Blogginlägg från februari, 2022

ALL TIME BEST #30: "Armed forces"

Postad: 2022-02-28 07:56
Kategori: ALL TIME BEST



ELVIS COSTELLO & THE ATTRACTIONS: Armed forces (Radar, 1979)

IDAG ÅTERVÄNDER VI TILL 1979, de allra första dagarna av det året faktiskt (”Armed forces” släpptes 5 januari!), när Elvis Costello kröner sitt 70-tal musikaliskt. Med sitt tredje album visar den då 24-årige engelsmannen upp en utveckling med moderna detaljer och framförallt ett fantastiskt låtskrivande.
   Den här långa följetongen om mina allra bästa albumfavoriter utspelar sig just nu, mina åsikter och tankar om skivorna i detta nu. Men det hindrar mig inte att ibland tänka tillbaka på den tid när skivorna gavs ut, vilka förutsättningar som rådde och helt enkelt analysera situationen just då för både artist och lyssnare.
   Med de tankarna i huvudet är det närmast rörande när jag nu konstaterar att Elvis Costello fyllde 24 år just under inspelningarna av ”Armed forces” och själv var jag 26 år när jag hörde skivan första gången i januari 1979. De viktiga förutsättningarna hade ju givetvis en avgörande betydelse hur jag uppfattade skivan en gång. Att i den ringa åldern producera en så lysande skiva och att jag sedan i min tur befann mig i min kanske bästa ålder för att suga åt mig all bra popmusik som just då gavs ut. Sådant påverkar även minnet av musiken.
   Jag vet att ålder inte har någon relevans i det här sammanhanget men det är klart att jag tyckte det var intressant att det under några år på 70-talet kom fram bra artister som var yngre än jag var. Vid sidan av Costello fanns det då så kallade yngre förmågor som The Clash, Eddie & the Hot Rods och Wreckless Eric som alla finns representerade på min 150-lista. För att inte tala om helt jämnåriga artister som John Hiatt och Magnus Lindberg.
   Åldersaspekten har ändå en viktig roll i det här sammanhanget. Jag märker det när jag läser min egen recension av ”Armed forces” publicerad 27 januari 1979 i Nerikes Allehanda. Jag är inte så reservationslöst positiv som jag trodde i mitt bleka minne och under rubriken ”Costello laddar om… men står still” kommer jag med några överraskande invändningar. Som till exempel: ”Det är alltid enkelt att tycka om det nya och senaste, jämföra med tidigare och dra positiva slutsatser. Men när profeter och smakdomare sagt sitt står vi ändå inför den nakna sanningen: Jag reserverar mig.
   När jag nu försöker göra en efterhandskonstruktion kan jag kanske förstå mina små kritiska ord. Det var nog inte så mycket riktat mot just skivan utan mer ett uttryck för tidsandan. Det hade naturligtvis basunerats ut i all press att det här minsann var Costellos bästa skiva och min reaktion var väl att inte gå i ledband för ytterligare en reservationslös hyllning. Sedan var jag lite skeptisk mot Costellos utveckling som just då hade turnerat flitigt i USA, träffat kända fotomodeller och umgåtts med societeten. Det rimmade illa med min bild av den typiske jordnära engelsmannen.
   Men just nu, när jag lyssnar på ”Armed forces” idag, hör jag ett mycket bra album.

EFTER SITT ANDRA ALBUM, utmärkta ”This year’s model”, turnerade Elvis Costello intensivt med sitt band Attractions. Långa turnér och många konserter och det var under de oändliga resorna i USA som Elvis skrev majoriteten av låtarna till sin tredje skiva som först hade titeln ”Emotional fascism” men sedan, på trummisen Pete Thomas förslag, ändrades till ”Armed forces”.
   Exempelvis skrevs inledningslåten ”Accidents will happen” på ett motellrum i Arizona och Elvis har berättat att han hade ambitionen att göra något som liknade Burt Bacharachs ”Anyone who had a heart” och mot slutet av låten återfinns det också referenser till Randy Newmans låt ”I don’t want to hear it anymore”.
   Inför skivan hade Elvis lyssnat på skivor med David Bowie, Rolling Stones, Iggy Pop, Kraftwerk, ABBA, soul, country och även The Beatles och alla de intrycken påverkade givetvis soundet på skivan. Attractions var äntligen fullt ut krediterade på skivan och Steve Nieves keyboards spelar en större musikalisk roll än Costellos gitarr på många låtar. Hans olika syntar har påverkat arrangemangen mer eller mindre på varje låt. Lyssna bara på ”Green shirt”, ”Senior service”, ”Two little Hitlers” och ”Sunday’s best” i valstakt som var skriven av Elvis men ursprungligen riktad till Ian Dury.
   Och pianot på ”Oliver’s army” kan inte sammankopplas med någon annan än Benny Andersson. Låten och produktionen blev så perfekt att nästa singel faktiskt blev Elvis Costellos mest framgångsrika under hela hans karriär. ”Oliver’s army” nådde en 2:a-plats i England i tre veckor medan Bee Gees ”Tragedy” och Gloria Gaynors ”I will survive” ockuperade förstaplatsen.
   ”Oliver’s army” har textmässigt ett långt mycket allvarligare tema än jag uppfattade när skivan kom. Bakom den struttiga glada ramsan döljer sig en text om den brittiska invasionen av Nordirland och låten innehåller hans kanske mest kontroversiella textrader där han jämför Englands behandling av irländare med amerikanarnas diskriminering av afroamerikaner: ”All it takes one itchy trigger/One more widow, one less white nigger”. Låttiteln syftar på Oliver Cromwell, den engelske militären och statsmannen som på 1600-talet såg irländare som fiender och Olivers armé erövrade Irland 1649. Textraden, med det värdeladdade n-ordet, har gjort att Costello har struktit låten från alla liveframträdanden för all framtid.
   Andra utsökta låtar på skivan är ”Party girl”, med sina Beatles-referenser, ”Busy bodies” där gitarriffet från Roy Orbisons ”O, pretty woman” dyker upp, och den intensiva ”Chemistry class”. Det här är popmusik med punkattityd av högsta kvalité.
   Första låten som spelades in till skivan, en version av producenten Nick Lowes gamla Brinsley Schwarz-låt ”(What’s so funny ’bout) Peace, love and understanding”, kom aldrig med på albumet utan hamnade redan i november 1978 på b-sidan till Nick Lowe-singeln ”American squirm”. Costello och Attractions uppträder där under pseudonymen Nick Lowe And His Sound. Och på singelomslaget sitter Lowe vid mixerbordet med Costellos hornbågade glasögon och gitarr.
   Till skivans mindre lyckade detalj hör skivomslaget, fold-out sleeve som det heter på engelska, där Barney Bubbles fladdriga och pusselliknande konvolut är helt opraktiskt för alla som äger fler än två vinylskivor.

”PARTY GIRL”, med alla Beatles-referenser, är en av många höjdpunkter på ”Armed forces”.



/ Håkan

Örebro: Drottninggatan 12

Postad: 2022-02-27 07:56
Kategori: Örebro

O'LEARYS


Sport-, mat- och musikrestaurangen O'Learys på Drottninggatan i Örebro.

2007 ÖPPNADE SPORTBAREN/RESTAURANGEN O'Learys portarna i den tidigare apotekslokalen på Drottninggatan i Örebro. Med rötterna i Boston träffade Anne O'Leary en ung svensk som jobbade i baren på en restaurang i Nantucket. De blev ett par som flyttade till Sverige och i november 1988 öppnade de den första O'Learys-restaurangen i Göteborg.
   Den följdes av ytterligare restauranger på många ställen i Sverige. En mötesplats för sport och mat/dryck men också levande musik.
   I Örebro var det Tommy Svensson och Jakob Strömberg som startade O'Learys 2007.
   En enda konsert har jag upplevt en trappa upp på O'Learys. Det var The Blands fantastiska navslutningskonsert på 2014 års upplaga av Live at Heart.

Foto: Anders ErkmanThe Bland gav dansmusiken ett nytt ansikte på O'Learys när Live at Heart-festivalen avslutades 2014.

THE BLAND 6/9 2014 O'Learys/Live at Heart

/ Håkan

Örebro: Beväringsgatan 2B

Postad: 2022-02-26 07:51
Kategori: Örebro

NÄRKE KULTURBRYGGERI




HUSET PÅ DET GAMLA I3-OMRÅDET ser både anspråkslöst och anonymt ut men på insidan verkar ett av Örebros mest framgångsrika bryggerier, Närke Kulturbryggeri. Ett litet bryggeri beläget i Grenadjärstaden i Örebro. Bryggeriet startade i mars 2003 och sedan 2004 bryggs det flera olika sorters smakrika öl, allt från ljus lager till ale och svart stout och porter.
   I lokalen arrangeras det ibland också konserter och jag var väldigt sen när jag första gången 2013 upplevde en konsert där.


I december 2015 spelade T-Blues Sweden på Närke Kulturbryggeri. Basisten Micke Hagberg, till vänster, och Mats Norrefalk, till höger, fick god hjälp av gästgitarristen Finn Sjöberg i mitten.


KENNY HÅKANSSON & BILL ÖHRSTRÖM 7/12 2013 Närke Kulturbryggeri
T-BLUES SWEDEN 19/12 2015 Närke Kulturbryggeri
MAJORNAS 3DJE ROTE 7/4 2017 Närke Kulturbryggeri
MAJORNAS 3DJE ROTE 9/12 2017 Närke Kulturbryggeri
MIKAEL RAMEL BAND 22/4 2018 Närke Kulturbryggeri

/ Håkan

ALL TIME BEST #31: "Full moon fever"

Postad: 2022-02-25 07:54
Kategori: ALL TIME BEST



TOM PETTY: Full moon fever (MCA, 1989)

STÖRSTA PROBLEMET I PROJEKTET ATT SÄTTA ihop den här långa rangordnade listan på 150 album har i viss mån handlat om sammansättningen, att göra variationen så stor som önskvärt och att välja skivor med ett stort antal olika artister och grupper för att om möjligt göra listan både intressant och underhållande. Många artister har gjort väldigt många bra skivor under många decennier. Därför kan urvalet av album på listan ibland uppfattas som lite slumpmässig när det handlar om artister med många konkurrenskraftiga titlar på sitt samvete. Som exempelvis i dagens aktuella val av artist, Tom Petty.
   ”Damn the torpedoes” (1979) anser jag nog vara Pettys största stund på skiva, när han delar credit med The Heartbreakers, men placerade den lite längre ned på min 150-lista. Uppföljaren ”Hard promises” (1981), en stark 80-talsplatta, är inte så mycket sämre men fick inte plats alls i det här konkurrenskraftiga sammanhanget. Inte heller mycket fina ”Southern accents” (1985) nådde så långt i min samlade bedömning. Det har med andra ord fattats en rad tunga beslut när jag har nominerat Tom Petty-skivor till min lista.
   Att valet till slut hamnade på Pettys första soloplatta, ”Full moon fever”, får nog tillskrivas det oväntade Jeff Lynne-soundet som överraskade mig när skivan släpptes 1989 och fortfarande gör albumet till en mycket stor favorit i skivhyllan. Ändå borde jag ha varit fullt beredd efter det sensationella Traveling Wilburys-samarbetet som hade inträffat året innan.
   ”Full moon fever” kom som en logisk och naturlig uppföljare till det projektet. Där förenades Petty med sina idoler Bob Dylan och George Harrison och träffade nya vänner som Roy Orbison och Jeff Lynne. Wilburys-skivan var ju ett bevis på att när stjärnor kan och vill samarbeta kan resultatet bli väldigt lyckat.
   ”Full moon fever” är bokstavligen ett soloalbum, där ingenting direkt krediteras Heartbreakers, men däremot finns det åtskilliga gästmusiker på skivan som har sitt ursprung i det bandet. Gitarristen Mike Campbell är kanske skivans viktigaste person förutom Petty. Dels är han som musiker mycket framträdande i arrangemangen, han har varit med och skrivit två låtar på ”Full moon fever” och är dessutom ansvarig för produktionen tillsammans med Jeff Lynne och Petty (eller T.P. Som det står på skivomslag och skivetikett).
   Heartbreakers-nedlemmarna Benmont Tench, piano, dåvarande basisten Howie Epstein, körsång, är med på några låtar och Phil Jones, som spelade percussion med bandet både på skiva och turné mellan 1980 och 1984, är trummis på elva av de tolv ”Full moon fever”-låtarna. Så skivan är inte direkt någon utpräglad solotripp.
   Det är Jeff Lynnes rutinerade närvaro som har färgat sound, arrangemang och låtskrivande allra mest på albumet. Som producent har Lynne som vanligt satt en personlig prägel, markerade trummor och rytmer och luftiga akustiska gitarrer är största kännetecken, och samtidigt har Petty här skrivit några av sina allra starkaste låtar under hela sin karriär.
   Som ledare för Electric Light Orchestra var Jeff Lynne rutinerad som producent men utanför den gruppen blev han inte ett etablerat namn förrän 1983 men starten med två Dave Edmunds-album, ”Information” (1983) och ”Riff raff” (1984), var inte lyckad. Låtmaterialet svek, produktionen passade inte Edmunds rock'n'roll-stuk och båda albumen lät extremt obekväma.
   Men det skulle runt 1987/88 hända saker runt Lynne vars producentnamn fanns med på skivor av Duane Eddy, Randy Newman och Brian Wilson men framförallt på George Harrisons mycket lyckade ”Cloud nine”. Där det ena gav det andra och han blev producentansvarig för den ovannämnda Traveling Wilburys-skivan som helt naturligt sedan gav honom jobbet som producent på Tom Pettys första soloalbum.
   Både Harrison och Orbison, vars comebackalbum ”Mystery girl” spelades in och producerades av Lynne under 1988, figurerar av naturliga skäl på ”Full moon fever” och skänker en viss tyngd till det musikaliska.
   Det övervägande soundet på ”Full moon fever” är inte så rockigt som de allmänna Heartbreakers-arrangemangen varit tidigare. Det är rent av ett poppigt ljud där lager av körer, keyboards och akustiska gitarrer är huvudreceptet. Ett radiovänligt koncept och mycket riktigt lyckades Petty räkna in ett antal hits från skivan, ”Runnin’ down a dream” och de båda starka inledningslåtarna ”Free fallin’” och ”I won’t back down”.
   ”The apartment song” och ”A mind with a heart of its own” är fylld av de traditionella rockrötterna, trubaduren Petty gör entré i den helt akustiska balladen ”Alright for now” och de fina popgitarrerna klingar skönt i Byrds gamla ”Feel a whole lot better”,skriven av Gene Clark.
   I rockabillykryddade ”Yer so bad” och ”Zombie zoo” når de textmässiga krumelurerna sin bästa nivå och den smäktande ”A face in the crowd” fulländar den fulländade skivan.

