Blogginlägg från mars, 2008

"Watch me catch fire"

BIG HEAT: Watch me catch fire (A&M AM 239)
Ren och skär soul av absolut bästa engelska märke! Två fantastiska röster och en helt underbar produktion av Elvis Costello. Han har lyckats kombinera två pubrockröster med ett Stax-kryddat sound som ger den här balladen så mycket kraft och energi att jag omöjligt kan glömma bort den fast Big Heat varken förr eller senare gjorde någon mer skiva.
   En tragisk olycka och en stor katastrof, som 11 maj 1985 brände ner en hel sida av Bradfords fotbollsstadion. 56 människor omkom i lågorna och plötsligt var det naturligtvis ingen radiostation som ville spela en låt som hette ”Watch me catch fire”…
   Den stora tragedin var givetvis branden, som uppstod mitt under en match, men det känns också sorgligt att en sån fantastisk låt med sitt soulfyllt tidlösa sound och det fina framträdandet skulle försvinna så snabbt.
   I centrum på den här stora gruppen stod Drew Barfield och Bill Hurley. Barfield kom från en grupp som hette The Keys och Hurley var frontmannen i Inmates som han hoppade av mellan 1982 och 1986. Den mäktigt store Hurley och den mindre Barfield hade båda stora röster framför ett tiomannaband där gitarristen Chris Parks (från Any Trouble), var lite mer framträdande än de andra.
   Bakom blåset med John ”Irish Earle, saxofon, och Dick Hanson, trumpet, hördes Costellos smäktande röst som toppen på arrangemanget. Men det var inte så lätt att få ge ut den här skivan. Hurley har berättat lite detaljer:
   ”I took round the demos for that band and the record companies were telling me it was too authentic, too ‘black’.. which disillusioned me a little. However I’d send a tape to Elvis Costello just to ask what he thought and he came on board as producer. Of course record companies were a little more interested!
   Big Heat gjorde ett Old Grey Whistle Test-framträdande på engelsk tv strax efter den ödesdigra branden men kallade låten då för enbart ”Watch me”. Sedan visar all research jag har gjort att gruppen splittrades men jag har ett tydligt minne av att jag såg en version av gruppen uppträda live på puben Half Moon i Putney i västra London i december 1985. Som gav mig anledning att skriva följande lilla betraktelse i Nerikes Allehanda på julafton 1985:
   ”Jag blev helt överkörd av det fantastiska samspelet m ellan de båda sångarna och den instrumentala attacken hos gruppen i övrigt. Det är musik som lever på sin känsla och engagemang och inte minst bra låtar.
   Det är den lille ettrige Drew Barfield som skriver det mesta i gruppen gruppen och han fick, inte helt överraskande, med en låt på Paul Youngs senaste album. Och Big Heats fantastiska singel från i våras är en låt som borde ha varit skräddarsydd för Paul Youngs långsammare repertoar.
   I bjärt kontrast till Barfield står Hurley lång och ståtlig och sjunger mörka bastoner som får alla hjärtan att smälta denna intima torsdagskväll i London. På en pub vars väggar svettas av brinnande soulmusik som framförs.”

/ Håkan

#6: Röda läppar

MAGNUS LINDBERG: Röda läppar (Parlophone, 1981)
Den personlige svenske rockaren Magnus Lindberg har aldrig producerat skivor speciellt permanent. Det har ofta dröjt länge mellan skivorna som blivit försenade och försenade. Fast i början på 80-talet hade han sin mest produktiva och kvalitativt bästa period i hela sina långa karriär. All-time-high-skivan ”Röda läppar” kom i april 1981 och året därpå, i december följde ”I en hand”, en skiva som hamnade lite längre ned på min 50-lista.
   Det var med ”Röda läppar” som Magnus fulländade sin stil. Texterna är influerade av hans typiska rastlöshet. ”Jag springer runt och springer/Det är så svårt att sitta still/så svårt att komma dit man vill”, som han sjunger på ”Då känns det lite lugnare”. Det hade tagit tre år från förra skivan ”Som natt och dag”.
   Låtarna till ”Röda läppar” tog lång tid att skriva, och lång tid att spela in, men Magnus hade turnerat mycket och materialet växte fram på scen vilket bidrog till att göra det starkare. Skivbolaget EMI:s Kjell Andersson har beskrivit skivan så här på samlingen ”Diamanter”:
   ”Det är en romantikers rapport om tillståndet i den stora, stora staden. En orolig sökare som rusar genom tillvaron i tvåhundra knyck i ett desperat försök att fånga ögonblicket i flykten.
   På en rullande sten växer det ingen mossa, men Magnus Lindberg vet jävligt väl att snurra r det för fort slås även den hårdaste granit långsamt i bitar.
   Under den tuffa ytan finns en ensam och vilsen själ som letar trygghet, värme och kärlek. Magnus Lindberg har tagit själens temperatur och redovisar sina kurvor, berg- och dalbana-åkning i känslolivet. Precis som all bra rockmusik balanserar han hela tiden på gränsen till det banala. Är man romantiker riskerar man hela tiden att tangera det sentimentala och med fel kartblad är man förlorad i schablonernas värld. Det finns uppenbara likheter med en annan av rockens stora romantiker – Bruce Springsteen.”
   Magnus har sitt eget turnéband med på skivan: Rolf Färdigh, gitarr, Hempo Hildén, trummor, Reg Ward, saxofon, Kay Söderström, keyboards, och Gunnar Hallin, bas. Ändå fanns det plats för gästgitarrister som Janne Andersson, Mats Ronander (på den episka klassikern ”Tårar över city”) och Bengt Kirschon.
   Albumet inleds totalt euforiskt med titellåten, en låt som sedan har återupptäckts av Lars Winnerbäck som konsertlåt.
   Efter den kanonöppningen kan det tyckas svårt eller omöjligt att fortsätta på samma höga nivå. Men då kommer ”Då känns det lite lugnare” med sin rastlösa prägel (”Man irrar runt och irrar”) som följs av ännu en topplåt, ”Skuggan av en chans”, där drivet och tempot är typiskt Lindberg. Saxofonen och Basse Wickmans körsång förstärker känslan ytterligare.
   På vinylskivans sista låt på första sidan kommer de tydligaste Springsteen-referenserna. I ”Tårar över city” beskrivs natten i den stora staden med ord som ”Det blänker som guld i sken av lamporna och döljer skiten som finns ovanpå”. Drygt fem och en halv minuter lång Lindberg-klassiker som toppas med Mats Ronanders blänkande sologitarr.
   Vi vänder på skivan och ännu en perfekt skildring av rastlösheten följer. Starka ”Tiden bara rinner iväg” var också singellåt för Magnus Lindberg. Reg Wards saxofon färgar ”Resa sig och stå” liksom ”Den kalla vinden”, Ulf Lundell-texten som Magnus Lindberg skrev en uppenbart reggaeklingande melodi till.
   Innan den alldeles naturliga och fantastiska slutlåten ”Sista versen”, ännu en episk klassiker med underbar gitarr av Bengt Kirschon, avslutar skivan kommer ”Jag vill bara vara fri” som också symboliserar den typiska Magnus Lindberg-känslan. Kalla den naiv eller bagatellartad men Magnus var en enkel själ i den stora rockvärlden.
   Med ”Röda läppar” tog Magnus steget in i den svenska rockeliten.

/ Håkan

Axén kommenterar min Pugh-recension

Just nu sitter jag och är mest som ett stort frågetecken.
   Fick nämligen ikväll ett personligt mejl från Martin Axén i The Ark:


Min recension av Pugh Rogefeldts nya skiva "Vinn hjärta vinn", som Martin har producerat, ska publiceras i Nerikes Allehandas papperstidning på söndag men ligger redan nu ute på nätet som får Martin att skicka ett mejl på min personliga mejladress.
   Två frågor: 1) Hur har han fått tag i min egen mejladress. 2) Hur orkar han engagera sig en fredagkväll mitt under Let's Dance-finalen? Det kanske kommer en förklaring. Vem vet, just nu?

/ Håkan

Veckans lilla filmklipp

Apropå veckans stora 80-talsalbum, "East Side Story", så kan ni här se Squeeze live från 15 mars 1982, elva dagar innan jag såg bandet på Ritz i Stockholm. Ett fantastiskt band, med många fantastiska låtar och några trevliga engelska killar fast intervjuaren Jonas Hallberg nästan tar livet av dom.
   Kallar Glenn Tilbrook för Glen Tilcock bland annat. I högsta grad respektlöst!
   Men Glenns underbara sång i "Is that love?" kompenserar sedan allt.



/ Håkan

Mats Ronander setlist

Mats Ronander
Benneth Fagerlund
Martin Tallström
Örebro Jazz & Blues Club/Strömpis 25 mars 2008
Konsertlängd: 20:05-20:40
+ 21:03-22.00 (92 minuter)
Min plats: Stående ca 7 m snett mittemot scenen

Set 1
Stum igen
Sonny Boy Williamson-låt
Can’t stop the train (Ted Gärdestad)
Guldgruva
Suzy i din värld
Ballad för Torsten o Sanne (Kärleken)
A whiter shade of pale

Set 2
Water from the moon
Elisabeth (Cornelis Vreeswijk)
Hajar’u de då, Jack (Cornelis Vreeswijk)
Have you ever been mistreated (Lightnin Hopkins)
Desperadoes waiting for a train (Guy Clark)
A message of love (John Prine)
On and on and on
Gör mig lycklig nu
Kött och blod
Till the next goodbye (Rolling Stones)

/ Håkan

”Vinn hjärta vinn”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/3 2008.

