll” där EMI-artister gjorde sina egna jullåtar. Magnus låt var en klassiker då och är en klassiker än i dag.
   Det skulle bara dröja ett drygt år efter ”Röda läppar” innan Magnus var tillbaka med en ny skiva, ”I en hand”. Så kort tid har det, varken förr eller senare, aldrig varit mellan två Magnus Lindberg-skivor. ”I en hand” var nästan i nivå med föregångaren och hans konserter vid den här tidpunkten var vida omvittnade som stora upplevelser.
   Jag måste erkänna att jag såg Magnus med band redan 1982 i Örebro utan att det finns några riktiga minnen att hänvisa till. Däremot nästan ett år efter ”I en hand” kom han tillbaka till Örebro och gjorde en konsert som jag aldrig glömmer. Närheten och kontakten med publiken var viktig, han struntade fullständigt i vedertagna poser och bjöd på sig själv i 14 låtar på 90 minuter och ville nästan aldrig sluta.
   Strax före konserten berättade han för mig att han var tämligen trött på rockbranschen:
- Jag har inte hundra kronor på fickan efter så många år i branschen. Men som rockartist kan jag aldrig spekulera med min musik. Om det enbart gäller pengar skaffar jag mig hellre ett annat jobb.
Magnus hade lämnat EMI och lagom till spelningen släppt en singel, ”Bortom horisonten”, och han berättade för mig att det skulle komma ett nytt album i februari-mars. Det skulle, helt i Magnus linje, dröja sex år innan Magnus Lindberg kom med en skiva…
   Återkomsten inleddes 1989 med upprepade konserter i just Örebro. Magnus hade skaffat sig ett stadigt kompband som hade rötterna i Örebro. Tillsammans med bandet Fabulous Barfly, under ledcning av Staffan Ernestam, gjorde Magnus en fantastisk konsert där gamla låtar levde upp, covers som ”Maggie May” och Springsteens ”Fire” och de nya låtarna lät starka och livsviktiga.
   Dagen efter, långfredag 1989, träffade jag Magnus på Stora Hotellet i ett regnigt Örebro. Han berättade om nya skiva som skulle släppas till hösten och han var optimistisk men ändå skeptisk inför ett organiserat turnerande.
- Det är problem att sätta ihop ett band som fungerar. Det ka fixas PA-anläggning, bussar och personal hit och dit. Det är en stor apparat för att stå på scen några timmar varje kväll.
   Det just inledda samarbetet med det Örebro-baserade bandet växte och konserterna till hösten var verkligen en Magnus på topp. Inga covers, bara nya och gamla låtar som så fint passade ihop. ”Med den scenintensitet som Magnus har träffar varje låt rätt i hjärtat och man blir glad och upprymd”, skrev jag i konsertrecensionen.
   Lagom till julen 1989 utnämnde jag Magnus till Årets scenpersonlighet och han ringde personligen och tackade. Framtiden såg ljus ut tillsammans med bandet när han plötsligt fick kontakt med Micke Rickfors och Pugh Rogefeldt och Grymlings föddes.
   Efter det bandets första framgångsrika skiva gjorde de en uppföljare av inte helt samma kvalité och Magnus försvann helt från scenen. Nu lite rikare och det skulle dröja ända till 1999 innan Magnus figurerade på en nyproducerad skiva, den skönt rockiga ”Ljus i natten” producerad av Billy Bremner.

Magnus var nu tillbaka på EMI med sin okonstlade, enkla, raka och personliga rock och många starka låtar. Redan året därpå följde han upp den skivan med ”Tur och retur”, bra men lite ojämn blandning av nyinspelade gamla låtar och tre nyskrivna. När jag intervjuade Magnus i samband med den releasen så hade han som vanligt planer på en kommande skiva:
- Nu känner jag för att göra en bandplatta med nytt material och hoppas den blir klar till jul, men man vet ju aldrig, sa en realistisk Magnus med erfarenhet av hur färdiga planer kan krossas och förutsättningar snabbt kan ändras i skivbranschen.
   Mycket riktigt: Det skulle inte komma någon ny Magnus Lindberg-skiva förrän i våren 2004, ”På bergets topp”. Där det mitt i den här stora mängden av självutlämnande poesi, rastlöshet och djupa tvivel ("Jag måste ge mig av/Jag måste stanna kvar" som det heter i en låt) fanns refränger som borde ha tagit Sverige med storm så hitmässigt och catchy som det väldigt ofta faktiskt var i hans nya låtar.
   Efter den skivan har det inte kommit några nyskrivna Lindberg-alster varken på stort eller litet skivbolag. Däremot släpptes det 2006 en lågprofilerad liveskiva med en ensam och akustisk Magnus, ”Jag är inte ensam”. Inspelad på Big Ben i Stockholm inför en exalterad publik Utgiven på egen etikett och kan rekvireras från jagarinteensam@hotmail.com och kostar 150:- inklusive porto.
   Magnus 17 bästa låtar, från hela karriären, som avslutas med ”Röda läppar” och ”Tårar över city”. Då spelar det ingen roll att det inte finns ett rockband bakom den intensiva rösten. Stämningen blir elektrisk ändå.
   Det som på skivan kan framstå som nya låtar är dels en cover, Caj Karlssons ”Resan når sitt slut” som Magnus sjunger som om det vore hans egna ord, och en låt som han lite märkligt först gav bort till Linda Gail Lewis, ”A ray of hope”. Här har han skrivit en svensk text, ”Det faller regn från en mörk mörk himmel”, och vi kan inte släppa tanken och förhoppningen på ännu en nyinspelad Magnus Lindberg-skiva.

/ Håkan

Eldkvarn med stöd av musiken

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/10 2008.

DEN STORA LANDSVÄGEN
Plura Jonsson & Carla Jonsson
(Norstedts)

I VÅRAS KOM ELDKVARN-SÅNGAREN Pluras nästan självbiografiska bok ”Resa genom ensamheten”. Nu kommer nästa kapitel som berättar en snarlik historia fast med sångerna och skivorna som stöd för minnet. Det blir en noggrann kronologisk genomgång av Pluras, broder Carlas och hela Eldkvarns karriär.
   ”Den stora landsvägen” är lika mycket en praktfull bildbok som ett tjockt sånghäfte med ackord. Men det är Pluras och Carlas noteringar kring varje text, melodi och tiden där omkring som är bokens kärna. Som förklarar varför texterna blev som de blev och hur mycket sanning eller fantasi varje låt är byggd på.
   Dessutom är en stor del av de längre texterna skrivna av övriga Eldkvarn-medlemmar, närstående personer, journalister, gamla flickvänner, andra artister och författare. Som ger sin bild av Eldkvarn i allmänhet, Plura i synnerhet och hur gruppens musik påverkat alla i nästan 35 års tid.
   Den utmärkte musikjournalisten Lennart Persson berättar hur en Eldkvarn-skiva blev ett soundtrack till hans skilsmässa. Kajsa Grytt recenserar ”Barbariets eleganter” personligt och privat. Och Andres Lokko beskriver Eldkvarn, i skuggan av ”Atlantis”-skivan, som lika mycket Stockholm som Slas.
   Det är en mäktig produktion som avhandlas i boken men med hjälp av snygg redigering (Kjell Andersson), läcker formgivning, gamla och aktuella bilder, Pluras egna konstverk, nedklottrade skisser till låtar och kortare och längre texter blir de 236 sidorna en väldigt lättsam läsning. Engagerande och intressant för varje Eldkvarn-fan, upplysande och historisk för alla övriga musikintresserade.

/ Håkan

Tributes: Gram Parsons

”Return of the Grievous Angel” (Almo Sounds/Edel, 1999)
Med Emmylou Harris, en gammal kompanjon till Gram Parsons, som initiativtagare har det samlats en mängd färgstarka artister för att hylla just Parsons på sammanlagt tretton sånger.

Här har jag skrivit om tributeskivor i snart två månader och det är först nu som det dyker upp en helgjuten samling. Allt från repertoar till framförande är närmast perfekt. Emmylou Harris har hållit i projektet och sjunger på tre fina duetter men i övrigt är skivan gjord på många olika håll och i olika sammanhang. Ändå är resultatet så genuint jämnt från första till sista låt.
   Emmylous namn har alltid varit så intimt förknippad med Gram Parsons och det är just duetter som dominerar den här skivan. Med låtar från Parsons hela karriär, från Byrds, Flying Burrito Brothers och de två soloskivorna. Plus en dallrande ballad (med Elvis Costello) från samma låtskrivarteam som skrev ”Love hurts”, ”Sleepless nights”.
   Men det är många olika typer av duetter. Chrissie Hynde tillsammans med Emmylou har vi aldrig hört tidigare, Beck tillsammans med Emmylou är så nära Parsons-soundet det går att komma och även Evan Dando (Lemonheads) tillsammans med Julianna Hatfield ekar bekant.
   The Mavericks gör en ljuvlig version av ”I’m your toy”, här kallad ”Hot burrito #1, och de unika rösterna Sheryl Crow och Emmylou passar underbart tillsammans i ”Juanita”. Detsamma gäller när Lucinda Williams skrovliga stämma möter David Crosbys känsligt ljusa röst i ”Return of the grievous angel”.
   Grupperna som medverkar på skivan gör inte heller bort sig. Wilco låter som ett rockigt Stones på tidigt 70-tal i ”One hundred years from now”, även Whiskeytown (med Ryan Adams) och deras version av ”A song for you” doftar också Stones från samma tid men mer country och ballad.
   Finalen med det specialkomponerade bandet The Rolling Creekdippers är också fin. Den gamla ”In my hour of darkness” med flera sångare, både manliga och kvinnliga, som verkligen hyllar Gram Parsons och hans unika sånger. ”He was just a countryboy” sjunger Buddy Miller, Julie Miller, Victoria Williams, Mark Olson och Jim Lauderdale så att klockorna stannar.

Skivans innehåll:
1. She (Pretenders & Emmylou Harris)
2. Ooh Las Vegas (Cowboy Junkies)
3. Sin City (Beck & Emmylou Harris)
4. $1,000 Wedding (Evan Dando & Julianna Hatfield)
5. Hot Burrito #1 (The Mavericks)
6. High Fashion Queen (Chris Hillman & Steve Earle)
7. Juanita (Sheryl Crow & Emmylou Harris)
8. Sleepless Nights (Elvis Costello)
9. Return Of The Grievous Angel (Lucinda Williams & David Crosby)
10. One Hundred Years From Now (Wilco)
11. A Song For You (Whiskeytown)
12. Hickory Wind (Gillian Welch)
13. In My Hour Of Darkness (The Rolling Creekdippers)

/ Håkan

Tryggt – och lite tråkigt

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/10 2008.