”FEEL A WHOLE LOT BETTER”, albumets enda coverlåt, tillhör topparna på ”Full moon fever”.



/ Håkan

TisdagsAkademien (3)

Postad: 2022-02-24 07:55
Kategori: TisdagsAkademien


TisdagsAkademien, Janne Rindar, Olle Unenge och jag, diskuterar varje vecka musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk vi har sett.

HÄR FORTSÄTTER REDOVISNINGEN av ämnen och anekdoter som har diskuterats och detaljerat analyserats av Olle, Janne & Jag i vår TisdagsAkademi. Det är en viss eftersläpning i rapporteringen och dagens ämnen kom upp på bordet sen höst 2020.
   Regelbundna möten varje vecka gör att antal ämnen till diskussionsmaterial hela tiden ökar som sedan gör att kunskapsnivån hos Akademiens ledamöter höjs. Under våra möten är det dessutom fritt att tala om musik i största allmänhet och ”associationshalka” har blivit ett vanligt begrepp i våra ibland djupgående samtal.
   Sedan vi bestämde att söka filmer och dokumentärer på YouTube finns det ibland risk för snedsteg och halvhjärtade satsningar, Jimi Hendrix-filmen nedan är ett exempel. Det finns både för- och nackdelar med materialet på YouTube men vi letar outtröttligt vidare i jakt på kvalité.
   Det här är tredje rapporten i Akademiens verksamhet som återkommer en gång i månaden på Håkans Pop. Här finns sedan tidigare Första och Andra rapporten från TisdagsAkademiens möten.







JIMI HENDRIX: The last 24 hours (1:02 lång)
Den intressanta, spännande och smått dramatiska titeln på den här påstådda dokumentären lovar lite för mycket. För det första är det i sekvenser en berättelse om Jimi Hendrix hela karriär, flimriga bilder, kronlogiskt hoppande och ett genomgående historieberättande som lutar sig mot flickvännen Monica Dannemans minst sagt konstiga uttalanden. Det kommer ju fram på slutet att det finns många meningsskiljaktligheter och förklaringar kring Jimis död.
   Producenten och regissören Michael Parkinsons film berättar bland annat om Jimis dåvarande manager Mike Jeffery, f d Animals-manager, som var illa omtyckt i sammanhanget. Jimis tyska flickvän, Danneman (f d prositituerad), har ett dimmigt minne från dödsdagen.
   Författaren Keith Altham förekommer ofta i filmen och berättar vilken fantastisk musiker Jimi var. En annan manager, Tony Calder (kompanjon till Andrew Oldham) berättar också ögonvittnesskildringar om att Eric Clapton var så imponerad att Jimi fick jamma med Cream. Han fick rubrikerna ”Wild man of Borneo” och ”Black Elvis”.
   ”He was weak, kunde inte säga nej” var ett omdöme om Jimi. ”Han kunde inte skilja på verklighet och fantasi”.
   Danneman påstår att hon och Jimi åt tonfisksmörgås och drack vitt vin sista natten. Tjejer på rummet och LSD i drinken samtidigt som Jimi låg 1:a i både USA och UK.
   Bandet Experience sprack. På Woodstock kompades Jimi av Band Of Gypsies. Jimi såg död ut på ett Anti-Vietnam-gig. Han såg deprimerad och utmattad ut.
   I korthet pratas det om ett maffiaspår om Jimi Hendrix död. Totalkaos på Isle of Wight-festivalen. Fortsatte till Danmark, Tyskland, Någon manager Ed Chalpin nämns.
   Rekonstruktion av själva dödsfallet på hotellrummet och filmen når det spekulativa lågvattenmärket. Danneman kunde inte väcka honom. Upplivningsförsök. Sjukhuset och sedan död. Rykten om drogöverdos eller kvävningsdöd av sina egna spyor. 22 år senare har någon spårat upp sjukvårdarna som kom till hotellet som påstod att Jimi hade legat död i 7 timmar. Nya rykten om maffia och självmord...

När jag skickade YouTube-länken till Olle och Janne och påpekade att dokumentären inte var så seriös. Då letade Janne upp en egen dvd-dokumentär som vi tittade på.

JIMI HENDRIX (98 min lång) Utgiven 2000, copyright 1973.
Här är det riktigt fina fantastiska livebilder, hela låtar från bland annat Monterey-festivalen. Både musikaliskt och bildmässigt exploderar det i juni 1967. Jimi får många chanser att visa upp sig som den otroligt skicklige gitarrist han var.
   ”Cloud 9” översätts i filmen som ”eufori”. Jimi dyrkade Bob Dylan och vi får bland annat se och höra hans version av ”Like a rolling stone”.


COUNT BASIE (Svt Play, 75 min lång, 2019)   
Och nu över till något helt annat som det en gång hette i ett engelskt humorprogram: Storbandsjazz!
Dokumentären om Bill ”Count” Basie är sevärd för alla, även genuint poprockintresserade.
   Basie var pianist, orkesterledare och fixstjärna. Gunnar Bolin läser ur Basies efterlämnade brev och anteckningar. Han höll sitt privatliv så gott som hemligt under hela sin karriär. Han var ”One of the guys in the band”. Quincy Jones säger att Count Basie ”hade stil”.
   Född 1904 i Red Bank, New Jersey, hatade skolan och var fascinerad när cirkusen kom till stan och fattade snabbt tycke för musik som var biljetten ut i världen.
   1962 var det 46/47 veckor det året på turné men Basie ville ha lugn och ro hemma. Count Basie är storbandsjazz i mina öron men beskrivs här som bluesbaserad och det hörs. Rasåtskillnad var ett stort ämne i dokumentären men Basie var ingen arg person.
   När Count hamnade i New York 1924 var det bland annat Fats Waller han blev vän med. 1926 var det ragtime som gällde och han blev revypianist.
   ”Jump king of swing” stod det i en annons. 1933 var han noga med musikerna i bandet.
Det fanns jazzmusiken en Duke, Earl och en Baron så Bill Basie blev 1937 Count (greve) Basie. ”One o'clock jump” var en av de första succéerna.
   Kriget kom och nazisterna gillade Basie fast de egentligen hatade svarta och judar. Sångarna i bandet tog över stjärnglorian.
   Basie fick dottern Diane 1944, fuktionshindrad.
   Som musiker och bandledare hade Basie ett liv på resande fot. 30 år i turnébussen var bandets hem.
   1955 kom det stora genombrottet för Basie, 51 år gammal. Det samspelta bandet lät som en enda musiker. Rytmsektionen hade drivet i bandet. En institution på 50-talet.
   På 60-talet ändrades allt när Basies band 1965 började spela med Frank Sinatra och 1969 med både Sammy Davis och Quincy Jones.
   Blev stämd av frun. Flyttade sedan till Bahamas och levde med grått skägg ett familjestarkt liv. Dog 1984 och frun dog året innan.


KEITH RICHARDS: Under the influence (Netflix, 1:22 lång, 2015)
Filmens inledning är minst sagt överraskande. Massor med blommor och träd och Keith som trampar omkring på gräset och säger att ”Du växer aldrig upp”. Inledningen är som en dramafilm men är en dokumentär och intervju med Rolling Stones-profilen.
   Han röker, som han gör under uppskattningsvis 85% procent av filmen, och bläddrar bland sina bluesskivor. Dricker whisky och musiken är i centrum hela tiden.
   New York, intervju av journalisten Anthony DeCurtis. När Rolling Stones tar paus, som de ibland gör i flera år, känner sig Keith Richards hemma i studion med producenten/trummisen Steve Jordan.
   ”Jag är stöpt i amerikansk folkmusik” säger Keith. Spelar akustisk gitarr och förklarar att amerikansk blues ofta har sina rötter i keltiska melodier.
   Vi får också biografisk info från barndom och uppåt. Keith berättar hur han växte upp med med musiken av Louis Armnstrong, Billie Holiday och sedan Elvis Presley och amerikanaska filmer med John Wayne.
   Chuck Berry får nästan en egen huvudroll i dokumentären. Med sitt fårade ansikte berättar Keith om när han spelade med Chuck som blev filmen ”Hail hail rock'n'roll”.
   Om tidiga Stones: ”Vi ville spela blues”. 17 år flyttade Keith hemifrån. Han mötte Muddy Waters i Chicago, spelar sedan biljard med Buddy Guy som vi får se spela live. Även Howlin Wolf syns på sv/v bilder.
   Keith sätter sig vid pianot och det blir nästan magiskt. Så fantastiskt naturligt och härligt begränsat men personligt på topp. Han berättar om Ian Stewart, pianisten. Keith skrev låtar på piano, bland annat ”Let's spend the night together”.
   Från pianot är det nära till countrymusiken. I krokodilkavaj spelar han fantastiskt på pianot och pratar om Porter Wagoner 1953 och Hank Williams. Berättar om Gram Parsons som var en ögonöppnare när det gäller country. Gamla bilder från USA och ”Sweet Virginia” spelas. Gamla filmer från Stones i studion där Keith spelar bas. Introt till ”Street fighting man” och ”Sympathy for the devil”.
   Keith bodde på Jamaica en tid, reggae och Gregory Isaacs nämns vid namn och filmen avslutas naturligt med ”Goodnight Irene”.


På mötet efter vi hade sett Netflix-programmet med Keith Richards (24 nov 2020) tar Irlandsälskande Olle med sig Jolos bok ”I Dublins vackra stad” och läser ett kapitel. Ett kapitel ur boken ”I Dublins vackra stad” handlar om hur en ballad om en strid kom till och hur balladen kom att leva ett eget liv.


TOOTS HIBBERT: Reggae got soul (Svt Play, 58 min lång, 2011)
Reggae har inte förekommit tidigare i vår Akademi och det passade perfekt för två dagar innan vårt möte 17 november 2020 visade Svt dokumentären om Toots Hibbert, en stor Jamaica-profil.
   Han avled i september 2020 men filmen, som är nio år gammal, är ändå utformad som en minnesruna där många artister uttalar sig fint om honom som artist. Han var en profil i reggaemusiken men blandade upp sin musik med gospel, soul, rock och r&b. Här hyllas han av bland annat Eric Clapton, Keith Richards, Bonnie Raitt och Willie Nelson.
   ”Dom säger att jag är stor”, säger Toots om sig själv och verkar inte acceptera den åsikten. Keith: ”Fantastisk personlighet” och jämför med Otis Redding. Eric jämför med James Brown och Bonnie beskriver honom som en grym soulartist.
   Chris Blackwell, han som tog ska och reggae till England på 60-talet, uttalar sig mycket i filmen.
   Toots var störst innan Bob Marley kommersiellt tog över över fokus på reggae. Ziggy Marley, Jimmy Cliff och Marcia Griffiths uttalar sig också.
   1963 slog Maytals igenom. Rått, spännande sound och Toots röst var stor och personlig. Toots var som en väckelsepredikant och hans sånger var som vykort från Jamaica. Här fanns inget intresse för pengar. ”Vi bara sjöng”. Reggaerytmen var som människans hjärtslag, enkel rytm. Ledare för reggaemusiken var Marcus Garvey och kejsare Haile Selassie.
   1972 kom filmen ”The harder they come” (se nedan) innan Bob Marley slog igenom med Jimmy Cliff och Toots i huvudroller. Allt var på riktigt i den filmen.

Reggaeintresset tog oss till filmen som Janne har på dvd.
”The harder they come” (103 min lång, 1973)
En i ämnet ganska simpel film med Jimmy Cliff, som spelar Ivan (som Ivanhoe), i huvudrollen. Det skjuts, det röks och det älskas. En rätt simpel spelad film. Ivan jagar skivkontrakt och lyckas spela in titelmelodin till filmen som blir en hit.
   Filmen är en parallellhistoria till Cliffs egen historia. Ivan hamnar i kriminella kretsar.


LATCHO DROM (1:38 lång)
Film by Tony Gatlif

Janne levererar några dvd-filmer. I ”Latcho drom” vandrar zigenare från Indien till Europa, stundtals genom öknen. Djur och människor möter andra. Barn, dansare. Det smids verktyg och sys fina kläder när de slår läger. Filmen presenteras som ”Ultimate music video”.
   Tuppen gal. Rökelser. Alla ber och sitter i ring. Med båt över havet. Stor orkester. Många fioler. Vandrar längs järnvägsspåret. Is och snö. Vilar i träd. Grön vår. Husvagnar.
   Festival. Massor med folk, trängsel. Hästar och fest.
   Väldigt snyggt filmat men inte så mycket förklaring.
   Inspelad i Rajastan, Egypten, Turkiet, Rumänien, Ungern, Slovakien, Frankrike och Spanien.



GYPSY CARAVAN: WHEN THE ROAD BENDS (1:50 lång)
Docuramafilms by Jasmine Dellas

Ännu en film från Janne. Ökenliknande bilder. Barn som spelar på instrument. Flyger till USA, samlas i New York City. Det berättas att zigenare åker från Maharaja till England, Europa och USA.
   Uppträder på scen i NYC, det dricks Jack Daniels. Problem med icke-zigenare i Rumänien.


