Blogginlägg från november, 2019

Covers: Patti Smith

PATTI SMITH: Twelve (Columbia, 2007)

FÖR 12 ÅR SEDAN BLICKADE PATTI SMITH tillbaka på låtar från många olika decennier och gjorde ett album med enbart covers, detta ofta oerhört intressanta koncept. Från 60- via 70- och 80- till 90-talet fiskade hon upp både överraskningar och förutsägbara låtar.
   Pattis skivproduktion har inte varit så regelbunden och snarare sporadisk under de senaste 15 åren och kanske hade hon och hennes nära musikaliska vänner en ambition att skaka liv i sin karriär med det här projektet.
   Det lyckades väl sådär. Efter 2004, när albumet ”Trampin'” släpptes, har hon (förutom coverskivan) bara släppt ett album, ”Banga” (2012). Ändå har ingen glömt eller förträngt hennes namn, 2011 fick hon Polarpriset och fick sedan äran att uppträda på Nobelfestligheterna 2016 för att hylla Bob Dylan.
   ”Twelve” är ett alldeles underbart album vare sig man bedömer det som en konventionell coverskiva eller ett Patti Smith-album bland alla andra. Den är full av liv och energi och Patti med vänner har lagt ner både känslor och entusiasm i projektet och placerar på något sätt det här materialet i den klassiska New York-rockmusiken. Den då drygt 60-åriga Patti Smith sjunger både starkt och personligt och kompet bakom (med bland annat rutinerade namn som Lenny Kaye och Jay Dee Daugherty) gör sitt allra bästa för att bidra till det musikaliska högklassiga resultatet.
   Men de här Patti Smith-bekanta musikerna får hjälp av många andra gästartister som höjer underhållningsvärdet på de intressanta tolkningar av originallåtarna. Som exempelvis i en alldeles underbart nyarrangerad version av Nirvana-låten ”Smells lika teen spirit” med bland annat tre(!) banjospelare (Sam Shepard är en av dem) och en fiolspelare i kompet. Och där Patti ger sig hän att lyfta fram texten när hon stundtals reciterar Kurt Cobains textrader och förlänger låten till 6:32.
   Sonen Jackson Smith spelar gitarr på några låtar och Tom Verlaine tar ut svängarna med sin gitarr på ”White rabbit”.
   Det är många låtar på albumet där Patti lyfter upp materialet i nivå med originalen. Den ganska medelmåttiga popdängan ”Everybody wants to rule the world” får ett helt annat djup här. Hon lyckas även behålla energin från Stones-originalet ”Gimme shelter” och frågan är om hon inte till och med överträffar Bob Dylan i ”Changing of the guards”.
   ”Helpless” är kanske en alldeles för monumental Neil Young-låt för att kunna bidra med något personligt. Inte heller tycker jag Patti riktigt lyckas nå upp i Grace Slicks ursprungliga sångnivå på ”White rabbit”. Men det är kanske inte helt rättvist att jämföra Pattis 60-åriga röstresurser med Slicks 28-åriga stämma på originalet.


"Are You Experienced?" (Jimi Hendrix) - 4:46
1967. Från albumet "Are you experienced" med The Jimi Hendrix Experience.
"Everybody Wants to Rule the World" (Chris Hughes/Roland Orzabal/Ian Stanley) - 4:07
1985. Från albumet "Songs from the Big Chair" med Tears for Fears.
"Helpless" (Neil Young) - 4:03
1970. Från albumet "Déjà Vu" med Crosby, Stills, Nash & Young.
"Gimme Shelter" (Mick Jagger/Keith Richards) - 5:01
1969. Från albumet "Let It Bleed" med The Rolling Stones.
"Within You Without You" (George Harrison) - 4:51
1967. Från "Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band" med The Beatles.
"White Rabbit" (Grace Slick) - 3:55
1967. Från albumet "Surrealistic Pillow" med Jefferson Airplane.
"Changing of the Guards" (Bob Dylan) - 5:48
1978. Från albumet "Street Legal" med Bob Dylan.
"The Boy in the Bubble" (Forere Motloheloa/Paul Simon) - 4:31
1986. Från albumet "Graceland" med Paul Simon.
"Soul Kitchen" (John Densmore/Robby Krieger/Ray Manzarek/Jim Morrison) - 3:46
1967. Från albumet "The Doors" med The Doors.
"Smells Like Teen Spirit" (Kurt Cobain/Dave Grohl/Krist Novoselic) - 6:32
1991. Från albumet "Nevermind" med Nirvana.
"Midnight Rider" (Gregg Allman/Robert Payne) - 4:03
1970. Från albumet "Idlewild South" med The Allman Brothers Band.
"Pastime Paradise" (Stevie Wonder) - 5:27
1976. Från albumet "Songs in the Key of Life" med Stevie Wonder.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Mats Ronander (1984)

Alla bilder: Anders Erkman27 april 1984: Efter skivsignering på Åhléns går jag, Mats Ronander och radions Janeric Sundquist till Slottskällaren för intervjun.

SOM JAG BERÄTTAR I INTERVJUTEXTEN var hösten 1983 och våren 1984 en intensiv och händelserik tid i Mats Ronanders liv. Efter USA-turné med Tottas Bluesband, filmpremiär (”Sömnen”) och skivrelease (”50/50”) avslutades våren med en turné som 27 april nådde Örebro och Brunnsparken. På eftermiddagen satt Mats och signerade skivor på Åhléns skivavdelning vid Våghustorget och där mötte jag honom.
   Där fanns också Janeric Sundquist (Radioapparaten, Rrox, Eldorado...), utsänd från Sveriges Radio för att bevaka Mats tillfälliga återkomst i sin forna hemstad. Min fotograf Anders Erkman kom också dit och Mats poserade glatt (och ”sömnigt”, se höger) vid signeringsbordet.
   Efter avslutad signering lämnade vi Åhléns, Sundqvist gjorde en kortintervju med Mats på Våghustorget och vi fortsatte mot Slottskällaren som genom åren varit ett favoritställe för Mats. Där gjorde jag huvudsakligen min intervju och inledningen spelades in och sändes faktiskt av Sundqvist på radion.
   Efter intervjun gick vi över Storbron mot Nerikes Allehanda för att skriva ut intervjun (och framkalla Anders bilder), som publicerades dagen efter. Strax innan bron stötte Mats ihop med Bert-Åke Varg som faktiskt hade en mindre roll i ”Sömnen”.
   Efter tidningsbesöket mötte vi upp Mats och bandet på deras hotell på Storgatan, Hotell Örebro, och där gjorde jag en intervju med nye gitarristen Henrik Janson (som publiceras nästa vecka på Håkans Pop). Senare på kvällen, efter konserten, hamnade vi på krogen (Lord Nelson) och ytterligare lite senare var vi tillbaka på Mats hotell för någon typ av efterfest...



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/4 1984.

Mats Ronander tillbaka i barndomsstaden
- KÄNNER MIG INTE SOM EN ÖREBROARE

PÅ FREDAGEN ÅTERVÄNDE MATS RONANDER TILL sin uppväxtstad Örebro. Här fick han sin musikaliska uppfostring på 60-talet som sedan gjorde honom till flitigt anlitad kompmusiker.
   På senare år han han satsat på en framgångsrik solokarriär och kan vid sidan av rockartist även skriva skivproducent, poet och skådespelare på sitt visitkort.
   Första april i år fyllde Mats 30 år, som för övrigt firades med ett mastodontpartaj bland hundratals musikervänner i Stockholm. Redan för 14 år sedan lämnade Mats Örebro och har återvänt åtskilliga gånger under sina otaliga turnéer runt Sverige. Just nu står han mer i centrum än någonsin efter sin uppmärksammade debut som huvudrollsinnehavare i Ulf Lundell-filmen ”Sömnen”, en film som ofattbart och sömnigt(!) ännu inte haft premiär i Örebro.
   Mats spelar den livströtte rockmusikern Tommy Cosmo som i verkligheten är en hybrid av honom själv och Ulf Lundell. Som huvudrollsinnehavare medverkade han på samtliga 50 inspelningsdagar och tycker så här ca två månader efter premiären:
   - Man hade sina duster med regissören men det var en nyttig erfarenhet men det skulle ha varit mer musik som spelades in men klipptes bort.
   Efter fjorton år i Stockholm så känner han sig inte längre som örebroare och stöter heller inte på många kompisar under vår vandring genom staden.
   - Mina gamla kompisar har säkert gift sig eller flyttat från staden så jag känner mig inte mer hemma här än någon annanstans. Dessutom har jag haft väldigt lite tid över för besök hos mina föräldrar.
   Senaste halvåret har Mats arbetsschema varit fullspäckat med filminspelning, inspelning av egna skivan och en USA-turné med Tottas Bluesband. Och under fridagarna på den pågående turnén ska han producera Py Bäckmans nästa album.
   ”Att få leva ett alltför stillsamt liv är nog mer än jag orkar”, sjunger han på senaste skivan.
Men efter den här turnén ska jag tillsammans med några killar i Tottas Bluesband hyra ett hotell i Strömstad i sommar, ta det lugnt och spela som husband på kvällarna. Det ska bli en skön avkopplande tid efter allt ståhej, avslutar Mats som står mer i rampljuset nu än någon gång tidigare.

