Blogginlägg

Singlar#37: NEIL YOUNG and GRAHAM NASH

NEIL YOUNG and GRAHAM NASH: War song (Reprise, 1972)

NÄR VI PRATAR NAMN SOM CROSBY, STILLS, NASH OCH YOUNG är det långtifrån den homogena gruppen jag tänker på. Nej, för mig är CSNY i första hand fyra soloartister som i olika kombinationer har råkat samarbeta med varandra till och från under olika tider. Därför blev duon David Crosby och Graham Nash den kanske naturligaste och vanligaste duon av de fyra men Neil Young och Stephen Stills, en gång i tiden kollegor i Buffalo Springfield, gjorde också ett uppmärksammat album och en turbulent turné tillsammans. Fast med handen på hjärtat var det väl bara Young-låtarna som höll måttet i det samarbetet.
   Att länka Graham Nash tillsammans med Neil Young är däremot en ganska udda kombination. Kvartettens vänaste röst möter kvartettens klart vildaste gitarrist men det finns ändå sociala paralleller i de båda artisternas raka protester mot krig och elände i världen. Och det var just den gemensamma ståndpunkten som förde fram temat i antikrigslåten "War song".
   Young och Nash delar förvisso credit på etiketten, där även Youngs kompband Stray Gators står med lite mindre stil, men låten är skriven av Young själv, skivan är utgiven på Youngs skivbolag Reprise och soundet med sin baktakt är väldigt typiskt Neil Young. Innehållet i låten och på skivan, som gavs ut i juni 1972 en bitsk kommentar om Vietnamkriget och för att stödja George McGoverns presidentvalskampanj mot Richard Nixon, ligger ju även helt i linje med fredsaktivisten Graham Nashs referenser.
   Sedan engelsmannen Nash kom till USA i slutet på 1968 hade protestlåtar legat nära hans hjärta. Han var dessutom kärnkraftsmotståndare och politisk aktivist. Ämnen han gärna tog upp i egna sånger som "Immigration man", "Military madness" och "Chicago".
   I vanlig Neil Young-anda spelades "War song" in med kort varsel 22 maj 1972 och gavs ut bara en månad senare. Det var något liknande när han två år innan, efter en liknande snabb process, gav ut "Ohio" på en singel tillsammans med sina CSN-vänner.

NÄR "WAR SONG" SLÄPPTES HADE DUON Graham Nash/David Crosby precis introducerats med sitt första album tillsammans och Neil Young firade sin kanske största succé i hela sin karriär med "Harvest"-albumet och "Heart of gold"-hitlåten. Men Young har ju aldrig varit så uträknat strategisk utan har väldigt ofta handlat spontant, extremt kvickt och nästan oöverlagt. Därför hade han inga problem att spela in och ge ut en så krigskritisk låt medan den snälla kärlekssången "Heart of gold" ockuperade försäljningslistorna.
   Jag vill ju som sagt jaga de unika singlarna, de exklusiva singellåtarna och udda singelögonblicken på den här listan och "War song" är verkligen exklusiv ty när den efter utgivning såldes slut pressades ingen ny upplaga och har inte funnits tillgänglig förrän 2009 på Youngs mastodont-cd-box "The Archives Vol. 1 1963–1972".
   På "War song" kompas Young/Nash alltså av Stray Gators, ett gruppnamn som Young gav de rutinerade musikerna under "Harvest"-inspelningarna. Hans gamle vän Jack Nitzsche spelar piano och de övriga medlemmarna är Ben Keith, steelguitar, Kenny Buttrey, trummor, och Tim Drummond, bas. De turnerade även med Young i januari-februari 1973.
   Det satt ovanligt många personer i inspelningsstudions producentstol när "War song" spelades in. Förutom Young själv och Elliot Mazer ( som stod bakom det mesta på "Harvest") fanns där också nya namn som L.A. Johnson och Tim Mulligan som skulle figurera på framtida Young-skivor
   Singel-b-sidan var en ren Neil Young-låt, "The needle and the damage done" som producerades av Young och teknikern Henry Lewy, som hämtats från "Harvest"-skivan och redan tidigare på våren 1972 figurerat som b-sida på "Old man"-singeln. En liveinspelning, från 31 januari 1971 i Royce Hall, UCLA, som med tiden blivit klassisk som både sång och för publikreaktionen som brukar inträffa mitt i låten. Den skrevs om Crazy Horse-gitarristen Danny Whittens heroinberoende och inspelningen gjordes när Whitten levde men låten har efter 18 november 1972, den fatala dagen då Whitten dog av en överdos, på konserter ofta presenterats av Young med orden "I am not a preacher, but drugs killed a lot of great men".
   "War song" gavs aldrig ut på singel i England.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.