KONSERT
Sophie Zelmani/Big Johnny Jewel
Hjalmar Bergman-teatern, Örebro
18 oktober 2008
Konsertlängd: Big Johnny Jewel
(20:04-20:19 = 15 minuter)
Zelmani (20:38-22:10 = 92 minuter)
Min plats: Rad 13, plats 402, ca 20 meter från scenen.

Äntligen kom hon till Örebro, Sophie Zelmani. Efter tretton år och sju album är vi några stycken som väntat länge på denna uppenbarelse. Tydligen har det funnits ett sug efter den personliga Zelmani även i den breda folkligheten ty teatern var välfylld och även om det inte direkt var stående ovationer efter varje låt upplevde jag stämningen som väldigt positiv.
   Sophie är liksom den svenska singer/songwriter-genrens moder. Gjorde debut innan några av dagens generation artister gått ur skolan och har sedan utvecklat sin avskalade status. Sophie är så personligt kärv och lågmäld att hon kan uppfattas som tråkig och intetsägande. Jag har några yngre kamrater som hävdar den åsikten – och jag håller med på ett positivt sätt.
    Hade du på lördagskvällen väntat dig danssteg och brutalt intressanta mellansnack så hade du förmodligen gått fel. Sophie lät sångerna tala och arrangemangen, som musikerna i hennes noggrant utmejslade band dekorerade så ypperligt vackert, är en fröjd att höra utan att volymen höjs märkbart.
   När man nu så ”sent” i karriären till slut får uppleva Sophie Zelmani i en koncentrerat mörk konsertlokal så uppstår den naturliga kritiken varför majoriteten av konsertlåtarna var hämtade från senaste skivan ”The ocean and me”. När det finns så många fantastiska låtar från hela hennes karriär. Men den aktuella repertoaren är naturligtvis riktad till fanatikerna som följt henne under hela karriären.
   Problemet för mig är att jag inte tycker senaste skivan håller riktigt samma unika nivå som hennes tidigare höjdpunkter. Men skillnaden är i högsta grad marginell och jag ska fortsättningsvis inte haka upp mig på den anspråkslösa detaljen.
   Utan koncentrera mig på vad jag hörde och, nåja, såg. Aktiviteten på scen var visuellt låg men musikaliskt var det inte överraskande en rasande vacker uppvisning från den långe gitarristen Lasse Halapis gäng. Vars formidabla kompteknik, att höras men inte märkas, också briljerat i andra sammanhang som bland annat Tomas Andersson Wij, Peter Jöback och Eva Dahlgren.
   Nu var det samspelta bandet dessutom förstärkt med gitarristen Johan Lindström på diverse andra stränginstrument som gjorde soundet ännu mer fantastiskt.
   I Zelmanis sällskap blev det de små gesternas konsert som knappast går att kategorisera som typiskt konventionell lördagsunderhållning. I en trygg men inte trist lunk av vemodiga melodier, som på både gott och ont har ett parallellt liv med J J Cale och därmed också Mark Knopfler, tog sig Sophies repertoar från låt 1 till låt 19 utan att pricka ett enda bottennapp men inte heller nå de riktigt magiska höjderna.
   Med ett så genomgående lågt tempo, arrangemang som ibland balanserade på gränsen till ingenting och en huvudperson som ofta satt ned så blev helheten just lite tråkig fast det bjöds på så många vackra visor i vidunderligt snygga arrangemang
   Enda gången det överraskades lite var mitt i konserten, mellan två låtar från den ypperliga ”Sing & dance”-skivan, när Sophie plötsligt valde en Bob Dylan-cover. Långtifrån något förutsägbart val när hon sjöng en lång och fin tolkning av ”Most of the time” från ”Oh mercy”-skivan. Där uppvärmaren Big Johnny Jewel kom in och blåste ett våldsamt uppfriskande munspelssolo.

Sophie Zelmani, sång
Lars Halapi, gitarrer och sång
Peter Korhonen, trummor
Robert Qwarforth, keyboards och sång
Thomas Axelsson, bas och sång
Johan Lindström, gitarrer, lapsteel och keyboards

Sophie Zelmanis låtar:
Yeah, okey
Wind took my sail
I can't change
The ocean and me
How different
Love
This room
Gone with the madness
Most of the time
Moonlight
Time
July waits
Love on my mind
Travelling
Composing

Extralåtar:
Going home
To know you
I will be there

Extra extralåt:
Dreamer


                                                                                  Foto: Emily Österling

/ Håkan

Ulf Lundell 19 oktober

19 oktober
Konserthuset, Malmö

1. Kom in kom in
2. Hungerdepartementet
3. Ryggen fri
4. Levande och varm
5. Glad igen
6. Stackars Jack
7. När jag kysser havet
8. Världens mitt
9. Din tid är ute
10. En bättre värld
11. Folket bygger landet.
12. Evangeline
13. Förlorad värld
14. Utanför byggnaden
15. Lär dig älska mörkret
16. Hon gör mig galen
17. Jag saknar dig
18. Lycklig man
19. Gå ut och var glad

Extralåtar:
20. Baby om morgonen
21. St Monica
22. Skaka på dom
23. Ut ikväll

Extra extralåt:
22. En eld ikväll

Min kommentar till låtlistan: Ännu en akustisk åttalåtarsinledning, den här gången med två låtar som Ulf inte har framfört tidigare på turnén, ”Hungerdepartementet” (från ”Lazarus”) och gamla ”Glad igen” (Joni Mitchell-coverlåten från ”Längre inåt landet”). Inga överraskningar i övrigt.
   Setlistan publiceras med benäget tillstånd av Backstage.

/ Håkan

STIFF#23: Ian Dury

IAN DURY: Sex & drugs & rock & roll/Razzle in my pocket (Stiff BUY 17)
Release: 26 augusti 1977
Den här i sanningens namn klassiska singeln är tidig Stiff-historia. Skivhistoria och skapandet av en odödlig och legendarisk rock’n’roll-fras i ett och samma ögonblick. ”Sex & drugs & rock & roll” känns som en av Ian Durys största hits – men var inte det. Singeln sålde bara 19.000 ex vilket berodde på att Stiff drog in skivan efter bara två månader. Den dök senare upp som hemligt extraspår på andra pressningen av det kommande albumet ”New boots and panties”. Och dess rykte bara växte och växte.
   Kompgruppen The Blockheads fanns inte till namnet och var inte heller bokstavligen närvarande på de här inspelningarna. Efter Kilburn & the High Roads splittring hade Dury slagit sig ihop med förre gitarristen i Byzantium, Chaz Jankel, och bildat ett tillfälligt Ian Dury & the Kilburns som sprack i juni 1976.
   Då började Jankel och Dury på allvar att skriva låtar tillsammans. De satt på 40 Oval Mansions, Kennington (en lokal som Dury populärt kallade Catshit Mansions). De skrev ”Sex & drugs & rock & roll” och sex andra låtar som skulle komma att ingå på albumet ”New boots and panties!!”. Ian och Chaz spelade in demo på låtarna i Alvic Studios i Wimbledon och inspelningarna till hela skivan gjordes med studiokillarna Charley Charles, trummor, och Norman Watt-Roy, bas med gamle Kilburns-bekantingen Davey Payne på saxofon.
   Men inget skivbolag ville först ge ut skivan, de tyckte Dury tillhörde den då gamla pubrockgenren, men hans managers kontor låg en våning ovanför Stiff Records på 32 Alexander Street (för övrigt Pink Floyds Roger Waters gamla hem…) och där passade Durys udda personlighet givetvis in.
   Singeln ”Sex & drugs & rock & roll”, Stiff-debuten, släpptes först till en viss uppmärksamhet. Inte minst på BBC där den i tidens anda bannlystes. Sådana här textrader ville inte de styrande på radiostationen sända ut:
   Sex and drugs and rock and roll
   Is all my brain and body need
   Sex and drugs and rock and roll
   Is very good indeed

Båda sidorna på den här singeln var ”Produced by NOBODY” och båda låtarna var alltså skrivna av Ian Dury och Chaz Jankel.
   B-sidan ”Razzle in my pocket” var textmässigt inte mindre kontroversiell. Durys text handlade om tidningar med lättklädda damer som han på sitt eget typiska sätt gjorde till poesi:
   In my yellow jersey, I went out on the nick
   South Street, Romford, Shopping Arcade
   Got a 'Razzle' magazine, I never paid
   Inside my jacket and away double quick
   Good sense told me once was enough
   But I had a cocky eye on more of this stuff
   With a 'Razzle' in my pocket back to have another pick

I oktober 1977 skulle Ian Dury ut och turnera med sitt band och behövde ytterligare musiker. Charles och Watt-Roy rekommenderade då två musiker de hade jobbat med tidigare, John Turnbull, gitarr, och Mickey Gallagher, keyboards. Under Stiff Live Stiffs-turnén i oktober 1977 var det skivbolagets promotionman Kosmo Vinyl som presenterade bandet under en rad olika namn, bland annat Ian Dury & the Readers Wives. Men efter en konsert i Midlands sa Vinyl plötsligt Ian Dury & the Blockheads och så fick bandet permanent heta efter det.
   Under samma turné framfördes "Sex & drugs & rock & roll" som final på hela konsertkvällen, med alla artister på scen, alla musiker i en kaotisk version som då följaktligen fick titeln "Sex & drugs & rock & roll & chaos".
   “Sex & drugs & rock & roll” är nog Ian Durys mest kända låt. Därför är det mer än överraskande att låten inte finns med på den tributeskiva som kom 2001, ”Brand new boots and panties!”. Där artister som Sinead O’Connor, Robbie Williams, Paul McCartney (som gör en makalös rockversion av ”I’m partial tour abracadabra”), Madness, Billy Bragg, Wreckless Eric och Shane MacGowan tolkar Ian Dury mycket kärleksfullt.

På cd: Båda låtarna finns på nyutgåvan av ”New boots and panties!!” (Demon, 2004).
YouTube: Liveversion från 1977 med Ian Dury & the Blockheads.