GEORGE JONES: Same ole me (57:48 lång, 1989)
Titeln på den här dokumentären om Jones har hämtats från en låt som Jones gav ut men inte skrev (Paul Overstreet) 1981.
   Programförklaring: ”They call him possum, they also call him country music's living legend”.
Filmen inleds med en låt som framförs live. Johnny Cash uttalar sig positivt om George Jones. Även andra artister, Randy Travis, Tom T Hall, Loretta Lynn, Roy Acuff, Conway Twitty och Buck Owens gör samma sak.
   Sedan inleds biografin: Född 1931 i Saratoga i östra Texas. Hade en ”harddrinking” pappa men när George var 9 år fick han en gitarr och genom radion lärde han sig spela låtar
   (Innan vi i Akademien såg filmen upptäckte vi att George Jones namn fanns med i Ulf Lundells bok ”En öppen vinter” där han framhåller röster)
   Filmen berättar om Jones hemstad: ”The land time forgot”. Gospel och kyrka fanns givetvis med tidigt i Jones uppväxt i Port Beaumont i Texas.
   Första steget som artist kallade sig George för Little Georgie Jones. Skivbolaget i hemstaden, Starday Records, tog sig an George när rock'n'roll slog till i mitten på 50-talet. Cash påstår att George likaväl kunde ha blivit rockabillysångare. Första hit blev ”Why baby why” 1955.
   Andra hitlåten ”She thinks I still care” (1962), var smörigare och långsammare country.George gjorde ”The race is on” 1965, låten som Stray Cats hade en hit med tidigt 80-tal.
   150 gig/år. Piller, droger för att kunna koppla av och orka. Och det blev början på problematiska år. Ändå träffade han Tammy Wynette (”Stand by your man”) i den vevan och de blev ett par, både privat och på skiva och scen. Bröllop februari 1969.
   Producenten Billy Sherrill engagerades och 1974 föddes en dotter men ett massivt drickande bara ökade. Han var ”down and out”. Waylon Jennings: ”He was drunkier than I was high”. Han gjorde allt för att förstöra sig själv. Han skulle uppträda i NYC men plötsligt var han borta i tre veckor.
   Ställde in turnéer. Alla hatade honom. Sentimentala låtar med åren. Steelgtr, ballader men texter som engagerade. Ändå blev han 1981 årets manliga countryartist.
   Problemen fortsatte, mycket drugs & booze och han bodde i bilen. ”Man out of control”. Blev dessutom tjockare och tjockare. Vi får se honom packad på motorvägen bli arresterad av en polis. Upprörd, förbannad och ville slåss. Han hamnade på sjukhuset i Birmingham och där var han tillbaka på spåret.
   Efter sjukhusvistelsen träffade han Nancy. Han sjunger ”I've always been lucky with you” men enligt filmen var det inte slut på det vilda tragiska livet. På slutet får vi en sammanfattning av åren fram till döden 2001. 1992 blev han invald i Country Music Hall of Fame.


MOTOWN: Drömfabriken (1:57 lång, Svt Play)
Lite irriterad blir jag när jag läser programförklaringen på Svt Play och ser att Public Service inte ens kan stava Motown-chefen Berry Gordy Jr:s namn rätt, Barry (suck...).
   Men året av allt intensivare möten med Janne och Olle avslutades för min egen del på absolut bästa sätt. Som uppvuxen i 60-talets popgeneration är Motown-historien en central del i min musikhistoria. Skivbolagets grundande, utveckling med helt gränslöst många hits, ögonblick av magi helt enkelt.
   Den klassiska sv/v Motown-logotypen inleder filmen. Berry Gordy bestämmer. Ser snäll ut men är säkert stenhård och sträng. En entreprenör med piska. ”Vi måste hålla ribban högt”. ”Är det inte bra nog släpper vi det inte.”
   Jacklie Wilson och ”Reet petite” startskottet för Motown i slutet på 50-talet. Smokey blev Berrys bästa vän och är fortfarande. Hitsville USA. Gamla studion beskrivs som ”det magiska rummet”.
   Framgång kräver hits. Holland-Dozier-Holland blev fabriken inom fabriken. Detroit = Motortown. Jazzmusikerna i Funk Brothers blev Motowns studiomusiker.
   Rasåtskillnad blev en viktig del i Motowns historia när skivbolaget gick från hits till psykedelisk soul och Detroit brann. Marvin Gaye gick utanför ramen och Motown var inte bara svart kultur. En lång lista klassiska låtar avslutar filmen.

/ Håkan

ALL TIME BEST #32: "The night visitor"

Postad: 2022-02-23 07:53
Kategori: ALL TIME BEST



ANNA TERNHEIM: The night visitor (Universal, 2011)

JAG KÄNNER MIG PRIORITERAD OCH bortskämd när jag på min All Time Best Album-lista helt prestigelöst kan jämföra skivor med Anna Ternheim och Bob Dylan. Och sedan komma till en slutsats att ett drygt tio år gammalt svenskt album just nu känns lite, lite bättre än Dylans 47 år gamla klassiker ”Blood on the tracks” som jag skrev om för två dagar sedan. Jämförelsen är naturligtvis orättvis och nästan provocerande men har jag en gång bestämt mig för att rangordna mina 150 bästa album blir det ibland detta häpnadsväckande resultatet.
   Utmaning må ha varit Anna Ternheims mellannamn när hon från 2004 började ge ut skivor. Sedan hon tog sitt första stapplande steg i artistbranschen, jag påminner återigen om den till synes späda men sångmässigt starka tjejen på Klubb Söndag i februari 2004, utmanade hon sig själv och hela branschen med genomgående ypperligt personliga skivinspelningar. Ingen skiva var lik den som kom innan, inget sound påminde om något vi hört tidigare.
   På sitt fjärde album, ”The night visitor”, är kanske inte arrangemang och sound (eller brist på sound…) lika häpnadsväckande vågat eller äventyrligt överraskande som på Annas tidigare skivor. Men likt förbaskat blir slutresultatet lika magiskt och personligt tilldragande som aldrig förr. Efter sju år som skivartist tog Anna Ternheim ett steg tillbaka musikaliskt för att ta två stora steg framåt som artist i sin alltmer homogena och vuxna karriär.
   Efter de två musikaliskt spännande produktionerna på ”Separation road” och ”Leaving on a mayday” och efter ett år av osäkerhet och stunder av tom kreativitet reste Anna till Nashville. Där lät hon sångerna formas i mötet mellan grymt rutinerade och i sammanhanget åldriga amerikanska musiker och den gnistrande personligheten i Annas klockrena stämma, hennes texter och ofta avskalade singer/songwriter-sånger.
   Inspelningen av ”The night visitor” var ett förutsättningslöst projekt. Anna kom från New York drabbad av en sorts skrivkramp, åkte till countrymusikens huvudstad Nashville utan att ens känna till Grand Ole Opry och mötte, förutom producenten Matt Sweeney som hon redan kände, musiker hon aldrig hade träffat tidigare. Det blev genast kontakt, Anna och hennes sånger mötte stort engagemang hos dessa garvade veteraner. Trummisen Kenny Malone (som spelat på nästan alla skivor som har producerats innanför Nashvilles stadsgräns) ville exempelvis prompt ha Annas texter framför sig för att kunna fånga känslan med de rätta rytmerna.
   Det engagemanget och stora intresset genomsyrar skivans samtliga tolv låtar. Utan att märkbart höja varken tempot eller volymen byggs varje anspråkslös sång upp till små stora mästerverk. Sångerna fastnar inte omedelbart i medvetandet utan kräver och behöver sin tid i öronen för att mogna, växa och blomma upp.
   Efter att ha levt med de här sångerna i över tio år har de växt till absoluta höjdpunkter i Anna Ternheims hela diskografi. ”The night visitor” är inte tålamodskrävande i bokstavlig mening, långt ifrån, men åren som har passerat sedan skivan släpptes har format den smygande storheten i låtarna och gjort albumet till ett känslomässigt stort äventyr.

DET ÄR SOM SAGT SMÅ, TILL SYNES anspråkslösa, detaljer som gör ”The night visitor” till ett fulländat album. Ljudet av den slitna akustiska Gibson-gitarren från tidigt 30-tal, som Anna hittade i en mystisk butik i Brooklyn, går som en röd magisk tråd genom skivans uppenbara brist på spektakulärt sound. Sångerna är nakna, Annas röst är ännu mer avklädd än vanligt och musikerna, som bland annat spelade på Johnny Cashs sista skiva, gör sitt yttersta för att låta så lite som möjligt. Jag inbillar mig att det här måste producenten Rick Rubin helt enkelt älska i sin egen sparsmakade värld.
   Vissa låtar kan tyckas vara händelsefattiga och lite monotona men när producenten Matt Sweeneys gitarr, teknikern Dave Fergusons röst, Will Oldhams körande, Joey Miskulins lilla smakfulla dragspel och till och med legendaren Cowboy Jack Clements resonatorgitarr utkristalliseras i denna vemodiga produktion är det svårt att inte älska allt som dessutom spelades in på bara 18 dagar.
   Från den starka inledningen ”Solitary moves”, där Anna prickar en sällsynt hög falsetton i refrängen, fortsättningen på coverlåten ”The longer the waiting (the sweeter the kiss)”, en makalöst känslig duett med Dave Ferguson, via oväntat Rickenbacker-poppiga ”Lorelie Marie” och snabbt akustiska ”Walking aimlessly”, där mandolin, körer och en steelguitar väver en fantastisk fond, till den oerhört fina melodin i ”Black light shines” och den helt avskalade avslutningslåten ”Dearest dear” har Anna Ternheim gjort ett album med många starka höjdpunkter.
   När jag ursprungligen recenserade det här albumet, i oktober 2011, visste jag inte var Anna hade hittat albumets mest uppmärksammade spår ”The longer the waiting (the sweeter the kiss)”. Men nu kan jag berätta att en av låtskrivarna, Pat McLaughlin, hade spelat in låten redan 2007 på sitt album ”Horsefly”. Har inte hört hans version men jag kan omöjligt tänka mig den vackrare, känsligare och lika oemotståndlig som Annas tolkning.
   Anna åkte till Nashville för att spela in nya skivan men hon levererade inte country. Snarare finns det en mycket gammal folkmusikalisk ton i det hon gör på skivan. Något som kanske är jämförbart med vad Carter Family gjorde där framför brasan på tidigt 1900-tal. Men mina tankar går också till England och den folkmusiktraditionen, mandoliner, fioler och dragspel, och kvinnliga röster som Linda Thompson, Sandy Denny och Shirley Collins och det är tänkt som en stor och majestätisk komplimang.

”WALKING AIMLESSLY”, med Will Oldham i kören, är en vacker höjdpunkt på Anna Ternheims album.



/ Håkan

Gary Brooker (1945-2022)

Postad: 2022-02-22 22:52
Kategori: Minns

KANSKE TÄNKER NI MEST AV ALLT på den Bach-inspirerade orgeln när ni hör Procol Harums ”A whiter shade of pale”? Eller på den egendomligt märkvärdiga texten som 1967 var ett unikum i 60-talets popmusik? Sedan dag ett, på försommaren 1967, har det för mig varit den oerhört coola rösten som formulerar Keith Reids snåriga textrader som har jämförts med både Shakespeare och Lewis Carroll. . En av pophistoriens starkaste röster, som tillhörde GARY BROOKER, har nu tystnat.
   Garys soulfyllda stämma är förevigt förknippad med gruppen Procol Harum i allmänhet och den helt oförglömliga hitlåten ”A whiter shade of pale” i synnerhet. Låten anses allmänt som Procol Harums allra starkaste. Producerades av organisten Matthew Fisher, stråkarrangemanget skrevs av  Gary och han sjunger låten helt underbart och ljuvligt soulfyllt. Så hade han också en bakgrund i engelsk rhythm & blues.
   Jag hade under många 70-talsår Procol Harum som en stor favorit i skivsamlingen. Dock har jag inte riktigt vågat närma mig deras gamla musik idag ty det finns en uppenbar risk att musiken, de många storslagna arrangemangen och de unika men också krystade texterna, inte har åldrats med den värdighet jag önskar mig. Däremot var Gary Brookers röst en tidlös klassiker. Med lika mycket bluesigt djup som oerhörd soulkänsla hade rösten en ofta vemodig klang som ofta träffade mitt hjärta mitt i prick.
   Att nu helt spontant plocka ut mina största Procol Harum-favoriter ur skivhyllan kan vara lite svårt men när jag bläddrar och käbnner på omslagen vill jag nog framhålla albumen ”A salty dog” (1969), ”Home” (1970) och ”Grand Hotel” (1973). Men gillar också liveskivan ”Procol Harum Live” (1972) där gruppen kompas av Edmonton Symphony Orchestra.
   Procol Harum har till och från genom åren återförenats men Gary Brookers solokarriär har sedan 1979 tveklöst känts viktigare, roligare och mer intressant fast den har varit sporadisk och oregelbunden och endast resulterat i tre album, ”No more fear of flying” (1979), ”Lead me to the water” (1982) och ”Echoes in the night” (1985). Skivor som stundtals har haft anmärkningsvärd uppmärksamhet från mig.
   På första soloalbumet, som producerades av George Martin, var Gary den förste som gav ut en version av Mickey Jupps ”Switchboard Susan”. På uppföljaren, med egna texter som handlar om hans fascination för fiske, kompas han bland annat av Eric Clapton och George Harrison. Och på den tredje soloskivan återförenades Gary med Procol-kollegorna Keith Reid och Matthew Fisher.
   Mellan 1980 och 1981 var Gary fast medlem i Eric Claptons band och fick under konserterna givetvis framföra ”A whiter shade of pale”. Under åren 1997 och 1998 turnerade Gary som medlem i Ringo Starrs All Starr Band och runt år 2000 var Gary mer eller mindre fast medlem i huvudsakligen coverbandet Bill Wyman’s Rhythm Kings. På konserten till George Harrisons minne i Royal Albert Hall 2002 sjöng Gary ”Old brown shoe”.
   Gary hade också stor del i Mickey Jupps album ”Juppanese”. Som Southend-kollega till Mickey var den ursprungliga tanken att Gary genomgpående skulle producera hela albumet men skivbolaget Stiff tyckte inte materialet var rillräckligt rockigt och kallade in den tveklöst snabbjobbande Nick Lowe. Därför blev förstasidan på ”Juppanese”, med hela Rockpile i kompet, så vida överlägsen och bättre än Brookers andrasida.
   Gary Brooker avled i lördags, 19 februari 2022, i cancer.

