Blogginlägg

Jag och Mojo har samma programförklaring

Igår, på St Patrick’s Day, levererade postmannen äntligen månadens upplaga av Mojo-numret. Det engelska musikmagasinet som är det enda jag idag prenumererar på. Det var annat under 70-talet när det ramlade in tidningar nästan dagligen, ett par, tre engelska och de båda två tunga branschtidningarna Billboard och Cash Box varje vecka.
   Men nu är det Mojo och inget annat. Vilket får det att se ut som att Mojo står lite över Record Collector och Uncut, som är de andra musiktidningarna jag stadigt läser. Och det är nog så, när jag tänker efter. Ett Mojo-nummer engagerar lite mer, väcker minnen lite mer och artiklarna är lite snyggare layoutade på lite mattare papper. Det luktar helt enkelt klass om Mojo och skribenterna som skriver där.
   Jag läste mitt första Mojo-nummer sommaren 1994 och från nummer 9, med the Clash på förstasidan, har jag varit tidningen trogen. Och från kanske tio år tillbaka har jag prenumererat för att vara säker på att tidningen inte tar slut i tidningsaffären innan jag kommer dit. Dessutom får jag tidningen snabbare, fast den här månaden tog det ovanligt lång tid till min brevlåda.
   Om jag minns rätt börjar månadens upplaga av tidningen säljas i England den första onsdagen i månaden och därmed varierar utgivningsdatumet. Så ibland, som just nu, får man vänta till den 17:e innan tidningen landar med en duns nedanför brevinkastet. Vilket i sin tur får till följd att den medföljande cd-skivan, gammalmodigt förpackad i ett hårdplast, så gott som krossas mot golvet.
   Den här månaden var det blues- och soultema på samlingsskivan. Jag har ännu inte lyssnat och det brukar sluta med att dessa fria skivor, som både Mojo och Uncut skickar med, ligger där och skräpar utan att ens befrias från sin näst intill inbrottskyddad cellofanplast.
   Och även den här gången är innehållet inget som absolut brådskar eller kräver en snar genomlyssning. Fast namn som James Hunter, Seasick Steve och Watermelon Slim bland medverkande artister låter onekligen intressanta.
   Det som lockar mest är naturligtvis de tidlösa, genomarbetade artiklarna. Och just den här månaden är det (knappast överraskande, då artisterna i de långa artiklarna ofta har aktuella skivor ute) Jackson Browne, The Black Crowes, Shirley Collins, Harry Nilsson och Rolling Stones.
   Mojo är inget magasin om de senaste artisterna och den ännu färskare musiken utan här handlar det om historierna långt tillbaka. När jag skriver just det kommer det på mig ganska klart att just Mojo på något sätt legat till grund för min programförklaring till Håkans Pop-sidan. Utan att jag medvetet har tänkt på det.
   Varje månad plockar Mojo fram autentiska nyheter från många år tillbaka. I just det aktuella numret är det April 1966 som skärskådas. Samma månad som Beatles inleder sina ”Revolver”-inspelningar, Stones släpper ”Aftermath” och David Bowies första försök på skiva under sitt Bowie-namn, singeln ”Do anything you say”.
   Recensionsavdelningen i Mojo är också en härlig källa till läsning. Överskådlig, tydlig och initierad. Där de nya skivorna, böckerna och dvd-skivorna ligger i en hög på förstasidan som sedan följs av matiga, superaktuella skivsidor.
   Huvudrecensionen är REM:s ”Accelerate”. Får en fyra i betyg av fem möjliga. De nya skivorna dominerar men återutgivningarna och samlingsskivorna uppmärksammas också väldigt mycket. Som exempelvis ”Argy bargy” med Squeeze och en 4cd-box med Gerry & the Pacremakers.

/ Håkan

Janne Lennell 3/06: Avundsjuk på att du har Kjells album...vill ha :)..men grattis till dig!...

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.