/ Håkan

”A day of celebration”

ARTOMUS FRIENDSHIP
A day of celebration
(Artomus)

DET ÄR MÄRKVÄRDIGT HUR MÅNGA ARTISTER med jämtländska rötter som har kommit i min väg under senare år. Jag tänker inte bara på Ellen Sundberg och hennes kvalitativa kompband The Widowmakers som efter ett idogt turnerande till slut slog igenom nationellt. Nej, jag har tidigare skrivit om skivor med Landstrom, Eastwick, Micke Jönsson och The Tor Guides som alla har Jämtland som hemvist. Och nu dyker det upp ytterligare ett namn på den jämtländska musikkartan, Artomus Friendship.
   Gruppen, som leds av Staffan Eriksson och är bosatt i Offerdal strax norr om Östersund, har en ganska flexibel sättning. Kärnan är en kvartett men ett tiotal andra musiker och sångare går ut och in i de olika låtarna. Förklaringen är att inspelningen av albumet har pågått av och till under de senaste fem-sex åren.
   Staffan står bakom majoriteten av låtarna, spelar genomgående gitarr och flera andra instrument (inte minst ett glödande munspel), men överlåter gärna sångmikrofonen till Anders Kronlund och Michael Klemmér. På de två bonuslåtarna dyker det dessutom upp ytterligare två namn från kretsen runt bandet.
   Beskrivningen av innehållet på gruppens första album kanske låter som att det är lite ofokuserat och spontant men jag upplever ”A day of celebration” som tveklöst homogen och målmedveten och ofta med en härlig popklang i soundet.
   Staffan vill framhålla att det är Beatles klassiska album ”Revolver” som har influerat tillkomsten av låtarna. Jag håller med, förutom flera slagkraftiga popmästerverk finns tydliga rötter till det innovativa 60-talssoundet med små inpass med både trumpet, cello och en sitarklingande gitarr representerade.
   För att inte riktigt hamna i nostalgins blaskiga träsk finns här en otrolig energi i popharmonierna och de melodiska gitarriffen. Något som i skivans mest lyckade stunder, lyssna bara på den inledande titellåten, ”Give it back” och ”Criminal minds”, känns otroligt fräscht med en starkt underhållande karaktär. Den klassiska powerpopgenren är tillbaka!
   Introt på den sistnämnda låten hade kunnat platsa på Rutles-plattan där Neil Innes gjorde allt för att kopiera Beatles-låtar som ändå blev originella skapelser.
   Staffan & Co är kanske inte lika övertygande eller personliga på det mindre temposnabba materialet men faktum är att refrängen på ”You are not alone” finns kvar i huvudet långt efter lyssning varken jag vill det eller inte.

/ Håkan

00: #22. A CAMP

A CAMP: Colonia (Wigpowder/Universal, 2009)

FÖR BARA NÅGRA VECKOR SEDAN TANGERADE jag gruppnamnet A Camp på min lista över favoritalbum från 00-talet. Då berättade jag allmänt om gruppen The Cardigans historia och i synnerhet om albumet ”Long gone before daylight” (2003) som jag placerade på en 24:e-plats på min lista. Efter Cardigans-framgångarna på 90-talet med främst snabb indiepop på repertoaren utvecklades gruppens sound i slutet av decenniet mot mognare, mer vuxen och lågmäld rockmusik. Samtidigt, mellan 1998, när gruppens ”Gran turismo” släpptes, och 2003, när det fantastiska albumet ”Long gone...” släpptes, prövade gruppmedlemmarna sina egna musikaliska ben.
   Då rapporterades om ett soloprojekt för sångerskan Nina Persson som fick det något anonyma namnet A Camp som, skulle det visa sig, egentligen var en kärnfull trio med hjälp från andra musiker. 2001 kom gruppens premiärrelease med ett lite mer laidback-inspirerat sound som på sätt och vis skulle förvarna om Cardigans fortsättning på ”Long gone before daylight”.
   ”A Camp” var inget fulländat album men lovade, med en lätt experimentell och prestigelös touch, gott inför framtiden. Efter ytterligare många år, och ännu ett Cardigans-album (”Super extra gravity”, 2005) som nog får beskrivas som finalen på den gruppens karriär, gjorde A Camp sitt andra album åtta år efter det första. Nu var trion ännu tajtare och en ännu fastare konstellation och”Colonia” är en stor och bred musikalisk succé i den genre vi mest av allt vill kalla melodiös popmusik, nästan i spåret efter ABBA.
   Första A Camp-albumet var främst ett kreativt samarbete mellan Cardigans-sångerskan Nina Persson och Niclas Frisk där tredje benet Nathan Larson, Ninas amerikanske make, främst medverkade som musiker på många olika instrument. Innan A Camp sjösattes hade Frisk åren efter Atomic Swing på 90-talet sökt sig till Popsicle-sångaren Andreas Mattsson och bildat både ett låtskrivarteam och en grupp, Sweet Chariot. Duon fick under några år uppmärksammade framgångar både som artister och leverantörer av låtmaterial till artister som Peter Jöback, Titiyo och Carola.
   På ”Colonia” var A Camp-trion Persson, Frisk och Larson genuint återförenade. De skrev och producerade albumets samtliga tolv låtar tillsammans och det blev ett melodiöst och genomarbetat mästerverk som är mycket underhållande att lyssna på än idag. Skivan är huvudsakligen inspelad i USA, omsorgsfullt arbete i sju olika studior, och precis som på trions första album är det amerikanska musiker i kompet.
   Jane Scarpantoni, den i studiokretsar flitigt anlitade cellisten, leder stråkarrangemangen. I övrigt är det musiker från moderna band som Guided By Voices (Kevin March, trummor), The War On Drugs (Jon Natchez, blås) och Joan As Police Woman (Joan Wasser, violin). Men också mer kända profiler som James Iha (tidigare gitarrist i The Smashing Pumpkins), Anna Ternheim och Nicolai Dunger. Dunger gör en fin duett med Nina Persson på albumet.

Favoritlåt: "Love has left the room". Är låten där mina intentioner att jämföra A Camp med ABBA kommer bäst till sin rätt. Nina Persson sjunger bättre än någonsin, hennes klockrent starka sång överträffar faktiskt insatsen på soloalbumet som till slut släpptes 2014, och melodin har ju en hitpotential jag ytterst sällan upptäcker numera. Det galopperande stråkarrangemanget, med cellon i centrum, förvandlar hela framförandet från en enkel poplåt till ett graciöst popmästerverk. En ren och sann njutning att lyssna på.

/ Håkan

Covers: John Prine

JOHN PRINE: In spite of ourselves (Oh Boy, 1999)

JOHN PRINE ÄR INTE DET VANLIGASTE NAMNET på min grammofon, cd-spelare eller Spotify fast jag är fullt medveten om hans celebra ställning bland amerikanska låtskrivare och artister. Med tanke på skivan som jag just ska analysera och bedöma är det inte främst inom countrymusiken jag vill placera hans namn. Mer som en folkmusikinfluerad singer/songwriter med många egna låtar, ofta med en komisk twist, på sitt samvete. Och är absolut inte känd som en artist med covers på repertoaren. Det här är en genomgående countryfierad skiva med ett uteslutande innehåll av covers och känns därför på många sätt som en liten utmaning.
   20 år gamla ”In spite of ourselves” kan också sorteras in som en typisk duettplatta där Prine har bjudit in ett antal amerikanska kvinnliga sångare som sällskap på låtarna. Ett urval låtar som i många men inte alla fall var duetter redan i original. I två fall, låtarna tillsammans med Melba Montgomery som är känd för sina George Jones-duetter, är det intressant att höra Prine axla just Jones röst på låtarna. Melba är dessutom den klart äldsta gästartisten på skivan som med väldigt få undantag är traditionell country med pedal steel (Dan Dugmore/Buddy Emmons/Al Perkins), fiol (Shawn Camp/Sam Bush) och piano (Glen Hardin/Phil Parlapiano) som huvudinstrument.
   Prine har haft en självklar ambition att omge sig med yngre välsjungande damer och det blir givetvis ett perfekt resultat när unga ofta ljusa stämmor möter den lite skrovligare Prine-rösten. Som exempelvis Iris Dement, Trisha Yearwood, Patty Loveless och Johns fru Fiona Prine men Lucinda Williams sedvanligt rossliga röst passar också in i soundet. Men mötet med den för mig okända irländska sångerskan Dolores Keane tillhör nog skivans höjdpunkt.


