Blogginlägg
ALL TIME BEST #90: "Damn the torpedoes"
TOM PETTY AND THE HEARTBREAKERS: Damn the torpedoes (Backstreet, 1979)
TOM PETTY (1950-2017) BLEV UNDER DE SENASTE decennierna en jätte inom amerikansk rockmusik. Men när han på 70-talet började ta sina första steg som artist i eget namn var det på en högst ordinär nivå. Inte minst namnmässigt när Petty med sina kompisar Benmont Tench, piano, och Mike Campbell, gitarr, 1976 valde att kalla sitt band Heartbreakers fast det sedan ett år tillbaka redan fanns en grupp med det namnet, bandet som kompade förre New York Dolls-gitarristen Johnny Thunders.
Jag hörde inte om några problem med namnförväxlingar eller sura miner från något håll och med facit i hand var det Tom Pettys bandnamn som överlevde och under de följande åren skapade han en otrolig dignitet tillsammans med sina bandmedlemmar. Både Tench och Campbell har varit hårt anlitade musiker i rockvärlden och Pettys stjärnstatus nådde sin topp när han blev en femtedel av supergruppen Traveling Wilburys och fick möjlighet att bli kollega med sina idoler George Harrison, Bob Dylan, Roy Orbison och Jeff Lynne.
Men 1978 var han och bandet på en lägre mänsklig rocknivå. Bandets två första skivor gavs ut på skivbolaget Shelter, Leon Russells etikett, och producerades av Russells kompanjon Denny Cordell som tidigare producerat många engelska namn som Move, Procol Harum och Joe Cocker.
Efter strul med skivbolaget eller egentligen distributören MCA hamnade Petty och bandet på det nystartade skivbolaget Backstreet, vars namn inspirerats av Bruce Springsteens låt ”Backstreets”, och fick i samband med det en ny producent i Jimmy Iovine vilket var en lyckträff och ett stort steg uppåt både musikaliskt och kommersiellt.
Som jag konstaterade, när jag förra veckan skrev om Graham Parkers ”The up escalator”, var Iovine en uppskattad tekniker, hade jobbat med Harry Nilsson, John Lennon och på ”Born to run”, och 1978 tog han steget upp och blev producent. Efter Patti Smiths ”Easter” gjorde han några mindre uppmärksammade produktioner med The Flame och Paley Brothers innan ”Damn the torpedoes” blev nästa stora projekt. En perfekt produktion, ett glasklart sound som exakt förmedlar gruppens stora kvalitéer som musiker. Övriga musiker i Heartbreakers vid den här tidpunkten var trummisen Stan Lynch och basisten Ron Blair. En perfekt fungerande enhet som skulle hålla bandet intakt fram till 1982 när Howie Epstein blev ny basist.
”Damn the torpedoes” (en titel som hämtats från amerikanska inbördeskriget, ”Damn the torpedoes, full speed ahead!”) blev Tom Pettys stora genombrott och även Iovine kom att bli ett hett namn i branschen.
Men som med alla framgångsrika album räcker det inte med ett förstklassigt sound eller en egensinnig produktion. Det krävs bra material och här har Tom Petty, som har skrivit sju av skivans nio låtar själv (de övriga två har han skrivit med Mike Campbell), lyckats perfekt. Inledningen med ”Refugee” är klockren med orgel, gitarrer och trummor i skönt samarbete. Petty var under sin karriärs första år tydligt influerad av Roger McGuinn från The Byrds och det hörs och syns (på omslaget står Petty med en 12-strängad Rickenbacker…) fortfarande på ”Damn the torpedoes”.
Starka ”Here comes my girl” och snabba ”Even the losers” följer och starten på den här skivan är sensationellt stark. Mixen av Stones och Byrds och lite Beatles är tydlig på många låtar och ändå gör Tom Petty & the Heartbreakers allt på ett väldigt personligt sätt. Just det där typiska Stones-soundet hörs på låtar som ”Century city” och ”You tell me”.
På ”Century kid” ekar det både Chuck Berry och Jerry Lee Lewis om Campbell och Tench och på ”You tell me” är det faktiskt Booker T & the MG’s-basisten Duck Dunn som hoppar in.
Den nästan sex minuter långa avslutande balladen ”Louisiana rain” visar att gruppen har fler sidor än den rent rockiga. Faktiskt skrev Petty den här låten först till Bonnie Tyler som släppte den på singel innan Petty själv spelade in den. Och redan här låter det mycket George Harrison om gitarrljudet.
Jag hittar en pressrelease om den här skivan och Petty uttalar sig både anspråkslöst och mänskligt:
”I don’t know anything about the U.N., so I’ll sing about the things I’m more in touch with. As long as the songs are good, that’s all I’m worried about. The only hit albums are the ones with the best songs”.
Så sant, så sant.
”REFUGEE” ÄR DEN FANTASTISKA inledningslåten på ”Damn the torpedoes”. Här är den officiella musikvideon till låten:
/ Håkan
ALL TIME BEST #91: "XO"
ALL TIME BEST #89: "Late for the sky"
<< | September 2021 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | ||
6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 |
13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 |
20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 |
27 | 28 | 29 | 30 |
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...
Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...
Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...
Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget:
Tack för tipset, Mikael.