Pugh Rogefeldt
Vinn hjärta vinn
(Metronome/Rhino/Wea/Warner)

Pugh Rogefeldt har gjort det igen. Och då menar jag det inte i negativ mening. Han har försökt återskapa 1969-stämningar med den här skivan men samtidigt låter det helt tidlöst för Pugh har ett så personligt sätt att skriva, spela och sjunga att det aldrig kommer att bli gammalmodigt.
   Han har ju återvänt till det här "gamla" minst en gång tidigare i sin karriär, på den mycket homogena "Maraton" (1999), men spetsar till förväntningarna ytterligare den här gången. Genom att återförenas med musikerna Georg Wadenius, gitarr, och Jan Karlsson, trummor, som numera stavar sina namn på ett lite annorlunda sätt, blir det automatiskt fart på marknadsföringen. Men det borgar också för ett torrt halvakustiskt, trovärdigt och många gånger mycket underhållande sound.
   Som kanske hade kraschlandat om inte Pugh åter skrivit sina alldeles egna, udda och mycket personliga texter till de enkla men mycket effektiva melodierna. Där det tajta svänget och de ibland lekfullt barnsliga ramsorna är viktigare än några spektakulära arrangemang.
Skivan har ett ljud som, inbillar jag mig, producerar sig själv. Därför är det märkligt att en i sammanhanget så udda figur som Martin Axén, gitarrist i The Ark, engagerats som producent och ändå påverkat slutprodukten så lite.
   OK, några gånger tar känslorna över och de jazzskolade musikerna virvlar ut i några för långa spontana solon. Men i övrigt hålls allt kort (10 låtar/37 minuter), simpelt och väldigt personligt.
Bästa låtar: "Hare nu så bra", "Sommarflum", "Du kan kyssa din mamma ajö", "Lust hunger" och "Taggiga rosen".

/ Håkan

Beatles-manager dog i söndags

På bilden ovan ser det ut som Neil Aspinall (till höger) verkligen var medlem i Beatles. Men han var aldrig det. Däremot kallades han allmänt för Beatles femte medlem. Men i söndags tog hans liv slut, han dog i lungcancer 66 år gammal.
   Neil var tidigt kompis med Paul McCartney och George Harrison när de alla gick i skolan Liverpool Institute for Boys. När sedan The Beatles bildades blev han gruppens roadie och när gruppen 1966 slutade turnera och när deras manager Brian Epstein dog 1967 så var Neil Aspinall den naturlige efterträdaren.
   Han drev sedan Beatles företag Apple Corps fram till förra året.
   Många har genom åren fått titeln ”Beatles femte medlem”. Det mest naturliga namnet är givetvis skivproducenten George Martin som musikaliskt betydde mer för Beatles än någon annan. Även den tidige medlemmen Stuart Sutcliffe kunde med rätta kalla sig för femte medlem för på den tiden var Beatles en kvintett.
   Här och här och här kan ni läsa mer om Neil Aspinall.

/ Håkan

#7: East Side Story

SQUEEZE: East side story (A&M, 1981)
Här återutger Squeeze, eller snarare deras skivbolag, helt nyligen fyra av deras gamla album, “Argy Bargy”, “Sweets from a stranger”, “Ridiculous” och “Frank”, men inte deras mest lysande ögonblick på skiva, “East side story”. Skandal är ett milt uttryck i sammanhanget. Men den kanske släpps i nästa våg. Får verkligen hoppas.
   Det engelska bandets fjärde album kom i en synnerligen turbulent tid för gruppen. Pianisten Jools Holland hade precis lämnat samtidigt som bandet gladeligen blev av med den kontroversielle manager Miles Copeland. Jake Riviera, manager åt bland annat Elvis Costello och Nick Lowe, tog över snabbt. Utan att skriva kontrakt, bara ett handslag som överenskommelse!
   Idérike Riviera började redan fundera över bandets nästa skiva. Och kom med det otroligt spännande förslaget att Squeeze skulle spela in och ge ut ett dubbelalbum i 10”-format där de fyra skivsidorna skulle ha fyra olika producenter. Förslagsvis Elvis Costello, Nick Lowe, Paul McCartney och Dave Edmunds. Onekligen en spännande kombination som dock aldrig sjösattes.
   McCartney backade ur först för att han skulle koncentrera sig på den egna skivan ”Tug of war”. Tiden med Nick Lowe ägnades mer åt pubbesök och de få inspelningarna var oanvändbara. Edmunds-samarbetet fungerade bättre men det blev bara en låt, ”In quintessence”, som till slut kom med på albumet.
   Kvar blev Costello som förklarade att många andra projekt krävde hans uppmärksamhet så skivinspelningarna med Squeeze fick bara ta några veckor. Mycket stränga regler infördes: Inspelning från 10 på förmiddagen till 9 på kvällen. Pubbesök var förbjudna och nyttig mat som sallad infördes.
   Costello fick teknikern Roger Bechirian, känd som producent åt bland annat Undertones, till sin hjälp och det var Rivieras förslag att hyra in keyboardkillen Paul Carrack till inspelningarna.
   14 låtar, alla skrivna av bandet låtskrivarpar Glenn Tilbrook och Chris Difford.
   Riffet på den inledande låten ”In quintessence” byggde på den klassiska orgelslingan från Booker T & the MGs ”Time is tight”.
   ”Someone elses’s heart” är en av skivans två sånger där Chris Difford sjunger förstastämman. Redan här märks det att bandet inte bara har en ny klaviaturkille utan även en sångare av stora mått, Paul Carrack.
   På låt 3 kommer albumets första rejäla klassiker, ”Tempted”, som just Carrack sjunger. Det var Costellos idé och det blev en låt som följt med både gruppen och Carrack sedan dess.
   ”Piccadilly” skrevs på en servett på en pub i Greenwich och hade ännu en fantastisk story. ”There’s no tomorrow” har tydliga Beatles-influenser och texten till ”Heaven” var inspirerad av den franske låtskrivaren Jacques Brel. Medan musiken på ”Woman’s world” liknade Kinks-låten ”Dead end street”.
   ”Is that love?” är skivans förstasingel. Texten skrevs i samband med Diffords bröllop och musikaliskt påminner det om både Beatles och Temptations.
   ”F-hole”, eller ”Fuck hole” som den egentligen heter, är skivans mest udda låt med de komplexa Del Newman-arrangerade stråkarna. En ovanlig låt som direkt leder in i albumets kanske vackraste låt, ”Labelled with love”. En countrylåt som höll på att lämnas utanför skivan men Costello älskade den och gjorde den till albumets största hit.
   ”Someone else’s bell” och den ”Peggy Sue”-influerade ”Mumbo jumbo” kanske inte är skivans mest profilerade låtar men fyller ändå sin plats.
   ”Vanity fair” spelades in samtidigt som nyheten om att John Lennons mördats och albumets sista låt ”Messed around” var mer rock’n’roll än pop.
   Paul Carrack lämnade bandet direkt efter skivinspelningen så när Squeeze i mars 1982 kom till Sverige och Ritz i Stockholm var han ersatt av klaviaturkillen Don Snow och ”Tempted” sjöngs av Glenn Tilbrook. Däremot sjöng Carrack ”Tempted” när Nick Lowe samma vår kom till Sverige med sitt band där Carrack då ingick.

/ Håkan

”Money”

BARRETT STRONG: Money (that’s what I want) (Tamla 54027)
Den här låten, som i sin enklaste form är en skamlös hyllning till girighet, skulle bokstavligen komma att ändra pophistorien. Dessutom bli en av Beatles mest hyllade coverlåtar. En låt som även Rolling Stones kom att spela in.
   Låten skrevs ursprungligen av Berry Gordy och var verkligen en bön för mer pengar. Berry, senare president för den stora Motown-koncernen, var vid den här tiden en fattig man med ett stort underhåll att betala till sin förra hustru. ”Money” kom att ändra allt.
   Den blev låten som kom att få hela skivbolaget på fötter och ett stort startkapital för Berry personligen. Som han senare kom att investera i grupper, artister, låtskrivare och producenter. Med en av världens största låtskatter och hits som följd.
   I augusti 1959 släpptes den här singeln på Tamla-etiketten (som introducerats i januari samma år) med en lokal sångare, Barrett Strong. Den blev skivbolagets första riktiga hit med en andraplats på R&B-listan. Och pengarna började rulla in…
   Gordy skrev låten med en sekreterare på skivbolaget, Janey Bradford. De hade redan samarbetat på två låtar på Jackie Wilsons första album.
   Det blev Barrett Strongs enda hitlåt som sångare. Däremot skulle han några år senare dyka upp som mycket framgångsrik textförfattare i Motown-organisation. Tillsammans med producenten och kompositören Norman Whitfield kom han att skriva otroligt många klassiska låtar åt bland annat Gladys Knight & the Pips, Temptations, Edwin Starr och Marvin Gaye.
   ”I heard it through the grapevine”, ”War”, ”Ball of confusion” och ”Cloud nine” är några av Whitfield-Strong-teamets mest kända låtar.
   Strongs “Money” gavs även ut i mars 1960 på Anna-etiketten. Ett skivbolag som hade startats av Berry Gordys syster Gwen och fått sitt namn efter ytterligare en syster.
   Strongs version var i sig inget klassiskt verk. Ganska slappt och slarvigt med konventionella handklappningar och en inte fullt så markerad tamburin.
   Då skulle låten få en betydligt bättre och mer handfast tolkning några år senare när The Beatles spelade in den. ”Money” fanns med i Beatles liverepertoar redan 1960 och fram till 1965. I boken ”En revolution i huvudet” beskriver Ian MacDonald skivinspelningen med Beatles så här målande:
   ”The Beatles version är tät, otålig och drivs på av skärande gitarrer : en inkarnation av det tidiga sextiotalets beatmusik. Man kan höra två av de främsta rock’n’roll-röster som kommit fram utanför Amerika sjunga för full hals: McCartney vrålande överstämman i bakgrundskören, Lennon rytande melodin med en guttural vildsinthet som till och med går utöver vad han brukar prestera”.
   Ord och inga visor!
   Även Rolling Stones spelade in låten 1963, dock efter Beatles, och gav ut låten på en EP samma år.
   Barrett Strong lämnade Motown när bolaget flyttade till Los Angeles 1972. Försökte sig på en ganska misslyckad sångkarriär men valdes 2004 in i Songwriters Hall Of Fame.

