Blogginlägg från oktober, 2021

Örebro: Wadköpingsvägen 4

Postad: 2021-10-31 07:59
Kategori: Örebro

SKEBÄCKSPARKEN


Skebäcksparken 2021.

Foto: Gunlög Enhörning/Örebro StadsarkivSkebäcksparken 80-tal.


NEDSTRÖMS SLUSSEN PÅ SVARTÅNS SÖDRA sida ligger Skebäcksparken. Där fanns tidigare Örebros hamnplats, som innan 1988 kallades Östra hamnen, och parken anlades under 1980-talet. 4 april 2002 öppnades Skebäcksbron strax bredvid parken. Fram till 2009 var bron enbart öppen för bussar, taxi och cyklister. Sent 2010 öppnades bron för allmän trafik och under 2018/19 breddades bron för att rymma både dubbelriktad motorfordonstrafik och gång/cykelväg.
   I Skebäcksparken, granne med Örebro Kanotförening, har det genom åren arrangerats några musikfestivaler. 1997 höll Gnällbältsrocken till i parken med band som Fireside och Teddybears. Den (gratis)festivalen startade 1995 i Stadsparken och 1998 flyttade de till Hästhagen.
   2003 genomfördes den så kallade studentfestivalen Intro: Festival i Skebäcksparken. Med bland annat Bad Cash Quartet (som jag såg) och Florence Valentin (som jag inte såg) på scen.

BAD CASH QUARTET 6/9 2003 Intro: Festival/Skebäcksparken

/ Håkan

2021: Resan till London – och resten

Postad: 2021-10-29 18:24
Kategori: Richmond/Twickenham




















Efter en två dygn lång tågresa, med hotellpauser, tågbyten och munskydd, genom Europa...

Foto: Carina Österling...gick vi av pendlartåget på Richmond Station, möttes av ”Mind the gap”, och fick njuta av publivet, utomhusmiljön och sedan, inte minst, utsikten från Richmond Hill.

I DRYGT 40 ÅRS TID HAR JAG regelbundet rest till London men den här gången, i mitten på oktober 2021, var resan dit och förutsättningarna där minst sagt annorlunda. Jag och min fru Carina har i många år pratat om att åka tåg till England, ta god tid på sig och låta hela resan genom Europa via fyra länder också bli en del av målet. Ett par hotell på vägen, Malmö och Hamburg, och tågbyten i Köln och Bryssel fungerade perfekt. Efter check av pass, obligatoriska handlingar och säkerhetskontroll i Bryssel äntrade vi det moderna och snabbgående, 294 km/tim var vår toppfart, Eurostar-tåget som på två timmar tog oss till centrala London.
   Från gränsen Danmark/Tyskland var det obligatoriskt med munskydd och sedan hela vägen till St Pancras i London International innan vi, som var fullt vaccinerade, tvingades göra det obligatoriska Covid19-testet inom två dygn.
   Efter ett test med negativt resultat (alltså ett glädjande positivt svar...) mötte vi ett vackert och höstlikt London som på ytan såg normalt och vanligt ut. Folk överallt på gatorna och på pubarna. På bussar, tåg och tunnelbana var det rekommendationer om munskydd, i vissa affärer var det ett önskvärt krav, men vi kunde på en vecka konstatera att rekommendationerna hörsammades till uppskattningsvis 80-90 procent.
   Många uppmaningar att hålla distans och undvika stora folksamlingar, på bussar och trottoarer (se höger). Samtidigt som smittspridningen stadigt ökade, från 40 000 till ungefär 50 000 konstaterade fall, under vår vecka i sydvästra London. Och man blev mer och mer van vid att kränga på sig det svarta munskyddet vid varje begränsade förflyttning via det bekväma kommunikationsnätet.
   Richmond, där vi hade vår bas under veckan, var till stora delar också sig likt men det stora varuhuset House Of Fraser i kurvan på George Street har varit igenbommat sedan september förra året. Förutom några få tomma och övergivna affärslokaler i centrum fungerade dock det mesta på pubar, affärer och caféer till synes som vanligt. Och livet i solen vid kanten av Themsen bredvid Richmond Bridge var genomgående ganska bekymmerslöst och någorlunda normalt.

MALMÖ ETT BEHAGLIGT DELMÅL PÅ RESAN


Tillsammans med sina vänner visade Richard Lindgren upp en imponerande stilstudie i boulespel.

Tågesan till London inleddes i Örebro, tågbyte i Mjölby och Malmö blev sedan vår första paus på resan genom Europa. Middag och ett trevligt möte med stadens poet/sångare/låtskrivare Richard Lindgren och hans Anita på det sedvanligt vänliga Bullen följdes av flera timmars samtal i baren.
   Förmiddagen efter kunde vi bevittna Richards omtalade fascination för boule. Varje söndag förmiddag är det tävlingar mellan olika lag i Pildammsparken i Malmö. Det var en ynnest att se honom kasta silverklotet på sin jakt att komma nära den ”lille”. Richard har en bakgrund som tennispelare i sin ungdom och vi kunde se att bollkänslan fanns kvar. Jag kan för övrigt tillägga att Richard kommer till Växthuset i Örebro 19 november för konsert.