/ Håkan

Ulf Lundell 18 oktober

18 oktober
Halmstad Teater, Halmstad

1. Kom in kom in
2. Naken nerför gatan
3. Danielas hus
4. Rom i regnet
5. Spike
6. En fri man i stan
7. När jag kysser havet
8. Din tid är ute
9. En bättre värld
10. Folket bygger landet.
11. Evangeline
12. Kärlekens hundar
13. Förlorad värld
14. Utanför byggnaden
15. Lär dig älska mörkret
16. Hon gör mig galen
17. Jag saknar dig
18. Lycklig man
19. Gå ut och var glad

Extralåtar:
20. Baby om morgonen
21. St Monica
22. Skaka på dom
23. Ut ikväll

Extra extralåt:
24. En eld ikväll

Min kommentar till låtlistan: Det är fortfarande inte slut på överraskningar och nya låtar i Ulfs turné. Jag hörde ikväll (innan en konsert med Sophie Zelmani) en insiderapport om att musikerna i Lundells band inför den här turnén protesterade när han kom till 65 låtar…
   Kvällens nya var ”Rom i regnet” (från ”Ripp rapp”) och 1982-klassikern ”När jag kysser havet” (”Kär och galen”). Båda framfördes i det inledande akustiska partiet.
   Setlistan publiceras med benäget tillstånd av Backstage.

/ Håkan

Levi Stubbs död

Det här är väl ändå lite sorgligt. Fråga om inte annat Billy Bragg. Det var länge sedan Four Tops var riktigt på topp (kanske närmare 40 år sedan) men ingen kan glömma rösten bakom hits som "I Can't Help Myself (Sugar Pie, Honey Bunch)", "Reach Out I'll Be There", "Bernadette" och "Standing in the shadows of love". Oförglömlig pophistoria.
   Levi Stubbs Jr dog idag fredag 17 oktober efter en lång sjukdom. Han blev 72 år gammal.

/ Håkan

Elton John

Den här personliga serien, som idag fortsätter med ELTON JOHN, kan till och med inkludera så allmänt kända, kommersiellt framgångsrika, globalt berömda och stundtals väldigt utslätade artister. Men som vid en eller flera tidpunkter i mitt liv varit otroligt tilldragande i sin musikaliska roll med en personlig utstrålning som jag aldrig kommer att glömma. Dessutom har i det här fallet Elton gjort minst ett halvdussin mycket starka album.
   Nej, jag gillade varken de stora glasögonen eller clownkostymen på 70-talet, discomusik var inte heller Eltons bästa melodi, hans gränslösa rikedomar och djupa drogproblem hör inte hit och låtarna till Lejonkungen kan jag väl med viss möda ta mig igenom.
   Elton John har gjort så mycket mer musik av, som man lite lättjefullt brukar kalla, historiskt värde. Det började någon gång 1969. Jag hörde singlarna ”Lady Samantha” och ”It’s me that you need”på Radio Luxemburgs kvällssändningar och tyckte mig höra melodiska och textmässigt starka poplåtar. Än så länge utan att jag hade någon ambition att skaffa skivorna. Ingen av låtarna fanns dessutom med på Eltons första album ”Empty sky” som kom samma år.
   Våren 1970 år kom Eltons andra skiva som inte hade någon titel men en fantastisk öppningslåt i ”Your song”. Men den låten var något av slow starter och skulle bli känd mycket senare och betraktas väl idag som något av en evergreen. Så långt var jag fortfarande inte lockad att äga någon Elton-skiva.
   Nu inträffar ett stort frågetecken i mitt minne. Jag har länge trott att jag såg Elton John och hans då minimala komp, Dee Murray, bas, och Nigel Olsson, trummor, på Liseberg först sommaren 1971 men blir mer och mer övertygad när jag läser låtlistor och skivutgivningar att det kan ha varit redan 1970. Det allra mest mystiska i den här suddiga minnesbilden är att jag inte kan finna några Sverige-spelningar för Elton John varken 1970 eller 1971 på alla Elton-sajter jag har genomsökt.
   Det är ju det stora mysteriet i hela den här historien. Däremot kan jag med alla fingrar på bibeln lova er att jag såg Elton tillsammans med Dee Murray, bas, och Nigel Olsson, trummor, på Lisbergs stora scen, förmodligen 1970. Såg till och med Elton vandra omkring i parken, åka berg-o-dalbana med en mörk tjej som jag då misstänkte var sångerskan Lesley Duncan.

Sedan kom han in på den magnifikt stora scenen och rockade så att både jag och publiken i övrigt trodde att vi hade sett rockmusikens framtid. Själv blev jag Elton John-fantast på kuppen och började med att köpa ”Tumbleweed connection” som släpptes samma höst. Under sommarens konsert hade han framfört ”Country comfort” och ”Burn down the mission” från den skivan. Och även, naturligtvis, ”Your song”, ”Take me to the pilot” och ”Border song” från ”Elton John”.
   Och texterna, naturligtvis. Den ständige kompanjonen och textförfattaren Bernie Taupin hade stor del i Eltons framgångar med sina fantastiska, inte sällan USA-inlfuerade, texter.
   Då började jag ta igen mina missade Elton John-skivor och snart fanns både ”Empty sky”, med den fina ”Skyline pigeon”, och ”Elton John” i samlingen. Och Elton-intresset växte så till den grad att jag våren 1971 köpte en högst marginell skiva i engelsmannens diskografi, soundtracket ”Friends” som innehöll mest instrumentallåtar och några få konventionella Elton John-låtar. ”Friends” borde vara beviset på att jag såg Elton med band på Lisberg året innan eftersom intresset var så pass stort redan våren 1971.
   Däremot hoppade jag lite överraskande över liveskivan ”17-11-70” där han gjorde covers på både Stones, Beatles och Elvis Presley. Men sedan var det spikrakt in i mitt hjärta för alla följande Elton-skivor som kom i en svindlande intensiv fart. ”Madman across the water” (november 1971, med låtar som ”Tiny dancer”, ”Levon” och ”Indian sunset”), ”Honky Châteu” (maj 1972, med låtar som ”Honky cat”, ”Rocket man” och ”I think I’m gonna kill myself”), ”Don’t shoot me I’m only the piano player” (januari 1973, med låtar som ”Daniel” och ”Crocodile rock”) innan det stora genombrottet ”Goodbye yellow brick road” kom i oktober 1973.

Bara nio månader efter förra skivan släppte Elton en dubbelskiva med 17 låtar, exempelvis titellåten, ”Bennie & the Jets”, ”Saturday night’s allright for fighting” och hans kanske mest kända låt, ”Candle in the wind”. En otroligt produktiv tid för Elton John medan hans stjärnstatus bara växte och växte och glasögonen blev större och större.
   1974 började han blicka mot USA och ”Caribou” (juni 1974, med låtar som ”The bitch is back” och ”Don’t let the sun go down on me”) spelades in USA och just Caribou-studion med bland annat Beach Boys i kören och Chicago-producenten James William Guercio i kontrollrummet.
   Nästa skiva, ”Captain Fantastic & the Brown Dirt Cowboy” (maj 1975, med låtar som ”Someone saved my life tonight” och ”Better off dead”), var också delvis inspelad i USA och bandet han nästan omgivit sig med sedan starten, med Olsson och Murray, gjorde sin sista skiva med Elton.
   Det speciella omslaget till den skivan gjordes av den engelske konstnären Alan Aldridge som ni kan läsa en mycket intressant artikel om här.
   På ”Rock of the westies” (oktober 1975, med låtar som “I feel like a bullet (in the gun of Robert Ford)”) var bandet stort men bara gitarristen Davey Johnstone var kvar från den gamla sättningen.
   I hela den här positiva framgångscirkusen gladdes jag åt mycket snygga skivomslag. Innovativa, konstnärliga, informativa, bildsköna och läckert utformade konvolut som hade stor del i Elton Johns succé. Men framgången hade också ett slut, hysterin minskade och det planade ut för Elton från 1976 och framåt.

På ”Blue moves”, ännu en dubbelplatta (oktober 1976 utan låtar som överlevt till idag), tog det slut på hitsen och Elton splittrade både band och samarbetet med Taupin. Så när han gjorde comeback 1978 med ”A single man” var kompet konventionella studiomusiker, textförfattaren hette Gary Osborne och Elton åkte ut på en turné, som motsvarade titeln på senaste skiva, ensam med bara slagverkaren Ray Cooper till komp.
   Jag såg personligen världspremiären på turné i Konserthuset i Stockholm i februari 1979. 26 låtar i en över två timmar lång konsert som inleddes med ”Your song” och fortsatte med många av hans mest kända låtar i mer lågmälda arrangemang. Men på slutet rockade det med både covers och ”Crocodile rock”.
   Direkt efter denna fina uppenbarelse, samma år, släppte Elton sin sitt definitivt största magplask på skiva, ”Victim of love”. Han slog sig ihop med Giorgio Moroders kompanjon, låtskrivaren och producenten Pete Bellotte, och gjorde en elektronisk discoskiva av mycket ringa värde. Vägen tillbaka till en accepterad nivå som artist var lång och ojämn. Tillsammans med textförfattare som Osborne, Tom Robinson, Tim Rice och stundtals också Taupin gjorde han hyfsade skivor utan att vara lika magisk som på 70-talet.
   Sedan 1983 har Elton nästan uteslutande samarbetat med Taupin men det är först på senare år som han har fått stil på skivorna med bra låtar, naturliga produktioner och starka texter. På skivor med namn som "Songs from the west coast" och "Peachtree Road".
   Men det är, som sagt, mycket länge sedan Elton John stod på sin kreativa topp.

/ Håkan

Tributes: Buddy Holly

”Not fade away” (MCA, 1996)
Titeln ”Not fade away”, här med förklaringen ”(remembering Buddy Holly)”, sammanfattar perfekt hur minnet av 50-talsartisten Holly aldrig kommer att tyna bort. En viss Holly George-Warren har skrivit en omfattande text i cd-häftet som redogör för Buddy Hollys musikaliska historia innan han tragiskt omkommer i en flygolycka 3 februari 1959.