/ Håkan

Vi är på väg mot toppen

Spänningen stiger och vi närmar oss toppen. Den spännande nedräkningen började redan 5 september förra året och har just nu nått nr 8. Enligt undertecknad har vi sju bra 80-talsskivor kvar. Och det är fritt fram att gissa och spekulera men jag kan, för att skingra dimman något, berätta att av de sju återstående skivorna är det två engelska, tre amerikanska och två svenska. Jämnt och oförutsägbart med andra ord. Ni följer den spännande fortsättningen här och under de närmaste veckorna når vi toppen och nummer ett.
   För att friska upp minnet hittar du hela listan nedanför men vill du läsa närmare om varje skiva ska du klicka på “80-talets bästa” i kategoriraden till höger.

50. PAUL McCARTNEY: Flowers in the dirt
49. NICK LOWE & his Cowboy Outfit: The rose of England (
48. WILMER X: Under hot
47. ELVIS COSTELLO & the Attractions: Imperial bedroom
46. GEORGE HARRISON: Cloud nine
45. ULF DAGEBY: En dag på sjön
44. KIRSTY MacCOLL: Kite
43. THE POGUES: If I should fall from grace with God
42. KAJSA GRYTT & MALENA JÖNSSON: Historier från en väg
41. NEIL YOUNG: Freedom
40. MAGNUS LINDBERG: I en hand
39. JACKSON BROWNE: Hold out
38. ELVIS COSTELLO: Spike
37. CHRISTINE McVIE: Christine McVie
36. LOLITA POP: Att ha fritidsbåt
35. IAN GOMM: What a blow
34. STEVE FORBERT: Streets of this town
33. BRUCE SPRINGSTEEN: Nebraska
32. JACKSON BROWNE: Lawyers in love
31. MATS RONANDER: Tokig
30. U2: The Joshua Tree
29. THE POGUES: Rum sodomy & the lash
28. JAKOB HELLMAN: …och stora havet
27. BRUCE SPRINGSTEEN: Born in the U.S.A.
26. ELDKVARN: Himmelska dagar
25. JOHN HIATT: Riding with the king
24. BOB DYLAN: Infidels
23. BILLY BREMNER: Bash!
22. THE ROLLING STONES: Tattoo you
21. ULF LUNDELL: Den vassa eggen
20. WARREN ZEVON: The envoy
19. LOLITA POP: Love poison
18. DON HENLEY: I can’t stand still
17. CARLENE CARTER: Blue nun
16. DAN HYLANDER & RAJ MONTANA BAND: Calypso
15. GRAHAM PARKER: The Up escalator
14. PAUL CARRACK: Suburban voodoo
13. BRUCE SPRINGSTEEN: The river
12. WRECKLESS ERIC: Big smash!
11. WILLIE NILE: Willie Nile
10. U2: The unforgettable fire
9. JOHN COUGAR MELLENCAMP: The lonesome jubilee
8. THE COSTELLO SHOW: King of America

/ Håkan

Kent setlist

                                                                                                    Foto: Emily Österling

KENT
Conventum Arena, Örebro 21/3 2008
Konsertlängd: 20:36-22.28 (112 minuter)
Min plats: På läktaren i vip-loungen snett upp på högra sidan, uppskattningsvis 150 meter från scenen.

En historisk konsert i en historisk konsertarena tidigare ikväll. Aldrig tidigare har fler människor än 4500 personer upplevt en konsert inomhus i Örebro. Stor premiär alltså i nya Conventum Arena. En stor maffig och mäktig konsertlokal med förhållandevis bra ljud, där jag stod lite snett uppåt, men tydligen kanonljud när ljudmixaren på golvet.
   Jämfört med höstens Kent-konsert så var det extrasatsning på kända hits och slutet på huvudavdelningen var verkligen en raksträcka av fantastiska hitlåtar.
   Sedan känns det som att önskelåtarna föll in på de platser där det fanns många alternativ. Som exempelvis bland extralåtarna där mycket starka ”Kevlarsjäl” och ”Vinternoll2” inledde den avdelningen.

Kents låtar:
Vy från ett luftslott
Max 500
Socker
Berlin
Palace & Main
Stoppa mig juni (lilla ego)
Columbus
LSD, någon?
Romeo återvänder ensam
Generation ex
Den döda vinkeln
Musik non stop
Kärleken väntar
Ingenting
Om Du Var Här/Dom Andra

Extralåtar
Kevlarsjäl
Vinternoll2
747

Extra extralåt
Mannen i den vita hatten

/ Håkan

Veckans bild: 21 mars 1980

                                                                               Foto: Jan-Ola Sjöberg
Min vän Jan-Ola hade inte alltid koll på sig själv när vi vid flera tillfällen besökte London under 80-talet. Däremot hade han kamera med sig på våra strapatser och lyckades också ta en och annan legendarisk bild från någon konsert.
   Som på den här helt sagolika kvällen på YMCA i London, 21 mars 1980. Just idag för exakt 28 år sedan alltså. Där Wreckless Eric, eller Eric Goulden som han egentligen hette, uppträdde med sitt band. ”Big Smash”-skivan hade precis kommit och konserten innehöll många nya låtar. Och Eric var nöjd med kvällen.
   Här tillsammans med gitarristerna Pete Gosling och Walter Hacon och bakom trummorna satt Dave Otway. Nej, jag vet inte om han är släkt med John.

/ Håkan

#8: King of America

THE COSTELLO SHOW: King of America (F-Beat, 1986)
London-sonen och Liverpool-bon Elvis Costello, 31 år gammal, utropade sig i februari 1986 till Kungen av Amerika. I samma andetag tog han delvis tillbaka sitt riktiga namn, Declan Patrick Aloysius MacManus, och för första (och sista!) gången släppte han en skiva under namnet The Costello Show. Med tillägget ”featuring The Attractions and Confederates”.
   Hans gamla kompband Attractions förekommer bara på en låt, ”Suit of lights”. Och på resten av skivan är det ett amerikanskt gäng musiker under ledning av producenten T Bone Burnett. Och allt är inspelat i Los Angeles.
   Poprockaren Costello hade på vägen till 1986 provat på både soul (”Get happy”) och country (”Almost blue”) men här kändes det som att han gick in i en ny tidsålder. Mognare, vuxnare och med ett helt annat poetiskt språk i bakfickan. Det är rent fantastiska texter på den här skivan och jag kände först då spontant att Elvis Costello var en både etablerad, rutinerad och varierad artist där det inte fanns några gränser för hans musikaliska utveckling.
   Det gick så långt att jag i min tur utropade Elvis Costello till Kungen av hela pop- och rockåret 1986 i december samma år.
   Med lite perspektiv så är ”King of America” även det första steget in i en lite mer pretentiös värld för Elvis Costello. Här började pop- och rockfantasterna tvivla. Visserligen fick de nytt hopp innan 1986 var slut på ”Blood & chocolate” med Attractions-återförening och allt men Costello var tveklöst på väg mot vuxen musik med både jazz, klassisk musik och opera i sikte.
   För första gången spelade Costello in en skiva i USA och det kunde naturligtvis ha blivit farligt när magplask i landet fullt av kommersiella stylister. Men på den punkten stod mästerproducenten T Bone emot alla sådana lockelser. Han höll soundet mycket naket och huvudsakligen akustiskt. Och i texterna, också där långt ifrån amerikaniserade, betraktade Costello kritiskt orättvisorna med både ironi och besvikelse. Ord kryddade med aktuella referenser och sedvanliga ordlekar.
   Jag minns idag ”King of America” som en singer/songwriter-skiva. Costello, eller The little Hands of Concrete som han genomgående kallar sig, på akustisk gitarr och i kompet förekommer namn som Jerry Scheff (som spelat med den ”riktige Elvis”), T-Bone Wolk, Mitchell Froom, Jim Keltner, James Burton (ännu en Presley-musiker) och den legendariske basisten Ray Brown.
   De stora numren på skivan är akustiska, ”Brilliant mistake”, ”Our little angel”, ”Little palaces”, ”I’ll wear it proudly”, ”American without tears” och ”Jack of all parades”, men här finns också snabba, simpla och enkla smakprov på rockabilly (”Loveable”) och blues (”Eisenhower blues”). Den sistnämnda är en cover (av J B Lenoir) och ytterligare en cover, ”Don’t let me be misunderstood” fick uppmärksamhet när den släpptes på singel som försmak en månad innan albumet kom.
   Ett år innan ”King of America” kom ut turnerade Elvis Costello med T Bone Burnett som förband. Där uppstod duon The Coward Brothers, som fick ge ut singeln ”People’s limousine”, och det mötet ledde till ”King of America”-samarbetet.
   På turnén som följde upp den skivan kompades Elvis Costello återigen av The Attractions. Och ett önskehjul. Han gjorde tre kvällar på Konserthuset i Stockholm med tre olika repertoarer. Publiken fick snurra på önskehjulet som innehöll sammanlagt 40 låtar och det resulterade naturligtvis i tre helt olika konserter.
   Jag var på plats på den tredje konsertkvällen, 5 november 1986. Elvis gjorde entré mitt i publiken med ett dragspel på magen och efter en timme presenterade han sin hemlige gäst, Jackson Browne. Tillsammans sjöng de några traditionella countrylåtar och efter ABBA:s ”Knowing me, knowing you” fick Elvis först sällskap av sin fru Caitlin O’Riordan innan Jackson Browne återkom och allt slutade med ”Stay”.