/ Håkan

ALL TIME BEST #33: "Blood on the tracks"

Postad: 2022-02-21 07:52
Kategori: ALL TIME BEST



BOB DYLAN: Blood on the tracks" (Columbia, 1975)

BOB DYLAN HAR VARIT I UNGEFÄR SAMMA POSITION som Rolling Stones hemma hos mig. Han har aldrig hamnat i mitt hjärta reservationslöst men däremot har jag inte kunnat blunda för alla favoriter som jag fastnat för genom åren och har signerats av USA:s störste poet. Den inte oändliga kärlekshistorien började någonstans i mitten på 60-talet och sedan har det i mina öron varit en ganska uppenbar berg-o-dalbana till karriär. Och när han till synes varit nere i djupa vågdalar har han lika säkert återvänt med ytterst starka skivor.
   70-talet fram till 1974 var inte karriärens bästa år för Dylan. Coverskivor, outtakes, filmförsök och ett miserabelt försök till nystart på ett nytt skivbolag, Asylum. Det var då, i karriärens mest pressade stund, rockpoeten nummer ett i världen klev fram och gjorde "Blood on the tracks" som är så outstanding lysande att jag på den punkten är helt enig med både kritiker och skaran av fanatiker.
   ”Blood on the tracks” är Bob Dylans skilsmässoskiva där texterna i viss mån är vemodiga och en aning svarta men inte genomgående deprimerande. Och melodierna har alla en homogen status där minst hälften av låtarna tillhör mina tio mest älskade Dylan-låtar totalt.
   Officiellt saknar skivan producent men det anses allmänt att det är Bob Dylan själv som har tagit rollen som producent. När inspelningarna inleddes i september 1974, med den numera kände skivproducenten Phil Ramone som tekniker, omgavs Dylan av folkmusikern Eric Weissberg och hans band. Bandets namn Deliverance hade de tagit efter filmen med samma namn (”Den långa färden” på svenska) där Weissberg fick ett stort genombrott för den klassiska banjo/gitarr-låten ”Dueling banjos”. Även Dylan hade en låt med i den filmen, ”Moonshiner”. En udda låt som fick sin officiella release först 1991 på ”The bootleg series vol 1-3”.
   Men Weissberg och bandet fick sparken redan efter två dagar i studion. Dylan behöll basisten Tony Brown och in kom steelgitarristen Buddy Cage, medlem i New Riders Of The Purple Sage, och studiomusikern/pianisten Paul Griffin, som spelade på många av Dylans skivor på 60-talet.
   Så långt stämmer skivomslaget med verkligheten fast det var ytterligare några musiker delaktiga i den första inspelningen. När Dylan bara några veckor innan release, i december 1974, spelade upp sin kommande skiva för sin bror blev det ganska uppenbart att låtmaterialet var alldeles för monotont och inspelningarna alldeles för händelsefattiga. Dylan gick då snabbt in i en studio i Minneapolis och spelade in hälften av låtarna på nytt under 1974 års sista dagar.

SKIVOMSLAGET VAR REDAN TRYCKT och färdigt så de nya musikernas namn saknades följaktligen när skivan några veckor senare släpptes. En historia som jag faktiskt inte hade lagt på minnet och först nu blir medveten om. Namn som Bill Berg, trummor, Billy Peterson, bas, Greg Inhofer, keyboards, Chris Weber, gitarr, och Peter Ostroushko, mandolin, saknas alltså på skivomslaget.
   Ett omslag som innehåller en klassisk omslagstext, en skivrecension av ”Blood on the tracks” av New York-journalisten och författaren Pete Hamill. En genomarbetad och omsorgsfull essä om Bob Dylan och hans nya skiva. En text som gav Hamill en Grammy Award.
   Det visar sig nu att av mina sex största favoriter på skivan är fem hämtade från nyinspelningarna i Minneapolis. Där låtar som ”Tangled up in blue”, ”You’re a big girl now” (en mindre känd Dylan-pärla), “Idiot wind”, “If you see her, say hello” och det långa mästerverket “Lily, Rosemary and the Jack of Hearts” verkligen är underbart mästerliga. Både melodiskt, sång- och textmässigt.
   Jag har i alla år saknat texterna till skivan ty det är ju i poesin, de ibland novelliknande berättelserna, den här skivan kanske har sin största tyngdpunkt. Nu när jag läser texterna tillsammans med lyssnandet kan jag ha förståelse för att de inte fanns med på originalskivan. Det är många verser, det är långa låtar och texterna är om möjligt ännu längre och kräver utrymme för att komma till sin rätt.
   ”You’re a big girl now” är låten på den här skivan som överraskar mig mest så här drygt 47 år senare. Vemod i texten, pianot och den akustiska gitarren dekorerar melodin fantastiskt fint och hela låten har så många små geniala detaljer. Plus den fina textraden ”Time is a jet plane, it moves too fast” som gäller än idag.
   För att vara en skilsmässoplatta är “Blood on the tracks” inte alls fylld av så mycken bitterhet eller svåra uppgörelser. Det är väl egentligen bara i en låt som Bob Dylan går över gränsen till rent hat, ”Idiot wind”. I textrader som ”Idiot wind, blowing every time you move your mouth/You’re an idot, babe/It’s a wonder that you still know how to breathe” är det långt till försoning.
   Om “You’re a big girl now” är en alldeles ny favorit är “Lily, Rosemary and the Jack of Hearts” den äldsta. Från dag ett har jag älskat denna musikaliska pärla med det smattrande drivet i trummorna, den delikata orgeln och munspelet i vers efter vers men ingen refräng. Efter 15 verser och en fascinerande storytelling är låten lika fräsch som när den började.

”LILY, ROSEMARY AND THE JACK OF HEARTS”, nästan nio minuter lång, är en mäktig favorit på ”Blood on the tracks”.



/ Håkan

Örebro: Kungsgatan 15

Postad: 2022-02-20 07:59
Kategori: Örebro

ÖREBRO SALUHALL



ÖREBRO SALUHALL, SOM JAG LITE VARDAGLIGARE ibland brukar kalla Saluhallen, ville från starten i april 2013 gärna understryka att hallen var en del av Örebros långa historia med saluhallar. En historia som började redan 1896 där Länsmuseet och Hamnplan ligger idag. Under 1950-talet stängdes den gamla saluhallen men en ny öppnade i kvarteret Hållstugan. En verksamhet som stängdes i september 1974 och blev den sista saluhallen i vars spår Örebro Saluhall gärna vill gå.
   I lokalen där dagens Örebro Saluhall ligger planerades från början att bli en matbutik men idén utvecklades till en saluhall med ett gäng mindre aktörer som sålde ett traditionellt utbud av kött, ost, fisk och delikatesser över disk. Viss matservering fanns också men just den delen har under åren växt ut och blivit dominerande.
   På hösten samma år som Saluhallen öppnade, 2013, blev levande musik en naturlig del i baren precis innanför entrén. Den lovande singer/songwriter-stjärnan Mathias Lilja blev tillsammans med några kompisar (gitarristen Clas Olofsson och basisten Fredrik Landh) något av husband när de spelade varje torsdag. Och som ni ser nedan hade jag nöjet att vara på plats under några torsdagar både 2013, 2014 och 2015. Medan Mathias gjorde de här spelningarna jobbade han med sitt första soloalbum, ”Mathias Lilja”, som släpptes våren 2014.
   2015 klev Live at Heart-festivalen in på Örebro Saluhall och nästan varje år sedan dess har jag njutit av levande musik under anspråkslösa former där.

Foto: Carina Österling17 april 2015 var det trångt på Saluhallens scen. Från vänster: Olle Unenge, Riccardo Makkabruni, Shoutin' Red, Richard Lindgren och Marco Rovino.

MATHIAS LILJA 31/10 2013 Örebro Saluhall
MATHIAS LILJA 28/11 2013 Örebro Saluhall
MATHIAS LILJA 23/1 2014 Saluhallen
MATHIAS LILJA 8/5 2014 Örebro Saluhall
MATHIAS LILJA 5/3 2015 Saluhallen
RICHARD LINDGREN & MANDOLIN BROTHERS/SHOUTIN' RED 17/4 2015 Örebro Saluhall
BIRDLEGG 25/4 2015 Örebro Saluhall
SWITCHBACK 4/9 2015 Saluhallen/Live at Heart
OLD LOST JOHN/JUNIOR SCULLY 5/9 2015 Saluhallen/Live at Heart
LUDWIG HART & THE RUMOURS 2/9 2016 Saluhallen/Live at Heart
GUNNER & SMITH 6/9 2018 Saluhallen/Live at Heart
MIKAELA SIMONSSON/SIMON ALEXANDER 7/9 2018 Saluhallen/Live at Heart
JYOZAS MARTIN/TARA C TAYLOR 5/9 2019 Saluhallen/Live at Heart
THE FRONTIER NEEDS HEROES 6/9 2019 Saluhallen/Live at Heart

/ Håkan

Örebro: Engelbrektsgatan 3

Postad: 2022-02-19 07:50
Kategori: Örebro

ROSENGRENS SKAFFERI



Där Rosengrens Skafferi en gång låg, 2011-2019, står lokalerna tomma.


Rosengrens Skafferi 2013.


HISTORIEN OM ROSENGRENS SKAFFERI startade 1995 och fanns först i Karlslund, sedan Wadköping innan restaurangen/butiken flyttade till Engelbrektsgatan 16, inne på gården, i större och bättre lokaler. När Rosengrens våren 2011 hade växt ur den lokalen gick flyttlasset lite snett över gatan till en del av Örebro Läns Museum-byggnaden. Specialitén med vegetarisk mat, med närproducerade och ekologiska råvaror, fick snart sällskap av levande musik.
   Den äldsta delen av Länsmuseet, där Rosengrens Skafferi fanns, invigdes                              1950. Hela byggnaden var klar 1963. Bygget hade börjat planeras redan 1940 men projektet sköts upp på grund av andra världskriget.
   Det var naturligtvis, som vi ännu en gång kan konstatera, främst musikfestivalen Live at Hearts expansion som gjorde att Rosengrens under några år blev en frekvent livescen i Örebro. Men 2013, när jag första gången upplevde en konsert på Rosengrens, var det inte en planerad Live at Heart-konsert som lockade mig dit. Nej, det var en showcase-föreställning med Richard Lindgren, Ellen Sundberg, Slow Fox och Favorite Hippies, utanför det officiella festivalprogrammet, i ett specialarrangemang av artisternas skivbolag Rootsy. Under en avslappnad lördagseftermiddag uppträdde artisterna och presenterade sina nya skivor.
   Från 2014 fanns Rosengrens med som spelställe på festivalen och både 2014. 2015, 2017 och 2018 upplevde jag konserter där under Live at Heart. Men vid ett par tillfällen 2016 upplevde jag också några konventionella konserter där med amerikanerna Gill Landry och Rayland Baxter.
   Juni 2018 stängdes Örebro Läns Museum, lokalerna var helt enkelt för dåliga att vistas i och det bestämdes att de skulle byggas om (vilket ännu inte inträffat!) och Rosengrens Skafferi tvingades flytta och finns sedan mars 2019 på Klostergatan 2 som en del av Örebro Teater, även kallad Gamla Teatern.


Foto: Thomas WahlströmAmerikanen Rayland Baxter på Rosengrens Skafferis lilla scen 2016.


FAVORITE HIPPIES/SLOW FOX/ELLEN SUNDBERG/RICHARD LINDGREN 7/9 2013 Rosengrens Skafferi
THYRA 6/9 2014 Rosengrens Skafferi/Live at Heart
LES GORDONS 4/9 2015 Rosengrens Skafferi/Live at Heart
GILL LANDRY 10/3 2016 Rosengrens Skafferi
RAYLAND BAXTER/RICHARD SMITT 29/6 2016 Rosengrens Skafferi
SOFIA KARLSSON/AF SCHERP 2/9 2017 Rosengrens Skafferi/Live at Heart
ANNA STADLING 8/9 2018 Rosengrens Skafferi/Live at Heart

/ Håkan

ALL TIME BEST #34: "After the gold rush"

Postad: 2022-02-18 07:57
Kategori: ALL TIME BEST



NEIL YOUNG: After the gold rush (Reprise, 1970)

FÖR DRYGT EN VECKA SEDAN KONSTATERADE JAG att Neil Young tillsammans med sitt kompband Crazy Horse uppfann den 70-talsinspirerade rockmusiken redan på hösten 1969 med albumet ”Everybody knows this is nowhere”. När jag nu lyssnar på ”After the gold rush”, som följde upp det albumet, låter det på många sätt som att det har gått många utvecklande år mellan skivorna men i själva verket är det bara drygt ett år emellan.
   När vi nu befinner oss bland de 30-40 All Time bästa favoritskivorna på min rangordnade lista handlar det genomgående om genuina, homogena och fullständigt klockrena älsklingsskivor och Neil Youngs ”After the gold rush” tillhör garanterat den exklusiva kategorin.
   Det är inte lätt att sammanfatta Neil Youngs alla decennier som artist men det var under 70-talet han sammantaget gjorde de mest intressanta skivorna. Fast han i vanlig ordning hade en stark vilja att regelbundet överraska, både negativt och positivt, och hela tiden ta nya outforskade vägar med sin musik.
   I skarp konkurrens med ”Harvest” (1972), ”Zuma” (1975), ”American stars ’n’ bars” (1977), ”Comes a time” (1978), ”Rust never sleeps” (#114, 1979) och även Stephen Stills-duetten ”Long may you run” (1976) tycker jag att ”After the gold rush” är Neils allra bästa 70-talsskiva. Gjord av en kanadensare som ännu inte fyllt 25 år!
   Vid tidpunkten för utgivningen av ”After the gold rush”, i september 1970, hade Neil Young avslutat första samarbetet med supergruppen Crosby, Stills, Nash & Young och gav ut en soloplatta som innehöll allt: elektriska rocklåtar, ballader, en countryinspirerad cover och geniala bagateller som tillsammans gjorde skivan så homogen och varierat underhållande.
   Åren som soloartist efter splittringen i Buffalo Springfield kantades av konserter helt på egen hand (1968-69), korta turnéer tillsammans med Crazy Horse (1969-70) och längre turnéer med CSNY (1969-70). Uppföljningen på den här skivan blev sex konserter i november och Neil kunde nu satsa allt på sin egen karriär.
   Trots sin ringa ålder var Neil Young 1970 redan en komplett artist. Två soloskivor hade han bakom sig, två sinsemellan olika album. På solodebuten hade han ett löst gäng studiomusiker, bland annat Ry Cooder, i kompet och på det andra albumet gjorde det solida kompbandet Crazy Horse entré med Danny Whitten, gitarr, Ralph Molina, trummor, och Billy Talbot, bas.
   Till de inledande inspelningarna för ”After the gold rush” var Crazy Horse i högsta grad involverat men redan här hade Danny Whitten drogproblem som förvärrats vilket gjorde att Young helt enkelt sparkade hela gruppen från resten av skivinspelningen.

