Blogginlägg från 2008-04-01

Musiker och artist med hög integritet

En förkortad version av den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/3 2008.

NA träffar en man som är resande i musik, Mats Ronander. Han lockade fullt hus (300 personer) på Örebro Jazz & Blues Club på Strömpis i tisdags. Gjorde två bejublade set tillsammans med pianisten Benneth Fagerlund och slidegitarristen Martin Tallström. Som slutade med ett lokalpatriotiskt ”heja ÖSK” i mikrofonen.
   Exilörebroaren Ronander är sedan tonåren, då han spelade fotboll, hängiven ÖSK:are. En av höjdpunkterna på blixtvisiten i stan var när Nerikes Allehandas Anders Erkman kom och överräckte lagbilden från 1968 där den onekligen vältränade 14-åringen Mats står och fyller ut matchskjortan.
   Vid middagen på Slottskällaren visade Mats stolt runt bilden för sina medmusikanter och berättade att det stod och vägde mellan de båda intressena, fotboll och musik.
   - Det var där i tonåren, när musiken hade kommit in i mitt liv via de gamla bluesgubbarna, jag till slut valde sida. Att jag som 12-åring dessutom såg Pete Townshend veva vilt med gitarren och Keith Moon stjälpa trumsetet över ända på the Whos konsert i Idrottshuset hjälpte naturligtvis till att göra beslutet lätt, säger Mats och ler.
   På Power House, rock- och bluesklubben på Engelbrektsgatan, träffade Mats, med munspelet i fickan, på Lasse Wellander och Bosse Skoglund i dåvarande Blues Quality och fick lära sig mycket.
   Han berättar att Skoglund, som fyller 72 år i år har fått problem med hjärtat och inte längre turnerar. Jag påminner om Ronanders och Wellanders garv på Natures debutskiva 1972 där de beskriver Skoglund som minst 50 år.
   Ja, han var ju i våra ögon asgammal, 35 år, minns Mats.
   Mats nämner också Norrbygården som en plantskola för unga musiker som repade där och även fick uppleva konserter med John Mayalls Bluesbreakers, Kinks och Zombies.
   - Träffade faktiskt Ray Davies, Kinks ledare, för inte så länge sedan på en välgörenhetskonsert där både han och jag medverkade.
   Mats pratar om Chiparamba Foundation, som stöds av svenska artister som Mats, Plura, Louise Hoffsten och Mauro Scocco. En svensk stiftelse för barn och ungdomar i Lusaka, Zambia. Genom bland annat fadderverksamhet tas ungdomar om hand i fotbollsskolan Chiparamba och får där både fotbolls- och vanlig utbildning.

Men Mats och jag pratar om mycket annat under den korta tid han var i Örebro i tisdags för konsert, radioinspelning och ett kort tv-framträdande.
   - Ett så kallat hit-and-run-gig, förklarade Mats. Från Stockholm på dagen, konsert på kvällen och direkt tillbaka efteråt.
   Mats har snart turnerat i 40 år och har naturligtvis upplevt det mesta. Ändå blev inledningen på påsken mer intensiv än väntat.
   - Jag spelade med Bluesbandet i Bångbro i torsdagskväll, ett snabbt inbokat gig, tidigt på morgonen fick jag åka till Arlanda för att sedan flyga till Tärnaby för en solospelning på Fjällhotellet på kvällen.
   Mats Ronander jobbar nästan ständigt med något av alla sina projekt. För det mesta utanför de stora strålkastarna och när han någon gång dyker upp i tv, exempelvis den mäktiga inledningen med ”The winner takes it all” på Idrottsgalan, så talas det om comeback.
   - Comeback? Jag är så trött på tjatet om comeback. Jag har fullt upp hela tiden och när man får stå tillbaka för några tillfälliga uppstickare i Idol-hysterin så finns man inte. Att man blir kändis innan man bevisat att man kan något är ju direkt sjukliga tendenser i den här branschen.
   För närvarande spelar Mats både med Ronander Blues-bandet och den här lite mer nedtonade trion där den musikaliska variationen var bred och omväxlande.
   - En påse blandat. Kalla det musik bara, säger han när jag ber om beskrivning och genre på det som framförs.
   Benneth Fagerlund-samarbetet får en fortsättning i höst. Med turné och gästartister som Mats ännu inte kan avslöja. Han presenterade bandet för kvällen som "Max Bolander Trio". Ett alter ego för Mats, bland annat som producent till "50/50"-plattan.
   Mats har haft flera mer eller mindre lustiga namn under sitt liv. I högstadiet kallade han sig själv för Smuts Gormander, berättar en gammal klasskamrat, Johan Häggroth (född Linderoth) som dök upp efter konserten i tisdags. Och Ulf Lundell har vid något tillfälle döpt om Mats till Rats Monander.
   - Jag sprang förresten på Ulf i somras i Skåne. Han bor ju där vid Stenshuvud. Jag hade tappat bort demon jag fick av honom med en specialskriven låt, "Tills vi ses igen". Jag tror han blev förbannad.

Mats är också delaktig i flera andra projekt. Har ett band, Mobile Unit tillsammans med gamle vännen Micke Rickfors, som snart ger ut en skiva med helt nyskrivet material. Dessutom är han initiativtagare till bandet Stockholm Stoner tillsammans med gitarristen Tobbe Stener och sångaren Johan Wahlström.
   - Vi fick genom nätet kontakt med en låtskrivare i Nashville, Rick Shadrick, och har fått en deal i USA med ett skivbolag i Florida som ska ge ut skivan.
   Så har Mats också sitt eget band där de egna låtarna prioriteras, Men låtskrivandet har avstannat något.
   - Jag har nog varit lite lat på det området, erkänner han.
   För Mats har det varit idogt turnerande, harvande, tränande och spelande för både brödfödan och den egna utvecklingen.
   Han sammanfattade sina tidiga, händelserika år perfekt i den första avdelningen av tisdagskvällens konsert. När han bara spelade akustisk gitarr men ändå tangerade både bluesrocken med Nature, munspelscrescendot i Pughs ”Guldgruva”, en engelsk låt av Ted Gärdestad och även en låt av ABBA som han turnerade med 1979 och 1980.
   Så kunde han även framföra den klassiska låten ”A whiter shade of pale”, med ett alldeles underbart munspelssolo, efter en personlig andekdot om Eric Clapton, som han turnerade tillsammans med 1982, och pianisten Gary Brooker som skrev låten.
   Mats hade mycket att berätta både på scen och vid sidan av scenen fast tiden var knapp. När jag mot slutet av kvällen frågar om han någon gång ångrat sitt val att bli musiker och artist så vill Mats inte förstå frågan.
   När jag upprepar frågan så förstår jag på hans strikta kommentar, som också är ett påstående, att det aldrig har varit något val eller ställningstagande.
   - Det är sånt jävla tjat om blues. Jag är ingen bluessnubbe. Jag vill göra något konstnärligt, något eget och inte bara härma andra.
   Så talar en man, på tisdag fyller han 54 år, som är född musiker och är en artist med mycket hög integritet.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.