"(We're Not) The Jet Set" (med Iris DeMent) (Bobby Braddock)
1973. Från albumet "We're gonna hold on" med George & Tammy.
"So Sad (To Watch Good Love Go Bad)" (med Connie Smith) (Don Everly)
1960. Singel med The Everly Brothers.
"Wedding Bells/Let's Turn Back the Years" (med Lucinda Williams) (Claude Boone)/(Hank Williams)
1949/1952. Singel med Hank Williams/Singel med Hank Williams.
"When Two Worlds Collide" (med Trisha Yearwood) (Bill Anderson/Roger Miller)
1980. Från albumet "When two worlds collide" med Jerry Lee Lewis.
"Milwaukee, Here I Come" (med Melba Montgomery) (Lee Fikes)
1968. Singel med George Jones And Brenda Carter.
"I Know One" (med Emmylou Harris) (Jack Clement)
1960. Singel med Jim Reeves.
"It's a Cheating Situation" (med Dolores Keane) (Curly Putman/Sonny Throckmorton)
1978. Singel med Moe Bandy.
"Back Street Affair" (med Patty Loveless) (Billy Wallace)
1952. Singel med Billy Walker.
"Loose Talk" (med Connie Smith) (Ann Lucas/Freddie Hart)
1954. Singel med Freddie Hart.
"Let's Invite Them Over" (med Iris DeMent) (Onie Wheeler)
1963. Singel med George Jones and Melba Montgomery.
"'Til a Tear Becomes a Rose" (med Fiona Prine) (Bill Rice/Sharon Rice)
1985. Singel med Leon Everette.
"In A Town This Size" (med Dolores Keane) (Kieran Kane)
1998. Från albumet "Six months, no sun" med låtskrivaren.
"We Could" (med Iris DeMent) (Felice Bryant)
1957. Singel (When They Get Too Rough (They're Just Right For Me)) med "Little" Jimmy Dickens.
"We Must Have Been Out of Our Minds" (med Melba Montgomery) (Melba Montgomery)
1963. Singel med George Jones And Melba Montgomery.
"In Spite Of Ourselves" (med Iris DeMent) (John Prine)
Original.
"Dear John (I Sent Your Saddle Home)" (Aubrey Gass/Tex Ritter)
1951. Singel ("Dear John") med Hank Williams With His Drifting Cowboys.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Per Gessle (1984)

16 MARS 1984 HADE GYLLENE TIDER TURNÉPREMIÄR i Köping Folkets Park. Jag och fotografen Anders Erkman åkte dit för att bevaka premiären och recensera konserten. Utan att riktigt veta chansade vi på att bandet bodde på Esso Motorhotell och mycket riktigt laddade Per Gessle & Co där innan konserten. Jag hade inte planerat någon regelrätt intervju men på plats fick vi möjlighet att träffa killarna på deras hotellrum.
   Det känns konstigt att skriva det nu, efter alla ständigt hysteriskt framgångsrika återföreningar, men just då var det inga gyllene tider för Gyllene Tider. Medan fyra av de fem killarna hade gjort lumpen passade Per Gessle på att göra en soloskiva, ”Per Gessle” (1983). Samtidigt tappade ett inaktivt Gyllene Tider både publik och popularitet och det var den där fredagen i mars 1984 uppenbart att bandet inte längre automatiskt drog publik eller ens sålde skivor i samma stora upplagor som tidigare.
   Vi mötte en ganska splittrad grupp på hotellet. Om jag minns det rätt satt fyra av killarna i ett rum och tittade på tv medan Gessle ägnade tid ensam på sitt eget rum och tyckte i stort sett synd om sig själv. Det framstår rätt tydligt att han varken vill turnera eller skriva låtar på engelska och det är ju rätt absurda uttalanden när man med facit i hand vet att han två år senare, visserligen oplanerat, sjösätter Roxette, tillsammans med Marie Fredriksson, som kommer att få hela världen som hemmaplan.
   Jag har sällan hört en artist vara så missnöjd med en aktuell skiva som Gessle är när han pratar om den engelskspråkiga ”The heartland café” som släpptes bara en månad innan turnépremiären. Men han hade en liten, liten förhoppning om att det skulle hända något positivt när den skulle släppas i USA, då under gruppnamnet Roxette. På den punkten hade han en sorts spådom i sitt huvud om framtiden fast inte just då och inte just den plattan... Men det var på ”The heartland café” som namnet Roxette förekom första gången i ett Per Gessle-sammanhang, då som namnet på den EMI-distribuerade skivetiketten.
   1984 hade Gyllene Tider som sagt ingen framtid och ett år senare sprack gruppen officiellt som gjorde att Per Gessle nu var soloartist på riktigt. Hans andra soloalbum, ”Scener”, släpptes på hösten 1985 och när jag träffade honom i samband med den releasen var det en rätt osäker artist som hade planer för framtiden men just då inte hade en aning om vad som under 1986 skulle förändra hela hans liv. Här finns intervjun med Per Gessle från oktober 1985.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/3 1984.

”TURNERA ÄR ETT NODVÄNDIGT ONT”

I FREDAGSKVÄLL HADE GYLLENE TIDER turnépremiär i Köpings Folkets Park. En premiär som först planerades till Örebro där dock flera olika arrangörer ifrågasatte gruppens popularitet och backade ur den ”chansningen”. Därför blev Köping premiärplats på Gyllene Tiders första turné på ett och ett halvt år.
   Men för Per Gessle, gruppens sångare, låtskrivare och hela identitet för fansen, är turnerandet ett nödvändigt ont.
   - Jag vill inte turnera. Det är de andra grabbarna som trycker på och sedan har vi ett skivbolag som vill att vi helst turnerar året runt.
   - Det är OK att stå på scen, möta levande publik, men det är ju ett tråkigt och overkligt liv man lever däremellan. Det är roligare att skriva låtar och spela in demotejper. Och att göra videon ”Teaser japanese” var en intressant upplevelse. En video som når flera miljoner människor på en gång, säger Per.
   Gapet mellan Per Gessle och de övriga Gyllene Tider-medlemmarna Mats Persson, Göran Fritzson, Anders Herrlin och Micke Andersson är större än någonsin. Per skrev samtliga låtar själv på senaste albumet ”Heartkland café” då han alltmer sällan träffar eller umgås med de andra killarna, Dessutom tycker han det är begränsat att göra skivor med en grupp och är inte nöjd med senaste skivan.
   - Jag är orolig över de vikande försäljningssiffrorna för albumet men internationellt börjar intresset öka. Ett minialbum med sex låtar ska ges ut i USA och flera länder i Europa släpper singeln och/eller albumet. Blir det napp där prioriteras givetvis Gyllene Tiders karriär framför min egen.
   ”Heartland café” gruppens första album på engelska och Per håller helt med många recensenter som kritiserat texterna.
   - Det är svårt att skriva på engelska och det dröjer innan jag försöker igen.
   Per Gessle har skrivit en singel-låt till Monica Törnell, ”Krig”, och bidrar med låtar på Marie Fredrikssons och Janne Barks kommande soloskivor. När det nu går mot kärvare tider för Gyllene Tider har han mycket att falla tillbaka på. Han är en av Sveriges bästa låtskrivare.

/ Håkan

00: #23. NEIL YOUNG

NEIL YOUNG: Living with war (Reprise, 2006)