Buddy Holly-covers har i alla tider varit populära låtar i många olika artisters repertoarer. Det är väl ingen tillfällighet att Paul McCartney äger rättigheterna till Hollys låtar som i många fall har ett tidlöst liv i musikhistorien. Jag kan minnas att det i samband med den här samlingen med tributesånger gjordes ett tv-program med många av de medverkande artisterna.
   Här ingår tolv av Hollys mest kända låtar. Ändå saknar jag självklara nummer som ”It’s so easy”, ”Peggy Sue”, ”That’ll be the day” och ”Words of love”. Men repertoaren är ändå låtstark och det är på artistsidan det ibland svajar till lite.
   Inledningen har klassiskt värde där man tagit Buddy Hollys ursprungsröst till ”Peggy Sue got married” och fört den samman med The Hollies årgång 1996 förstärkt med Graham Nash. På pappret en mycket starkare inspelning än i verkligheten.
   The Mavericks och Nanci Griffith bidrar med skivans mjukare inslag och Los Lobos och The Band (tillsammans med dagens Crickets) representerar gruppsoundet. Traditionell rock med countrysångerskan Suzy Bogguss med Dave Edmunds på gitarr, sång och produktion men det är två duetter som toppar på skivan.
   Joe Ely och Todd Snider rockar hejvilt i ”Oh boy!” och Marty Stuarts möte med Steve Earle i ”Crying, waiting, hoping” är inte ett dugg mer välkammad rock, med ett nästan Stones-liknande intro, med fina gitarrinsatser av båda sångarna.
   Ett unikt möte mellan Waylon Jennings och Mark Knopfler i den stämningsfyllda ”Learning the game” är också en höjdpunkt av nästan Johnny Cash-klass.

Skivans innehåll:
1. Peggy Sue Got Married - Buddy Holly & The Hollies
2. True Love Ways - The Mavericks
3. Well... All Right - Nancy Griffith
4. Midnight Shift - Los Lobos
5. Not Fade Away - The Band/The Crickets
6. Think It Over - The Tractors
7. Wishing - Mary Chapin Carpenter/Kevin Montgomery
8. Oh Boy! - Joe Ely & Todd Snider
9. Crying, Waiting, Hoping - Marty Stuart & Steve Earle
10. It Doesn't Matter Anymore - Suzy Bogguss
11. Maybe Baby - Nitty Gritty Dirt Band
12. Learning The Game - Waylon Jennings

/ Håkan

Ulf Lundell 14 oktober

14 oktober
Cirkus, Stockholm

1. Kom in kom in
2. Lit de parade
3. Danielas hus
4. Snön faller och vi med den
5. Rebeller
6. Den vassa eggen
7. Världens mitt
8. Din tid är ute
9. En bättre värld
10. Folket bygger landet
11. Evangeline
12. Hem till mina rötter igen
13. Förlorad värld
14. Utanför byggnaden
15. Lär dig älska mörkret
16. Hon gör mig galen
17. Jag saknar dig
18. Lycklig man
19. Gå ut och var glad

Extralåtar:
20. Baby om morgonen
21. St Monica
22. Skaka på dom
23. Ut ikväll

Extra extralåt:
24. En eld ikväll

Min kommentar till låtlistan: Fjärde och, för den här turnén, sista Stockholmskonserten bjöd på en mycket sällsynt låt, ”Lit de parade” (från ”Den vassa eggen”), som Ulf inte spelat live sedan nyårsafton 1985. I avdelningen tillsammans med bandet gjorde ”Hem till mina rötter igen” (från ”Längre inåt landet”) premiär på höstens Lundell-turné. Och hela konserten avslutades återigen med ”En eld ikväll”.
   Setlistan publiceras med benäget tillstånd av Backstage.

/ Håkan

Kaoset som ingen ville se

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/10 2008.

LITTERATUR
Håkan Lahger
Den vassa eggen
– Ulf Lundells kreativa kaos
(Norstedts)

Om ni tror att det går att skriva en bok på över 200 sidor om en enda Ulf Lundell-skiva, ”Den vassa eggen” (1985), så tror ni fel. Rutinerade rockjournalisten och författaren Håkan Lahger har på ett lika rutinerat sätt lagt ut texten kring den mest turbulenta Lundell-inspelningen till att omfatta i stort sett hela 80-talet med åtskilliga historiska nedslag både före och efter.
   Jag tycker inte att det stör att få en helhetsbild. Det krävs nog att man berättar i stort, placerar den olycksaliga Köpenhamns-vistelsen i sitt sammanhang, för att förstå de dramatiska händelserna i den danska huvudstaden våren 1985.
   Lundell låg i skilsmässa och hans alkoholism hade en stegrande prägel. Vilket påverkade allt i hans liv. Inklusive kraxande sång, ett osunt leverne och handlingsförlamning under inspelningarna.
   ”Den vassa eggen” är i mångas öron en klassiker, kanske inte just i mina fast den innehållsmässigt är mycket bra, och att den till slut gavs ut under buller och bång (genomgående succé bland recensenterna) var mycket, för att inte säga helt, Lundell-musikernas förtjänst. Som jobbade stenhårt och koncentrerat med arrangemangen medan Lundell sov, söp eller var oanträffbar.
   Lahger har försökt att i detalj bena ut problemen. Han har intervjuat en mängd medverkande i detta drama. Han redovisar inte sina uppgifter som exakta uttalanden eller repliker utan berättar sin historia fritt, med dramatiska inslag, om vad som händer och vad alla tänker men ingen gör för att bokstavligen rädda Lundell i detta kaos.
   Det blir en fri och öppen berättelse där ingen delaktig person kan kritiseras för att lämna ut personliga detaljer. Det har säkert betytt att intervjupersonerna har lättat sitt hjärta mer än annars. Det kan ibland också uppstå misstankar kring Lahgers uppgifter som egna slutsatser. Men sanningshalten i den här boken understryks genom många, långa och autentiska brev från Ulf Lundell till sin producent Kjell Andersson. Ofta känsloladdade, inte sällan dramatiska men alltid välformulerade.
   90-talet är däremot ett intressant, händelserikt och bara delvis sorgligt årtionde för Ulf Lundell. Som historiskt och musikaliskt har stor del i den friska, nyktra och alltmer stabila karriären som inleddes 1993.

/ Håkan

1980 in revisited

Det här är ju inte klokt! I morse publicerade jag veckans Stiff-singel, Wreckless Erics ”A popsong”, och i videon till sången som är inspelad på skivbolagets kontor skymtar Stiffs klassiska 1980 Calender. Och det är ju en kul detalj om det inte vore för det faktum att kalendern 1980 är exakt identisk med årets kalender 2008. Med skottår och allt.
   Det är givetvis inte jag som har kläckt den nyheten utan en av mina trognaste läsare, mer känd som Tobbe på Gotland, mannen som gör Internets snyggaste och mest omfattande Stiff-sida, The Ultimate Stiff Record.
   Tobbe skickade med en färgbild på den något annorlunda kalendern. Hoppas ni i någon mån kan förstå den udda idén med Stiff-kalendern.

/ Håkan

STIFF#24: Wreckless Eric

WRECKLESS ERIC: A popsong/Reconnez Cherie (Stiff BUY 64)
Release: 1 februari 1980
”Big smash!”, Wreckless Erics tredje album på Stiff som skulle släppas fyra veckor efter singeln, inleds med ”A popsong” och singeln fick mer uppmärksamhet än någon tidigare Wreckless Eric-skiva. Bert Muirhead skriver i boken om Stiff att det var Erics höjdpunkt i hela karriären. Så här har Eric själv berättat om ”A popsong”, inte utan en viss bitterhet i rösten:
   - By this time the pressures were beginning to erode my personal vision. The Americans loved this, but it only came out as a single over here. We were offered the opening slot on Top Of The Pops. Stiff in their arrogance turned it down, hoping for a better position the following week. The record dropped out of the charts instead.
   Erics låttext handlar givetvis om den perfekta hitlåten, “You hear it everyday”, en låt runt två minuter och ett klassiskt poptema. Men det handlar redan här om Erics tvetydiga inställning till popbranschen där den egna visionen och personligheten får stryka på foten för kommersiell satsning.
   Eric skrev låten tillsammans med sin gitarrist, Pete Gosling. Övriga musiker, förutom Eric, är hela hans band: Walter Hacon, gitarr, John Brown, bas, Dave Otway, trummor och Malcolm Morley, orgel, som stundtals på nedanstående video. Sedan medverkar också nyligen avlidne John ”Irish” Earle och Dick Hanson på blås.
   Med tanke på att det var ett helt nyproducerat album, ”Big smash!”, på väg ut inom en månad är det mycket märkligt att “Reconnez Cherie” gör oväntad och överraskande comeback på baksidan till en ny Wreckless Eric-singel, nästan på dagen två år efter originalet (BUY 25) släppts. Och etiketten meddelar den här gången lite lustigt och anonymt att det är Lawrence & Charles som har producerat låten. En hemlig omskrivning av namnen Larry Wallis och Chas Herington.
   Eric har beskrivit ”Reconnez Cherie” så här:
   - My second single. I wanted to write a Cajun number and wasn’t going to let rudimentary French stand in the way. Consequently the chorus is utter rubbish! But the song remains one of my favourites and is strangely autobiographical.
   Videon till “A pop song” är minst lika intressant som låten i sig. Eric vandrar omkring på Stiff-kontoret och på slutet passerar en mängd kända ansikten revy. Bland annat förekommer Alice Cooper, Ian Dury, Pointer Sisters, David Cassidy, Keith Moon, Jim Morrison, Carlos Santana, Buddy Holly, Cliff Richard, Rachel Sweet, Pete Townshend, Donna Summer, Eric Burdon och Chuck Berry.
   Idén med många kända ansikten från pop- och rockbranschen introducerades redan på skivomslaget till ”A popsong”. På framsidan finns Platters, Elvis Presley, Buddy Holly, Everly Brothers, Ray Charles, Chuck Berry, Del Shannon, Ronettes och Connie Francis. Och på baksidan kan jag identifiera Beach Boys, Supremes, Freddie & the Dreamers, Bob Marley, Beatles, Eric själv, Sting, Monkees, Sting, Nick Lowe, Gary Numan, Bee Gees, Elvis Costello och Bay City Rollers. Ett minst sagt brokigt gäng.

På cd: Båda låtarna återfinns på nyutgåvan av “Big smash!” (Stiff, 2007).
YouTube: Först ett framträdande på Australien-tv och sedan ovannämnda video till ”A popsong”.