/ Håkan

Neil Youngs turné i Storbritannien

Neil Young med turnékamrater har besökt Europa men inte Sverige. Under mindre än två veckor, från 3 mars till 15 mars, gjorde de nio (9!) spelningar i Storbritannien, men alltså inte en enda i Sverige. Låter det som att jag är sur och avundsjuk så är det exakt så det ligger till.
   Med tanke på att turnén, som går under namnet Continental Tour, bandet och ett mycket spännande och oväntat låtval gjort konserterna så uppmärksammade så känns det än mer bittert.
   Bandet, identiskt med de killar som kompade Neil i höstas i USA och vars konsert/bootleg jag skrev om här, består av Rick Rosas, Ben Keith, Ralph Molina, Anthony Crawford och även Neils fru Pegi.
   Precis som i höstas var konserterna uppdelade i två delar, en akustisk och en tillsammans med bandet.
   I Edinburgh, 3 mars, dök två låtar upp ur den obskyra Young-repertoaren som aldrig givits ut på skiva: ”Sad movies” och ”Try”, båda från den ursprungliga och outgivna ”Homegrown”-skivan. Båda ingick i den akustiska avdelningen.
   På den första London-konserten, 5 mars, var det i sedvanlig ordning en delvis ny låtlista men inga överraskningar. Men på konserten dagen efter dök det upp en mycket ovanlig låt, ”Kansas”, som första gången spelades på turnén 1999. Även den ingick i soloavdelningen.
   På den fjärde London-konserten, 9 mars, dök det upp några riktiga godbitar. ”Mexico”, som har sitt ursprung i 60-tales Squires-repertoar, och den sista extralåten ”The sultan”, ännu en låt som först förekom på 1999-turnén.
   Under de båda Manchester-spelningarna blev det inga direkta överraskningar och inte heller under de två avslutande London-spelningarna i helgen. Fast finalen i lördags hade en härlig låtlista med både ”Mexico”, ”Kansas” och ”The sultan”. Och i sin helhet såg den ut så här:
   From Hank To Hendrix / Ambulance Blues / Kansas / Sad Movies / Mexico / A Man Needs A Maid / Harvest / Love In Mind / Journey Through The Past / Homegrown / Love Art Blues / Love Is A Rose / Out Of The Weekend / Old Man // The Loner / Dirty Old Man / Spirit Road / Powderfinger / Hey Hey, My My / Too Far Gone / Oh, Lonesome Me / Winterlong / No Hidden Path // Fuckin' Up / Tonight's The Night // The Sultan.

/ Håkan

Jag och Mojo har samma programförklaring

Igår, på St Patrick’s Day, levererade postmannen äntligen månadens upplaga av Mojo-numret. Det engelska musikmagasinet som är det enda jag idag prenumererar på. Det var annat under 70-talet när det ramlade in tidningar nästan dagligen, ett par, tre engelska och de båda två tunga branschtidningarna Billboard och Cash Box varje vecka.
   Men nu är det Mojo och inget annat. Vilket får det att se ut som att Mojo står lite över Record Collector och Uncut, som är de andra musiktidningarna jag stadigt läser. Och det är nog så, när jag tänker efter. Ett Mojo-nummer engagerar lite mer, väcker minnen lite mer och artiklarna är lite snyggare layoutade på lite mattare papper. Det luktar helt enkelt klass om Mojo och skribenterna som skriver där.
   Jag läste mitt första Mojo-nummer sommaren 1994 och från nummer 9, med the Clash på förstasidan, har jag varit tidningen trogen. Och från kanske tio år tillbaka har jag prenumererat för att vara säker på att tidningen inte tar slut i tidningsaffären innan jag kommer dit. Dessutom får jag tidningen snabbare, fast den här månaden tog det ovanligt lång tid till min brevlåda.
   Om jag minns rätt börjar månadens upplaga av tidningen säljas i England den första onsdagen i månaden och därmed varierar utgivningsdatumet. Så ibland, som just nu, får man vänta till den 17:e innan tidningen landar med en duns nedanför brevinkastet. Vilket i sin tur får till följd att den medföljande cd-skivan, gammalmodigt förpackad i ett hårdplast, så gott som krossas mot golvet.
   Den här månaden var det blues- och soultema på samlingsskivan. Jag har ännu inte lyssnat och det brukar sluta med att dessa fria skivor, som både Mojo och Uncut skickar med, ligger där och skräpar utan att ens befrias från sin näst intill inbrottskyddad cellofanplast.
   Och även den här gången är innehållet inget som absolut brådskar eller kräver en snar genomlyssning. Fast namn som James Hunter, Seasick Steve och Watermelon Slim bland medverkande artister låter onekligen intressanta.
   Det som lockar mest är naturligtvis de tidlösa, genomarbetade artiklarna. Och just den här månaden är det (knappast överraskande, då artisterna i de långa artiklarna ofta har aktuella skivor ute) Jackson Browne, The Black Crowes, Shirley Collins, Harry Nilsson och Rolling Stones.
   Mojo är inget magasin om de senaste artisterna och den ännu färskare musiken utan här handlar det om historierna långt tillbaka. När jag skriver just det kommer det på mig ganska klart att just Mojo på något sätt legat till grund för min programförklaring till Håkans Pop-sidan. Utan att jag medvetet har tänkt på det.
   Varje månad plockar Mojo fram autentiska nyheter från många år tillbaka. I just det aktuella numret är det April 1966 som skärskådas. Samma månad som Beatles inleder sina ”Revolver”-inspelningar, Stones släpper ”Aftermath” och David Bowies första försök på skiva under sitt Bowie-namn, singeln ”Do anything you say”.
   Recensionsavdelningen i Mojo är också en härlig källa till läsning. Överskådlig, tydlig och initierad. Där de nya skivorna, böckerna och dvd-skivorna ligger i en hög på förstasidan som sedan följs av matiga, superaktuella skivsidor.
   Huvudrecensionen är REM:s ”Accelerate”. Får en fyra i betyg av fem möjliga. De nya skivorna dominerar men återutgivningarna och samlingsskivorna uppmärksammas också väldigt mycket. Som exempelvis ”Argy bargy” med Squeeze och en 4cd-box med Gerry & the Pacremakers.

/ Håkan

"A pair of brown eyes"

THE POGUES: A pair of brown eyes (Stiff BUY 220)
Idag firar vi St Patrick’s Day, irländska nationaldagen, med att utbringa ett ”Lá ’le Pádraig” eller ”Lá Fhéile Pádraig”, och direkt efter spela Pogues 23 år gamla och ytterst emotionella ballad ”A pair of brown eyes”. Den bästa låt av alla bra låtar som den genialiske låtskrivaren och sångaren Shane MacGowan har skrivit.
   Låten gavs ut som Pogues tredje singel i mars 1985 och blev bandets stora genombrott hos den breda publiken. Den vemodigt skrivna och framförda låten var givetvis den stora anledningen men Elvis Costellos produktion hjälpte naturligtvis till för att strålkastarna skulle riktas mot det här engelsk/irländska bandet.
   Jag har skrivit om bandet vid den här tidpunkten tidigare och kan bara upprepa att Costello visade ett speciellt intresse i bandets basist Cait O’Riordan, som han senare också gifte sig med.
   B-sidan ”Whiskey you’re the devil”, en traditionell folkmusiklåt med ett texttema som perfekt smälte in i MacGowans egen poesi, producerades av Phillip Chevron som ännu inte hade blivit officiell Pogues-medlem. Han har berättat om inspelningen:
   - We had to get everything done in one day. But there had been a big party the night before so everyone wandered into the studio like zombies, and there was a very low key atomosphere about the whole thing.
   På 12”-singeln fanns ytterligare en traditionell folkmusiklåt, “Muirshin Durkin”, producerad av Chevron.
   Men det är alltså ”A pair of brown eyes” som är singelns oerhörda knockout. Inte minst tack vare den otroliga texten som Shane MacGowan. Då sätter han sig på samma nivå som exempelvis den irländske poeten Brendan Behan (1923-1964), som influerat MacGowan mycket. Inte minst som ”heavy drinker”.

Texten på ”A pair of brown eyes” är ren och skär skönhet i den fantastiska beskrivningen av ett enkelt pubbesök:
One summer evening drunk to hell
I stood there nearly lifeless
An old man in the corner sang
Where the water lilies grow
And on the jukebox johnny sang
About a thing called love
And its how are you kid and whats your name
And how would you bloody know?
In blood and death neath a screaming sky
I lay down on the ground
And the arms and legs of other men
Were scattered all around
Some cursed, some prayed, some prayed then cursed
Then prayed and bled some more
And the only thing that I could see
Was a pair of brown eyes that was looking at me
But when we got back, labeled parts one to three
There was no pair of brown eyes waiting for me

And a rovin a rovin a rovin Ill go
For a pair of brown eyes

I looked at him he looked at me
All I could do was hate him
While ray and philomena sang
Of my elusive dream
I saw the streams, the rolling hills
Where his brown eyes were waiting
And I thought about a pair of brown eyes
That waited once for me
So drunk to hell I left the place
Sometimes crawling sometimes walking
A hungry sound came across the breeze
So I gave the walls a talking
And I heard the sounds of long ago
From the old canal
And the birds were whistling in the trees
Where the wind was gently laughing

And a rovin a rovin a rovin Ill go
For a pair of brown eyes

Det kan aldrig någonsin uttryckas finare och bättre.

/ Håkan

Underbart skickligt, Björn Skifs

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/3 2008.