SOM VI HAR LÄRT OSS GENOM ALLA ÅR har det i Neil Youngs musikaliska värld hela tiden pendlat mellan ytterligheter. Med ojämna mellanrum har han under sin långa karriär exploderat i taggtrådsgitarrbaserad och volymstark rockmusik och 2006 hittade han en tydlig orsak till sitt för tillfället dystra tungsinne och obehärskade känsloläge. Ett pågående krig gjorde djupa intryck på Neil Young och fick honom att i både ord och musik skriva och spela in ett nytt album.
   2003 hade USA, under ledning av president George W Bush, invaderat Irak och störtat diktator Saddam Hussein med ett ursinnigt krig som följd. Våren 2006 var det plötsligt en tidningsframsida om krigets hemska följder som fick Neil Youngs känslor att koka över. Och på några dagar i april och maj skrev han text, musik och spelade in tio låtar som en månad senare gavs ut som albumet ”Living with war”.
   I Neil Youngs historia finns det ett otal exempel på tvära och snabbt spontana musikaliska kast. Den mjukt akustiska ”Comes a time” (1978) släpptes mittemellan de tuffare albumen ”American stars 'n bars” (1977) och ”Rust never sleeps” (1979). Den rockiga Crazy Horse-skivan ”Ragged glory” (1990) följdes av den harmoniska ”Harvest moon” (1992). När Neil året därpå skulle turnera, och då kompades av Booker T & the MG's, överraskade han rejält och presenterade genomgående brötig rockmusik.
   För att avsluta exemplen på Neil Youngs ”oförmåga” att göra det förväntade var det just runt tiden för dagens aktuella ”Living with war” samma motsägelsefulla läge. 2005 kom ”Prairie wind”, ett akustiskt och melodiöst baserat album, som alltså åtta månader senare följdes av detta utbrott med taggtrådsgitarr, högljudda politiska protestsånger, rundgång och ett provokativt hårt distat sound.
   I samband med albumreleasen hösten 2005 uppträdde Neil med stort kompband i Nashville på en konsert som resulterade i den Jonathan Demme-regisserade konsertfilmen ”Heart of gold”. Ett lågmält framträdande med körer, blås och stråkar. Dvd:n släpptes i februari 2006, alltså bara några månader innan Neil helt skiftade fokus, tog fram elgitarren och fuzzboxen.
   Nästan lika ofta som Neil Youngs musik har växlat upp i elektrisk intensitet har han i sina texter gjort politiska kommentater och personligen riktat dem mot de högsta makthavarna. Alla minns låten ”Ohio” (1970), om skotten i Kent State University, där han riktade sin vrede mot Richard Nixon och redan 1989 var han djupt kritisk mot Bush-administrationen på ”Rockin' in the free world”. Men Neil har, kors i taket, några gånger också backat upp amerikanska politiker. På ”War song” stöttade han, tillsammans med Graham Nash, George McGoverns presidentkampanj 1972 och på låten ”Campaigner” (1976) sjunger han, märkligt nog, ”even Richard Nixon got soul”.
   På ”Living in war” är det ett tuffare, hårdare och allvarligare tonläge och Neil riktar in all sin ilska mot George W Bush och vill till och med åtala honom för lögner, spioneri och att ha missbrukat sin makt. ”Living in war” är ett konceptalbum där nio av tio låtar har kriget i någon form som tema, skrivna i uppenbar raseri med samma temperament under inspelningarna.
   Fem låtar, bland annat titellåten, skrev Neil innan inspelningarna inleddes 29 mars 2006 men de övriga fyra originallåtarna på albumet skrevs parallellt med inspelningarna som avslutades blott fem dagar senare. Allt spelades in live i studion med minsta möjliga musikaliska uppbackning, trummisen Chad Cromwell och basisten Rick Rosas, som sedan utökades med trumpetaren Tommy Bray som gjorde några pålägg.
   En hundra människor stor kör sätter också prägel på den här skivan. Dels med konventionellt körande på Neils rocklåtar men också på den avslutande djupt USA-patriotiska sången ”America the beautiful”. På en skiva med mycket känslor gjord av kanadensaren Neil Young. Med samma högljudda sound som genomsyrade min största Neil Young-favoritskiva på 90-talet, ”Mirror ball”.

Favoritlåt: "Families". En av de första låtarna som var skriven innan albuminspelningen startade. Spelades in 30 mars 2006 på eftermiddagen, 14:20 enligt uppgift, och är albumets kortaste låt med sina 2:25. Men det är ändå en uttrycksfull och tempoglad låt som hyllar krigets verkliga offer, familjen hemma. Där ovannämnda kör ger det annars ganska fyrkantiga arrangemanget ett lite fetare innehåll.

/ Håkan

Lolita Pop: ”Vi har aldrig varit bättre!”

Bilder: Carina Österling
Foto: Olle Unenge

Bilder: Jan-Ola Sjöberg


LOLITA POP
Royal, Eskilstuna 15 november 2019
Konsertlängd: 20:35-21:50 (75 min)
Min plats: Dels en meter från scen på den högra sidan, dels lite högre upp på samma sida ca 10 meter från scenen.

TOTAL SUCCÉ. MAN KAN INTE MED ORD BESKRIVA årets fantastiska återkomst för 80-tals-älskade Lolita Pop på ett annat sätt. Med bandets näst intill utsålda höstturné står orden också för sig själv och det var inte med några djupare tvivel vi fanns på plats i Eskilstuna för turnéns näst sista hållplats. Och de två ord jag inledde den här texten blev också en ganska bra sammanfattning av fredagskvällens konsert i den gamla biograflokalen: Total succé!
   Inför kvällens avslutande turnéfinal i Hultsfred, senare ikväll, står det ganska klart att Lolita Pops comeback på konsertscenerna den här hösten varit en både musikalisk och publikmässig succé eller som gitarristen Benkt Söderberg, lite osvenskt faktiskt, sa till mig tidigare på förmiddagen idag:
- Vi har aldrig varit bättre!
   Benkt, gitarristen Sten Booberg och sångerskan Karin Wistrand var på väg till järnvägsstationen i Eskilstuna för vidare färd till Hultsfred. Rent slumpmässigt befann vi oss utanför bandets hotell First Hotel och träffade huvudpersonerna i årets upplaga av Lolita Pop.
   - Det här som folk, inklusive bokare, trodde skulle bli en nostalgisk turné på mindre anspråkslösa ställen har ju blivit en fullständig succé. Vi har blivit love-bombade överallt, fyller Sten i med.
   Det är alltså långtifrån nostalgikänslor när Lolita Pop ställer sig på scen den här hösten. Visste man inte bättre kunde man under den drygt 70 minuter långa konserten få känslan av att det här är ett band som stod på sin karriärs höjdpunkt. Ett band i sina bästa år som med stor rutin i ryggen fortfarande kan leverera på ett sätt som många nutida band misslyckas med.
   Benkt fortsätter sin hemmagjorda analys av dagsläget med Lolita Pops nuvarande framgångar:
   - Det är väl så här att man efter så många år befinner sig på en plats där rutin, erfarenhet och avslappnade krav ger oss möjligheter att prestera på ett helt annat sätt än när vi var yngre.
   Benkt är sanningen på spåret ty dagens Lolita Pop, där vi absolut inte ska förringa basisten Rickard Donatello och trummisen Bobo Ölanders insatser, är långt bortom all nostalgi med ett sound som är så välanpassat dagens modell att jag nästan blir förvånad.
   Riktigt övrerraskad blir jag dock aldrig under Eskilstunakonserten. För jag fick ju min förvarning redan för drygt två månader sedan när gruppen gjorde sensationell comeback på sin gamla hemmaplan i Örebro inför kanske 700 personer och då, med marginal, visade sig hålla måttet och lite till.
   Det var i Eskilstuna en låtmässigt nästan identisk konsert jämfört med Örebro i september men ändå så mycket mer imponerande i en tajtare lokal med rockklubbskänslan hängande över hela evenemanget. Och bandets personliga och positiva sidor kom upp i en självklar dager.
   Det som jag i september stod och försökte misstänka blev nu helt uppenbart: Karin Wistrand är blickfånget, fantastiska sångerskan och frontpersonen men gitarrduellerna mellan Sten och Benkt är bandets stora behållning. Och kanske var det för att jag stod på Benkts sida av scenen jag tyckte att han gjorde minst lika stora intryck som den visuellt mer framträdande Sten.
   Sten Booberg var den visuellt bländande med sina likväl helt magiska personliga soloutflykter. Och Benkt Söderberg var lite mer tillbakadragen men minst lika viktig för det där typiska Lolita Pop-soundet som vi inte visste att vi hade saknat i så många år.
   Redan i andra låten, när Karin stod och balanserade på scenkanten tog Benkt solot i ”Mind your eye” och på låten efter, ”Släng katten i väggen”, var det gandska uppenbart att det här är ett gäng som trivs på scen. Benkt glänste på ”Svart och skitigt” och ”Fåglar av is” men duellen mellan de båda Lolita-gitarristerna i ”Tarzan on a big red scooter” var kanske kvällens musikaliska höjdpunkt.
   Det absolut roligaste med Lolita Pops Eskilstunakonsert var att de två originalmedlemmarna Peter Olsen, trummis, och Thomas Johansson, basist, var på plats och jag såg hur de diggade och verkligen gillade dagens version av Lolita Pop.
   - Det är klart att det var uppfriskande att höra bandet uppdatera det tidiga materialet så fantastiskt bra, förklarade Thomas som stod bakom en majoritet av bandets texter i begynnelsen.
   Jag fick aldrig höra Peters åsikt efter konserten men han berättade innan hur han gick förbi bandets replokal 1979 och hörde Lou Reed-låtarna eka och snabbt bestämde sig för att spela i bandet.
   Bandets setlista var som sagt ganska identisk med premiärkonserten i september men listan jag fångade på bild (se nedan) innan konserten hade Velvet Underground-låten ”Rock'n'roll” sist men så långt nådde aldrig extralåtarna den här kvällen.
   Karin, den ultimata frontpersonen i Lolita Pop, är alltid försiktig när jag vid upprepade tillfällen tagit upp tråden om en fortsättning men jag kan just nu inte se nästa sommar utan Lolita Pop i konsertkalendrarna. Hon har ju på scen ensam visat ledaregenskaper som skulle kunna får den här comebackepoken att bli historiskt omtalad år framöver.
   Minnet har ju, som sagt, blivit ganska kort och urholkat med åren men jag tycker mig aldrig ha hört och sett ett bättre Lolita Pop och på lördagsförmiddagen i ett mer än disigt Eskilstuna fick jag medhåll av bandets gitarrist Benkt Söderberg.

FOTNOT: Peter Olsen, numera Peter Lampa-Olsen boende i Eskilstuna, meddelar i efterhand att han tyckte Lolita Pop var bättre än någonsin!