/ Håkan

Ulf Lundell 11 oktober

11 oktober
Åhaga, Borås

1. Kom in kom in
2. Naken nerför gatan
3. Ryggen fri
4. Snön faller och vi med den
5. Kärleken förde oss samman
6. Aldrig så ensam
7. Rått och romantiskt
8. Din tid är ute
9. En bättre värld
10. Folket bygger landet.
11. Evangeline
12. Jag är på din sida
13. Förlorad värld
14. Utanför byggnaden
15. Lär dig älska mörkret
16. Hon gör mig galen
17. Jag saknar dig
18. Lycklig man
19. Gå ut och var glad

Extralåtar:
20. Skyll på stjärnorna
21. St Monica
22. Skaka på dom
23. Ut ikväll

Extra extralåt:
24. Under vulkanen

Min kommentar till låtlistan: Boråskonserten var på många sätt sensationell. Dels drog Ulf till med två tidigare ospelade låtar i den akustiska inledningen, som ännu en gång omfattade sju låtar, ”Kärleken förde oss samman” (från ”Utanför murarna”) och ”Aldrig så ensam” (”Den vassa eggen”). Sedan måste överraskningen varit mycket stor när han avslutade hela föreställningen med ”Under vulkanen”, med hela bandet, istället för ”En eld ikväll” som varit final i samtliga åtta konserter innan. Som Backstage-sidan mycket riktigt noterar så gjorde han låten helt akustiskt dagen innan.
   Setlistan publiceras med benäget tillstånd av Backstage.

/ Håkan

Mycket personligt och mycket avslöjande

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/10 2008.

LITTERATUR
Petter Karlsson
Min pappa hette Stikkan
(Anderson Pocket)

Förutom de snygga ateljébilderna (av Hans Gedda) på låtskrivaren, skivbolagsägaren och affärsmannen Stig Anderson innehåller den här pocketboken inte ett enda fotografi, Men däremot många färgstarka minnesbilder kring en av musiksveriges mest legendariska figurer. Mycket personligt, mycket avslöjande och mycket läsvärt är det berättat av hans dotter Marie Ledin och sedan nedtecknat av Petter Karlsson.
   Stikkan, som han kom att kallas av hela Sverige, och hans liv var ju både underhållande och tragiskt med både oerhörda framgångar och en del motgångar. Och efter alla exempellösa succéer på 70-talet, som satte Sverige på den internationella musikkartan först av alla, så känns det både orättvist, sorgligt och onödigt att hans liv skulle sluta så bittert och sorgligt. I¨alla fall känner jag så när jag läser Marie Ledins målande och träffsäkra berättelse om sin far.
   Han var naturligtvis inte Guds bästa barn, ingen perfekt närvarande pappa och som företagsledare hade han säkert sina brister och gick gärna ett steg för långt i sina stora planer. Men han var ju ett enkelt barn som lärde sig hantverket i musikbranschen, en mästare på att snabbt hitta ord till sina melodier som han köpt från utlandet, och var även en duktig förhandlare till avtal och kontrakt. En av anledningarna till ABBA:s snabba, stora och omedelbara framgångar efter Eurovisionsschlagervinsten 1974.
   Sedan blev Stikkan mer direktör än musikarbetare, med mer dry martini än korv till lunch och han började tappa fotfästet redan på 80-talet efter ABBA:s nedläggning. Han blev liksom arbetslös men inte utan inkomster. Men för en rasande effektiv idéspruta som hela tiden var på väg var det en förödande utveckling.
   De stora idéerna hade bytts ut mot bitterhet, apati och en eskalerande alkoholism. Som till slut tog hans liv 1997.
   Bokens 17 genomgående intressanta kapitel har titlar efter Stikkan Anderson-låtar men det är texterna, ögonblicksbilderna från nästan 50 år tillbaka, som Marie Ledin redovisar som bär fram den unika historien och ger varje ny sida ett stort läsvärde. Som gör att man har svårt att lägga ifrån sig boken när man väl fastnat i de målande berättelserna.
   Berättaren och journalisten Petter Karlsson har naturligtvis dekorerat historien med snygga ordvändningar och engagerande ordval men det är ju Marie Ledins totala avslöjanden som är boken stora tillgång. Av en dotter om sin far på ett alldeles avväpnande och underhållande sätt.

/ Håkan

Ulf Lundell 10 oktober

10 oktober
Konserthuset, Jönköping

1. Kom in kom in
2. Levande och varm
3. Danielas hus
4. Stackars Jack
5. Spike
6. En fri man i stan
7. Under vulkanen
8. Din tid är ute
9. En bättre värld
10. Folket bygger landet.
11. Evangeline
12. Kärlekens hundar
13. Förlorad värld
14. Utanför byggnaden
15. Lär dig älska mörkret
16. Hon gör mig galen
17. Jag saknar dig
18. Lycklig man
19. Gå ut och var glad

Extralåtar:
20. Baby om morgonen
21. St Monica
22. Skaka på dom
23. Ut ikväll

Extra extralåt:
24. En eld ikväll

Min kommentar till låtlistan: Jönköpingskonserten, den åttonde på Ulf Lundells höstturné, bjöd bara på en nyhet. Och inga större överraskningar. En enda ny låt, ”Under vulkanen” (från förra årets samlingsbox med samma namn), i den första akustiska avdelningen som nu var tillbaka på sju låtar. Sedan återkom ”Kärlekens hundar” i huvudavdelningen.
   Setlistan publiceras med benäget tillstånd av Backstage.

/ Håkan

Ron Sexsmith

Det är inte så ofta det förekommer artister eller grupper som just nu är mitt uppe i karriären i min lilla serie ”Mina favoriter”. Kanadensaren RON SEXSMITH är ett vackert och vemodigt undantag. Som kanske inte just för tillfället befinner sig på toppen av sin karriär men har många färgstarka album bakom sig sedan mitten av 90-talet.
   Där nångång i början på maj 1995 kom jag för första gången i kontakt med Ron Sexsmith. På hans första skiva på stort skivbolag, ”Ron Sexsmith” fastnade mina ögon på hans lite ovanliga efternamn, omslagets pojkaktiga uppsyn och producentnamnet Daniel Lanois som visserligen bara producerat en låt men allt han hade gjort fram till dess var otroligt spännande.
   Mina öron fastnade däremot omedelbart för den vemodiga lite ledsna rösten och mycket personliga sånger. Jag kom några år senare att jämföra Sexsmiths röst med Tim Hardin men vid den här tidpunkten skrev jag en recension där jag beskrev det jag hörde som ” Jackson Browne producerad av Daniel Lanois” (än i dag en ouppfylld önskedröm!). Ofta melodiöst vackra låtar i nakna underbart känsliga arrangemang.
   Den inledande låten, det första jag någonsin hörde med Sexsmith, är ”Secret heart” som blev den mest kända låten från skivan. Inte minst när Rod Stewart 1998 gav ut coverskivan ”When were the new boys”.
   Nu hade Sexsmith satt sitt namn i mina musikhistorieböcker utan att vara helt färdigutvecklad. Det visade sig också att ”Ron Sexsmith” inte alls var hans debut på skiva men det skulle ta flera år innan jag visste och ännu längre tid innan jag hade den plattan i min hand. Jag återkommer.
   ”Ron Sexsmith” släpptes i maj 1995 och av en märklig tillfällighet så skulle nästa tre skivor också släppas strax före sommaren. Lite motsägelsefullt då jag tycker att Sexsmiths röst och ofta vemodiga låtar är så typiskt höstcentrerade.
   Uppföljaren till genombrottet kom alltså i juni 1997. ”Other songs” är ännu en skiva med många starka sånger. ”Ödsligt underproducerade sånger med små delikata detaljer som gör honom så ensam på området.” .som jag skrev då. Hade skivan nästan oavbrutet i öronen under den sommarens Mallorca-semester och jag lärde mig låtar som ”Strawberry blonde” och ”Pretty litte cemetery” nästan utantill.
   ”Nothing good” och ”Honest mistake” var några andra låtar som stod ut när de typiska singer/songwriter-arrangemangen imponerade i all anspråkslöshet.

Nästa försommarskiva från Ron Sexsmith blev ”Whereabouts” och hans karriär skulle, enligt mitt sätt att se det, slå i taket och aldrig senare upprepa denna makalösa kvalitetsnivå. Mitchell Froom hade, förutom Lanois-spåret, producerat Sexsmiths tre skivor men här blommade samarbetet ut i något stort. Låtarna var genomgående bättre, Ron sjöng starkare och Frooms produktion var lite mer kristallklar. Och ekot av en poppig Tim Hardin var tydligt.
   Efter den succén, 1999 års bästa utländska skiva enligt mig, var det inga tveksamheter när det på hösten meddelades att Ron Sexsmith skulle uppträda på Södra Teatern i Stockholm. En konsert som jag recenserat här. En blandning av låtar från hans tre skivor plus en Bruce Springsteen-cover, ”Factory”. Inför en nöjd men ändå tillbakadraget artig public med både Plura och Lars Winnerbäck i bänkraderna.
   Nu visste Ron Sexsmith-intresset inga gränser. Jag började kolla upp honom på allvar. Gästinhopp, låtar åt andra artister och den egna anspråkslösa starten på karriären. Beställde den riktiga debuten ”Grand opera lane” från 1991 och blev lite mediokert besviken på en skiva som inte stod ut på något sätt. Men den hade något gott med sig. Den fixade ett låtskrivarkontrakt åt Ron Sexsmith som sedan följdes av ett artistkontrakt.
   Hans låt ”On a whim” var bästa spåret på Eddi Readers album ”Angels & electricity” men låtskrivarsamarbetet med Glenn Tilbrook var bättre på pappret än i verkligheten. Singel-B-sidan ”By the light of the cash machine” var väl hyfsad poprock men lite opersonligt producerad och ”You see me”, från albumet ”The incomplete Glenn Tilbrook”, var som bäst en konventionell poplåt.
   Försnacket inför nästa Ron Sexsmith-album var omfattande, skivbolagsstrul försenade projektet och när jag träffade Eric Palmqwist efter en konsert våren 2001 med EP’s Trailer Park (vart tog dom vägen?), som uppträtt tillsammans med Ron Sexsmith, handlade samtalet mer om Sexsmith än EP’s. Och Eric kunde berätta titel på nästa skiva och att Steve Earle var ny producent.
   Jag borde ha blivit varnad efter Tilbrook/Sexsmith-samarbetet men jag trodde i min enfald på en monumental succé för nya skivan ”Blue boy” som kom strax innan sommaren 2001. Jag kunde knappt ha haft mer fel. ”Ibland är han ute på djupt vatten, några låtar är dessvärre olyssningsbara reggae- och funkexperiment” kunde jag meddela i min recension och jag var innerst inne väldig besviken.
   Här började en nedåtgående spiral i Sexsmiths musikaliska utveckling och ”Cobblestone runway” var bara en liten bit på rätt väg. ”Retriever” (2004) var hans bästa sedan 1999 medan duettskivan med Don Kerr, ”Destination unknown” (2005) och ”Time being” (2006) ”bara” var godkända.
   Och årets Sexsmith-skiva ”Exit strategy of the soul” är nog lite för överarrangerad för min smak fast låtar som ”This is I know” och ”Brandy Alexander” är fina.

