Blogginlägg

Neil Young rockade som en besatt

Bilder: Anders Erkman



Efter några uppvärmningsgig i USA tillsammans med kompgruppen Booker T & the MG's tidigt i juni 1993 kom Neil Young till Europa för att turnera. Efter två konserter i Gildehaus (Tyskland) och Oslo var det dags för Stockholm. Ryktet och informationen om det nya livesoundet hade inte nått Sverige så jag/vi trodde väl på en lite mjukare musikalisk struktur med tanke på att senaste albumet hette "Harvest moon".
Det rutinerade kompet med instrumentalgruppen Booker T & the MG's talade väl också för en melodiskt väloljad föreställning. Det blev precis tvärtom...

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/6 1993.

NEIL YOUNG & BOOKER T & THE MG's
Sjöhistoriska Muséet, Stockholm 28 juni 1993

Efter elva år återkom den egensinnige rockaren Neil Young till Sverige för en mycket efterlängtad konsert vid det natursköna Sjöhistoriska Museet i Stockholm.
   Neil Young skulle aldrig kunna döpa ett album till "Du kan lita pÃ¥ mig". Inte ens pÃ¥ amerikanska...
   För är det nÃ¥gonting man lärt sig genom Ã¥ren är att den numera 47-Ã¥rige Neil Young aldrig gör nÃ¥got blott förutsägbart, vänder skinnpajen efter vinden eller ens kan stava till trendkänsla.
   Ã„ndÃ¥ hamnar denna "gamling" sÃ¥ oerhört rätt hela tiden. Blir ständigt ny idol för nya, unga rockband samtidigt som han själv berömmer skramliga grupper som Sonic Youth och tycker att vÃ¥gen av hÃ¥rdrockande Seattle-band är nyttig.
   För att riktigt revoltera mot just det senare har hans tvÃ¥ senaste skivor varit av mjuk, akustisk, harmonisk prägel.
   SÃ¥ egentligen visste man inte alls vad det spännande samarbetet mellan Young och den klassiska instrumentalkvartetten Booker T & the MG's med Jim Keltner pÃ¥ trummor skulle prestera denna sköna sommarkväll när solen nästan aldrig behagade sänka sig bortom horisonten.
   Att det högpotenta, hÃ¥rdrockiga men mycket musikaliska Seattle-bandet Pearl Jam inledde kvällen högljutt rätade inte ut nÃ¥gra frÃ¥getecken för fortsättningen.
   Pearl Jam kan slarvigt kallas hÃ¥rdrock men jag fann strimmor av bÃ¥de soul, psykedelia och punk i deras musik. Och även starka melodier, dock inte lika flitigt förekommande som vid Neil Youngs framträdande lite senare.
   Sällan har sÃ¥ mycket spänning, osäkerhet och förväntan farit genom atmosfären under den femtio minuter lÃ¥nga pausen innan Neil stegade in pÃ¥ scen.
   Efter en brötig version av "Mr soul", en rundgÃ¥ngsvariant pÃ¥ "The loner" och mycket elektriska "Southern man" stod det klart att Neil Young inte hade kommit för att hÃ¥va in applÃ¥der för sina tvÃ¥ senaste, försiktiga skivor.
   Det var ingen barn- och familjeföreställning han skulle bjuda pÃ¥ trots bÃ¥de barn, picknickkorgar och föräldrar i gräset framför scenen.
   Av det tidigare historiskt sett sÃ¥ finstämda bandet Booker T & the MG's fick vi stundtals en grupp förvandlad till den första upplagan av Crazy Horse.
   Och det elektriska vidunder till medelÃ¥ldrig man, Neil Young, spelade gitarr som en besatt. Förvridet och vacker, brötigt och välljudande. Allt pÃ¥ samma gÃ¥ng.
   Repertoaren var inte heller sÃ¥ tillrättalagd för nyintresset kring Neil Young.
   Av konsertens 19 lÃ¥tar var det bara fyra frÃ¥n 80-talet och endast en frÃ¥n senaste studioalbumet.
   Tyngdpunkten lÃ¥g istället pÃ¥ de riktigt tidiga lÃ¥tarna, den ovan nämnda inledningen, plus den lÃ¥nga "Down by the river" som avslutade huvudavdelningen.
   Där Neil Young tydligt ville visa att han är grungerockens fader med sin gränslösa energi och volymstarka gitarr.
   Men det fanns ocksÃ¥ andhämtningspauser under den drygt tvÃ¥ timmar lÃ¥nga konserten. DÃ¥ Neil satte sig vid pianot med munspelet och gjorde nÃ¥gra finstämda varianter pÃ¥ "Only love can break your heart", "I believe in you" och "Helpless".
   Han tog fram den akustiska gitarren vid bara tvÃ¥ tillfällen, "Harvest moon" och den alltid förekommande "The needle and the damage done".
   ExtralÃ¥tarna fÃ¥r tillskrivas klacksparkarnas skara, "Dock of the bay" och Dylans "All along the watchtower".
   Plus den helvilda finalen med Pearl Jam pÃ¥ scen och en jordiskt svängande "Rockin' in the free world".
   Förra gÃ¥ngen Neil Young besökte Sverige spelade han en handfull nya lÃ¥tar och överraskade pÃ¥ mÃ¥nga sätt. I mÃ¥ndags vände han upp och ned pÃ¥ det minnet och drog sina gamla rockfavoriter med nyvunnen entusiasm och nästan ungdomlig energi.
   Det var en konsert att sent glömma. Som inte kräver nÃ¥gra djupare analyser utan "bara" bekräftar att rockmusiken lever 1993 och dess namn är Neil Young.

Neil Young - vocals, guitar, harmonica, piano
Booker T. Jones - organ, synthesizer, vocals
Steve Cropper - guitar
Donald Duck Dunn - bass
Jim Keltner - drums
Astrid Young - backup vocals
Annie Stocking - backup vocals

Mr. Soul
Brötig version.
The Loner
Ur en rundgångsgitarr byggdes låten upp. Solen gick ned av pur förskräckelse. Detta är ingen barnföreställning.
Southern Man
Elektriskt vidunder på scenen. Booker T & the MG's är omstöpta till den första upplagan av Crazy Horse.
Helpless
Neil på piano och munspel.
This Note's For You
Like A Hurricane
Vilken energi!
Motorcycle Mama
Duett med Annie Stocking.
I Believe In You
Körerna är exakt som på "After the goldrush"-skivan. 22:06 presenterade Neil bandet.
Love To Burn
Separate Ways
Finstämda gitarrer.
Powderfinger
Tänjer nya strängar i denna klassiker.
Only Love Can Break Your Heart
Perfekta körer. Som en psalmmed Booker T på orgel.
Harvest Moon
Neil sittande med en akustisk gitarr. Gav komplimanger till Stockholm.
The Needle And The Damage Done
Helt ensam med akustisk gitarr.
Live To Ride
Down By The River
Gammal låt som inte blivit sämre med åren. Lång och mäktig och en av konsertens största ögonblick. 23:04

Extralåtar
Sitting On The Dock Of The Bay
Med ett leende gör han denna Otis Redding-cover somn skrivits av kvällens gitarrist, Steve Cropper.
All Along The Watchtower
Ännu mer gränslös energi.

Extra extralåt
Rockin' In The Free World
Nu kom Neil och bandet in tillsammans med Pearl Jam. Vilken allsång, vilken power och vilket gung.


Aftonbladet 29/6 1993.


Göteborgsposten 29/6 1993.


Expressen 29/6 1993.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.