Realize
Mind your eye
Släng katten i väggen
Stilla natt
Svarta diamanter
Regn av dagar
Svart och skitigt
Långa tåg
Fåglar av is
Calling in the rain
Here she comes
Hey winner
Bang your head
A song from under the floorboards

Extralåtar
Tarzan on a big red scooter
Guld här?

Extra extralåt
See no evil



/ Håkan

Covers: Rickie Lee Jones

RICKIE LEE JONES: It's like this (Artemis, 2000)

RICKIE LEE JONES GAV UT DET HÄR albumet för nästan 20 år sedan. Men hennes brokiga skivkarriär startade redan 1979 när debutalbumet släpptes. Karriären fick väl en del draghjälp av hennes koppling till den redan etablerade artisten och pojkvännen Tom Waits. Men hennes namn uppmärksammades också när Lowell George redan 1978 spelade in hennes låt ”Easy money” till sitt första och enda soloalbum, ”Thanks I'll eat it here” (1979).
   Utan större uppmärksamhet från mig vävde Rickie Lee ihop en mix av jazz, folk och r&b och det var på den tiden musikaliskt inte min kopp av te. Hon har sedan dess utökat det musikaliska språket med både rock, blues, pop och soul och det har inte direkt ökat hennes chanser att lyckas få mina öron intresserade på allvar. Jag har inte lyssnat speciellt intensivt på hennes skivor genom åren men jag har fått känslan att det är jazzmusiken som är hennes stora intresse och där hamnar coveralbumet ”It's like this” mitt i prick.
   Med sin genomgående nasala stämma och en utpräglad jazzig sättning i kompbandet rör innehållet på skivan inte upp några känslor inom mig. Med fylliga akustiska bastoner och ett låtmaterial som övervägande domineras av gamla jazziga klassiker, evergreens, blir mitt lyssnande som en lång händelsefattig raksträcka där jag har svårt att hitta de riktigt intressanta detaljerna.
   Den här skivan har genom åren blivit ganska obskyr (finns exempelvis inte på Spotify) och jag vill gärna uppfatta den som lite smal och udda. Blandningen av dessa urgamla Charlie Chaplin-, George Gershwin- och Hoagy Carmichael-låtar och det lite modernare materialet från Beatles, Steely Dan och Traffic blir en ganska ojämn musikalisk balansgång.
   Det är de avgrundsdjupa tonerna från ståbasen som spelar huvudrollen i arrangemangen och det blir i längden ganska monotont. Men när det sporadiskt dyker upp ett piano, med Ben Folds och Joe Jackson, på några låtar blir det onekligen lite mer händelserikt. Jacksons piano förvandlar versionen av Beatles ”For no one” till skivans höjdpunkt. Kören med Taj Mahal, Dan Hicks och Ben Folds ger plötsligt liv åt ganska utttjatade ”Up a lazy river”. Däremot kan Rickie Lees tolkning av ”Cycles” på inget sätt mäta sig med Frank Sinatras magiska version.


"Show Biz Kids" (Donald Fagen/Walter Becker) – 4:35
1973. Från albumet "Countdown to Ecstasy" med Steely Dan.
"Trouble Man" (Marvin Gaye) – 5:12
1972. Singel med låtskrivaren.
"For No One" (John Lennon/Paul McCartney) – 2:32
1966. Från albumet "Revolver" med The Beatles.
"Smile" (Charlie Chaplin/Geoffrey Parsons/John Turner) – 1:49
1936/1954. Instrumental från filmen "Modern Times"/Singel med Nat King Cole.
"Low Spark Of High Heeled Boys" (Jim Capaldi/Steve Winwood) – 5:13
1971. Från albumet med samma namn med Traffic.
"On The Street Where You Live" (Alan Jay Lerner/Frederick Loewe) – 3:26
1956. Från musikalen "My fair lady" med John Michael King.
"I Can't Get Started" (Vernon Duke, Ira Gershwin) – 4:30
1936. Från teaterproduktionen "Ziegfeld Follies of 1936" med Bob Hope.
"Up A Lazy River" (Hoagy Carmichael/Sidney Arodin) – 2:50
1930. ("(Up a ) Lazy river") Publicerad av Hoagy Carmichael.
"Someone to Watch Over Me" (George Gershwin, Ira Gershwin) – 2:03
1926. Från musikalen "Oh, Kay!" med Gertrude Lawrence.
"Cycles" (J. Gayle Caldwell) – 3:16
1968. Singel med Frank Sinatra.
"One Hand, One Heart" (Leonard Bernstein) – 1:58
1957. Från Broadway-musikalen "West side story".

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Anne-Lie Rydé (1984)

JAG ÄR SÅ HÄR MÅNGA ÅR EFTERÅT GLAD att jag på nära håll fick uppleva Anne-Lie Rydés genombrott som soloartist. Det började redan på hösten 1983 när hon turnerade med Dan Hylander, Py Bäckman och Raj Montana Band, Örebro 18 oktober, och då fick möjlighet att framföra två låtar från det just då aktuella solodebutalbumet. Jag fick en spontan förstaintervju med Anne-Lie på hotellrummet när turnésällskapet besökte Örebro.
   Efter framgångarna för albumet i allmänhet, och hennes tolkning av Per Gessles ”Segla på ett moln” i synnerhet, låg solokarriären öppen och våren 1984 gjorde Anne-Lie sin första turné i eget namn.
   Konserten på Lord Nelson i Örebro, 1 mars 1984, var en klockren succé och direkt efter framträdandet träffade jag Anne-Lie backstage för en intervju.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/3 1984.

Anne-Lie Rydé ser fram mot hösten:
”JAG HAR MASSOR I HJÄRNAN OCH HJÄRTAT SOM VILL UT”

- JAG TÄNKER SATSA PÅ ATT SKRIVA EGNA LÅTAR. Jag känner att jag har massor i både hjärna och hjärta som måste få komma ut, säger Anne-Lie Rydé samtidigt som som hon med händer och fingrar visar hur de inneboende känslorna fyller hennes kropp och vill ut.
   Efter en påfrestande konsert på en timme är hon efter bara några minuter i psykisk och fysisk balans att möta pressen.
   Ett fullsatt Lord Nelson hade givit Anne-Lie och hennes band största möjliga stöd och ovationer till två extrainhopp så hon var mycket nöjd med både publik och spelning.
   På bara ett halvår sedan hennes solodebutalbum släpptes i höstas har det lossnat snabbt för Anne-Lie som soloartist. Men hon har läget under kontroll.
   - Visst snurrar det fort just nu men mina år i Extra, där jag kämpade utan större framgångar, lärde mig mycket och gav mig den värdefulla rutin som jag nu så väl behöver.
   Extra var Göteborgsgruppen som gjorde två album men splittrades till julen 1982. Anne-Lie sjöng men skrev aldrig några låtar.
   - Det var grabbarna som skrev alla låtarna och jag kände mig då främmande till att skriva själv. Men från dessa år har jag förhoppningsvis samlat på mig tillräckligt med erfarenhet för att nu kunna skriva på allvar, säger Anne-Lie och tänker på den långt fram i tiden planerade nästa album som hon har ambitioner att fylla med helt egna låtar.
   - Efter den här turnén, som slutar i mitten på april, ska jag ta en lång ledighet. Sedan en kort turné i augusti och i höst ska jag spela in nästa album som väntas komma ut om ett år. Möjligen en singel innan jul.
   Anne-Lie har också kontakter i England för eventuell lansering. Engelska EMI är intresserade av ”Segla på ett moln” och ”Ögon ser dig” som Hasse Huss, vanligtvis Mikael Rickfors textskrivare, just nu håller på att översätta.
   Hon kommer närmast från Finland där det gått mycket bra. Ett intresse som startade på Raj Montana-turnén i höstas som senare ledde till tv-inspelningar för Anne-Lie själv.
   Framgångarna för Anne-Lie Rydé har alltså även nått utanför Sveriges gränser. Med 20 000 sålda ex, en fantastisk siffra för en solodebut, för sin första album har hon redan skrivit in sig i den svenska rockhistorien. Och med en rätt avvägd lansering kan hon nå ännu högre höjder. Men just nu står hon med båda fötterna på jorden.
   - Jag har redan sett många bieffekter som följer med framgångar och jag är inte rädd för medaljens baksida, avslutar Anne-Lie förnuftigt.