KONSERT
Björn Skifs
Conventum, Örebro 14/3 2008
Konsertlängd: 19:36-21:30 (114 minuter)
Recensentens plats: Rad 12 långt till vänster, nästan parallellt med scenen

Jag går inte på en Björn Skifs-konsert för att få uppleva spänning och överraskning. Nej, jag förväntar mig ingenting utöver det jag redan förstår kommer att ske. Därför blir en konsert med en så mångsidig, professionell och direkt underhållande artist en trygg raksträcka som har svårt att riktigt hugga tag i själen fast allt framförs så underbart skickligt.
   På pappret, ja. Låtlistan, som jag plottrade ihop med mycket stor möda, kan ses och analyseras som en stor och maffig pytt-i-panna. Där det pendlade oavbrutet i tempon och stilar, mellan kända och mindre kända låtar och där det då och då också bröts av med mindre spontana och rent regisserade mellansnack.
   Jag uppfattar skivartisten Björn Skifs som nästan medelmåttig. Exempelvis på nya skivan ”Eye to eye”. Men på scen, där de senaste låtarna inte gjorde bort sig, växte han till något mycket större än hans anspråkslösa jag någonsin vill erkänna.
   Björn Skifs uppträdde i Örebro för bara drygt ett år sedan och med ett hyfsat minne kunde man igår kväll känna igen blandningen av olika musikstilar och även typen av skämt som är fräcka men aldrig går över gränsen till det förbjudna.
   Men förutom tre låtar var det en helt ny konsert som var svår att inte ta till sitt hjärta. Dessutom var det musikaliskt den här gången mycket tajtare, mindre show och en större melodisk upplevelse fast det spretade rent vansinnigt åt många olika håll konserten igenom.
   Vi slapp de gamla svenska örhängena och det gav mer plats för mer Skifs. Med kraftfull sång, vilken oerhörd soulstämma denna man har, och mer musik än dans. Precis vad jag i min innersta tanke vill ha när jag i alla möjliga sammanhang får se den mångsidige Skifs vara både skådespelare, ståuppare och allround underhållare.
   Han kunde under gårdagens konsert naturligtvis inte låta bli att tafsa på sina komiska talanger men det var musiken som levde och det fanns en röd tråd i urvalet av repertoar. I Skifs mun finns det faktiskt inget som kan kallas covers ty med sin röst och nya, fräscha arrangemang känns inget upprepande eller redan taget när de mest kända låtarna, exempelvis ”Boom boom” och ”Stand by me”, framfördes. Det är så man kombinerar folklighet med ren och skär musikalitet.
   Hela konserten blev till en briljant underhållande upplevelse. Även om det på plats inte brände till i mitt hjärta på mer än ett handfull ställen så tror jag konserten sammantaget kommer att leva mycket länge i mitt minne.
   För med hjälp av låtlistan går det att minnas perfekta detaljer som rockiga ”Chevrolet”, countryskämtet ”Vår fasad” (tror jag den heter), Peter LeMarcs genialt fina ”Ingen annan”, grymt svängiga ”Boom boom” och schlagermästerverket ”Michelangelo” en lång tid framöver.

Hans Gardemar, keyboards
Micke Nord Andersson, gitarr
Bo Person, bas
Magnus Bengtsson, gitarr
Jörgen Ingeström, keyboards
Peter Milefors, trummor
Thomas Bergström, percussion

Låtarna:
Turn on the lights
A thing called love
Behöver dig
All the way
Let’s live it up
River of time
Born to be wild
No particular place to go
Så fin
Drive my car
Chevrolet
Mer än tre ord
Håll mitt hjärta
Boom, Boom
Don’t worry ’bout that
Vår fasad
Boys will be boys
Stand by me
Here in this room
Why the hell do you love me
Ingen annan

Extralåtar
Hooked on a feeling
Michelangelo

/ Håkan

Tre tips om gamla skivor, del 1

De här tre helgtipsen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Latte 15/3 2008.

DEL AMITRI
Hatful of rain, A&M
Med tanke på att den skottske sångaren Justin Currie gjorde en av förra årets bästa skivor, “What is love for”, känns det mycket lägligt att plocka fram samlingsskivan från 1998 med hans gamla grupp, Del Amitri. En grupp som inte bara gjort en handfull mycket fina album utan har också givit ut en mer än en handfull starka singlar som här samlats som ett bokslut på gruppens historia 1989-1998.
   För att göra bilden av den här mycket personliga gruppen fulländad bör samlingen innehålla bonusskivan där många av deras singel-b-sidor återfinns. Där det också finns åtskilliga guldkorn som riskerar att glömmas bort när gruppens samlade värde ska bedömas.
   Bäst är gruppen i de lugna, soulfyllda balladerna och just låten ”Nothing ever happens” är en pärla bland pärlor.

MATS RONANDER
50/50, Polar
Mats Ronanders tredje album (1984) som soloartist är en av hans allra bästa skivor. Från att ha varit en av Sveriges mest anlitade och respekterade musiker och artister bakom andra artister (ABBA, Ulf Lundell, Tomas Ledin med flera) tog hans solokarriär fart i mitten på 80-talet. Och flera låtar från den här skivan tillhör hans allra mest kända, exempelvis ”En hederlig man”, ”Stum igen” och titellåten.

JACKSON BROWNE
Running on empty, Asylum
Jackson Brownes senaste akustiska liveskiva i all ära men den här liveinspelade skivan från 1977 är en klassiker på många sätt. Browne omgavs vid den här tiden av ett fantastiskt kompband, med bland annat David Lindley när han var som bäst, och låtarna är inga repriser från studioskivorna. Istället bjuds vi på många nya Browne-original, bland annat den magiska ”The load-out”, och några covers inspelade i turnébussen, på hotellrum, backstage och på konsertscenen.

/ Håkan

#9: The lonesome jubilee

JOHN COUGAR MELLENCAMP: The lonesome jubilee (Mercury, 1987)
I augusti 1987 tog John Cougar Mellancamp steget upp jämsides med Bruce Springsteen bland de amerikanska rockartisterna. När Bruce sjöng om New Jersey sjöng Mellencamp om sitt Indiana.
   Det var med sitt nionde album som Mellencamp tog fram en lite lantligare touch än den rasande och energiska gitarrock som varit hans recept tidigare. Han hade plötsligt upptäckt folkmusik och country i sin tidigare så elektriska rockmusik.
   Fortfarande fanns det rötter i det gamla hederliga Stones-liknande soundet. Men det var med en förbluffande säkerhet han sedan hade utvidgat soundet med udda instrument som fiol, dragspel, mandolin, banjo med mera.
   Tack vare sin styrka som låtskrivare innehöll skivan ett otal mycket starka låtar. På det stilfulla omslaget kamperar Mellencamp tillsammans med en arbetare och han själv står med båda fötterna på deras sida i sina texter. Han sjunger romantiskt och melankoliskt om sitt arbetarklass-USA.
   ”Down and out in the paradise” är formad som ett brev till presidenten från arbetslöasa och på ”We are the people” sjunger han om samhällets svaga. På ytterligare ett handfull antal låtar är både text och musik ett gediget hantverk.
   Mellencamps kompband hade på den här skivan växt till en stor enhet där Lisa Germano, fiol, Larry Crane, på diverse gitarrer och den mäktige trummisen Kenny Aronoff var några av de mest framträdande.
   Att skivan innehåller en mängd starka låtar fick jag själv uppleva när Mellencamp med sitt kompband kom till Sverige och Isstadion i Stockholm i januari 1988 och framförde många av skivans låtar.
   Konserten hade genomgående högt tempo men efter paus lyfte nästan taket. Då följde de rockigaste och bästa låtarna i en enda rad utan uppehåll eller andhämtning fram till den fina finalen med ”Pink houses” med spontan allsång och allt.
   Han jorde en fin version av ”Like a rolling stone” bland extralåtarna och hela konserten avslutades med ”Cherry bomb”, den kanske mest kända låten från ”The lonesome jubilee”, i en helt upplyst ishall.
   Denne Cougar Mellencamp, som snart slopade Cougar i sitt artistnamn, kanske inte höll sig kvar på Springsteen-nivå men "The lonesome jubilee" är tveklöst en 80-talspärla.
   Och i måndags valdes han in i rockens Hall Of Fame.

/ Håkan

West Bromwich Albion är laget i mitt hjärta

NEJ, MEN... VAD ÄR NU DETTA? Har den här platsen förvandlats till ett fotbollsforum eller en plats för sportsliga lojaliteter? Eller finns det en enda rimlig förklaring på varför jag står där med en ÖSK-halsduk runt halsen och ser allvarlig ut.
   Det finns en förklaring. Jag vet inte om det i sin tur rättfärdigar min absolut obekväma insats som skyltdocka. Jag råkade vara på Nerikes Allehandas fotoredaktion häromdagen för att plåta en helt annan bild, en vinjettbild till mina små skriverier i tidningens Latte-bilaga, och blev då bryskt övertalad av marknadsavdelningens Rolf Grönroos att ställa upp på detta reklamuppdrag.
   Jag skulle aldrig säga emot Roffe, han har givit mig en mycket fin gåva för några år sedan. Ett tidningsklipp av en Ulf Lundell-recension (skriven av mig) med Ulfs egen skrivna autograf på. Ni kan läsa mer om den fantastiska historien här.
   Så nu står jag alltså här med ”byxorna nere” och en tung fotbollshalsduk på mina axlar. Jag bor visserligen bara några hundra meter från ÖSK:s hemmaarena men det är ytterst sporadiskt jag besöker arenan. Jag missade Gyllene Tiders uppvisning för nästan fyra år sedan men såg Carola där sommaren 2003. Och en fribiljett fick mig att gå på en match mot Djurgården i somras.
   Har alltså inget givet favoritlag på svenska men är grymt begeistrad av det engelska Coca-Cola Championship-laget West Bromwich Albion.
   Jag vet till och med exakt på dagen när jag blev fantast och supporter, nämligen 27 november 1980 (se autentisk biljett till vänster). Jag såg laget live i London och kunde naturligtvis inte låta bli att charmas av deras segermatch mot Tottenham på White Hart Lane.
   WBA gjorde en fantastisk förstahalvlek, ledde med 3-0 efter ett fantastiskt spel av framförallt vänsteryttern Peter Barnes som serverade Cyrille Regis den ena fantastiska passningen efter den andra. Det spelade sedan en mindre roll att Tottenham reducerade till 2-3 i andra halvlek och att snön singlade ner i stora flingor.
   Blöta, frusna, trötta och fattiga (på Londonveckans sista kväll var skramlade de få punden i fickan) tog vi oss på kvällen till The Venue vid Victoria Station och såg Dag Vag uppträda som förband.
   Albions fick sitt stora genombrott i Sverige genom den fantastiska matchen mot Manchester United som spelades i mellandagarna 1979. När de till slut vann med 5-3 som definitivbt räknas som en av de klassiska Tipsextra-matcherna.
   Nu är ”mitt lag” på väg mot en ny vår då de i helgen avancerade till semifinal i FA-cupen där de möter Portsmouth i april. WBA är i hetluften och det gör ingenting att Eric Clapton på omslaget till sin ”Backless”-skiva hade den blåvita West Bromwich Albion-halsduken liggande på soffan.

