Blogginlägg

Magnus Lindberg

Postad: 2008-10-24 07:26
Kategori: Magnus Lindberg





MAGNUS LINDBERG är en sann hjälte i min värld. Han både finns och inte finns, han existerar alltid sporadiskt och nästan varje skiva han har givit ut i eget namn under de sista tjugo åren har varit en comeback. Ett sånt levnadssätt skapar naturligtvis legender och både i och mellan raderna har han berättat, både för mig (ett flertal gånger) och andra, hur ojämnt hans liv är. Hur det oavbrutet går upp och sedan ned på det mest extrema sättet i någons liv.
   Just nu är hans karriär inne i en påtagligt viloläge. Man kan läsa att han har några spridda spelningar framför sig i november (Stockholm, Alingsås och Trollhättan) men det handlar mest om pubar och små spelställen.
   Det var omöjligt att inte lägga märke till den blonda kalufsen och den tuffa, fräscha och ungdomligt friska killen i Landslaget under det tidiga 70-talet. De gjorde välsjungen folkpop i ekot efter Crosby, Stills, Nash & Young och var lagom framgångsrika innan de hamnade i Svenstoppsbranschen och Eurovisionsschlagern. Magnus var onekligen bandets svar på Neil Young men Magnus fick inte det utrymme han ville ha samtidigt som kläder, sound och utseende började bli viktigare än musiken. Magnus lämnade således Landslaget.
   Den utlösande faktorn var Landslagets medverkan i 1975 års schlagerfestival. De uppträdde i sjömanskostymer och där gick gränsen för Magnus Lindberg. Han ville vara en soloartist som slog underifrån. Producenten Kjell Andersson har, på den första samlings-cd:n ”Diamanter”, beskrivit Magnus roll mycket passande
   ”Magnus Lindberg spelar i skuggan.
   Hans musik färgas av oro, hans röst kan låta som en döende mans rop på hjälp.
   Han sjunger från skuggsidan, från bakgatorna, gränderna, rännstenen. Ordet natt återkommer i många textrader och sångtitlar.
   Men skuggsidan kan vara en konstnärligt givande plats att arbeta ifrån, det hörs i hans låtar.”

   Raderna ger en tydlig bild av en artist som inte kompromissar och passar det inte så går Magnus. Lämnar branschen, lägger ned karriären och gör hellre nåt annat i några år.
   Jag var inte tillräckligt uppmärksam när Magnus solodebuterade 1976 med ”Magnus Lindberg”. En skiva som fastnade i mitt medvetande mest för att han där gör en opublicerad Ulf Lundell-text, ”Harry och jag”, och en låt med sång av Anni-Frid Lyngstad.
   Inte heller nästa skiva, ”Som dag och natt”, som kom 1978 gjorde några större intryck då men långt senare har jag naturligtvis skaffat skivorna (båda finns förstklassigt samlade på samma cd ”Första och andra LP:n” som kom ut 2004) och lyssnat på alla de positiva detaljerna.