VILKET GJORDE ATT FLERA ANDRA MUSIKER kom in i projektet mot slutet. Den då 19-årige Nils Lofgren gör här gör sin stora skivdebut som pianist, CSNY-basisten Greg Reeves och den gamle kollegan Steve Stills gör märkbara insatser. Lofgren, Stills, Whitten och Molina körar perfekt på flera låtar. Jack Nitzsche som var tongivande på Youngs solodebut håller här en låg profil, nämns exempelvis inte alls på originalskivan från 1970, men enligt senare uppgifter spelar han piano på en låt, ”When you dance you can really love”.
   På skivomslaget påstås det att låtarna på skivan är skrivna till ett filmmanus av Dean Stockwell och Herb Berman. Filmen blev aldrig verklighet men däremot skivan. En skiva som tillhör Neil Youngs kommersiellt mest framgångsrika album och var även favorit hos kritiker. Robert Hillburn skrev så här vackert i Los Angeles Times: ”Words like lovely, beautiful and romantic cannot often be applied to rock albums, but there haven’t been many rock albums like Neil Young’s 'After the gold rush'. It is a delicate, fragile jewel… In the album’s best moments, Young’s soft, disarming voice and the crisp haunting instrumentations are almost therapeutically gentle in this time of assault rock”.
   En delikat juvel, så sant.
   För mig personligen är det blandningen på skivan som är mest avväpnande. Där totala och Young-typiska rocklåtar som ”Southern man” och ”When you dance you can really love” så naturligt omges av så enkla och melodiskt vackra pärlor som “Birds”, “Till the morning comes” och ”I believe in you”. Även titellåten tillhör den där enkla men väldigt personliga kategorin med Neil Young ensam vid pianot.
   Även när Neil Young gav sig på en cover, den hårt omarrangerade versionen av Don Gibsons ”Oh, lonesome me” från 1957, blev det suggestivt, starkt och personligt.
   Annars kan jag aldrig, inte ens efter över 50 år tillsammans med denna skiva, sluta lyssna på och älska inledningslåten ”Tell me why”. Till endast akustisk gitarr gör Neil Young ett så mäktigt och positivt framförande att han egentligen då och för alltid placerar singer/songwriter-genren på en ouppnåelig nivå.

”TELL ME WHY” inleder ”After the gold rush” och redan där befinner sig albumet på absolut högsta nivå.



/ Håkan

ALL TIME BEST #35: "Rubber soul"

Postad: 2022-02-16 07:50
Kategori: ALL TIME BEST



THE BEATLES: Rubber soul (Parlophone, 1965)

I MITTEN PÅ 60-TALET, 1965, BEFANN SIG BEATLES i mittenperioden av sin åtta år korta skivkarriär. Men det var en otroligt viktig del av karriären när de fyra medlemmarna tog steget från livet som en konventionell men otroligt framgångsrik poporkester till mer personliga nivåer där de ville experimentera och testa gränserna för vad popmusik kan vara. Där blev ”Rubber soul”, när den släpptes i december 1965, en första milstolpe i en karriär som därefter egentligen bara innehåller banbrytande sekvenser.
   Åren efter Beatles musikaliskt mediokra singeldebut ”Love me do” 1962 var fyllda av en produktiv kreativitet som efter dagens mått mätt känns helt osannolik. Två album om året, minst tre singlar varje år med låtar som inte kom på album och däremellan åtskilliga ep-skivor med ytterligare några exklusiva låtar. Plus ett flitigt turnerande över hela världen. Det går som sagt inte att riktigt förklara hur Beatles-kvartetten hann med att hela tiden vara både produktiv och kreativ på samma höga nivå.
   Succéerna avlöste varandra, låtskrivarna Lennon/McCartney spottade ur sig hitlåtar på löpande band och möjligheterna visste inga gränser. Det gjorde att Beatles tidiga 60-tal är anmärkningsvärt utan att musikaliskt vara så avancerad eller speciellt komplicerad. Men 1965 började det hända saker med gruppen som under flera år hade framfört sånger efter en ganska simpel och strikt struktur med nästan uteslutande ”She loves you”-, ”I want to hold your hand”-, ”I need you”- och ”It's only love”-texter.
   I vanlig ordning följde Beatles upp ett framgångsrikt album, ”Help!”, med ett annat bara fyra månader senare, ”Rubber soul”. Som sagt, produktiviteten var det inget fel på och mellan de båda albumen genomförde bandet en USA-turné, med bland annat den legendariska Shea Stadium-spelningen, som cementerade deras popularitet. För att sedan under fyra veckor i oktober/november 1965 spela in ”Rubber soul”.
   På ytan är ”Rubber soul” inget märkvärdigt album men det är i de små detaljerna som skönheten och utvecklingen mot en intressant framtid kan skönjas. Fortfarande skrev John Lennon och Paul McCartney låtarna huvudsakligen tillsammans men en av huvudpersonerna tog ofta en central roll med mycket hjälp från övriga tre Beatles-medlemmar. Här krönas samarbetet i Liverpools mest kända grupp.
   Det gör ”Rubber soul” till en fantastisk gruppskiva där till och med Ringo Starr får sin första låtskrivarcredit och George Harrison för första gången når toppen som låtskrivare och sångare. George bidrog ju för övrigt som låtskrivare (tillsammans med John) till den första inspelningen av en original-Beatles-låt, den instrumentala ”Cry for a shadow” som spelades in i Hamburg i juni 1961.
   Man behöver nödvändigtvis inte läsa Ian MacDonalds bok ”En revolution i huvudet”, där han bitvis är förvånansvärt kritisk, för att förstå komplexiteten hos ”Rubber soul”. Det räcker att lyssna på låtarna, höra arrangemangen och uppleva storheten i George Martins produktion för att kunna resa tillbaka till ett fantastiskt 60-tal som i december 1965 når sin hittills högsta nivå.
   ”Rubber soul” var mitt första rejäla favoritalbum med Beatles. Det kan alla 14 låtarna på ”Rubber soul” med all önskvärd tydlighet bevisa. Och det var den skivan som blev anledningen till att Beatles slutade turnera 1966.
   Här finns flera John Lennon-låtar som bör platsa på en ”greatest”-samling. ”In my life”, ”Norwegian wood” (där det indiska instrumentet sitar gör premiär i popsammanhang), ”Girl” och ”Run for your life” (som MacDonald dissar som ”ett hemskt spår”) tillhör höjdpunkterna. Och även ”Nowhere man” som också är mer eller mindre ett lyckat samarbete mellan John och Paul.
   Förutom ”Michelle” och ”Drive my car” är Pauls låtar på ”Rubber soul” kanske inte så naturligt framträdande men ”I'm looking through you”, ”You won't see me” och ”The word” är ju för bra för att kategoriseras som hyfsade mellanlåtar.
   George Harrison hade fram till 1965 varit ganska medelmåttig som låtskrivare till sina få bidrag till Beatles tidiga album men på ”Rubber soul” blixtrar det till. Hans bidrag ”Think for yourself”, med en spännande fuzzbas, och ”If I needed someone”, med en välklingande 12-strängad gitarr längst fram, tillhör topparna på hela albumet.
   ”Rubber soul” är ett genomgående starkt Beatles-album med enbart egna originallåtar, Märk väl att Beatles under inspelningsperioden även producerade nästa singel med två låtar, ”We can work it out” och ”Day tripper”, som i vanlig ordning inte finns med på albumet.

”IN MY LIFE”, John Lennons odödliga låt, är bara en av många höjdpunkter på ”Rubber soul”.



/ Håkan

ALL TIME BEST #36: "Mambo feber"

Postad: 2022-02-14 07:58
Kategori: ALL TIME BEST



WILMER X: Mambo feber (Hi Fidelity/EMI, 1991)

DET KANSKE FORTFARANDE är för tidigt att skriva Wilmer X:s slutgiltiga historia men jag tror att när den dagen kommer och allt ska sammanfattas och rangordnas bör "Mambo feber" hamna överst bland alla gruppens många fantastiska skivor. Det här är ju ett makalöst praktverk i både kvantitet och kvalité. Sångaren, gitarristen och ledaren Nisse Hellberg når här sin höjdpunkt som låtskrivare och den enorma produktiviteten (30 låtar på en dubbel-cd) samsas med en hög, mycket hög och bred, kreativitet och variation.
   Sedan den omtumlande starten mitt i punkepokens 1977, under det tidstypiska namnet Wilmer Pitt, har ju gruppens utveckling pekat stadigt uppåt. Via regelbundna skivsläpp, flitigt turnerande, några medlemsförändringar och ett ständigt uppdaterat sound på 80-talet nådde Wilmer X i mars 1991 sin höjdpunkt som grupp.
   "Mambo feber" var en rejäl kommersiell succé, närmare 100 000 sålda ex, men redan 1988 hade gruppen fått sitt genombrott genom att byta skivbolag till EMI, ge ut albumet "Teknikens under" och förändra soundet med hjälp av nye producenten Dan Sundquist. Uppföljaren "Klubb Bongo" (1989) producerade Magnus Frykberg men till "Mambo feber" var Sundquist tillbaka som producent.
   Ärrade Sundquist hade redan på 80-talet producerat uppmärksammade skivor med bland annat Anne-Lie Rydé, Freda' och den numera legendariska "...och stora havet" (1989) med Jakob Hellman. Hösten 1990, när "Mambo feber" spelades in, fick han det stora ansvaret att ta hand om en otrolig mängd nyskrivna Hellberg-låtar. Och att sedan styra upp inspelningarna med allt material som när de avslutades var så omfattande att formatet dubbelalbum var det enda tänkbara.
   Wilmer X hade under hela 80-talet ständigt små medlemsförändringar och "drabbades" inför "Mambo feber" på sommaren 1990 av ännu ett. Basisten Stefan Björk lämnade gruppen han hade spelat med sedan 1983, för att börja spela med Diamond Dogs. Han ersattes av återvändande Thomas Holst som hade spelat gitarr med Wilmer X mellan 1983 och 1986 men nu blev basist.

MED NISSE HELLBERG, GITARR/SÅNG, Jalle Lorensson, munspel, Sticky Bomb, trummor, den gamla frontlinjen, gitarristen Pelle Ossler (sedan 1986), pianisten Mats Bengtsson (sedan 1989) och nu också Holst var Wilmer X en stor och trygg sextett. Men det hindrade inte gruppen, producenten och skivbolagets smakråd Kjell Andersson, som dessutom gjort omslaget, att bjuda in fler gästartister än någonsin till inspelningarna.
   En tjejtrio i kören, med Titiyo i spetsen, en trio blåsare, med bland annat Nils Landgren, och flera speciella musiker som Carla Jonsson, gitarr, Thomas Haglund, fiol, Jesper Lindberg, dobro/steelguitar, Matts Alsberg, kontrabas, och förre Docenterna-sångaren Mats Möller (som var trunkbärare åt Wilmer X tidigt 80-tal...) gjorde hela "Mambo feber"-produktionen till en magnifik fest.
   Största namnet i gästlistan var Peps Persson som gör duetten "Perssons gård" tillsammans med Nisse Hellberg och spelar ett långt och blixtrande gitarrsolo på en låt som också innehåller ett dragspelsolo. På slutet av låten försöker Peps på klingande skånska förklara vägen till Perssons Gård i Skåne.
   Samarbetet med Peps fortsatte samma år med en konsert som resulterade i både ett tv-program och den halvakustiska liveplattan ”En speciell kväll”. Och 1994 gjorde Peps och Nisse duettskivan "Röster från södern".
   Med alla dessa gästartister på "Mambo feber" kunde det kanske uppfattas att Wilmer X höll på att gå utanför sitt gamla trygga sound men hela skivan är en sensationellt jämn avhandling av rockmusikens grundläggande rötter. Att gruppen är Sveriges svar på Rolling Stones hörs på flera låtar. Med sin ruffiga rock, stänk av country och bluesdofter, med tjejkörer och blås går det inte att låta bli att jämföra med "Exile on Main St", ett annat klassiskt dubbelalbum.
   Som vanligt lånar Nisse och Wilmer X från rockhistorien. Nämnda Stones, Chuck Berry och Bo Diddley tillhör de obligatoriska namnen men jag hör också Beatles och Dire Straits på några spår.
   Men mest av allt är det givetvis Wilmer X i högform på "Mambo feber". Från den rockabillyvrålande "Sex kvinnor på ett tåg" via countrysmäktande "En hel värld hemifrån" till underbart poppiga "Hon tar till vapen".
   "Jag är överväldigad", avslutade jag min recension i Nerikes Allehanda 19 mars 1991 och jag kan understryka den känslan än i dag.

”MAMBO FEBER”, titellåten på Wilmer X:s dubbelalbum från 1991.



/ Håkan

Örebro: Skolgatan 34

Postad: 2022-02-13 07:55
Kategori: Örebro

SKOLGATAN




En lummig, grön oas på en innergård på Skolgatan i Örebro såg lite tråkigare ut i december 2021.

ÄNNU EN PRIVAT KONSERTADRESS I ÖREBRO och ännu en sidokonsert till den pågående Live at Heart-festivalen 2013. Tidig fredagskväll ställde sig de folkmusikrelaterade grupperna Tullamore Brothers och Black River String Band på den provisoriska scenen, med andra ord på marken, i trädgården hemma hos konsertarrangören Anders Larsen och framförde några spontana låtar.
   Varken förr eller senare har jag upplevt någon konsert på den platsen, i ett kvarter som i folkmun har kallats Sing-Sing i många år.


Foto: Olle UnengeBlack River String Band i trädgården på Skolgatan 34. En sidokonsert till Live at Heart 2013 hemma hos arrangören Anders Larsen. Tullamore-brödernas Kajsa Zetterlund, trea från vänster, var tillfällig medlem. Övriga medlemmar från vänster: Anton Magnusson, dobro, Simon Nyberg, mandolin, Erling Bronsberg, banjo och sång, och Philip Jorstig, bas.