/ Håkan

Veckans lilla filmklipp

Dagens Nils Lofgren må vara uppskattad sidekick till Steve Van Zandt och Bruce Springsteen men Lofgrens 70-tal är något mycket minnesvärt. Hans solokarriär hade en explosiv inledning. På hans första soloalbum fanns det en låt, ”Keith don’t go”, som idag måste betraktas som en klassiker.
   Vid den här tiden såg jag Nils Lofgren uppträda, jag har bland annat berättat om det här, och det här lilla filmklippet är inspelat samma månad som jag såg Nils första gången i Lund. Från det engelska tv-programmet Old Grey Whistle Test framför Nils sin Keith Richards-hyllning tillsammans med sitt kompband. Som bland annat innehåller hans bror Tom Lofgren på kompgitarr (längst till höger i bild i solglasögon).
   OK, det är en hårt improviserad version och sjukligt lång tolkning av låten men inte desto mindre en klassiker. Dessutom gick det inte att länka till YouTube på vanligt sätt men här kommer den.

Jag går och funderar på en helt ny magnifik serie här på hemsidan. När 80-talslistan har gått i mål om mindre än två månader, och vi har hyllat de artister som hyllas bör, så bör det så snart som möjligt inledas en ny följetong. Den här gången helt tidlöst utformad och i första hand inte baserad på skivor utan på personer. Helt enkelt mina favoriter, artister och musiker som någon gång fått mitt hjärta att slå lite snabbare. Det finns onekligen ett otal namn i den kategorin.
   Jag håller på och sammanställer en respektabel lista som växer och växer. Ett av de första namnen på den listan är, av en ren tillfällighet, just Nils Lofgren.
   Ni får gärna tipsa om artister och grupper. Jag kan ju ha glömt eller för ett ögonblick förträngt en eller annan artist. Jag går däremot inte att övertala för alla artisterna i nästa följetong, som ska presenteras helt utan inbördes rangordning, måste jag på något sätt haft något personlig förhållande till. Via konserter eller musikaliskt på skivor.

/ Håkan

Beatles-bilden: 22 augusti 1969

Det här datumet är ett centralt viktigt datum i Beatles historia. Det är nämligen sista gången de ställer upp för en fotosession tillsammans. Det sker ute på John Lennons stora herrgård Tittenhurst Park och bilder från det här tillfället hamnade bland annat på ”Hey Jude”-albumet, en samlingsplatta som släpptes i Europa först tio år senare. En samlingsskiva av ringa värde rent låtmässigt. Och en av väldigt få Beatles-skivor som jag faktiskt inte har i min i övrigt ganska Beatles-dominerade skivsamling.
   Den här bilden är däremot inte så mycket spridd. Och jag förundras varje gång jag ser bilder på Beatles från den här tiden. Jag menar, det här är i mina ögon i dag ungdomar. Ingen hade fyllt 30 år. Tre av dom hade skägg vid tillfället, det skulle inte dröja så länge innan även Paul McCartney hade skägg (se första soloskivan som kom våren 1970).
   Långhåriga, skäggiga ungdomar som försöker se ut som världsvant rutinerade veteraner men i själva verket är ungdomar på (från vänster) 26, 27, 28 och 29 år. Och redan här hade en hel karriär bakom sig. Mindre än ett halvår senare fanns gruppen The Beatles legalt inte mer.

/ Håkan

"Say goodbye to Hollywood"

RONNIE SPECTOR AND THE “E” STREET BAND: Say goodbye to Hollywood (Cleveland International/Epic 50374)
En fantastisk låt (skriven av Billy Joel), en underbar röst och ett vidunderligt komp från Bruce Springsteens band. Dessutom en majestätisk produktion och stort arrangemang av ”Sugar” Miami Steve, som det står på skivetiketten, eller Little Steven, som han kallade sig som soloartist, eller Steve Van Zandt som han numera är mest känd som.
   En smått legendarisk singel, den allra första skivan som gavs ut på Cleveland International, ett skivbolag som senare gav ut skivor med Southside Johnny, Iron City Houserockers, Jim Steinman, Ellen Foley, Meat Loaf (”Bat out of hell”) och Ian Hunter.
   Singeln spelades in i januari 1977 med både Ronettes-sångerskan Ronnie Spector, Bruce Springsteen och E Street Band i CBS Studios, New York City. Både ”Say goodbye…” och b-sidan ”Baby please don’t go” spelades in samma kväll. Bruce, som spelar akustisk gitarr på den första låten, men fick ingen officiell credit då han för tillfället låg i fejd med sin förre manager, Mike Appel, som förhindrade honom att spela in skivor.
   Däremot medverkade hela E Street Band och varken förr eller senare har bandet blivit omnämnda vid gruppnamn på en annan artists skiva förutom Springsteen. Fotografiet på skivomslaget är taget i samband med skivinspelningen och vi kan skymta Mr Springsteen bland de övriga bandmedlemmarna.
   Dave Marsh på tidningen Rolling Stone har så uttrycksfullt beskrivit resultatet på skiva:
   “Well, it only takes about 15 seconds to realize that the magic is back -- it happens in the introduction to "Say Goodbye To Hollywood" with a mighty screech from the hot horn of Clarence Clemons. Clemons plays tenor sax, but it might as well be a herald's trumpet announcing the return of the queen of our hearts. And then Ronnie comes in, once more that invitingly ominous mix of innocence and temptation.
   17 februari 1977, bara några veckor efter skivinspelningen, dök Ronnie Spector oannonserat upp på en Springsteen-konsert i Cleveland och sjöng fyra låtar med bandet, tre Ronettes-klassiker plus den kommande singeln ”Say goodbye to Hollywood”. Bruce spelade gitarr men sjöng inte på låten.
   ”Say goodbye to Hollywood” är alltså en cover. Billy Joel skrev ursprungligen låten till Ronettes, och den innehåller mycket riktigt många (exempelvis ”Be my baby”-trummorna) typiska Phil Spector-kännetecken. Helt enkelt en hyllning till Kalifornien och Spector.
   Billy gav ut låten våren 1976, först på albumet ”Turnstiles” och sedan också på en liveinspelad singel 1981. Som då blev en oväntad Top 20-hit med Joel.
   Ronnie Spectors version av ”Say goodbye to Hollywood” är lika slagkraftig som Bruce Springsteens ”Born to run”. Låten finns återutgiven som extraspår på Ronnies album ”Unfinished business”.

/ Håkan

#10: The unforgettable fire

U2: The unforgettable fire (Island, 1984)
Välkomna till Top Ten! Och givetvis börjar min lista nu närma sig inte bara årtiondets bästa skivor utan också album som står sig riktigt bra i en jämförelse med alla skivor som släppts på både 60-, 70-, 90- och 2000-talet. Helt klart är det så.
   U2:s fjärde album, som släpptes i september 1984, är ett bevis för att historien måste skrivas om hela tiden. När 1984 års skivor då skulle sammanfattas valde jag Little Stevens ”Voice of America” som nummer ett och U2-skivan hamnade på en respektabel andraplats. Idag är det inte lika uppenbart att skivorna musikaliskt och soundmässigt överlevt de drygt 23 åren lika gott. Exempelvis finns Little Steven-skivan, kan jag avslöja redan nu, inte ens med på min Top 50-lista medan U2-skivans sound, fyllt av känsla, stämningar och moderna ljud, håller lika bra idag som hösten 1984.
   Efter tre album med Steve Lillywhite som producent, och något av skapare till de första årens typiska kristallklara U2-sound, bytte det irländska bandet producenter till det då oprövade teamet Brian Eno, välkänd ljudkonstnär, och tämligen okände Daniel Lanois. Det var naturligtvis ett genidrag och inledningen på ett samarbete som varat, till och från, i alla år därefter.
   Jag såg bandet live i London redan i november 1980 men kunde inte på Marquees trånga lilla klubbscen i mina vildaste fantasier upptäcka bandets utvecklingsmöjligheter. Det var först 1983, på en livesändning från Tyskland, som bandet i allmänhet och sångaren Bono i synnerhet blommade ut till något riktigt stort och bra.
   Och på skiva blev ”The unforgettable fire” det stora genombrottet. Både kommersiellt, musikaliskt och låtmässigt. I all sin enkelhet och lilla sättning lyckades de utnyttja sina små resurser till att skapa stämningar som låg närmare hjärtat än hjärnan. Bonos röstomfång vad gudabenådat och karisman total.
   Skivan hade ett mer homogent och tätare sound än tidigare. Några österländska klanger, fräcka stråkar på titelmelodin och lite tamburinrassel var bara små detaljer i det monumentala soundet. Bakom det lätt svårtillgängliga i några låtar, säkert påverkat av Enos närvaro, upptäcker man både kamouflerade och geniala grepp.
   Albumet föregicks av singelreleasen ”Pride (in the name of love)”, en låt tillägnad Dr Martin Luther King, Jr och fred är ett tydligt tema genom hela skivan. Låten uppstod på ett soundcheck i november 1983. En viss Christine Kerr körar på just den låten. Chrissie Hynde var vid tillfället gift med Simple Minds-sångaren Jim Kerr. Ytterligare en låt, ”MLK”, handlar om King.
   Sedan släpptes bara ytterligare en singel från albumet, titellåten som kom i mars 1985. Men skivan innehåller givetvis många andra starka låtar. Där ”A sort of homecoming” och ”Bad” är de mest uppenbara plus oförglömliga låttitlar som ”Elvis Presley and America”, ”Indian summer sky” och ”4th of July”.

