Blogginlägg från 2008-03-09

#10: The unforgettable fire

U2: The unforgettable fire (Island, 1984)
Välkomna till Top Ten! Och givetvis börjar min lista nu närma sig inte bara årtiondets bästa skivor utan också album som står sig riktigt bra i en jämförelse med alla skivor som släppts på både 60-, 70-, 90- och 2000-talet. Helt klart är det så.
   U2:s fjärde album, som släpptes i september 1984, är ett bevis för att historien måste skrivas om hela tiden. När 1984 års skivor då skulle sammanfattas valde jag Little Stevens ”Voice of America” som nummer ett och U2-skivan hamnade på en respektabel andraplats. Idag är det inte lika uppenbart att skivorna musikaliskt och soundmässigt överlevt de drygt 23 åren lika gott. Exempelvis finns Little Steven-skivan, kan jag avslöja redan nu, inte ens med på min Top 50-lista medan U2-skivans sound, fyllt av känsla, stämningar och moderna ljud, håller lika bra idag som hösten 1984.
   Efter tre album med Steve Lillywhite som producent, och något av skapare till de första årens typiska kristallklara U2-sound, bytte det irländska bandet producenter till det då oprövade teamet Brian Eno, välkänd ljudkonstnär, och tämligen okände Daniel Lanois. Det var naturligtvis ett genidrag och inledningen på ett samarbete som varat, till och från, i alla år därefter.
   Jag såg bandet live i London redan i november 1980 men kunde inte på Marquees trånga lilla klubbscen i mina vildaste fantasier upptäcka bandets utvecklingsmöjligheter. Det var först 1983, på en livesändning från Tyskland, som bandet i allmänhet och sångaren Bono i synnerhet blommade ut till något riktigt stort och bra.
   Och på skiva blev ”The unforgettable fire” det stora genombrottet. Både kommersiellt, musikaliskt och låtmässigt. I all sin enkelhet och lilla sättning lyckades de utnyttja sina små resurser till att skapa stämningar som låg närmare hjärtat än hjärnan. Bonos röstomfång vad gudabenådat och karisman total.
   Skivan hade ett mer homogent och tätare sound än tidigare. Några österländska klanger, fräcka stråkar på titelmelodin och lite tamburinrassel var bara små detaljer i det monumentala soundet. Bakom det lätt svårtillgängliga i några låtar, säkert påverkat av Enos närvaro, upptäcker man både kamouflerade och geniala grepp.
   Albumet föregicks av singelreleasen ”Pride (in the name of love)”, en låt tillägnad Dr Martin Luther King, Jr och fred är ett tydligt tema genom hela skivan. Låten uppstod på ett soundcheck i november 1983. En viss Christine Kerr körar på just den låten. Chrissie Hynde var vid tillfället gift med Simple Minds-sångaren Jim Kerr. Ytterligare en låt, ”MLK”, handlar om King.
   Sedan släpptes bara ytterligare en singel från albumet, titellåten som kom i mars 1985. Men skivan innehåller givetvis många andra starka låtar. Där ”A sort of homecoming” och ”Bad” är de mest uppenbara plus oförglömliga låttitlar som ”Elvis Presley and America”, ”Indian summer sky” och ”4th of July”.

/ Håkan

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Silja 31/07: Var finns scenen sonheter Innergården?...

Olle Unenge 31/07: ”Men jag var mycket äldre då. Jag är yngre än då nu.”...

Ralph Svalander 7/07: Så kul att läsa detta. Jag var där. Har funderat på när det var. Trodde 71...

Silja 2/07: Ingen The Weight utan mitt önskemål!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.