BLACK RIVER STRING BAND/TULLAMORE BROTHERS 6/9 2013 Skolgatan

/ Håkan

Örebro: Stortorget 4

Postad: 2022-02-12 07:54
Kategori: Örebro

STORA ÖREBRO


I ekiperingsaffären Cubus lokaler, i hörnet Stortorget/Köpmangatan, ligger sedan 2012 krogen Stora Örebro.

FÖR SJÄTTE GÅNGEN I MIN SERIE OM KONSERTSTÄLLEN i Örebro gör jag ett nedslag på Stortorget. 2012 utökade människorna som ägde den lilla intima restaurangen Lilla Örebro sin verksamhet med ytterligare ett vattenhål i hörnet Stortorget/Köpmangatan. Då öppnade Stora Örebro och året efter var krogen konsertställe på Live at Heart.
   Innan Stora Örebro tog plats i den stora lokalen, som dock minskade för restaurangverksamhet, låg modekedjan Cubus med huvudkontor i Oslo. I huset har det genom åren varit både Jordbrukskassan, Örebro Läns Hypoteksförening, Örebro Juridiska Byrå och Aktiebolaget Örebro Folkbank.

Foto: Anders ErkmanArgentinaren Ivory Tusk spelade på Stora Örebro 2017.

THE MIGHTY STEF 5/9 2013 Stora Örebro/Live at Heart
IVORY TUSK/DRONNINGEN/THE MAGNETTES 30/8 2017 Stora Örebro/Live at Heart

/ Håkan

ALL TIME BEST #37: "Cry tough"

Postad: 2022-02-11 07:51
Kategori: ALL TIME BEST



NILS LOFGREN: Cry tough (A&M, 1976)

ALLT HÖR IHOP PÅ ETT ELLER ANNAT SÄTT. Artisterna på skivorna i min favoritlista har under den senaste veckan haft ett visst släktskap. Det var inte alls planerat eller utstuderat när jag under fjolåret skissade på min All Time Best 150-lista men dagens huvudperson, Nils Lofgren, har en viss koppling till både Neil Young och Rolling Stones, veckans två representanter på listan.
   Lofgren hade som 17-åring medverkat på några singlar 1968 med Paul Dowell & the Dolphin men ”After the gold rush” blev hans stora genombrott i offentligt sammanhang, som pianist. Under åren 1969-1974 ledde Nils gruppen Grin innan han 1975 startade sin solokarriär med albumet ”Nils Lofgren” som året efter följdes av skivan som idag spelar huvudroll här, ”Cry tough”. Det är kanske inte så många som håller med mig men jag föredrar den senare skivan.
   Aha, en gitarrplatta, tänker ni som kan er musikhistoria utantill. När jag idag lyssnar på ”Cry tough” så är det givetvis en skiva där gitarren och gitarrsolona uppenbart står i centrum men jag minns det på ett helt annat sätt. Visst drar Nils stundtals i gitarrsträngarna på flera låtar som vore han arvtagare till Jimi Hendrix men det är ju låtarna, de variationsrika arrangemangen där han spelar både piano och gitarr och sedan rösten, den emotionellt starka men väldigt personliga stämman, som ger guldkant på de redan fina melodierna.
   Jag kan ta fram min nästan 46 år gamla recension av ”Cry tough”, från Nerikes Allehanda 2 april 1976, för att citera mina då färska intryck av den helt nysläppta skivan. Rubriken till recensionen var ”Pojken med guldbyxorna” och var starkt inspirerad av en just då aktuell serie på svensk tv.
   ”Nils Lofgren är en stjärna. Han är en pojke med guldbyxorna som ur sina fickor plockar upp gitarrtoner det slår smeksamma gnistor om. Som när de träffar sin publik förvandlas och får en hypnotiserande effekt.
   'Cry tough' är hans nya skiva och det känns främmande att placera in honom i ledet bland de andra gitarrhjältarna. Hans berättarkonst är unik, han använder inte sin gitarr som ett vapen utan målar med den och dess vackra toner upp bilder med ett skönt språk.
   Ändå är gitarren bara en liten del i det stora område som Nils Lofgren behärskar. Som låtskrivare arbetar han med små gester. Hans ord är inte stora men som lyssnare kastas man mellan våldsamma utspel och känslosamt djup. Med säker hand förenar han ytterligheter med bagateller i sina melodier.
   Al Kooper är ny producent men har tacksamt låtit Nils jobba med fria tyglar. Ändå känns stråk- och blåsarrangemang i två låtar lite överarbetade.
   Popvärlden översvämmas inte precis av artister av Nils Lofgrens kaliber som distanserar det mesta. Hans genomslagskraft är förödande och för närvarande så effektiv och det första intryckets enorma glädjerus vill liksom aldrig ta slut. Det tar tid att smälta.”


JAG VAR I APRIL 1976 MED ANDRA ORD RÄTT nöjd med skivan men valde att inte nämna några låtar i recensionen. Därför får jag väl göra det här.
   Inledningen, med titellåten som första låt, är både magisk och lite trollbindande med ett smygande intro och viskande röst som symboliserar titelns motsägelsefulla uttryck som både soft och tuff. En perfekt förklaring till Nils Lofgren som rockartist. Vild med gitarren men sammetslen i rösten. Ron Hicklin Singers förstärker på gospelvis i refrängen: ”Cry tough, go down your soul/You just need another shot of rock and roll”. Klassiskt.
   På nästa låt, ”It’s not a crime” som Nils har skrivit tillsammans med sin närvarande bror Tom, blir det än mer hjälp från kören som förstärkts med P P Arnold, Claudia Lennear och faktiskt den kände trummisen Buddy Miles.
   Inför den här skivan hade Nils Lofgren skaffat sig en ny producent, Al Kooper, som gav soundet ett större omfång med keyboards, stråk- och blås arrangemang och ett allmänt mer arrangerat ljud. Där kompet består av trummisen Jim Gordon och de alternerande basisterna Chuck Rainey och Paul Stallworth. Kooper har producerat fem av skivans nio låtar medan fyra låtar producerats av Lofgren-bekantingen David Briggs med samma laguppställning som på solodebuten, trummisen Aynsley Dunbar och basisten Wornell Jones.
   Det var länge en oskriven regel på Nils Lofgrens soloskivor att det fanns en cover bland alla originallåtar. På ”Cry tough” gör han en helt ny tolkning av Yardbirds gamla pophit ”For your love” i ett mycket långsammare tempo.
   Min stora favorit på ”Cry tough” är ”Mud in your eye” som förmodligen uppfattas som en anonym parentes hos Lofgren-finsmakarna men mitt medvetande har ohjälpligt fastnat i det snärtiga akustiska gitarr-arrangemanget där Nils lägger på ett fint pianokomp ibland. Och turnébasisten Scott Ball spelar en mullrande mäktig ståbas.
   Det var naturligtvis ”Cry tough”-skivan som fick mig att resa till Lund och Nils Lofgrens första Sverige-konsert i maj 1976. I en konsert där fyra av de nya låtarna låg som en liten ryggrad under konsertens inledning.

”MUD IN YOUR EYE”, kanske en parentes på ”Cry tough”-albumet, är min stora favorit.



/ Håkan

ALL TIME BEST #38: "Some girls"

Postad: 2022-02-09 07:53
Kategori: ALL TIME BEST



THE ROLLING STONES: Some girls (Rolling Stones, 1978)

I EN TILLSPETSAD JÄMFÖRELSE ÄR JAG mer Beatles-fantast än en Rolling Stones-dito. Så har det varit genom alla år utan att jag har kunnat undgå många, många fantastiska klassiker, underbara rocklåtar och flera helgjutna album med Stones. På listan har jag redan uppmärksammat ett par av bandets 60-tals-skivor, ”Beggars banquet” och ”Let it bleed”, och givetvis finns ”Exile on Main St” med bland favoriterna men lite längre ned på min tufft rangordnade lista
   Men 70-talet var i mina öron bandets bästa decennium som albumgrupp och som deras allra bästa skiva vill jag väldigt bestämt utnämna ”Some girls”. En skiva som tog tillbaka rockkänslan i gruppen och alla medlemmarna svarade med att prestera både spontan, genomarbetad och mycket inspirerad rockmusik.
   Trots många starka skivor på 70-talet fanns där också uppenbara svackor i skivproduktionen. Exempelvis tappade jag överraskande intresset för gruppen 1973 med ”Goats head soup” fast jag såg bandet live vid samma tillfälle. Ointresset fortsatte över tämligen mediokra album som ”It’s only rock’n’roll” (1974), Mick Taylor sista skiva med bandet, och ”Black and blue” (1976), där flera gitarrister delade på utrymmet som Taylor hade lämnat efter sig.
   Mitt i den lite nedåtgående trenden kom ”Some girls” som en överraskande energiinjektion. Efter många om och men under flera år var Ronnie Wood nu fullvärdig medlem i Rolling Stones som efter minsta möjliga perfekta förberedelser (Keith Richards drogäventyr 1977 i Kanada och Toronto som höll på sluta med fängelse) ändå fungerade som en sammansvetsad grupp igen.
   Stones hade skrivit nytt skivkontrakt med EMI, fast på sin egen etikett, och nya skivan skulle spelas in i den berömda Paris-studion Pathé Marconi. Och inspirationen var onekligen på topp. Bara det faktum att Keith Richards återigen stavade sitt efternamn med ett s på slutet får väl betraktas som en pånyttfödelse av stora mått.
   Även flera Stones-medlemmar framhåller ”Some girls” som en stor kreativ framgång. Keith Richards skriver i sin bok ”Livet”:
   ”Från den stund vi började repa i den konstigt utformade Pathé Marconi-studion i Paris så hade 'Some girls' medvind. Det var en vitalisering, vilket var märkligt i denna mörka stund när det var möjligt att jag skulle få fängelsestraff och bandet skulle läggas ner.
   Vi hade överhuvudtaget inte förberett. Allting skrevs i studion, dag för dag, låtarna bara flödade. En annan stor skillnad från tidigare album var att vi inte hade några utomstående musiker med oss, inga blåsinstrument, ingen Billy Preston. Extraprylarna lade vi på senare. Det här var vår skiva och eftersom det var Ronnie Woods första album med oss så handlade det mycket om gitarrvävandet på låtar som ”Beast of burden”. Vi var mer fokuserade och vi fick jobba hårdare.”


INTE ENS DET ANNARS SÅ OBLIGATORISKA blåset Bobby Keys/Jim Price saknas och tjejkörerna, som präglat så många Stones-inspelningar på 70-talet, fInns inte heller där. Keyboards-påläggen på två låtar gjordes av Woods gamle kollega från Faces, Ian ”Mac” McLagan, och engelsmannen Mel Collins, som turnerade med bandet 1976, spelade saxofonsolot på ”Miss you”. Och en tidigare okänd speciell kille spelade munspel. Mer om det senare.
   Det hörs med all tydlighet att ”Some girls” är ett rutinerat band som är på tå som just har fått en medlem som vill visa upp alla sina positiva sidor. Förutom att Wood spelar gitarr på alla låtar spelar han också steelguitar och slide på flera låtar. Och hela skivan är väldigt gitarrorienterad då även Mick Jagger spelar elgitarr på flera låtar. Även Ronnie Wood är nöjd med ”Some girls”. Han har sagt:
   ”’Some girls’ är ett av de Rolling Stones-album jag gillar bäst av dem jag har varit med på. På många sätt var ’Some girls” vårt sätt att fira att Keith var tillbaka, men jag uppskattade även samarbetet med Mick”.
   Det var alltså ett hårt fokuserat Stones som gjorde ”Some girls” men de sneglade också på den samtida musikutvecklingen. 1977-1978 stod discon högt i kurs och punkens utbrott gick inte heller spårlöst förbi.
   Första låten och sedermera den stora hitsingeln ”Miss you” är Stones och Mick Jaggers sätt att hämta energi i discomusiken. Jag kan inte säga att det 1978 var min älsklingslåt på skivan men jag upptäcker nu hur enormt fint driv inspelningen har och hela låten är ju lika mycket soul och rock som disco. Och när den då okände munspelaren Sugar Blue blåser till står tiden nästan still.
   Bluesmusikern Sugar Blue, eller James Whiting som han egentligen heter, från New York hade Mick och Keith hittat när han stod och spelade munspel på gatorna i Paris. Han spelar även på titellåten och hans uppträdande gav eko i rockvärlden och han fick snart göra egna skivor.
   Den rådande punkenergin genomsyrar låtar som ”Shattered”, ”When the whip comes down” och ”Respectable” medan fantastiska låtar som titellåten och ”Beast of burden” har gått till historien som Stones-klassiker.
   Och bland all denna grannlåt pressar bandet in en klockren countrylåt med ironisk profil, ”Far away eyes” och lyckas även med konststycket att göra en Motown-cover, Temptations ”Just my imagination”, till en av skivans stora höjdpunkter.

”JUST MY IMAGINATION”. albumets enda coverlåt, tillhör höjdpunkterna på Rolling Stones bästa 70-talsskiva.