/ Håkan

Ulf Lundell 8 oktober

8 oktober
Cirkus, Stockholm

1. Kom in kom in (avbruten pga tekniskt problem)
2. Kom in kom in
3. Snön faller och vi med den
4. Idiot City
5. Levande och varm
6. Spike
7. En fri man i stan
8. Kär och galen
9. Din tid är ute
10. En bättre värld
11. Folket bygger landet.
12. Evangeline
13. Förlorad värld
14. Utanför byggnaden
15. Lär dig älska mörkret
16. Hon gör mig galen
17. Jag saknar dig
18. Lycklig man
19. Gå ut och var glad

Eextralåtar:
20. Baby om morgonen
21. St Monica
22. Skaka på dom
23. Ut ikväll

Extra extralåtar:
24. En eld ikväll

Min kommentar till låtlistan: Tredje Stockholmskonserten fick ett plötsligt tekniskt stopp i första låten som Ulf sedan fick börja om. Vilket fick till följd att låtlistan blev lite förryckt jämfört med tidigare. Han framförde ”Idiot city” (från ”På andra sidan drömmarna”) som ny låt i det akustiska partiet och tog bort ”Kärlekens hundar” i huvudavdelningen för första gången på fyra konserter.
   Setlistan publiceras med benäget tillstånd av Backstage.

/ Håkan

Tributes: Harry Chapin

”Harry Chapin Tribute” (Relativity, 1990)
En konsert i Carnegie Hall 1987 till minnet av Harry Chapin, en amerikansk singer/songwriter som tragiskt omkom i en bilolycka 1981. Undertiteln ”The friends of Harry Chapin perform his songs to honor his 45th birthday & the awarding of the Special Congressional Gold Medal” säger väl allt.

Värd och presentatör för kvällen till HARRY CHAPINS ära var Harry Belafonte och stundtals blir det en kväll i samkvämets tecken. Underhållande visor/folkpop och evergreens, allt skrivet av Chapin, i arrangemang som inte är så vansinnigt spännande eller moderna.
   Tributeskivor gör sig nästan bäst när de mer riktar sig till låtskrivare än artister. Och Chapin var ju en låtskrivare av rang fast han inte hade så stor repertoar.
   Hans mest kända låtar ”Cat’s in the cradle”, här framförd av Judy Collins till stora applåder, ”Sandy”, med Graham Nash, och ”Six string orchestra” ingår givetvis i konserten och på skivan. Den senare känner vi nog i Sverige bäst i den komiska versionen med Brasse Brännström. På konserten här är det några andra komiker som framför den, The Smothers Brothers.
   Arrangemangen av Chapin-låtarna är ganska ospännande, gjorda av Harrys bror Stephen, med ett undantag: Bruce Springsteen med ”Remember when the music” är lika brännhet som någonsin en låt från ”Nebraska”. För Bruce framför låten ensam och inleder med att berätta hur han träffade Harry och minnena om honom:
   - I met Harry i n1978. I was in a studio, he was making a record in another studio. He came smiling up to me and started talking to me. 20 minues went by, 30 minutes went by. Talked about everything, politics, music, he was a nice guy. Next night he comes smiling again. He starts talking to me. 30 minutes goes by…
   Bruce fortsatte prata om kom sedan fram till att när han var i Kalifornien och mixade skivan och stod och tittade ut från balkongen på tredje våningen så, hej, där kommer Harry:
   - And he starts talking to me and he talks for about 40 minutes. He said something I will always remember: Han övertygade mig om att ägna mer tid åt sociala frågor, avslutade Bruce innan han sjöng “Remember when the music”.
   Bruce fortsatte prata under delar av framträdandet och blev ovationsartat hyllad efteråt med det typiska ”Bruuuuuuce”.
   Harry Chapins slogs väldigt mycket för de små människorna och man kan faktiskt översätta hans engagemang på 70-talet med Springsteen idag. Och det finns flera gemensamma punkter mellan dem.
   Chapins kamp har fortsatt långt efter hans död. Genom sin familj drivs frågorna vidare och på hans hemsida stöder de öppet Barack Obamas presidentkampanj och det är ju just det som Bruce Springsteen också tänker göra i höst.

Skivans innehåll:
1. Circle - Oscar Brand, Steve Chapin, Tom Chapin, Pete Seeger
2. Sandy - Graham Nash
3. Cat's in the Cradle - Judy Collins
4. W*O*L*D - Tom Chapin, Stephen Chapman, Richie Havens
5. Six String Orchestra - The Smothers Brothers
6. When I Look Up - Dolores Hall
7. Remember When the Music - Bruce Springsteen
8. Tangled up Puppet - Terry Klausner
9. One Light in a Dark Valley (An Imitation Spiritual) - The Hooters
10. Shooting Star - Pat Benatar
11. Last Stand - John Wallace
12. Circle Reprise - Peter, Paul and Mary

/ Håkan

Ulf Lundell 7 oktober

7 oktober
Cirkus, Stockholm

1. Kom in kom in
2. Den vassa eggen
3. Ryggen fri
4. Stackars Jack
5. Jag går på promenaden
6. Danielas hus
7. En fri man i stan
8. Ute på vägen igen
9. Din tid är ute
10. En bättre värld
11. Folket bygger landet
12. Evangeline
13. Kärlekens hundar
14. Förlorad värld
15. Utanför byggnaden
16. Lär dig älska mörkret
17. Hon gör mig galen
18. Jag saknar dig
19. Lycklig man
20. Gå ut och var glad

Extralåtar:
21. Baby om morgonen
22. St Monica
23. Skaka på dom
24. Ut ikväll

Extra extralåt:
25. En eld ikväll

Min kommentar till låtlistan: På den andra Stockholmskonserten blev det färre nyheter och överraskningar än vanligt. Men den hittills längsta konserten med 25 låtar. Ulf utökade den inledande sekvensen, när han sitter själv på scenen, till åtta låtar men det var bara ”Stackars Jack” som gjorde turnépremiär.
   Backstage har valt att lista de tre extralåtarna ”St Monica”, ”Skaka på dom” och ”Ut ikväll” som ett medley fast jag skriver låtarna som egna nummer. Låtarna hänger visserligen ihop utan pauser men det är i stort sett fullständiga låtar.
   Setlistan publiceras med benäget tillstånd av Backstage.

/ Håkan

The Clash och déjà vu

The Clash på omslaget till nya numret av Mojo. På en röd- och guldominerad färgbild från tidigt 80-tal framställs de som en trio utan trummis och hela temat är 1982 och den turbulenta inspelningen av ”Combat rock”. Historisk intressant tid men Clash höll på att spricka, Mick Jones var på väg ut och musikaliskt var de ofrånkomligt i nedförsbacke.
   En flera sidor lång artikel om Clash-tiden med noteringar i kanten och mina ögon fastnade på raderna som handlade om Guy Stevens begravning. Stevens var den excentriske mannen som producerade ”London calling” och nu stod Joe Strummer och grät hejdlöst.
   Själv får jag en häftig déjà vu när jag får månadens Mojo i mina händer. Från när jag köpte mitt första nummer av Mojo på 90-talet. Det kan ha varit 1993, det kan ha varit nummer 7 och det var definitivt en mindre färgstark bild på Clash på omslaget.
   Den bifogade cd:n till tidningen går också i Clash-tema med titeln ”Songs of protest and insurrection” och innehåller protestlåtar med artister som Woody Guthrie, Bob Marley, Billy Bragg och, naturligtvis, Clash. Bland annat en låt från den kommande liveskivan ”Live at Shea Stadium!”
   I övrigt är det stora intervjuer/reportage med Brian Wilson, Carlos Santana, Peter Green och en amerikanare som hajpats stort i England senaste tiden, Seasick Steve.

/ Håkan

STIFF#25: Madness

MADNESS: My girl/Stepping into line (Stiff BUY 62)
Release: 21 december 1979
I november 1979 albumdebuterade Englands dittills mest kända skaband med “One step beyond”. Låt nummer två på det albumet blev gruppens tredje singel och en av deras mest framgångsrika – och bästa. 2:41 av absolut pophistoria. Men det här bandet var nästan osannolikt framgångsrika på singel. Mellan 1979 och 1983 hade de 13 Topp Tio-låtar på Englandslistan.
   Låten, skriven av bandets pianist Mike Barson, började sin karriär i bandet The Invaders, som var första upplagan av Madness, i juli 1978. Det bandet framförde låten första gången och då sjöng också låtskrivaren låten själv. På skiva var det Madness legendariske sångare Suggs (Graham McPherson) som höll i mikrofonen.
   Videon till låten spelades in på puben Dublin Castle (se nedan) i Londons Camden. Och just där kände de sig hemma under alla år. Nutty Sound, som de kom att kalla sitt typiska sound, var en mix av Motown, rock’n’roll och vaudeville. Ska var ett faktum. Sångaren Suggs har beskrivit den här perioden i Madness karriär så här:
   - We were very upfront in realising that the 2-Tone thing was going off like a packet of crackers and we were in that mode stylistically. We certainly started to put more ska into our set and we’d been very lucky to meet Jerry (Dammers) and that whole thing happened. Earlier than God had intended, we were suddenly the thing.
   - The great thing about that period was that we were still a gang, the road crew were all our pals, joining in on the backing vocals, and it was an ebullient time. Madness were the leaders of the little bit of North London we lived in and we all led colourful lives, which fed into the songs. I was the idiot savant – well certainly an idiot. I was just happy to be there, they were all older than me and I just wanted to be in their gang or be cool.
   Invaders bildades redan 1976 och då var bandets store låtskrivare Barson med i bandet. 1978, när de utökade med fler medlemmar, bytte de först namn till Morris & the Minors men sedan samma år till Madness efter en Prince Buster-låt.
   Gruppen debuterade på skabolaget Two-Tone men redan på sin andra singel var de Stiff-artister. Och den långa raden av singelsuccéer inleddes med albumets titellåt ”One step beyond”.
   Men det var inte helt glasklart att bandet skulle hamna på Stiff. De hade tidigare avvisat bandet med motiveringen ”varför ska vi ha ännu ett Kilburn & the High Roads?”. Men ”My girl” kom att marknadsföras som ”70-talets sista singel och 80-talets första hit” i sann Stiff-anda.