RICHMOND ETT CENTRUM FÖR ROCKMUSIKENS HISTORIA


1, Kew Road är en musikhistorisk adress i Richmond, där låg Crawdaddy Club 1962/63 där bland annat Rolling Stones spelade.

I den här delen av London har rockmusikens historia ett fast grepp om traditionerna. Jag har på Håkans Pop (återfinns under kategorin Richmond/Twickenham till höger på sidan) vid några tidigare tillfällen för drygt sex år sedan berättat om platser som har varit betydelsefulla landmärken när den engelska moderna pop- och rockmusikens historia tog sina första stapplande steg .
   I de dagliga rutinerna och promenaderna i och runt Richmond blev det omöjligt att undvika några platser ännu en gång. Som exempelvis restauranglokalen som döpts efter sin adress, One Kew Road, precis mittemot järnvägsstation i Richmond. Numera ett anonymt och lite opersonligt pasta/pizza-ställe. Men en gång i tiden (1962/63) var lokalen hemvist för Crawdaddy Club, ett celebert rockställe där alla artister i det tidiga 60-talet spelade. Under senare tid har de märkt ut stället med en en blå rund skylt (se vänster) som påpekar om lokalens historiska värde.

NAMN SOM BETYDER NÅGOT FÖR HISTORIEN


Några timmars promend längs River Crane i sydvästra London gav upphov till assocationer.


Med hjälp av vår dotter Emily Österling och hennes sambo Stephen Poland (med en julklapp från Sverige runt halsen...), här utanför sitt hem på New Road, tog vi en kort tripp till River Crane Park.


En bänk till minnet av gitarristen Fast Eddie Clarke.

Med utgångspunkt från vår dotter Emily Österlings och hennes sambo Stephen Polands hem, på gränsen mellan Hampton och Hanworth, tog vi buss 111 från New Road till Crane Park. Till den fina promenadsträckan River Crane Walk, i ”vår” sydvästra del av London, som ledde till centrala Twickenham.
   ”A walk in the park” är ett välkänt engelskt uttryck som andas både avslappning och upplevelse. Medan jag nynnade på en gammal Georgie Fame-låt (Billy Stewarts ”Sitting in the park” på en Denny Cordell-producerad singel från 1966) passerade vi fotbollsplaner, skogsliknande miljöer, björnbärsbuskar (The Moves ”Blackberry way” fick jag också i huvudet...) härligt stora barnvänliga grönområden med fritt springande hundar. Och rugbypublik på väg till lördagsmatchen på Twickenham Stoop mellan lokala Harlequins och Bath Rugby (resultatet blev 31-17).
   I Crane Park passerade jag även Kingfisher Bridge och tänkte då på ornitologen från Lund, Thomas Jonsson, vars artistnamn är I'm Kingfisher och gjorde ett minnesvärt intryck på festivalen Live at Heart 2016.
   Många av Richmonds och Twickenhams parker är fyllda med bänkar, så kallade ”memorial benches”, som har fått inskription och är ett minnesmärke för någon person. Det är alltid intressant att kolla upp namn. I Crane Park sprang jag plötsligt på en bänk till gitarristen Fast Eddie Clarkes (1950-2018) minne. Hans främsta och mest berömda insats var att spela i Motorhead men även i hårdrockbandet Fastway.

RICHMOND HILL ÄR ALLTID VÄRD SITT PRIS


Med lite tur kan man inne på puben The Roebuck genom fönstret skönja den vackra utsikten över Themsen.


På Richmond Hill ligger skivaffären Sleeve Notes Records med enbart vinylskivor.


Vägen upp till Richmond Hill, via gatan med samma namn som alltid är ett obligatoriskt besök under vår vistelse i Richmond, är värd sitt pris av stumma ben och trötta fötter. Ofta med puben The Roebuck som mål är utsikten över Themsens tvära sväng mot Kingston upon Thames himmelsk och nästan magisk en vacker och solig söndag i oktober. Med en Sunday Roast i sikte blir upplevelsen än mer underbar. Och på vägen upptäcker jag dessutom fler björnbärsbuskar...
   På vägen upp går man förbi en ganska nyöppnad skivbutik med enbart vinylskivor till salu, Sleeve Notes Records. Den öppnade 2019 och existerar fortfarande i nådens år 2021. Väl värd ett besök! Men jag gick tomhänt därifrån...

EEL PIE ISLAND-OMRÅDET ÄR ALLTID VÄRT ETT BESÖK


Nere vid Themsen med utsikt över Eel Pire Island får man känslan av musikhistoriens traditioner.

Efter ovannämnda River Crane Walk hamnade vi ett överbefolkat Twickenham centrum på jakt efter lunch och/eller vätskepåfyllning. Då hamnade vi till slut nere efter Themsen vid Eel Pie Island som jag också har skrivit om tidigare. Minnestavlan om rockmusikens historia i trakten sitter kvar på staketet och när jag står där undrar jag stilla om Jake Riviera bor kvar därute på ön.
   Vid minnestavlan fanns det också fysiska program om Eel Pie Island Museum på huvudgatan Richmond Road. Ett intressant museum med massor av information och minnesvärda saker. Jag har besökt museet tidigare och hoppade över den här gången.