/ Håkan

00: #24. THE CARDIGANS

THE CARDIGANS: Long gone before daylight (Stockholm/Universal, 2003)

SÄG CARDIGANS OCH JAG TROR att majoriteten av skivlyssnare vill framhålla 90-talet som gruppens mest framgångsrika decennium. Men jag är personligen mer attraherad av det som följde på skiva under 00-talet. Gruppens övervägande temposnabba indiepop, på låtar som ”Rise and shine”, ”Sick and tired”, ”Lovefool”, ”My favourite game” (med hjälp av Jonas Åkerlunds video) och ”Erase/rewind”, hade naturligtvis kommersiella framgångar men för mig var det bara pop för stunden utan någon längre hållbarhetstid.
   Gruppens betydelse, stora framgångar internationellt (inte minst i Japan), och historiska insatser går dock inte att diskutera. Sedan är det onekligen intressant att ett så populärt och framgångsrikt band hade möjlighet att växa upp i Jönköping, där 52 kyrkor måste ha påverkat stadsbilden. Och att som grupp vara så homogen och sammansvetsad att samma medlemmar höll ihop från 1992, när Cardigans bildades, till 2006, som får anses vara sista året som aktiv grupp fast senare tillfälliga återföreningar har inträffat.
   Det var alltså tonåringarna Nina Persson, sång, Peter Svensson, gitarr, Magnus Sveningsson, bas, Bengt Lagerberg, trummor, och Lars-Olof Johansson, keyboards, som bildade Cardigans hösten 1992. Ursprungligen var det faktiskt Svenssons och Sveningssons ömsesidiga intresse för hård rock som förenade bandet men musikaliskt skulle det snart bära iväg åt ett helt annat håll.
   En tidig inspelning av ”Rise and shine”, på det Malmö-baserade indieskivbolaget Trampolene Records, följt av ett album (”Emmerdale”, 1994) ledde fram till kontrakt på ett större bolag, Stockholm Records, med internationella kontakter. Från början var det nästan uteslutande Svensson och Sveningsson som skrev gruppens material men låtskrivaraktiviteterna skulle snart sprida sig i gruppen. Och 1999, på albumet ”Gran turismo”, var Nina Persson och Peter Svensson slutligen ett etablerat team som låtskrivare.
   När jag idag återlyssnar på Cardigans tidiga skivor låter Nina Persson, som jag idag rankar som en av Sveriges vackraste och mest personliga röster, tämligen medelmåttig som sångerska. En viktig del av det tidiga Cardigans-soundet men långtifrån den dignitet hennes röst skulle växa sig till ett decennium senare. Hennes låtskrivarambitioner, främst när det gällde texter, skulle också utvecklas med tiden och bli tongivande på Cardigans-skivorna på 00-talet.
   Mot slutet av 90-talet började medlemmarna i Cardigans, trots stora kommersiella framgångar för gruppen, söka nya musikaliska vägar på egen hand. Svensson bildade par med Jocke Berg från Kent och kallade projektet Paus på ett album 1998. Sveningsson började utveckla sitt eget soloprojekt han kallade Righteous Boy, ett album 2002. Och kanske hade Lagerberg sitt band Brothers Of End bror i tankarna redan här fast det först 2009 resulterade i ett album.
   Alltmedan Nina Persson filade på sitt eget soloprojekt som 2001 skulle resultera i första albumet som A Camp. Men först skulle Cardigans medverka på Tom Jones duettalbum ”Reload” med en cover på Talking Heads låt ”Burning down the house” som sedan blev en mäktig singelhit.
   Jag får idag en känsla av att Cardigans i det här läget, precis i slutet av 90-talet, laddar för ett helt annat musikaliskt sett annorlunda decennium som under sitt gruppnamn presenterar sig först fem år efter senaste albumet ”Gran turismo”. Då uppträder gruppen som ett mognare, mer vuxet och framförallt ett helt igenom helgjutet musikaliskt projekt. På vägen dit har Nina Persson två år innan presenterat sitt soloprojekt A Camp, tillsammans med Niclas Frisk och amerikanske maken Nathan Larson, vars mjukare sound, lugnare tempo och mer homogena arrangemang skulle komma att påverka hur ”Long gone before daylight”-albumet till slut låter.

Favoritlåt: "Live and learn". På ”Long gone before daylight” finns de genuina klenoderna i Cardigans karriär som tillhör guldkornen i gruppens diskografi. Mogen, fantastiskt vuxen, låtstark och tidlös poprock som håller i alla väder. Där det verkligen inte är lätt att välja den yppersta favoritlåten. Bland de många lugna, fina och ofta akustiskt baserade mästerverken föll mitt val efter moget övervägande på ”Live and learn”. Efter ett inledande något meditativt intro sparkar det popvänligt melodiösa underverket igång. Över de fabulöst vackra gitarrerna sjunger Nina Persson alldeles underbart och får hjälp av Ebbot Lundberg i refrängen men om sanningen ska fram behövdes det inte.

/ Håkan

Covers: Steve Earle & the Dukes

STEVE EARLE & THE DUKES: Guy (New West, 2019)

NÄSTAN TIO ÅR EFTER HYLLINGSPLATTAN till Townes Van Zandt, ”Townes”, gör Steve Earle något liknande när han ”ger sig på” Guy Clarks låtskatt. Clark var dessutom under många år kompis med Van Zandt, båda hade djupa rötter i Texas liksom Steve Earle när han som tvååring flyttade till Texas från Virginia på USA:s östkust.
   Kopplingen Clark-Earle är hetare än så ty Steve började sin artistbana 1974 som basist i Guy Clarks band. Earle spelade sedan in sin första demo i Guy Clarks kök i Tennessee dit båda hade flyttat då och har naturligtvis levt med låtmaterialet under många, många år. Det hörs, det finns mycket hjärta och känslor i Earles tolkningar på ”Guy”.
   Guy Clark var och är inte lika legendomspunnen och allmänt känd som Van Zandt men ändå en stor och omskriven låtskrivare som påverkat en mängd yngre amerikanska låtskrivare och artister som redan 2011 (fem år innan Clarks död) gav honom den stora breda kärlekshyllningen på det fina dubbelalbumet ”This one's for him”. Steve Earle bidrog med en låt, ”The last gunfighter ballad”, på den skivan och samma inspelning finns nu också på ”Guy”-albumet tillsammans med 15 andra nyinspelade kända och mindre kända Clark-låtar.
   På bara fem dagar spelade Earle och hans kompband The Dukes in skivan där arrangemangen på låtarna i stort sett följer Clarks original med steelguitar ofta i rampljuset. Earle har inte försökt polera arrangemangen utan är ganska trogen originalsångerna.
   Redan 1982, när Earle spelade in sin första ep, hette hans kompband The Dukes men det finns inga ursprungsmedlemmar kvar i bandet idag: Kelley Looney, bas, Chris Masterson, gitarr, Brad Pemberton, trummor, Ricky Jay Jackson, pedal steel, och Eleanor Whitmore, fiol och mandolin,
   Jag har inte riktigt följt med Steve Earle under senare år. För mig kulminerade hans musikaliska höjdpunkter för drygt 20 år sedan och hans raspiga lite fyrkantiga röst ger inte materialet full rättvisa på ”Guy”. Det är när han får kvinnlig assistans vid mikrofonerna, Emmylou Harris, Jo Harvey Allen och kompbandets Whitmore, som det lyser upp lite mer.
   Men det är naturligtvis alltid en ynnest att ännu en gång få njuta av ”Desperados waiting for train” och avslutningslåten ”Old friends” är ett litet guldkorn.


1. Dublin Blues (Guy Clark)
1995. Från albumet ”Dublin blues”.
2. L.A. Freeway (Guy Clark)
1975. Från albumet ”Old no. 1”. (Men allra först på Jerry Jeff Walkers ”Jerry Jeff Walker”, 1972).
3. Texas 1947 (Guy Clark)
1975. Från albumet ”Old no. 1”.
4. Desperados Waiting For A Train (Guy Clark)
1975. Från albumet ”Old no. 1”.
5. Rita Ballou (Guy Clark)
1975. Från albumet ”Old no. 1”.
6. The Ballad Of Laverne And Captain Flint (Guy Clark)
1976. Från albumet ”Texas cookin'”.
7. The Randall Knife (Guy Clark)
1983. Från albumet ”Better days”.
8. Anyhow I Love You (Guy Clark)
1976. Från albumet ”Texas cookin'”.
9. That Old Time Feeling (Guy Clark)
1975. Från albumet ”Old no. 1”.
10. Heartbroke (Guy Clark)
1997. Från albumet ”Keepers”.
11. The Last Gunfighter Ballad (Guy Clark)
1976. Från albumet ”Texas cookin'”.
12. Out In The Parking Lot (Guy Clark/Darrell Scott)
1997. Från livealbumet ”Keepers”.
13. She Ain't Going Nowhere (Guy Clark)
1975. Från albumet ”Old no. 1”.
14. Sis Draper (Shawn Camp/Guy Clark)
1999. Från albumet ”Cold dog soup”.
15. New Cut Road (Guy Clark)
1981. Från albumet ”The south coast of Texas”.
16. Old Friends (Guy Clark/Susanna Clark/Richard Dobson)
1988. Från albumet ”Old friends”.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Bela Svärdmark (1984)