/ Håkan

En bild av gårdagens blodiga jakt på rariteter

En bild väcker, som bekant, massor med minnen. Som det här härliga fotografiet från vinylskivbutiken med tätt packade skivor där det nästan är omöjligt att bläddra och ännu mer komplicerat att dra upp skivan för att se framsidan på skivomslaget.
   Bilden ger ändå mycket glada och positiva associationer men jag minns också sönerslitna nagelband, ömmande fingertoppar och den sjukliga längtan efter rariteter, suktandet efter skivor som lämnat små irriterande hål i en nästan komplett skivsamling. Det var förr, det var inte igår och i mitt fall handlar det nästan uteslutande om 80-tal och London.
   Man var på den tiden runt på flera olika secondhandbutiker men det stadiga och nästan dagligen återkommande besöket gjordes väldigt ofta på affären med det otroligt fantasifattiga namnet Records & Tapes Exchange. Det fanns flera butiker i den kedjan över hela London men det var den på Notting Hill Gate som var den viktigaste och mest passande. Ty vi bodde på den tiden i nio fall av tio i Bayswater och det var en enkel promenad från Queensway där vi ofta åt frukost på det italienska stället bredvid tunnelbanestation innan vi styrde stegen västerut.
   Där stod vi och bläddrade och bläddrade, rad efter rad av 7”-singlar. På gatuvåningen fanns de senaste aktuella skivorna för ett eller ett halvt pund och gick man en våning upp, där det spelade svår och avancerad jazz högt ur högtalarna, så närmade man sig rariteterna till de något högre priserna.
   Där kunde vi stå på förmiddagarna någon timme innan pubarna öppnade och fick ihop en respektabel samling mer eller mindre eftersökta skivor. Sedan efter elva på förmiddagen var det alltid någon (det kunde i något undantagsfall också vara jag…) som föreslog puben. Det kunde bli den större (the name doesn’t slip my mind) på Kensington Church Street söderut men också den på den lilla i hörnet, som jag tror hette Devonshire Arms (icke att förväxla med pubrockhänget med samma namn på Kentish Town Road i Camden Town), som låg närmare tunnelbanestationen.
   Där satt vi och jämförde etiketter och kvalitén på vinylskivorna som av naturliga skäl kunde skifta enormt. Många skivor i samlingen har de där typiska prislapparna kvar på sina konvolut eller etiketter. Anders skrapade ofta bort dom direkt när vi satt där på puben.
   Hursomhelst var det en nostalgiskt sett underbar tid. Vi tittade och vi tyckte och vi trodde men vi kunde inte lyssna. Det var först när den tunga resväskan med alla skivorna hade fraktats hem som det nöjet blev fullbordat och man kunde i bästa fall konstatera att letandet, bläddrandet och den blodiga jakten på vinyl hade resulterat i något positivt inköp.

/ Håkan

Dave Edmunds juli 1987

DAVE EDMUNDS BAND
Ritz, Stockholm 22 juli 1987

Dave Edmunds liveinspelade “I hear you rockin’” (Arista) kom ut i januari 1987 men innehöll vid det laget tämligen åldriga inspelningar från 1982 och 1983. Inspelade i Roseland, New York City, The Venue, London, och The Capitol Theatre, Passaic, New Jersey. Så den här inspelningen från Sverige sommaren 1987 är verkligen mer representativ för Dave Edmunds 1987.
   Dave hade efter Rockpile-kraschen 1981 turnerat och gjort skivor tillsammans med sitt eget band av brittiska och walesiska musiker. Där rytmteamet John David, bas, och Dave Charles, trummor, var minst lika tajta och samspelta som Lowe-Williams. Pianisten Geraint Watkins var naturligtvis ännu mer given i Edmunds band. Och gitarristen Mickey Gee var i sammanhanget direkt logisk som extragitarrist.
   Liverepertoaren 1987 var väl inte så överraskande. En blandning av Rockpile-låtar och låtar som Edmunds hade gjort senare på skiva. Här slipper vi de riktigt daterade låtarna från 1983, ”Slipping away”, som finns med på den officiella 1987-skivan måste vara både Edmunds och låtskrivaren Jeff Lynnes definitiva bottennapp. Istället hittar vi här några inspirerade covers som Dave aldrig gjort på skiva.
   ”Send me some lovin” är Lloyd Price-låten som först gjordes av Buddy Holly men Dave har säkert hittat den i samband med att han sprang på ”You ain’t nothin’ but fine fine fine” från Rockin’ Sidneys ”They call me rockin’” från 1975.
   Det är i ”Fine, fine, fine” som Geraint får ta på sig dragspelet och ta steget fram till mikrofonen och explodera i en fantastiskt svängig version.
   En annan av coverlåtarna, ”It comes to me naturally”, låg också nära till hands för Dave. NRBQ-Al Andersons låt från Fabulous Thunderbirds “Hot number” som producerades av (vad trodde ni?) Dave Edmunds.
   Även Carl Perkins-låten ”Your true love” är också ett väldigt logiskt låtval. Speciellt som han i oktober 1985 bland annat gjorde den låten live tillsammans med Perkins, George Harrison, Ringo Starr, Eric Clapton och Stray Cats. På en tv-special som hette "Blue suede shoes: A Rockabilly Session".

Låtarna:
Crawling from the wreckage
Dear Dad
True love
The wanderer
It comes to me naturally
Fine fine fine
Queen of hearts
Here comes the weekend
I knew the bride
Singin’ the blues
Sweet little Lisa
Send me some lovin’
It’s my own business
I hear you knocking
Ju ju man
Sweet little rock’n’roller

/ Håkan

Bruce Springsteen föredrar amerikanskt

Det är alltid intressant att veta vad olika artister lyssnar på för musik. Vad det är för influenser som tar sig in i deras egen musik. Eller musik som inte alls vidarebeordras i deras egen musik. Hur som helst är det intressant med musik som påverkar musik.
   Här kan ni kolla vad Bruce Springsteen har i sin Ipod. En massa förutsägbart (Dylan, Chuck Berry och Creedeence) men också en och annan oväntad pärla. Som Neko Cases fem låtar, duetten ”We are nowhere and this is now” med Bright Eyes/Emmylou Harris och Green On Reds “Sea of Cortez”,
   Det är sammantaget väldigt lite engelskt och, följaktligen, väldigt mycket amerikanskt.
   Bruce är onekligen en stor vän av Roger McGuinns musik för hans låtar och framträdanden förekommer i väldigt många olika sammanhang. Både med Byrds och sololåtar men också duetter med andra artister, med exempelvis Odetta och Pete Seeger.
   Och några oväntade låtval av förutsägbara artister. Som exempelvis Jackson Browne-låten ”Linda Paloma” från ”The pretender”, REM:s ”Nightswimming” eller Ron Sexsmiths ”Lebanon, Tennessee”. Och två relativt sena låtar med Warren Zevon, ”My ride’s here” och ”Ourselves to know”.
   Bland de få engelska bidragen märks The National, Clash och Pogues (”Dirty old town” och ”The body of an American”).

/ Håkan

Två starka röster gör covers till något helt eget

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/2 2008.

KONSERT
Anna Stadling & Idde Schultz
Mitt Andra Hem, Örebro 2 februari 2008
Konsertlängd: 20.54-22.05 (71 minuter)
Recensentens plats: Stående 10 meter rakt framför scenen, några trappsteg upp.
Det finns konventionella coverartister och så finns det Anna Stadling och Idde Schultz. Trots bara en enda egen låt i den 15 låtar långa liverepertoaren kan jag omöjligt uppfatta dessa två sångfåglar som något annat än synnerligen originella, professionella och egenartade artister.
   Det här med covers har naturligtvis en dålig klang ty Anna och Idde gör verkligen sina lånade låtar till något eget och när de, som på senaste skivan ”Huvet fullt”, får materialet specialskrivet från några riktigt profilerade svenska låtskrivare, exempelvis Ulf Stureson, Anders F Rönnblom och Staffan Hellstrand, så faller ju begreppet coverartist på sin egen orimlighet.
   Nej, Anna och Idde har i sitt urval av låtar och sättet att sjunga dom något att säga och något att berätta. Och gjorde det på scen i söndagskväll både underhållande och engagerat.
   Den lilla scenen på Mitt Andra Hem var ovanligt välbefolkad. Bakom och bredvid Anna och Idde fanns det två musiker som gjorde livekänslan lite tydligare. Pecka Hammarstedt (för övrigt gift med Anna) spelade både piano, gitarr och trummor, ibland samtidigt. Och gitarristen Calle Ekerstam rufsade till det eleganta skivsoundet rejält några gånger.
   ”Tokyo line”, på skiva lite The Band-influerad, fick en omild och nästan Stones-svängig behandling och de typiska Richard Thompson-riffen landade perfekt i ”Där dimma döljer dag”.
   Även i övrigt hade de fyra människorna på scen väldigt flexibla musikaliska lösningar. När de ändrade sättning för nästan varje låt. Iddes piano gjorde John Holms ”Öde stranden” till en suggestiv och nästan spöklik låt och Staffan Hellstrands ”Fyra dörrar till min syster” presenterades oväntat dramatiskt. Medan extralåten ”Rusningstrafik”, en av Lars Winnerbäcks allra tidigaste låtar, blev till avskalad skönhet.
   Men allt som hände under konsertens 71 minuter kretsade ofta kring de båda sångerskornas fantastiska röster. Två individuellt starka, men också innerligt känslofyllda, röster som förenades så samstämmigt att duetterna blev så homogena och intressanta.