De hade tur att få det skickliga producentteamet Clive Langer och Alan Winstanley som ledsagare på sina första skivor. En av hemligheterna till gruppens alla framgångar, den andra var givetvis att bandet var osedvanligt skickliga på att producera singelorienterat material. Korta, snärtiga, potentiella låtfyrverkerier till singlar som snabbt klättrade på alla topplistor. Och när de inte själva lyckades skriva en hit så tog de en cover som Labi Siffres ”It must be love” och, inte så överraskande, slog den också.
   Langer/Winstanley-teamets första produktioner med gruppen var de tre låtarna ”The prince”, ”Madness” (som blev första Two Tone-singeln) och just ”My girl”.
   Hösten 1983 lämnade Mike Barson gruppen och deras Stiff-dagar var räknade och även deras oslagbara hitparad började mattas av. 1986 splittrades gruppen första gången och sedan har de återförenats och splittrats ett antal gånger.
   Under Invaders-tiden hade gruppen en trummis som hette John Hasler. Denne Hasler blev 1978 sångare då Suggs tillfälligt fick sparken för att han hellre ville titta på fotboll än att repetera med bandet. I september samma år fick Hasler också sparken (och Suggs kom tillbaka) när han var på semester. Hasler blev dock bandets nye manager och är inblandad i b-sidan till ”My girl” som han har skrivit, tillsammans med Suggs och Chris Foreman, ”Stepping into line”. En låt som bara finns utgiven på den här singeln och inte på något album.
   Låten ”My girl” hade ett andra extraordinärt liv på Stiff några år senare när Tracey Ullman spelade in låten 1984 och då helt naturligt kallade den för ”My guy’s mad at me” (BUY 197) och nådde en hedrande 23:e-placering i England.

På cd: A-sidan finns på åtskilliga Madness-samlingar, exempelvis ”Our House: the Original Songs” (V2, 2002)
YouTube: Den fantastiska reklamvideon inspelad på Dublin Castle i London.I pubens bakre musikrum med de ”snygga” och extremt storblommiga sammetstapeterna.



/ Håkan

Ulf Lundell 5 oktober

5 oktober
Cirkus, Stockholm

1. Kom in kom in
2. Naken nerför gatan
3. St Kristofer
4. Stum av beundran
5. Rått och romantiskt
6. Spike
7. En fri man i stan
8. Din tid är ute
9. En bättre värld
10. Folket bygger landet.
11. Evangeline
12. Kärlekens hundar
13. Förlorad värld
14. Utanför byggnaden
15. Innan 20 på 19
16. Hon gör mig galen
17. Jag saknar dig
18. Lycklig man
19. Gå ut och var glad

Extralåtar:
20. Baby om morgonen
21. St Monica
22. Skaka på dom
23. Ut ikväll

Extra extralåtar:
24. En eld ikväll

Min kommentar till låtlistan: Nja, mina förhoppningar om överraskningar på slutet slog väl inte riktigt in men precis innan finalen i huvudavdelningen, som inleds med den nyarrangerade ”Hon gör mig galen”, tog Ulf fram ännu ett färskt ess ur rockärmen: Den nya ”Innan 20 på 19”, på den plats där ”Lär dig älska mörkret” framförts tidigare.
   Plus att Ulf utökade den akustiska repertoaren med tre nya låtar, ”Naken nerför gatan” (från ”Evangeline”), ”Stum av beundran” (”Slugger”) och ”Rått och romantiskt” (”Xavante”).
   Setlistan publiceras med benäget tillstånd av Backstage.

/ Håkan

Ulf Lundells höstturné 2008

Det är en vecka sedan jag såg Ulf Lundells konsert i Västerås. Och jag har inte riktigt hämtat mig ännu. På många plan, personligt, sound- och låtmässigt, en fin upplevelse.
   Efter måndagens publicering av mina synpunkter från den konserten fick jag indikationer på många nya besökare på den här sidan. Mycket tack vare Micke på Backstage-sidan som la ut min länk. Backstage lägger kvickt och initierat ut setlistan för varje konsert. Med deras hjälp kommer jag att fortsättningsvis följa upp den pågående Lundell-turnén. Med kortfattad analys av låtval, förändringar i låtlistan och andra överraskningar.

En snabb resumé från de fyra första konserterna i Gävle, Uppsala, Västerås och Norrköping visar att det kommer att bli en flexibel, spännande och överraskande konserthöst för oss som gillar Ulf Lundell på sitt allra mest spirituella humör.
   Musikerna på höstturnén är en blandning av gammalt och nytt. För första gången sedan 1994 finns inte veteranen och gitarristen Janne Bark, som gjorde debut 1982 i de här sammanhangen, inte med i Lundell-kompet. Jens Frithiof, Lundell-musiker sedan hösten 2002, har tagit över rollen som förstegitarrist och gitarristen Fredrik Rönnqvist, som även spelar mandolin och bouzouki, är ny i gänget men har tidigare turnerat med exempelvis Lisa Miskovsky.
   Marcus Olsson, keyboards och saxofon, som gjorde sin debut bakom Lundell redan sommaren 2002, och den mycket skicklige Andreas Dahlbäck, som gjorde ett tillfälligt inhopp bakom trummorna sommaren 2005, är två andra. Jerker Odelholm, den numera mest rutinerade Lundell-musikern efter Janne Bark, spelar åter bas med Lundell. Han började 1996 fram till 2003 och är nu tillbaka.

Här börjar sammanfattningen av de fyra genomförda konserterna på höstens Lundell-turné:
25 september
Konserthuset, Gävle
1. Kom in kom in
2. Rebeller
3. St Kristofer
4. Snön faller och vi med den
5. Danielas hus
6. En fri man i stan
7. Världens mitt
8. Din tid är ute
9. En bättre värld
10. Folket bygger landet.
11. Evangeline
12. Förlorad värld
13. Utanför byggnaden
14. Lär dig älska mörkret
15. Hon gör mig galen
16. Jag saknar dig
17. Lycklig man
18. Gå ut och var glad

Extralåtar:
19. Baby om morgonen
20. St Monica
21. Skaka på dom
22. Ut ikväll

Extra extralåt:
23. En eld ikväll

Premiärkonserten satte direkt nivån på årets Lundell-upplaga. Nu var många, nästan alla (”Snön faller…” ett undantag), traditionella hits bortstädade. Möjligen dyker de eventuellt upp, i avskalade arrangemang, bland de sju första låtarna som Ulf framför ensam med bara en akustisk gitarr och ett munspel till komp.
   Höstens signatur är akustiskt baserad och inte oväntat har Ulf släppt fram låtar från ”En eld ikväll” i ljuset. Första konserten både inleddes och avslutades med låtar från den skivan och även ”Världens mitt” är hämtad från den akustiska skivan. Konserten innehöll också två exklusivt nya låtar, ”Din tid är ute” och ”Lär dig älska mörkret”, som förväntas komma på nya skivan ”Omaha” i november.
   Bland de mer överraskande udda låtarna fanns ”Rebeller”, låten som bara finns utgiven på den numera sällsynta samlingsskivan med samma namn. Även ”En bättre värld”, ”Baby om morgonen” (båda från ”Högtryck”) och ”Utanför byggnaden” (”Lazarus”) tillhörde de oväntade låtarna.
Förutom ”Snön faller…” var ingen låt äldre än 23 år.

27 september
Konsert & Kongress, Uppsala
1. Kom in kom in
2. Den vassa eggen
3. Ryggen fri
4. Orkney
5. Spike
6. Xavante
7. Ute på vägen igen
8. Din tid är ute
9. En bättre värld
10. Folket bygger landet.
11. Evangeline
12. Jag är på din sida
13. Förlorad värld
14. Utanför byggnaden
15. Hon gör mig galen
16. Jag saknar dig
17. Lycklig man
18. Gå ut och var glad

Extralåtar:
19. Baby om morgonen
20. St Monica
21. Skaka på dom
22. Ut ikväll

Extra extralåt:
23. En eld ikväll

Till turnéns andra konsert gjorde Ulf en Bruce: Bytte ut sex av de sju första låtarna där premiären på den helt nya ”Spike” och den aldrig tidigare liveframförda ”Orkney” (från ”Club Zebra”) tillhörde de unika pärlorna.
   Och Ulf bytte sedan ut den nya låten ”Lär dig älska mörkret” mot den relativt anonyma ”Evangeline”-låten ”Jag är på din sida”. I övrigt inga överraskningar.

28 september
Konserthuset, Västerås
1. Kom in kom in
2. Kär och galen
3. St Kristofer
4. Snön faller och vi med den
5. Levande och varm
6. Spike
7. En fri man i stan
8. Din tid är ute
9. En bättre värld
10. Folket bygger landet.
11. Evangeline
12. Kärlekens hundar
13. Förlorad värld
14. Utanför byggnaden
15. Lär dig älska mörkret
16. Hon gör mej galen
17. Jag saknar dej
18. Lycklig man
19. Gå ut och var glad

Extralåtar:
20. Baby om morgonen
21. St Monica
22. Skaka på dom
23. Ut ikväll

Extra extralåtar:
24. En eld ikväll

Jag kunde rapportera från Västerås-konserten här och låtmässigt gjorde ytterligare några låtar turnépremiär. ”Kär och galen” och ”Levande och varm” (från ”På andra sidan drömmarna”) i den inledande helt akustiska avdelningen. Sedan gjorde ”Kärlekens hundar” (”Nådens år”) stor entré. Det var för övrigt turnéns första konsert där alla tre nya låtarna förekom.

3 oktober
Louis De Geer Konsert och kongresscenter, Norrköping
1. Kom in kom in
2. Den vassa eggen
3. Pigor och drängar
4. Bli som du
5. Snön faller och vi med den
6. Jag går på promenaden
7. Gå upp på klippan
8. Din tid är ute
9. En bättre värld
10. Folket bygger landet.
11. Evangeline
12. Kärlekens hundar
13. Förlorad värld
14. Utanför byggnaden
15. Lär dej älska mörkret
16. Hon gör mig galen
17. Jag saknar dig
18. Lycklig man
19. Gå ut och var glad

Extralåtar:
20. Skyll på stjärnorna
21. St Monica
22. Skaka på dom
23. Ut ikväll

Extra extralåt:
22. En eld ikväll

På ”hemmaplan” i Norrköping var det säkert succé med den gamla bluesdängan ”Jag går på promenaden”, en låt som funnits med i Ulf Lundells scenrepertoar sedan dag 1. Bland övriga nya låtar, i den spontant flexibla avdelningen, fanns ”Pigor och drängar”, ”Bli som du” (båda från ”Xavante”) och ”Gå upp på klippan” (”Evangeline”).
   Sedan överraskade han något när han som första extralåt framförde "Skyll på stjärnorna" istället för "Baby om morgonen".