/ Håkan

ALL TIME BEST #39: "Everybody knows this is nowhere"

Postad: 2022-02-07 07:52
Kategori: ALL TIME BEST



NEIL YOUNG With Crazy Horse: Everybody knows this is nowhere (Reprise, 1969)

DET HÄR ALBUMET, NEIL YOUNGS ANDRA soloalbum, tillhör klart och tydligt 60-talet men musikaliskt och soundmässigt befinner sig Young och hans kompband några år framåt i tiden. Det här är kompromisslös 70-talsrock som kanske inte tar ut svängarna med stort självförtroende men ”Everybody knows this is nowhere” är en förnämlig startpunkt på en karriär och ett samarbete som genom åren har blivit legendariskt.
   Jo, jag vet att Neil Youngs solokarriär bokstavligen startade innan det här albumet släpptes i maj 1969. Men ”Neil Young” (januari, 1969) är i allra högsta grad en ojämn skiva där två instrumentala låtar och Jack Nitzsches tunga stråkarrangemang på många låtar tar fokus från Neil Young-patenterade kanonlåtar som ”The loner” och ”I've been waiting for you”. Efter den skivan tog det bara några månader innan Neil Young, nu med kompbandet Crazy Horse bredvid sig, fick stor revansch.
   Neil Young startade sin professionella karriär några år tidigare. Efter några anonyma år i mitten på 60-talet i grupper som The Squires och The Mynah Birds var det från 1966 i Buffalo Springfield som Neil Young började komma till sin rätt som sångare, låtskrivare och gitarrist. Konkurrensen i bandet från främst Stephen Stills var dock stenhård. Redan under åren i Springfield, 1966-1968, gissar jag att Neil hade en solokarriär i sikte medan hans låtskrivande blev allt starkare och bättre. Hans Springfield-låtar ”On the way home”, ”I am a child” och ”Mr Soul” följde ju med honom in i solokarriären och även till Crosby, Stills, Nash & Young-repertoaren.
   Det var under de första Buffalo Springfield-åren som fröet till Crazy Horse såddes men ingen visste det då. Neil kom i kontakt med gruppen The Rockets som då hade en egen karriär och gav ut ett album 1968. De tre viktigaste medlemmarna i bandet var gitarristen Danny Whitten, basisten Billy Talbot och trummisen Ralph Molina och när Neil Young i januari 1969 ville ha ett fast kompband kontaktade han dem. ”To me, those guys were the american Rolling Stones”, som han förklarade.
   De gick omedelbart in i studion och efter bara en vecka tillsammans spelades ”Down by the river” in. Redan där var det uppenbart att det här var en kvartett som passade ihop som hand i handske. Med två gitarrer, bas, trummor och inte minst profilerad stämsång skulle det här bli ett samarbete som kom att fungera i decennier framöver. Inte oavbrutet men Neil har hela tiden men oregelbundet ständigt återvänt till sina Crazy Horse-kompisar. Nu senast på albumet ”Barn” som släpptes strax före jul förra året.
   En sedvanligt rastlös Neil ville snabbt spela in hela sitt andra album men först en mängd spelningar på The Bitter End i New York och The Troubadour i Hollywood innan jobbet i studion fortsatte med en härlig energi och inspiration.
   Energin var så stark att på samma dag spelade det här gånget in ”Cinnamon girl”, fortsatte med den minst lika rockiga titellåten och tonade ner lite på ”Round & round (it won't be long)”, en akustisk lite drömmande sång där Los Angeles-sångerskan Robin Lane hjälper till med sången. ”Cinnamon girl” har med tiden blivit en av Neil Youngs mest kända låtar som här presenteras i sin originalversion som är blott tre minuter lång. Men det finns andra låtar på albumet som efter klassisk Neil Young-modell ligger runt tio minuter.
   Redan nämnda ”Down by the river” är drygt nio minuter lång där körande från de tre Crazy Horse-medlemmarna förstärker känslan och ger inspelningen djup mellan allt duellerande på gitarrerna. En annan av Neil Youngs milstolpar som får sin debut på skiva här är ”Cowgirl in the sand” som faktiskt passerar tio minuter av alldeles fantastisk och elektrisk rockmusik och samspelet mellan Neil och Crazy Horse är ofelbart. ”Down by the river” och ”Cowgirl in the sand” skrevs samma dag av en febersjuk (nästan 40 grader) Neil.
   Men Neil Young är inte Neil Young om han inte pendlar mellan det elektriskt skrikiga och akustiskt finstämda på en skiva. Ovannämnda ”Round & round (it won't be long)” är i både tempo och arrangemang en mjuk sinnlig pärla och ”Running dry (Requiem the Rockets)” är ännu mjukare med fiol spelad av Bobby Notkoff, även han Rockets-medlem, och ren folkmusikkänsla i botten. För att bevisa Neil Youngs ambition på variation finns här också den country-inspirerade ”The losing end (when you're on)” som inte liknar något annat på skivan.
   Ja, det var som om Neil Young och grabbarna i bandet helt omedvetet skissade på popmusikens framtid samtidigt som de i de mest elektriska sekvenserna uppfann rockmusiken.

”EVERYBODY KNOWS THIS IS NOWHERE” är inte den mest kända låten på Neil Young-albumet men titellåten symboliserar skivans elektriska sound på ett perfekt sätt.



/ Håkan

Örebro: Trädgårdsgatan 23-25

Postad: 2022-02-06 07:56
Kategori: Örebro

BRF RÄVEN/ROCKKLUBBEN RÄVEN


På Trädgårdsgatan 23-25 ligger Brf Räven.


Bostadsrättsföreningen Räven var värd för flera konserter 2013.


NÄR DEN NUMERA NATIONELLT KÄNDA musikfestivalen Live at Heart introducerades 2010 utökades antalet frekventa musikställen i Örebro med ett stort antal restauranger där levande musik aldrig tidigare hade framförts. Festivalgeneralen, konsertarrangören och då skivbutiksägaren Anders Damberg, tillsammans med Johannes Nilsson, kom också på den revolutionerande idén att arrangera konserter på privata adresser runtom i Örebro. I samband med festivalen men också helt fristående konsertarrangemang vid andra tidpunkter.
   Jag nämnde en adress, Lagmansgatan, för en månad sedan och snart dyker adresser som Skolgatan och Prinsgatan i min serie om konsertställen.
   Idag ska jag beskriva två konserter under 2013 som gick av stapeln på Brf Räven i centrala Örebro. Jag har valt att peka ut adressen på Trädgårdsgatan men gården och kvarteret har egentligen tre adresser med ingång även från Manillagatan och Rudbecksgatan, där Damberg själv för övrigt bodde vid tillfället.
   Den ena konserten på adresserna, med amerikanska bandet Mercy Brothers, utspelade sig utomhus på gården och och den andra med amerikanen Bob Woodruff genomfördes inomhus i november i en samlingslokal som för tillfället hade fått namnet Rockklubben Räven.


Amerikanska gruppen The Mercy Brothers spelade svängig gospelrock på gården vid Brf Räven i juli 2013.

THE MERCY BROTHERS 30/7 2013 Brf Räven
BOB WOODRUFF 24/11 2013 Rockklubben Räven

/ Håkan

Örebro: Olaigatan 11

Postad: 2022-02-05 07:57
Kategori: Örebro

HAVANA GRILL & BAR


Den legendariska restaurangen, med namn som Maxim och Havana, i hörnet Olaigatan/Klostergatan heter numera Art Bar.


Foto: Per Torgén/Örebro Läns MuseumPå Havana Grill & Bar såg jag några konserter.

FÖR MIG SOM ÄR GAMMAL ÄR restaurangen i hörnet Olaigatan/Klostergatan ständigt förknippad med 80-talets Maxim som efter många år som Havana Grill & Bar numera heter Art Bar. Maxim var på 80- och 90-talet en känd (ökänd?) pizzeria/restaurang - men då utan någon som helst musikunderhållning. Däremot var det tidigt 80-tal lagstadgad obligatorisk matservering och den där löksoppan åkte in på bordet fast man egentligen bara var törstig.
   I december 2011, enligt mina noteringar, bytte restaurangen ägare och namnet blir Havana Grill & Bar. Om minnet inte spelar ett spratt tror jag det gamla namnet Maxim sedan dök upp på Rudbecksgatan på en helt annan restaurang.
   Havana Grill & Bar blir alltså det nya namnet på restaurangen på Järntorget och hade väl vad jag förstår, utan att jag besökte lokalen under kvällstid, under flera år lokala trubadurer som lockade stora mängder med kunder kring helgerna. Det var vid ett sådant lössläppt evenemang, med fri entré, på Långfredagen 2013 som jag första gången besökte Havana för levande musikunderhållning.
   Det var duon Richard Lindgren/Olle Unenge som gjorde ett tämligen spontant uppträdande i samband med att Lindgren befann sig i Örebro för skivinspelning som ett resultat av det Live at Heart-stipendium han hade tilldelats 2012.
   Drygt tre år senare fick konsertarrangören Anders Damberg, ständigt denne Damberg, en lysande(!) idé att på en lördagskväll i november arrangera en minifestival. Fick namnet Rubber Duck Saturday, efter den jättelika gummiankan som hade blivit kvar efter Open Art i Örebro, och genomfördes på tre olika krogar på Järntorget där Havana blev ett konsertställe.
   Jag såg Karlstadskillen Bobby Sant och engelsmannen Sean Tyla på Havana innan jag upplevde Mohlavyr på Heavens Door och ännu en gång Tyla på Sweet Chili.

Sean Tyla på Havana Grill & Bar med Ludvig van Rock på gitarr..

RICHARD LINDGREN & OLLE UNENGE 29/3 2013 Havana Grill & Bar
BOBBY SANT/SEAN TYLA 21/11 2015 Havana Grill & Bar/Rubber Duck Saturday

/ Håkan

ALL TIME BEST #40: "The lonesome jubilee"

Postad: 2022-02-04 07:51
Kategori: ALL TIME BEST



JOHN COUGAR MELLENCAMP: The lonesome jubilee (Mercury, 1987)

I AUGUSTI 1987 TOG JOHN COUGAR MELLENCAMP ett avgörande steg upp i sin hittills tämligen långa karriär och blev musikaliskt jämbördig med Bruce Springsteen bland de amerikanska manliga rockartisterna. När Bruce sjöng om New Jersey sjöng Mellencamp om sitt Indiana.
   Det var med sitt nionde album som Mellencamp tog fram en lite lantligare touch på sin rockmusik än den rasande energiska och lite anonymt bredbenta gitarrock som tidigare hade varit hans recept. John hade plötsligt upptäckt folkmusik och country som han kom att blanda upp i sin annars elektriskt laddade rockmusik.
   Fortfarande fanns det rötter i det gamla hederliga Stones-liknande soundet. Men det var med en förbluffande säkerhet han hade utvidgat soundet med för honom udda instrument som fiol, dragspel, mandolin, banjo med mera.
   Tack vare sin styrka som låtskrivare innehöll ”The lonesome jubilee” ett otal mycket starka låtar. På det stilfulla omslaget kamperar Mellencamp tillsammans med en vanlig arbetare och i texterna på skivan står han tydligt med båda fötterna på deras sida. Han sjunger romantiskt och melankoliskt om sitt arbetarklass-USA.
   ”Down and out in the paradise” är formad som ett brev till presidenten från arbetslösa och på ”We are the people” sjunger han om samhällets svaga. På ytterligare ett handfull antal låtar är både text och musik ett gediget hantverk.
   Mellencamps kompband hade på den här skivan växt till en stor och mäktig enhet där Lisa Germano, fiol, Larry Crane, på diverse gitarrer, och den mäktige trummisen Kenny Aronoff var några av de mest framträdande.
   Att skivan innehåller en mängd starka låtar fick jag själv uppleva när Mellencamp med sitt kompband, som var helt identiskt med bandet på skivan, följde upp ”The lonesome jubilee” med en ett år lång världsomfattande turné från september 1987 till augusti 1988. I januari 1988 kom de till Sverige och Isstadion i Stockholm och framförde många av skivans låtar.
   Konserten hade genomgående ett högt tempo men efter paus lyfte nästan taket. Då följde de rockigaste och bästa låtarna i en enda rad utan uppehåll eller andhämtning fram till den fina finalen med ”Pink houses” med spontan allsång och allt.
   Han jorde en fin version av ”Like a rolling stone” bland extralåtarna och hela konserten avslutades med ”Cherry bomb”, den kanske mest kända låten från ”The lonesome jubilee”, i en helt upplyst ishall.
   Mellannamnet ”Cougar” fanns 1988 fortfarande med i John Mellencamps artistnamn. 1976, när Mellencamp inledde sin skivkarriär, tyckte dåvarande managern att det tyskklingande efternamnet var svårt att marknadsföra och han fick artistnamnet Johnny Cougar på debutalbumet ”Chestnut Street incident” (1976) och på uppföljaren ”A biography” (1978).
   Ett nytt management gav honom det lite vuxnare namnet John Cougar mellan 1979 och 1982 och från 1983, och albumet ”Uh-Huh”, var hans namn John Cougar Mellencamp.
   Denne John Cougar Mellencamp slopade ”Cougar” i sitt artistnamn 1991 och han kanske inte höll sig kvar på Springsteens exklusiva nivå men "The lonesome jubilee" är tveklöst en härlig 80-talspärla.

”CHERRY BOMB”, från ”The lonesome jubilee”, tillhör John Cougar Mellencamps mest kända låtar och var albumets mest populära singellåt.



/ Håkan

Örebro: Stortorget 7-9

Postad: 2022-02-03 07:52
Kategori: Örebro

LEVEL BAR & KÖK


Där Trattorian Cuzina Italiana nu ligger i hörnet Stortorget/Kungsgatan låg under flera år Level Bar & Kök med konsertverksamhet på menyn.


Level Bar & Kök var ett populärt after work-ställe men även utomhus på sommaren lockade restaurangen mycket folk.


FRAM TILL VÅREN 2011 LÅG I HÖRNET Kungsgatan/Stortorget i Örebro en radio/tv-affär innan lokalen byggdes om och döptes till Café La Deuse. Bara ett drygt halvår senare, juni 2012, fick restaurangen ett nytt namn, Level Bar & Kök, och redan samma år i september inleddes konsertverksamhet i lokalen.
   2013, 2014 och 2015 arrangerades konserter på Level, i samband med Live at Heart-festivalen men också helt fristående konserter.
   Efter Level Bar & Kök-epoken hette restaurangen för en kort tid Cazanova men heter idag Trattorian Cuzina Italiana men utan konserter på menyn.

Foto: Anders ErkmanBegåvade Niclas Ekholm uppträdde på Level 2013 under Live at Heart-festivalen.