Låtarna:
Chaufför
Vind i seglen
En plats i solen
Öde stranden
Genom glas
Ditt mörka hår
Tokyo line
Jordeliv
Fyra dörrar till min syster
Huvet fullt
Där dimma döljer dag
Allt det du drömde om

Extralåtar
Rusningstrafik
Bröllopsdag
Inga gränser

/ Håkan

#11: Willie Nile

WILLIE NILE: Willie Nile (Arista, 1980)
Bakom ett svartvitt omslag, med ett lätt suddigt fotografi på en man som ska till och tända en cigarett, döljer sig en skiva med elva originallåtar. En debut som uppmärksammades stort 1980. USA-press jämförde honom med både Bob Dylan och Bruce Springsteen. Medan publiken trodde han tillhörde new wave då han ofta skrev låtar under tre minuter.
   Nile föddes 1949 i Buffalo, New York. Efter studierna flyttade han helt naturligt till Manhattan och Greenwich Village. Hängde på klubbarna (bland annat CBGB’s där han fick uppleva band som Patti Smith, Television, Ramones och Talking Heads.), skrev låtar och kom snart i kontakt med skivbolag som tävlade om att fånga Willies uppmärksamhet.
   Rockkritikern Robert Palmer i The New York Times kallade honom “one of the most gifted singer-songwriters to emerge from the New York scene in years.” Efter ett av hans framträdanden på klubben Kenny’s Castaways. Skivbolagen flockades kring honom och utan at tens ha tagit en ton på skiva var han en av de mest attraktiva namnen i New York.
   När Nile äntligen skivdebuterade 1980 så hade han rejält med material att välja. Därför innehåller skivan låtar som han skrivit under fyra år och det kanske är förklaringen till att debutskivan allmänt klassas som mycket stark medan uppföljaren ”Golden down”, som kom ett år senare, närmast är bortglömd i sammanhanget.
   ”Willie Nile” har en enkel ljudbild, soundet och arrangemangen är okomplicerad rockmusik med en drivande elgitarr och tjocka elektriska kompgitarrer. Och bandet är tajt och kompromisslöst. Debuten har hanterats mänskligt av producenten Roy Halee som vid sidan av Niles eget gitarr- och pianospel bara utökat kompet med några gitarrer, bas och trummor.
   Willie spelar själv gitarr och piano framför en kvartett killar som med ett enda undantag, Patti Smiths trummis Jay Dee Daugherty, är tämligen okända. Gitarristen Clay Barnes, som här gör debut i större sammanhang, har sedan spelat stadigt med Steve Forbert.
   Hans folkrockbakgrund gör sig mycket påmind och genom nästan alla låtar leder den elektriska kompgitarren som en röd tråd. De få rena gitarrsolona ber nästan om ursäkt när de spelas. Så sparsamt och ärligt.
   Omväxlande tempo på låtarna genom hela skivan. Från långsammare material som ”They’ll build a statue of you” och ”Across the river” till uptempolåtar som ”She’s so cold” och ”Old men sleeping on the bowery”.
   Fast den mest kända låten på skivan är “Vagabond moon”. Inte bara för att Ulf Lundell 1983 gjorde en svensk cover på låten och kallade den ”Under månen i natt”
   Slutligen ett uttalande om Nile av Steve van Zandt: “Willie Nile is so good I can’t believe he’s not from New Jersey!”

/ Håkan

"Joi Bangla"

RAVI SHANKAR: Joi Bangla (Apple 37)
För några veckor sedan, i samband med gurun Maharishi Mahesh Yogis bortgång, diskuterades det mycket om sambandet Beatles-Indien. Men om samarbetet mellan Maharishi och de fyra beatlarna var kort men intensivt så varade vänskapen mellan George Harrison och den índiske sitarspelaren Ravi Shankar mycket, mycket längre. Och mycket, mycket mer intensivt.
   Ravi föddes i Benares, i norra Indien 7 april 1920 och var alltså i juni 1966, när han mötte George och Paul McCartney första gången hos en gemensam vän, redan då 46 år. George förklarade direkt sin entusiasm för att lära sig spela instrumentet sitar. Ravi har berättat:
   I carefully explained to him that one must undergo many long years of study and practise of the basics before one can play even a single note properly. Hen understood all this perfectly and said he was prepared to go through the years of discipline.
   Det slutade med att Ravi bjöd in George och hans fru Patti till Indien och paret åkte dit i sex veckor för att George ville intensivstudera det indiska stränginstrumentet.
   Redan under Beatles amerikanska turné 1965 kom George i kontakt med indisk klassisk musik. Det var David Crosby från Byrds som introducerade George. Han köpte en sitar och blev den förste västerländske musikern som använde sig av instrumentet i en låt, "Norwegian wood" från "Rubber soul".
   Sitaren blev sedan en återkommande detalj i Georges låtar. ”Love you to”, från ”Revolver”, på ”Sgt Pepper”-låten ”Within you, without you”, sedan på singel-b-sidan ”The inner light” och slutligen på Georges soundtrack ”Wonderwall music”, den allra första solo-Beatles-skivan som gavs ut i november 1968.
   George har berättat hur han träffade Ravi Shankar:
   After 'Norwegian Wood', I met Ravi Shankar at a friend's house in London, for dinner. He offered to give me instructions in the basics of the sitar, like how to sit, how to hold it, and the basic exercises. It was the first time I had ever really learned music with a bit of discipline. Then I started to listen to Indian music for the next two years, and hardly touched the guitar, except for recordings. Having all these material things, I wanted something more. And it happened that at just the time I wanted it, it came to me in the form of Ravi Shankar, Indian music, and the whole Indian philosophy.
   Trots den djupa vänskapen och det långa samarbetet skulle det dröja ända till augusti 1971 innan Ravi Shankar gav ut en George Harrison-producerad skiva på Beatles skivbolag Apple Records, ”Joi Bangla”.
   Låten som framförs av Ravi, Ali Akbar Khan, sarod, och Alla Rakha, tabla är inspirerad av folkmelodier från Bengalen. Huvudrollen på ”Joi Bangla” spelar kören medan Ravis sitar är mer dominerande på singelns mer raga-inspirerade låtar, ”Oh Bhaugowan” och ”Raga Mishra/Jhinjhoti”.
   Singeln släpptes på skiva samma månad som George Harrison arrangerade The concert for Bangla Desh i Madison Square Garden. Både singeln och arrangemanget var ett sätt att samla in pengar till de hemlösa i Bangla Desh.
   Med hjälp av Georges initiativ fick Ravi Shankar ge ut ytterligare skivor på Apple, dubbel-albumet ”In concert” och soundtracket ”Raga”. Samarbetet fortsatte sedan på Georges egen skivbolag Dark Horse Records med både singlar och album.
   Det var Apple Records som en gång i tiden, 1968 ("Hey Jude"-singeln med Beatles), fick mig att bli en entusiastisk skivsamlare. Etiketten med det gröna Granny Smith-äpplet på den ena singel-A-sidan och ett halverat äpple på B-sidan var otroligt tilldragande. Beatles-relationen gjorde naturligtvis sitt till och ett antal klassiska skivor under åren 1968-1975 gjorde allt på skivbolaget så intressant.
   Om tiden räcker till hoppas jag hinna med att skriva mer och djupare om allt som gavs ut på Apple Records.

/ Håkan

Februari månads nominerade:

Så fick vi en månad till med några alldeles utmärkta skivsläpp. Någon är väl eftersläntrare från januari månads utgivning. Men de här skivorna nominerar jag till årets årsbästalista:

HÄSTPOJKEN: Caligula (Roxy)
Den här nya gruppens första album är så mycket mer än Bad Cash-Martins vingliga röst och spruckna svenska texter. Ty utan alla dessa underbart effektiva melodier hade allt kunnat kraschlandat. Istället lyfter det till gränslös personlighet och en inledning, de tre första låtarna, som redan är klassisk.

GARY LOURIS: Vagabonds (Rykodisc)
På sin första soloskiva efter Jayhawks närmar sig Gary sin forne bandkamrat Mark Olson. Lågprofilerad, naturlig och enkel musik. Lågmäld rock med små countrystänk och flera fantastiska låtar. Black Crowes-sångaren Chris Robinsons produktion överraskar i alla sin anspråkslöshet.

Månadens outsider:
JACK JOHNSON: Sleep through the static (Universal)
Vemod och melankoli är det nya amerikanska. Det finns många exempel på den nya vågen och Jack Johnson är en av de bättre. Innan han den här skivan kom var Jack en okänd artist, fast han har fem album bakom sig, men den viskande rösten och de varsamma gitarrerna imponerar.

/ Håkan

Original är bättre än kopior

Affischer är roligt. Snygga och informativa posters med ofta en grafiskt storslagen idé. Sedan finns det givetvis plagiatörer. Det kanske kallas ironi, i vissa kretsar, eller kommer undan som en parodi men det känns ändå lite billigt när idéer upprepas och så uppenbart kopieras.
   Ovanför har ni originalet. Den snygga klassiska ”Rock’n’ roll circus”-affischen från den spektakulära Rolling Stones-film/konserten i december 1967.
   Och här under några färskare kopior. Ligger närmare i tiden men vi har ändå redan förträngt och glömt bort dessa. Med all rätt.



/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.