Nej, det var först i april 1981 på mästerverket ”Röda läppar” som hans namn skulle bli accepterat i den svenska rockhistorien. Egentligen började det till julen 1979 när hans ”Snön den faller vit” fanns med på samlingsskivan ”Glitter, glögg och rock’n’roll” där EMI-artister gjorde sina egna jullåtar. Magnus låt var en klassiker då och är en klassiker än i dag.
   Det skulle bara dröja ett drygt år efter ”Röda läppar” innan Magnus var tillbaka med en ny skiva, ”I en hand”. Så kort tid har det, varken förr eller senare, aldrig varit mellan två Magnus Lindberg-skivor. ”I en hand” var nästan i nivå med föregångaren och hans konserter vid den här tidpunkten var vida omvittnade som stora upplevelser.
   Jag måste erkänna att jag såg Magnus med band redan 1982 i Örebro utan att det finns några riktiga minnen att hänvisa till. Däremot nästan ett år efter ”I en hand” kom han tillbaka till Örebro och gjorde en konsert som jag aldrig glömmer. Närheten och kontakten med publiken var viktig, han struntade fullständigt i vedertagna poser och bjöd på sig själv i 14 låtar på 90 minuter och ville nästan aldrig sluta.
   Strax före konserten berättade han för mig att han var tämligen trött på rockbranschen:
- Jag har inte hundra kronor på fickan efter så många år i branschen. Men som rockartist kan jag aldrig spekulera med min musik. Om det enbart gäller pengar skaffar jag mig hellre ett annat jobb.
Magnus hade lämnat EMI och lagom till spelningen släppt en singel, ”Bortom horisonten”, och han berättade för mig att det skulle komma ett nytt album i februari-mars. Det skulle, helt i Magnus linje, dröja sex år innan Magnus Lindberg kom med en skiva…
   Återkomsten inleddes 1989 med upprepade konserter i just Örebro. Magnus hade skaffat sig ett stadigt kompband som hade rötterna i Örebro. Tillsammans med bandet Fabulous Barfly, under ledcning av Staffan Ernestam, gjorde Magnus en fantastisk konsert där gamla låtar levde upp, covers som ”Maggie May” och Springsteens ”Fire” och de nya låtarna lät starka och livsviktiga.
   Dagen efter, långfredag 1989, träffade jag Magnus på Stora Hotellet i ett regnigt Örebro. Han berättade om nya skiva som skulle släppas till hösten och han var optimistisk men ändå skeptisk inför ett organiserat turnerande.
- Det är problem att sätta ihop ett band som fungerar. Det ka fixas PA-anläggning, bussar och personal hit och dit. Det är en stor apparat för att stå på scen några timmar varje kväll.
   Det just inledda samarbetet med det Örebro-baserade bandet växte och konserterna till hösten var verkligen en Magnus på topp. Inga covers, bara nya och gamla låtar som så fint passade ihop. ”Med den scenintensitet som Magnus har träffar varje låt rätt i hjärtat och man blir glad och upprymd”, skrev jag i konsertrecensionen.
   Lagom till julen 1989 utnämnde jag Magnus till Årets scenpersonlighet och han ringde personligen och tackade. Framtiden såg ljus ut tillsammans med bandet när han plötsligt fick kontakt med Micke Rickfors och Pugh Rogefeldt och Grymlings föddes.
   Efter det bandets första framgångsrika skiva gjorde de en uppföljare av inte helt samma kvalité och Magnus försvann helt från scenen. Nu lite rikare och det skulle dröja ända till 1999 innan Magnus figurerade på en nyproducerad skiva, den skönt rockiga ”Ljus i natten” producerad av Billy Bremner.

Magnus var nu tillbaka på EMI med sin okonstlade, enkla, raka och personliga rock och många starka låtar. Redan året därpå följde han upp den skivan med ”Tur och retur”, bra men lite ojämn blandning av nyinspelade gamla låtar och tre nyskrivna. När jag intervjuade Magnus i samband med den releasen så hade han som vanligt planer på en kommande skiva:
- Nu känner jag för att göra en bandplatta med nytt material och hoppas den blir klar till jul, men man vet ju aldrig, sa en realistisk Magnus med erfarenhet av hur färdiga planer kan krossas och förutsättningar snabbt kan ändras i skivbranschen.
   Mycket riktigt: Det skulle inte komma någon ny Magnus Lindberg-skiva förrän i våren 2004, ”På bergets topp”. Där det mitt i den här stora mängden av självutlämnande poesi, rastlöshet och djupa tvivel ("Jag måste ge mig av/Jag måste stanna kvar" som det heter i en låt) fanns refränger som borde ha tagit Sverige med storm så hitmässigt och catchy som det väldigt ofta faktiskt var i hans nya låtar.
   Efter den skivan har det inte kommit några nyskrivna Lindberg-alster varken på stort eller litet skivbolag. Däremot släpptes det 2006 en lågprofilerad liveskiva med en ensam och akustisk Magnus, ”Jag är inte ensam”. Inspelad på Big Ben i Stockholm inför en exalterad publik Utgiven på egen etikett och kan rekvireras från jagarinteensam@hotmail.com och kostar 150:- inklusive porto.
   Magnus 17 bästa låtar, från hela karriären, som avslutas med ”Röda läppar” och ”Tårar över city”. Då spelar det ingen roll att det inte finns ett rockband bakom den intensiva rösten. Stämningen blir elektrisk ändå.
   Det som på skivan kan framstå som nya låtar är dels en cover, Caj Karlssons ”Resan når sitt slut” som Magnus sjunger som om det vore hans egna ord, och en låt som han lite märkligt först gav bort till Linda Gail Lewis, ”A ray of hope”. Här har han skrivit en svensk text, ”Det faller regn från en mörk mörk himmel”, och vi kan inte släppa tanken och förhoppningen på ännu en nyinspelad Magnus Lindberg-skiva.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (63)
Blogg (531)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Krönikor (188)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (178)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Oktober 2008 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.