RICHARD LINDGREN8/9 2012 Level/Live at Heart
MATHIAS LILJA 4/9 2013 Level/Live at Heart
NICLAS EKHOLM/MATHIAS LILJA 5/9 2013 Level/Live at Heart
RICHARD LINDGREN 9/11 2013 Level Bar & Kök
DAVID SÖDERGRENS HOT FIVE 28/12 2013 Level
"LIVE AT HEART" JARON FREEMAN-FOX & SIMON NYBERG/ELLA THE BIRD (SIOBHAN WILSON)/SHOUTIN' RED 3/9 2014 Level/Live at Heart
GOOD HARVEST 4/9 2014 Level/Live at Heart
BOBBY SANT 4/9 2014 Level/Live at Heart
DEADMAN 3/11 2014 Level
SHAMROCK 7/2 2015 Level
EVA STENSTRÖM LIMITED 2/9 2015 Level/Live at Heart

/ Håkan

ALL TIME BEST #41: "Highway 61 revisited"

Postad: 2022-02-02 07:50
Kategori: ALL TIME BEST



BOB DYLAN: Highway 61 revisited (Columbia, 1965)

AV ALLA BOB DYLANS SÅ KALLADE legendariska 60-talsalbum har ”Highway 61 revisited” en speciell plats i mitt hjärta och huvud. Historiskt sett är den inspelad och utgiven under väldigt speciella förhållanden sommaren 1965 när Bob Dylan förvandlades från den ensamme trubaduren med akustisk gitarr till en elektrisk rockartist med en hel grupp i ryggen. Det var en turbulent tid och förändringen mottogs inte positivt överallt.
   Bob Dylan var trubaduren och protestsångaren som 1962, när han skivdebuterade, var den nya generationens motsvarighet till Woody Guthrie. Guthrie var Dylans stora förebild och på första skivan ”Bob Dylan” skrev och framförde han hyllningslåten ”Song to Woody”, en av bara två egna låtar på albumet som i övrigt innehöll en massa folkmusikstandardlåtar. Framförda helt på egen hand med akustisk gitarr och munspel.
   Året efter, 1963, på Bob Dylans andra album, ”The freewheelin' Bob Dylan”, var innehållet på skivan det omvända. Elva av 13 låtar kom från hans egen penna och med facit i hand kan vi konstatera att han redan här hade mer än ett fång oförglömliga egna låtar i bagaget. Exempelvis har ”Blowin' in the wind”, ”Masters of war”, ”A hard rain's a-gonna fall” och ”Don't think twice, it's alright” tillhört Bob Dylans mest kända repertoar i många år. Fortfarande spelade han allt helt solo med undantag för den traditionella ”Corrina, Corrina” där han kompades av ett band.
   Från början producerades Bob Dylan av talangscouten, skivproducenten och upptäckaren John Hammond men under inspelningarna till det andra albumet skulle den svarte producenten Tom Wilson komma in och ersätta Hammond. Wilson, med en udda och märklig bakgrund i jazzsammanhang, skulle bli mannen som kontroversiellt styrde över Bob Dylan från helt akustisk musik till elektrisk rock. Men förändringen skulle komma långsamt.
   Wilson producerade de fyra i april 1963 inspelade låtarna på ”The freewheelin' Bob Dylan”, bland annat ”Girl from the north country”, men både här och på de följande två albumen, ”The times they are a-changin'” (1964) och ”Another side of Bob Dylan” (1964), var Bob Dylan fortfarande helt själv på skivorna.
   Men Wilson, som 1964 också producerade Simon & Garfunkels skivor, hörde Byrds första poppigt arrangerade versioner av Dylan-låtar och anade att den elektrifierade folkmusiken, så kallad folkrock, hade en framtid. Tillsammans med Dylan fick han upp ögonen (och öronen) för elektriska instrument och i januari 1965, för inspelningen av femte albumet "Bringing it all back home", engagerades ett större kompband.
   Alla inspelningarna med band fungerade perfekt men Dylan valde ändå att dela upp albumet på en elektrisk och en akustisk sida. Han turnerade fortfarande ensam och skulle göra det under våren 1965 med åtta spelningar i England som dokumenterades av filmaren D A Pennebaker och det resulterade i den berömda ”Don't look back”-filmen.
   Nu hade Dylan spelat både akustiskt och elektriskt och var nu mogen för att testa det elektriska rock'n'roll-soundet fullt ut när han gick in i studion i mitten på juni 1965.
   Några av musikerna från skivan innan fanns kvar i kompet, trummisen Bobby Gregg och pianisten Paul Griffin, men det var några nykomlingar som kom att påverka det nya soundet allra mest, gitarristen Mike Bloomfield och organisten Al Kooper. Bluesintresserade Bloomfield spelade annars i Paul Butterfield Blues Band och Kooper, som vid den här tidpunkten var mest känd som låtskrivare, var också gitarrist men hamnade av en tillfällighet bakom orgeln vilket skulle visa sig vara ett lyckokast i Dylans nya sound.

FRÅN DE TVÅ FÖRSTA DAGARNAS inspelningar var det bara ”Like a rolling stone” som kom med på ”Highway 61 revisited”. Dylan hade tagit låtskrivandet till en ny fantastisk nivå och två veckor efter inspelningen gavs den ut på singel i sin hela makalöst långa (6:13, fast på etiketten står det 6:00...) form. En historisk inspelning som också skulle bli Wilsons sista Dylan-inspelning. En kontrovers i studion huruvida Al Koopers improviserade spel på Hammond-orgeln skulle skruvas upp (som Dylan ville) eller inte (som Wilson ville) ledde till ett plötsligt och oväntat slut på samarbetet. Vilket fick till följd att inspelningarna för Dylans nästa album tog en oplanerad paus innan Bob Johnston utsågs till ny producent.
   Som artist och låtskrivare började Johnston sin bana i musikbranschen redan på 50-talet och i mitten på 60-talet arbetade han som producent på skivbolaget Columbia där han bland annat producerade Patti Page och faktiskt Aretha Franklin. Nu blev Johnston hastigt och lustigt Bob Dylans producent och blev honom trogen till 1973 och albumet ”Dylan” när artisten tillfälligt lämnade skivbolaget.
   Innan inspelningarna till Dylans nya album återupptogs i slutet på juli 1965 ville han testa sound och arrangemang på en livepublik och valde Newport Folk Festival där han kompades av Paul Butterfield Blues Band med Mike Bloomfield och en tillfälligt inhyrd Al Kooper. Där möttes Dylan av buanden och glåpord av en publik som inte alls respekterade folkmusikkartistens nya elektriskt rockiga sound.
   Den incidenten hindrade dock inte Dylan att fyra dagar efter festivalen gå in i studion igen tillsammans med samma rockinfluerade komp som tidigare och under fyra dagar spela in resten av det album som skulle få titeln ”Highway 61 revisited”. Under de här magiska dagarna runt månadsskiftet juli/augusti spelade de också in ”Positively 4th Street” som otroligt nog inte fick plats på albumet utan gavs ut som singel i september bara några dagar efter albumreleasen. Mycket märkligt.
   ”Positively 4th Street” kunde alltså ha blivit ännu en uppmärksammad albumlåt och gjort ”Highway 61 revisited” till ett ännu starkare album – som förmodligen hade hamnat ännu högre upp på min All Time Best-lista. Men det finns tillräckligt med höjdpunkter som lyfter mitt Bob Dylan-intresse till himmelska höjder.
   Jag tänker inte bara på den rent legendariskt långa (11:21) låten ”Desolation row” som avslutar albumet på ett rent underbart sätt. Tillfälligt inhoppande Charlie McCoys akustiska gitarr förädlar arrangemanget på ett närmast omöjligt sätt.
   Men en låt kan inte göra ett helt album och jag har en handfull andra favoritlåtar som befinner sig på nästan samma geniala nivå. Jag tänker inte på de mer eller mindre bluesinfluerade rocklåtarnas effektiva rytmer, där ”From a Buick 6” är en bortglömd pärla, som visar att Dylan med elektrifierat band sommaren 1965 tog rockmusiken ett steg upp.
   Nej, mina stora favoritsekvenser på albumet, vid sidan av ”Desolation row”, är dramatiken i ”Ballad of a thin man”, introt som doftar Brill Building i ”Queen Jane approximately” och den smakfulla väven av gitarrer och piano i ”Just like Tom Thumb's blues”.

”DESOLATION ROW” tillhör Bob Dylans absolut bästa låtar och jag blir aldrig trött på alla verser och Charlie McCoys snirklande akustiska gitarr.



/ Håkan

Januari 2022 på Håkans Pop

Postad: 2022-02-01 11:39
Kategori: Blogg

HÅKANS POP 2022 FICK EN INTENSIV RIVSTART. Innan 17 januari när jag återupptog min lista All Time Best Albums publicerade jag artiklar varje dag, ibland flera gånger samma dag. Varannan dag inventerade och presenterade jag hela innehållet i alla kategorierna på Håkans Pop. På de andra dagarna intensifierade jag bidragen till min serie om platser i Örebro där jag har upplevt konserter. Och sedan lite annat smått och gott under januari.
   Under årets första veckor tog jag mig också tid att som tillfällig Disney+-abonnent se två Beatles-relaterade programserier, ”Get back” och ”McCartney 3, 2, 1” och sedan skriva om det. Underbara och tidskrävande upplevelser som rekommenderas. I samband med de programmen tipsade jag om böcker att läsa parallellt med tittandet, ”Get back” (med undertiteln ”The Beatles' Let it be Disaster”) respektive Ian MacDonalds bok ”En revolution i huvudet”.
   Bland månadens nedslag i konsertställen i Örebro kan jag nämna East West Sushi (där jag genom åren har upplevt 35 konserter), Scandic Grand, Stadsträdgården och lokalen, med många hyresgäster och många namn på restauranger, i källaren på Oskarsparken 1.
   Under januari fick jag också tillfälle att ta adjö av den fantastiska sångerskan Ronnie Spector. Sedan bjöd jag på ytterligare en lång redovisning av några TisdagsAkademi-möten från hösten 2020 där Olle Unenge, Janne Rindar och jag diskuterar all sköns musik mellan himmel och jord.
   På min 150-lista med bästa albumfavoriter avslöjade jag i januari placeringarna från #48 till #42: Skivor med Magnus Lindberg, Rod Stewart, Håkan Hellström, George Harrison, Lisa Miskovsky, The Bee Gees och Paul McCartney and Wings.

JANUARI 2022 FICK EN PLÖTSLIG OCH UNDERBAR start med flera fantastiska albumreleaser på sitt samvete där jag redan nu kan förbereda en plats på årsbästalistan för ELVIS COSTELLO och hans sedan länge stadiga kompband THE IMPOSTERS.
   Nya albumet ”The boy named If” sprakar och sjuder som om Costello har samma sprudlande energi nu som när han var 23 år och gjorde ”This years model”. Fantastiskt att den 67-årige Costello kan vara så nyfiken och kreativ att han kan göra ett album som är både stökigt modernt och stundtals melodiskt starkt.
   Kompbandet har utökats med gitarristen Charlie Sexton och det är kanske en förklaring på energin i arrangemangen men när jag lyssnar närmare i hörlurar hör jag tydligt hur klaviaturkillen Steve Nieve har stor del i de händelserika sekvenserna på många låtar. På en skiva som inte oavbrutet rockar vilt utan även kan presentera fina melodiska låtar som i fallet ”Paint the red rose blue” låter inspirerad av samarbetet med Burt Bacharach. ”The boy named If” är Costellos bästa album på många år.
   Annika Norlin, som låg bakom ”pseudonymerna” Säkert! och Hello Saferide, uppträder numera under sitt riktiga namn och på ”Mentor” kombinerar hon de båda inriktningarna genom att blanda svenska och engelska texter. Uppenbarligen missade jag Annikas förra soloalbum, ”Correspeondence”, för nu blir jag glatt överraskad av både sound, arrangemang och sång. Första halvan av skivan, på engelska, är huvudsakligen personlig soulpop med starka melodier och resten är ofta lika personlig men lite snabbare indiepop. Och några lugnare ballader, bland annat den fina Mattias Alkberg-duetten ”Den sista”. Jag gillar allt lika mycket.
   Det var längesedan jag koncentrerat lyssnade på ett nytt John Mellencamp-album och på ”Strictly a one-eyed Jack” märker jag direkt att tiden har gått. Okej, han har blivit 70 år och sjunger ofta med en röst som påminner om Tom Waits rufsiga lätt bluesinspirerad existens.
   Men sound och arrangemang påminner också om gamla tider, runt 1988, när han omgav sig med ett fantastiskt band ty fortfarande finns det tjejer i kören och både banjo, fiol och dragspel i kompet. Bruce Springsteen gästar på tre låtar, och drar givetvis uppmärksamhet till skivan, men men med gitarr och sång sätter han ingen egen profil på det materialet utan låter Mellencamp köra sin grej.

/ Håkan

Örebro: Prinsgatan 11-13

Postad: 2022-02-01 07:58
Kategori: Örebro

PRINSGATAN





UNDER LIVE AT HEART-FESTIVALENS FÖRSTA år blev det tradition att arrangera privata gårdskonserter. På bakgården Prinsgatan 11-13 arrangerades det i tre års tid tämligen spontana konserter i samband med Live at Heart. Med den rutinerade konsertarrangören Benke Wahlstedt, som hade sitt hem på just Prinsgatan, i spetsen dukades det ofta upp fika och mat för hugade intresserade.
   The Mighty Stef spelade två år, 2012 och 2013 (som jag missade), på Prinsgatan och 2014 var det dags för engelska The Din att ta plats på "scenen". Benkes dotter Mathilda Wahlstedt "värmde upp" med några egna låtar på akustisk gitarr innan bandet med sin folkmusikinfluerade popmusik sparkade igång på ett mer fysiskt sätt till hela publikens glädje.

Foto: Anders ErkmanMathilda Wahlstedt fick 2014 chansen att spela på den privata gårdkonserten på Prinsgatan ”hemma hos” sin pappa Benke.


THE MIGHTY STEF 8/9 2012 Prinsgatan
THE DIN/MATHILDA WAHLSTEDT 6/9 2014 Prinsgatan

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (480)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (237)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (52)
Maxi12" (35)
Minns (149)
Örebro (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Februari 2022 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28            

Mattias 30/06: Sjukt bra platta på alla sätt och vis....

Mattias 30/06: Weld är bättre i mitt tycke....

Olle Nordgren 30/06: Som alltid när det gäller recensioner på Håkans Pop är det mycket välskriv...

Per Gotthardsson 22/06: Jag var där! Egentligen för att lyssna till Hiseman men lämnade lokalen helt ...

Jan Lennell 6/06: Var där och kommer ihåg att Fläskkvartetten var mäktigt imponerande! En exp...

Mikael Andersson 3/06: Det finns ännu en underskattad skiva på 90-talet 1994 Sånger Från Nedergård...

Björn Stein 9/05: Tack för den resan, Håkan! Ser redan fram mot att läsa om nästa äventyr som...

Jan Lennell 8/05: Beatles platta på 1:a platsen..ingen högoddsare :). Ber att få tacka för en ...

Peter Lundmark 6/05: Tack för en spännande och rolig resa, har fått plocka fram skivor man inte ly...

Hans 6/05: Har varit kul följa dina favoriter, även om jag inte hållit med dig. Däremot...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.