SOM UNG ENTUSIASTISK GITARRIST blev örebroaren Bela Svärdmark intresserad av musik i allmänhet och blues i synnerhet i slutet på 60-talet. Tidigt knöt han kontakter med Peter Green och Fleetwood vid bandets besök i Örebro 1968 och 1969 och han fortsatte träffa Green långt senare när han kom till Sverige på 80- och 90-talet.
   Bela har berättat om sina Peter Green-kontakter på en hemsida där han i detalj har beskrivit varje möte i maj 1968, november 1968, november 1969, juni 1983 (se foto till höger) och februari 1999.
   Från mitten av 70-talet spelade Bela i gruppen Puss & Kram och har sedan dess haft ett eget band under namnet The Blue Pearls (detaljer på ovannämnda hemsida) eller Blå Pärlor.
   När jag 1984 gjorde intervjun med Bela var han medlem i den svensk/ungerska gruppen Safari och hade precis släppt albumet ”That was then, this is now” som jag recenserade i samband med intervjun. En skiva som musikaliskt hade hämtat inspiration från en mängd olika musikstilar. Där trängdes rocklåtar med ballader med både blues-, soul- och jazzinfluenser. Musik svår att få grepp på, tyckte jag då.
   Skivan spelades in i Göteborg med Safari-medlemmarna Bela, Julio Pappa och Miki Varga plus studiomusiker som Janne Schaffer, Christian Weltman och Magnus Persson. Albumet producerades av engelsmannen Gus Eden (egentligen August Eadon) som under de tidiga 70-talsåren var sångare i Love Affair och sedan satsade solo.
   Jag intervjuade Bela, som på skiva och även i andra sammanhang kallar sig Bela Stephan S, i hans hem i Örebrostadsdelen Lundby 14 februari 1983 och två veckor senare publicerades intervjun i Nerikes Allehanda.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/2 1984.

SAFARI – UNIKT SAMARBETE SVERIGE-UNGERN

SAFARI HETER EN NY MUSIKGRUPP som innehåller medlemmar från Ungern och Sverige som genom sitt unika samarbete över de så kallade politiska gränserna har ett särdeles gott utgångsläge på många håll och goda kontakter i både öst och väst.
   - Det känns skönt att tillsammans med en så exklusiv samling musiker kunna göra sig själv rättvisa och få chansen att utveckla sina idéer fullt ut. Men det är ändå bara början, säger gruppens gitarrist och låtskrivare Bela Svärdmark med en bestämd entusiasm.
   Bela, eller Bela Stephan S som han internationellt vill bli känd som, har länge varit en gitarrprofil i Örebro genom grupper som Puss & Kram och Blå Pärlor. Men också genom sitt nära samarbete med Pugh Rogefeldt och på senare år Janne Schaffer.
   Janne Schaffer utgör tillsammans med trummisen Magnus Persson och basisten Christian Weltman den svenska halvan av Safari. Övriga medlemmar, förutom Bela, är klaviaturspelaren Julio Pappa och sångaren Miki Varga.
   Andra halvan av 1982 tillbringade Bela i Ungern och ledde tillsammans med Pappa gruppen P S Band vars namn nuvarande Safari hade när inspelningarna till det nyligen släppta debutalbumet ”That was then, this is now” inleddes förra året.
   Den engelske producenten Gus Eden, en gång sångare i Love Affair, bad dem byta till ett kortare och mer internationellt klingande namn och Bela föreslog då Safari som på swahili betyder ”lång resa”. Ett passande namn då gruppmedlemmarna bor på långa avstånd från varandra och även musikaliskt då gruppens musik hämtat influenser från många olika håll.
   Albumet är förhandsbeställt i 100 000 ex i Ungern och det finns långt frammskridna planer på att släppa skivan i både Sovjet och USA. På Midem-festivalen i Cannes förra månaden knöts ytterligare viktiga internationella kontakter.
   Nu i februari skulle Safari gjort sin scendebut som förband under Eric Claptons Ungern-turné men Clapton med sin vacklande hälsa fick ställa in. Nu ser Bela framåt till maj då Safari öppnar för Rory Gallagher istället.
   Clapton är tillsammans med Peter Green Belas stora hjältar men själv vill han utveckla sin egen karriär med ett vidare perspektiv än att bli idol.
   - Jag vill bli mer erkänd än känd, säger Bela avslutningsvis med en förnuftig syn på showbiz när han just nu står på tröskeln till en internationell karriär.

/ Håkan

00: #25. JOHN HIATT

JOHN HIATT: The Tiki bar is open (Sanctuary, 2001)

JOHN HIATT HAR VARIT EN GENUIN FAVORIT under många år och många decennier men det har ändå gått lite upp och ned. Vägen har varit lång, han skivdebuterade ju redan 1974, men det har varit en övervägande positiv resa men minnet är som det är. Den spontana tanken placerar Hiatts 90-talsalbum i skymundan men när jag kollar närmare har de med få undantag hamnat på väldigt många av mina årsbästalistor.
   Så gott som alla Hiatts skivor efter ”Bring the family” (1987), hans absoluta höjdpunkt, har varit av fantastisk hög kvalité. ”Stolen moments” (1990), ”Perfectly good guitar” (1993), ”Walk on” (1995) är ju naturligtvis fantastiska skivor men jag tror det inte helt lyckade supersamarbetet Little Village, med Hiatt, Nick Lowe, Ry Cooder och Jim Keltner, har spridit den uppenbara missuppfattningen att Hiatts soloskivor är lite övervärderade.
   Därför är det med stor respekt jag lyssnar igenom John Hiatts album på 00-talet för att min bedömning ska bli så rättvis som möjligt. Hans produktivitet kanske inte överträffar 90-talet men där finns tveklöst några höjdpunkter. Dagens huvudroll ”The Tiki bar is open” är mitt spontana förstaval men jag tvingades med noggrannhet även granska ”Master of disaster” (2005) innan jag definitivt bestämde mig. Den skivan har ju en respektfull ädel adel av rockprofiler som bör premieras alla dagar i veckan.
   Jag menar, vad slår egentligen Jim Dickinson i producentstolen och hans söner i North Mississippi All Stars i kompet? Men det krävs ju också ett förstklassigt låtmaterial för att ett album ska utmana ett annat. ”Master of disaster” vilar lite för tryggt och traditionellt i en bluesrelaterad genre för min smak. Jag tycker nog att ”The Tiki bara is open” trots allt har både topparna, variationen och det där spontana och naturliga rocksoundet som är så viktigt när helhet ska bedömas och ge höga betyg som homogen och jämnstark.
   Det fantastiska kompet på ”The Tiki bar is open” är ju också till sin fördel när skiva ska ställas mot en annan skiva och då har ju killarna i The Goners, som lite orättvist inte har fått sitt namn på skivomslaget, extraordinära kvalitéer. Trion med Sonny Landreth, gitarr, Kenneth Blevins, trummor, och Dave Ranson, bas, har ju en genuin bakgrund som Hiatt-kompmusiker.
   De fick ju det inte helt avundsvärda förtroendet att ersätta den berömda Cooder/Lowe/Keltner-konstellationen på turnén som hösten 1987 följde upp ”Bring the family”. När turnésällskapet nådde Europa och Stockholm i oktober hade jag nöjet att få uppleva en konsert där de tre Louisiana-musikerna med beröm godkänt var lika imponerande live som de mer kända musikerna hade varit i studion under fyra dagar i februari samma år.
   Redan innan Hiatt-samarbetet var The Goners en fast konstellation som tidigare hette Bayou Rhythm (då med Mike Binet på trummor) och blev nu trogen Hiatt på turné under både 1987 och 1988. Vilket också ledde till att bandet av naturliga skäl kompade Hiatt även på studioalbumet "Slow turning" (1988).
   Hiatt hade en vana att ständigt byta kompmusiker och från 1989 och framåt hade banden fantastifulla namn som The Fugitive Popes, The Hamster Of Love, The Guilty Dogs och The Nashville Queens. Men 1999 återförenades Hiatt och The Goners och turnerade stadigt tillsammans fram till och med 2003. Och jag fick ännu en chans att njuta av Hiatt och musiker på konsert i Stockholm 2002. Vilket gjorde att Landreth & Co blev det naturliga kompet på just ”The Tiki bar is open” och på skivan därpå ”Beneath This Gruff Exterior” (2003) fick bandet för första och enda gången credit på ett skivomslag med Hiatt.

Favoritlåt: "Everybody went low". Öppningslåten på ett album är alltid viktig och slår i det här fallet fullständigt undan fötterna på lyssnarna. En grymt rockig låt och är kanske den mest punkinfluerade låt som John Hiatt har spelat in. Efter ett intensivt intro på akustisk gitarr börjar Hiatt sjunga efter 12 sekunder men efter ytterligare 16 sekunder dunkar bandet igång i ett rasande tempo. Och från vänstra högtalaren mullrar det som en ren jordbävning. Låten är på inget sätt representativ för albumet som är ett förstklassigt varierat album. Exempelvis avslutas skivan med en nästan nio minuter lång psykedeliskt inspirerad låt.

/ Håkan

Oktober 2019 på Håkans Pop

Bilder: Anders ErkmanUnder sista helgen i oktober uppträdde Richard Lindgren & Olle Unenge tre gånger i Örebro.

