Blogginlägg

ALL TIME BEST #51: "Separation road"

ANNA TERNHEIM: Separation road (Stockholm/Universal, 2006)

NÄR JAG TÄNKER TILLBAKA, SOM JAG AV NATURLIGA skäl ofta gör, är Anna Ternheims genombrott och fantastiskt snabba personliga utveckling som artist det största jag har varit med om. Hon gick från skör, blyg och till synes bräcklig tjej på en stol (februari 2004 som uppvärmare på en Tomas Andersson Wij-konsert) via debutalbum samma höst till uppmärksammade konserter med Lars Winnerbäck och Kent drygt ett år senare.
   I den stenhårda konkurrensen med övriga skivor ur Anna Ternheims diskografi var debuten ”Somebody outside” (2004) förhållandevis ordinär och bra utan att vara sensationell. Det är ju fortsättningen på uppföljaren ”Separation road” som sätter den höga nivån på hennes kreativa och personliga framtoning som en av Sveriges bästa artister, låtskrivare och sångerskor.
   Under 00-talet (från 2000 till 2009) var det många nya svenska artister som tog sina första stapplande men framgångsrika steg i den svenska musikbranschen. Ofrånkomligt påverkade det mig liksom många andra. En svensk artist som jag under 00-talet hade förmånen att upptäcka och följa på nära håll på både scen och skiva var Anna Ternheim. Med sina enormt starka album och färgstarka konserter på den senare delen av 00-decenniet blev Anna Ternheim något av en sensation och en frisk fläkt.
   Hon tog nya stora musikaliska steg för varje ny skiva , men redan andraalbumet ”Separation road” känns som hennes viktigaste och mest centrala mästerverk som perfekt symboliserar hennes utveckling och succé allra bäst.
   På ”Separation road” lyckades hon motsvara alla höga förväntningar, överträffa alla omänskliga krav och samtidigt flyttade hon gränsen för singer/songwriter-genren långt förbi det rimliga. Visst sitter hon där ensam ibland, sjunger och spelar på sin akustiska gitarr, medan det runtom pendlar fram och tillbaka mellan stora stråkarrangemang och ett lågmält men smått stökigt rockkomp. Omväxlande låter hon gitarren och pianot avlösa varandra längst fram i arrangemangen. Och ingenstans försvinner Anna i det här händelserika framförandet. Rösten, melodierna och känslorna ligger där blottade och brer ut sig mer eller mindre tydligt.
   Även producenten Andreas Dahlbäck, mest känd som trummis men här spelar han synthesizer och körar, har tagit stora och viktiga steg från Annas debut till ”Separation road”. Han är säkert ansvarig för att albumet har blivit en effektiv helhet. Inte bara hits och inte bara spektakulära harmonier. Där finns också suggestiva ögonblick, direkt spretiga sekvenser och några verser på tomgång. Men det är den mänskliga balansen som ger en så genomgående fin skiva.
   En skiva som faller för frestelsen att efter ett äventyrligt instrumentalt intro inleda med det mest kända spåret, ”Girl laying down”. En av alla höjdpunkter på albumet. Därefter växer och växer skivan för varje låt. I en spännande mix av bitterljuvt vemod och ren skönhet tar vi oss mot finalen med många outsägligt starka låtar. Inte så överraskande utsåg jag ”Separation road” till 2006 års bästa svenska album.
   Jag gillar verkligen både det sköra och de lite mer robusta låtarna på ”Separation road”. Mot slutet av albumet får jag båda delarna i de tre avslutande låtarna. En trio fantastiska låtar som inleds med ”Tribute to Linn”, den vackraste ballad som Anna har skrivit och här arrangerats med bleckblås (Klas Jervfors) som ökar på den innerliga känslan i sången om en saknad vän.
   Låten efter, ”One to blame”, representerar Annas lite hårdare, äventyrligare och mer elektriska sound men den har också några innerliga sekvenser som lyfter låten till en av många höjdpunkter på albumet.
   Albumet avslutas ödmjukt och mycket vackert med ännu en av Anna Ternheims vackraste sånger, ”Halfway to Fivepoints”, till enbart komp av den egna akustiska gitarren och stråkar. Och solopartiet med en sträv cello mitt i låten ökar på den exklusiva närvarokänslan som Anna bjuder på.
   ”Separation road”, med låtar som bildade en viktig ryggrad i Anna Ternheims konsert hösten 2006, var hennes första stora mästerverk. Det skulle komma fler.

”HALFWAY TO FIVEPOINTS”



/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.