Inför kvällens första av fyra Stockholmskonserter är det nog läge för ytterligare överraskningar. Ska det hända något oväntat på slutet? Finalen i huvudavdelningen, första sjoket extralåtar och slutlåten ”En eld ikväll” har sedan turnéstarten varit intakt. Hittills, vill säga.

/ Håkan

Två tips om musikböcker

De här två helgtipsen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Latte 5/10 2008 i en omredigerad form.

Sång till modet/Stig Hansén
Stig Hanséns bok om Mikael Wiehe liv, hans privata värld av egna funderingar och många minnen kryper under skinnet på den stora svenska sång- och låtskrivarprofilen. Mer än någon bok, artikel eller skiva någonsin har gjort tidigare.
   Boken är ingen regelrätt biografi utan är skriven i reportageform med åtskilliga intervjuer som grund. Och många kapitel är både långa och genomlysande medan några också är korta och episodiska. Och däremellan har Hansén spritt ut ett stort antal sångtextcitat.
   Boken är lättläst och passar bra att läsa vid olika återkommande tillfällen. Som reportage- och intervjubok är ögonblicksbilderna viktiga. Dramatiken som förmedlas genom exempelvis rapporten att Mikael Wiehes fru just har lämnat honom (”det är som att dra ut vårtor med en plattång”).
   Kapitlen i boken är inte strikt kronologiskt ordnade. Den följer samtalens naturliga gång där olika ämnen poppar upp oplanerat och plötsligt. Som Hansén sedan har försökt att ordna i en hyfsat kronologisk ordning. Som berättar så otroligt mycket mer om människan Mikael Wiehe än alla hans oändligt många klassiska låtar har gjort.

Cadillac Madness - den otroliga berättelsen om The Hep Stars/Dan-Eric Landén & Carl Magnus Palm
För Benny Andersson fanns det ett liv före ABBA. På 60-talet i Hep Stars visste tonårshysterin inga gränser. Här kom ett gäng stockholmare med en sångare som ville vara Elvis Presley i ett band med bara coverlåtar på repertoaren och blev så omåttligt populära hos den svenska (kvinnliga) poppubliken.
   Boken, som bland annat är skriven av Carl Magnus Palm (mest känd för sina böcker om ABBA), ger inga djupare analyser eller psykologiska förklaringar i ämnet. Däremot är boken en heltäckande historiebeskrivning av gruppens sagolika karriär.
   Från mängder av gamla, företrädesvis 50-tals, covers via Benny Andersson första försök som låtskrivare till Svensktoppen och en ofrånkomlig splittring som i det här fallet måste beskrivas som djup.

/ Håkan

Lennart P intervjuar Geraint Watkins

Jag hade nöjet att presentera en Geraint Watkins-singel på min Stiff-nedräkning förra måndagen, ”You talk too much”. Geraint har en ny lovande skiva ute, ”In a bad mood”, och Lennart Persson har här gjort en intressant intervju med walesaren. Fast Lennart har en teori om att Geraint är född i Louisiana och som liten baby kidnappades till Storbritannien…

/ Håkan

The Ozark Mountain Daredevils

Allra först var det naturligtvis det spektakulära namnet på bandet, THE OZARK MOUNTAIN DAREDEVILS som lockade, sedan tror jag att det var producentnamnet Glyn Johns som fick mig seriöst intresserad och när jag sedan lyssnade på skivan var det countryrock som 1973 och 1974 var stort i mitt liv vid den tidpunkten.
   När Ozarks gjorde sin första skiva 1973 hade Eagles redan släppt två skivor, producerade av just Glyn Johns, och var musikaliskt på väg till mer elektrisk rock i släptåg med producenten Bill Szymczyk. Då kom det här långhåriga, skäggiga, smått hippie-aktiga och lantliga bandet som perfekta ersättare.
   När jag förra hösten skrev min långa countryrockkrönika så missade jag faktiskt Ozark Mountain Daredevils men när jag nu lyssnar på deras två första album, ”The Ozark Mountain Daredevils”/”It’ll shine when it shines” samlade på en dubbel-cd (The Beat Goes On, 1974) är de ju perfekta företrädare för genren. Ibland kanske lite väl folkrockiga men soundet, stämsången och alla de akustiska gitarrerna är en perfekt kombination.
   Ozarks största tillgångar var alla olika låtskrivare och sångare. Med sex medlemmar, av vilka fyra skrev låtar och sjöng, fanns det många infallsvinklar. Larry Lee, trummor, gitarr och sång, John Dillon, gitarr och sång, Steve Cash, gitarr och sång och Randle Chowning, gitarr, munspel och sång, var bandets ledande medlemmar. Övriga var Buddy Brayfield, keyboards, och Michael ”Supe” Granda, bas.
   Bandet bildades 1971 i Springfield-området i USA. Det var Cash som kom på gruppnamnet men först hette de Cosmic Corncob & his Amazing Ozark Mountain Daredevils. Innan årets slut hade bandet gjort sin första spelning och började spela in demotejper 1972. Med musik som hamnade på A&M-producenten David Anderles bord.
   Fick sin första hit 1973, ”If you wanna get to heaven”, en av låtarna på första albumet “The Ozark Mountain Daredevils”. Som också innehöll framträdande låtar som ”Country girl”, ”Road to glory” och ”Chicken train”.
   Soundet var övervägande akustiskt, den fina produktionen har fångat fingrarnas spel över nylonsträngarna på gitarrerna och stämsången är närmast perfekt.
   Nästa skiva, ”It’ll shine when it shines”, som också den var producerad av teamet Glyn Johns/David Anderle var inte sämre den. ”Jackie Blue” blev stor hit men där fanns många bra låtar där även basisten Granda hade börjat skriva egna låtar.
   Jag har även ”The car over the lake album” (1975) i min samling men där nånstans förlorade jag det riktiga intresset för gruppen och dess öde. Nu var det bara Anderle som producerade och soundet utvecklades dessvärre åt det anonymt amerikanska hållet.
   Jag skaffade även “Men from earth” (1976) men då tyckte jag bandet hade tappat all glans. Och norrmannen Rune Walle, gitarristen och mandolinspelaren, var ny medlem. Jag har senare gjort mig av med skivan…
   Gruppen separerade i början på 80-talet. Larry Lee och, faktiskt Michael Granda gjorde soloskivor som jag aldrig har hört. Däremot är The Ozark Mountain Daredevils två första album ett par av mina käraste ägodelar i skivsamlingen.

/ Håkan

September månads nominerade är:

Det blev en kvinnlig månad på toppen. Men jag vill tillägga, till männens försvar, att jag bland skivorna jag ännu inte hört i sin helhet, med exempelvis Jackson Browne, Lindsey Buckingham, Rodney Crowell och Glasvegas, kan komma att hitta fler favoriter. Jag får kanske anledning att återkomma

HELLO SAFERIDE: More modern short stories from Hello Saferide (Razzia)
Annika Norlin är unik, minst sagt. Hennes båda alter egos är lika framgångsrika. Med Hello Saferide är det låtar som växer och texter, ordrika skapelser, som kräver analys och hela albumet har en uppenbart lång livslängd.

IRYA’S PLAYGROUND: Irya’s Playground (Byker Wall)
Sångerskan Irya Gmeyner och musikern Pange Öberg med band har en hypnotiskt tilldragande prägel. Irya sjunger slarvigt, sprucket och starkt på samma gång, men det finns passion i framförandet, ungefär som hos en ung Patti Smith, och melodierna är allt som oftast starka och tydliga. jag kan inte sluta lyssna på fantastiska låtar som ”With you”, ”Room 54”, ”My angel” och ”I know what I want”.

/ Håkan

Tributes: Leonard Cohen

”Tower of song” (A&M, 1995)
Med undertiteln “The songs of Leonard Cohen” råder det inget tvivel om vem de tretton artisterna på skivan gör covers på. Titeln är dessutom identisk med Cohens låt "Tower of song" som dock inte finns med här. Författaren Tom Robbins har skrivit en lång hyllning i cd-häftet.

En bred artistskara gör breda och förhållandevis omväxlande tolkningar av Leonard Cohen. De stora artisterna Bono och Don Henley har producerat sina egna spår så det är just ”Hallelujah” och ”Everybody knows” det lyser dignitet om här. Fast Bono gör en reciterad version och låter okända tjejen Louise McCormick ta sångpositionen.
   I övrigt är majoriteten av spåren producerade i Nashville med producenten Steve Lindsey vid spakarna och det har inte ökat på mångfalden eller variationen. Men det är väldigt vackert att höra skönsjungande Aaron Neville omgiven av pedal steel, stråkar och körer i ”Ain’t no cure”, skivans kanske mest lysande spår.
   Av övriga bra bidrag gillar jag Trisha Yearwood i en Linda Ronstadt-inspirerad ”Coming back to you”, Sting i en välljudande kombination med The Chieftains i ”Sisters of Mercy” och Depeche Mode-gitarristen och låtskrivaren Martin Gore i skivans andra version av ”Coming back to you”. Märkligt att en låt upprepas när det finns en uppsjö av Cohen-låtar att välja på.
   Vad som främst gör skivan lite ojämn är alla lågmälda och smått intetsägande versioner som trängs här. Susanne Vega, Jann Arden, Willie Nelson, Peter Gabriel och Tori Amos är inte direkt några fyrverkeripjäser. Det gör det till och med uthärdligt att höra Elton John och Billy Joel i sammanhanget rocka till.

Skivans innehåll:
1. Everybody Knows - Don Henley
2. Coming Back To You - Trisha Yearwood
3. Sisters Of Mercy - Sting, The Chieftains
4. Hallelujah - Bono
5. Famous Blue Raincoat - Tori Amos
6. Ain't No Cure For Love - Aaron Neville
7. I'm Your Man - Elton John
8. Bird On Wire - Willie Nelson
9. Suzanne - Peter Gabriel
10. Light As The Breeze - Billy Joel
11. If It Be Your Will - Jann Arden
12. Story Of Isaac - Suzanne Vega
13. Coming Back To You - Martin Lee Gore

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.