OKTOBER 2019, EN MÅNAD FYLLD AV SEDVANLIGA ämnen på Håkans Pop som skivfavoriterna från 00-talet, gamla återpublicerade intervjuer och intressanta (men inte alltid bra) coverskivor. Plus aktuella händelser i form av konserter, nyproducerade skivor och några minnesartiklar om musikprofiler som under månaden har gått bort.
   Det har för min del varit en ganska lugn månad vad gäller konserter men det blixtrade till med oväntat intensiv kraft under oktobers sista helg. Besök på jazzklubbens arrangemang tillhör verkligen inte vanligheterna men en söndagseftermiddag på Pennybridge Arms gjorde jag och fru Carina ett undantag. På scen stod och satt trion Lost Pajazzos och underhöll i tre hela set. Lockbetet var förre örebroaren Hasse Larsson, på bas och sång, och gitarristen och sångaren Bonne Löfman som känns igen från många sammanhang.
   När Malmökillen Richard Lindgren kommer till stan, vilket har skett vid upprepade tillfällen, brukar det alltid bjudas på intressanta och ibland långa föreställningar. När han, som nu, uppträdde med ”broder” Olle Unenge blev det än mer intensivt. Under en kväll (på Pennybridge Arms) och två eftermiddagar (båda på Björnes) blev det rikligt med Bob Dylan-låtar på repertoaren men också några exklusiva originallåtar.
   På Pennybridge Arms blev det en strikt låtlista på 17 låtar, första eftermiddagen på Björnes utökades repertoaren med ytterligare Dylan-låtar medan söndagseftermiddagen på samma ställe dagen efter blev en blandning av helt nya låtar och några Dylan-repriser.
   Skivorna på min rangordnade lista på favoritalbum från 00-talet fortsatte under månaden med platserna 26 till 29: Moneybrother, Elvis Costello, Håkan Hellström och Justin Currie. Tillbakablickarna på gamla intervjuer förde oss till Ulf Lundell (1982), Mikael Rickfors (1983), Mats Ronander (1983), filminspelning av ”Sömnen” (1983) och Lorne de Wolfe (1984).
   Jakten på album där artister/grupper spelat in enbart covers fortsätter med oförminskad kraft på Håkans Pop. Förra månaden hade jag i det ämnet hittat skivor med Steve Miller Band, Rolling Stones, Da Management (recension publicerades även på engelska) och Ann Wilson.
   Till månadens tråkiga och sorgliga nyheter hörde flera dödsfall med artister och musiker som jag mer eller mindre har följt genom åren och därmed ville hylla i en minnesartikel: Barrie Masters, Ginger Baker och Steve Cash.

OKTOBER HAR ALLTID VARIT EN INTENSIV MÅNAD för nyproducerade skivsläpp och 2019 var inget undantag. Listan på intressanta releaser var lång men efter långa lyssningar var det bara några album som stod ut på ett eller annat sätt. Från den ursprungliga listan ströks därför namn som New Pornographers, Veronica Maggio, Sturgill Simpson, Deportees, Wilco, Bruce Springsteen (”Western stars”-soundtracket), Ringo Starr och North Mississippi All Stars.
   Bland albumen som stod ut kunde jag inte sluta lyssna på Liam Gallaghers ”Why me? Why not.”, Joel Almes ”Bort bort bort”, och Mando Diaos ”BANG”. Med ännu lite mer koncentration på Sarah Klangs ”Creamy blue” och Neil Youngs ”Colorado”.
   Sarah Klang gjorde förra årets näst bästa album, ”Love in the milky way”, som debutant dessutom. Magiskt imponerande faktiskt och nästan svår att följa upp nu året efter. Sarah och hennes producent och medlåtskrivare Kevin Andersson har på ”Creamy blue” valt det klassiska spåret att göra en uppföljare som väldigt mycket påminner om den Grammis-belönade debutskivan.
   I centrum befinner sig fortfarande Sarahs soulinspirerade popstämma och i balladerna, som dominerar skivan, är det keyboards och piano som målar färgerna i arrangemangen. Det är bra och det är ännu en succé för denna oerhörda talang men jag hade nog varit ännu mer nöjd med lite mer variation i arrangemangen. Som gör att mina favoritlåtar på skivan, ”Wildfire” och ”Between the lines”, innehåller lite mer gitarr än på skivan i övrigt.
   Neil Young har ju genom åren varit pålitlig och släppt skivor så gott som varje år men på senare år har både kvalitén och produktiviteten sänkts något. Med det i minnet inleds nya albumet ”Colorado”, med ett återförenat Crazy Horse (nu med Nils Lofgren igen) i kompet, fantastiskt lovande. Men redan på andra låten, drygt 13 minuter långa ”She showed me love”, spårar det ur med ett oändligt jaminspirerat gitarrsolo som bara känns omotiverat.
   Men skivan i övrigt hämtar sig ganska bra från den parentesen ty soundet och majoriteten av låtar är 3-4 minuters ofta starkt melodiskt och typiskt Young/Crazy Horse-konstruerat material. Med körande och ibland enkelt pianospel som ekar ”After the gold rush”.

/ Håkan

Covers: Miriam

MIRIAM: Nobody's baby (Norton, 2014)

INNEHÅLLSMÄSSIGT ÄR ”NOBODY'S BABY” den kanske mest fantasifulla och intressanta coverskivan som jag har skrivit om på Håkans Pop överhuvudtaget. Innehållet är ju rasande intressant. Den amerikanska sångerskan Miriam med efternamnet Linna har, tillsammans med sin producent Sam Elwitt, letat upp extra udda och några extremt obskyra låtar till sin coverskiva. Ett gränslöst urval från många olika håll som utan hjälp och tips från Per Magnusson (och hans eminenta sida Raised on Records) nog hade gått mina öron och ögon förbi.
   Producent Elwitt har skapat en helhet av den brokiga samlingen låtar som är närmast sensationell. Det är 60-talet på nytt på gott och ont. Soundet är okej fast djupt 60-talsinfluerat, så djupt att Elwitt (som även spelar samtliga instrument på skivan) inte har försökt uppdatera de i grund och botten många melodiöst fantastiska poplåtarna. Det låter väldigt ofta som typisk autentisk 60-talsflickpop.
   Det låter på sina håll soundmässigt ganska tunt om versionerna här, Miriam har också en späd röst som inte riktigt vill räcka till för att förvandla melodisk pop till perfekt 2010-tal. Däremot står de klassiska popharmonierna som spön i backen under större delen av skivan. De melodiösa gitarrerna dekorerar en mängd låtar, de klockrena refränger avlöser varandra och poplåtar med stort P är albumets tema.
   Av förklarliga skäl, jag minns inte att jag har hört en enda låt tidigare, kan jag inte jämföra Miriams tolkningar med några originalversioner och kan med gott samvete ta albumet till mitt hjärta. Därmed har jag här det stora nöjet att upptäcka fantastiska låtar som Gene Clarks ”So You Say You Lost Your Baby” och Tim Buckleys oväntat poppiga ”It Happens Every Time”. Och att även en Ramones-låt från 70-talet, ”Questioningly”, passar så bra in i det här popinfluerade soundet, med ett härligt fett stråkarrangemang som utropstecken, gör mig ganska glad.
   Paret Linna/Elwitt har skrivit en originallåt, ”Let him go now”, som smälter in i det övriga materialet så förbaskat väl och kunde ha varit ytterligare en bortglömd poppärla från 60-talet.


My Love Has Gone (Ross Watson)
1967/1978. Spelades in av Del Shannon/Gavs ut på albumet "...And The Music Plays On" med Del Shannon.
So Lonely (L. Ransford)
1965. Från albumet "Hollies" med The Hollies.
So You Say You Lost Your Baby (Gene Clark)
1967. Från albumet "Gene Clark With The Gosdin Brothers" med Gene Clark With The Gosdin Brothers,
There Goes My Babe (Neil Young)
1965/2001. Demo med låtskrivaren/Officiell release på "Buffalo Springfield Box Set".
Cut And Come Again (Billy Nicholls)
1967/1968/1978. Spelades in av Del Shannon/Gavs ut ("Come again") på albumet "Would you Believe" med låtskrivaren/Gavs ut på albumet "...And The Music Plays On" med Del Shannon.
Walking Down The Street (Richard D Taylor/Phil May/Wally Waller)
1967. Från albumet "Electric Banana" med Electric Banana With Tilsley Orchestral.
I'm Nobody's Baby Now (Jeff Barry)
1966. Singel med Reparata and the Delrons.
I Never Told You (Robert Müter)
1990. Från albumet "Behind bars" med The Kliek.
Let Him Go Now (Miriam Linna/Sam Elwitt)
2014. Original.
It Happens Every Time (Tim Buckley)
1966. Från albumet "Tim Buckley" med låtskrivaren.
Questioningly (Ramones)
1978. Från albumet "Road to ruin" med Ramones.
Not For Me (Bobby Darin)
1963. Singel ("18 yellow roses") med Bobby Darin.

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.