FINNS ALLTID ETT BEATLES-MINNE ÖVERALLT


Puben The City Barge på Strand On The Green i Chiswick.


Längs Strand On The Green ligger puben The Steam Packet.



På City Barge kan man en solig torsdag i oktober sitta med sin Guinness och blicka ut över Themsen mot Kew Bridge. Den har aldrig smakat bättre...

Vid varje besök i sydvästra London finns det alltid ett önskemål och en ambition att upptäcka något nytt. Den här gången tog vi bussen (med munskydd på givetvis) en ganska kort sträcka till Kew Bridge där vi sedan promenerade i Chiswick (uttalas ”chissick”) längs Themsen med rikting inåt city. Där mellan buss/bil-bron och järnvägsbron ligger det ett flertal pubar (alltid ett vedertaget mål på våra utflykter...) underbart placerade med en värmande södersol som extra krydda.
   Det finns tusen och åter tusen Beatles-relateradre platser i London och på vår vandring i höstsolen, längs det som kallas Strand On The Green, råkade vi av en oplanerad händelse hamna på en, puben The City Barge. En pittoresk men också elegant pub, på gränsen till restaurang, som mycket riktigt byggts om sedan Ringo 24 april 1965, under inspelning av filmen ”Help!” gick in och beställde “Two lagers and lime and two lagers and lime”.

PUBFRUKOST PÅ THE ORANGE TREE ÄR DET BÄSTA


På Orange Tree kan man äta frukost och lyssna på musik.

På puben The Orange Tree, på den livligt trafikerade Kew Road som passerar Richmonds järnvägsstation, hittade vi veckans bästa frukost. Stamstället Albert's Deli, där vi i många år serverats en perfekt Half English Breakfast, har efter pandemirestriktioner gjorts om till shop med mindre servering.
   Men på ett nästan folktomt Orange Tree fick vi både den bästa servicen och bästa frukost med lagom volym i högtalarna. Och upptäckte, till min obeskrivliga förvåning, att Al Stewarts ”Year of the cat” inte bara innehåller ett fantastiskt saxofonsolo. Utan även två gitarrsolon, det akustiska följs av det elektriska, som stod ut i den softa miljön en fredag förmiddag i Richmond.

MORGONPROGRAMMET PÅ BBC 1



Morgonprogrammet på BBC 1 är alltid intressant, med nyheter och viktig trafikinformaton, och jag har i alla år fascinerats av programledare som pratat fritt och avslappnat till synes helt utan manus. Nu upptäckte jag till min fasa att de har ”tagit efter” Svt:s modell och paret sitter där distanserat skyddade bakom två datorskärmar.

/ Håkan

ALL TIME BEST #71: "Exile on Main St"

Postad: 2021-10-29 07:55
Kategori: ALL TIME BEST



THE ROLLING STONES: Exile on Main St (Rolling Stones, 1972)

FÖR EN DRYG VECKA SEDAN PÅPEKADE jag att det är 70-talet som är min favoritepok när det handlar om The Rolling Stones på album. Och ”Exile on Main St” är ett särdeles gott exempel i den kategorin. Omfångsmässigt, musikaliskt, historiskt värdefull och tidsmässigt är dubbelalbumet ett ovärderligt mästerverk. Möjligen med undantag för det stilistiskt röriga skivomslaget efter ett koncept av Robert Frank, ett collage med gamla fotografier hämtade från många olika håll, och sedan designat av John Van Hamersweld.
   Att jag har valt att placera skivan på en tämligen blygsam 71:a-plats får jag ännu en gång chansen att förklara: På min favoritlista över tidernas bästa album råder en viss konkurrens som är svår att komma förbi. Ändå var ”Exile on Main St” en stor favorit när den släpptes i april 1972 och har senare på något sätt cementerats i min själ och favoritlåtarna från skivan har ständigt skiftat. Jag är ingen tveklös Stones-fantast, i jämförelse med mitt hängivna Beatles-intresse, men naturligtvis finns det höjdpunkter i gruppens diskografi som också platsar bland mina favoriter.
   Skivan med de 18 låtarna håller sin plats bland favoriterna tack vare det splittrade soundet och variationen med den breda blandningen av typisk Stones-rock, countryballader, tungt bluessväng, gospelinfluerad rock och till och med lite calypso. Som spetsats till elegans med hjälp av en inspirerad tjejkör, ett blåskomp som färgar hela det historiska soundet och några väl valda extramusiker.
   Det är klart att slutresultatet inte kan kallas jämnt och homogent men de bästa dubbelskivorna, jag har ju redan nämnt Stephen Stills Manassas första, The Clashs "London calling", och Bruce Springsteens ”The river”, är ju förbluffande bra tack vare sin variation och genomgående omväxlande form. Att kunna variera sig i närmare 80 minuter (66:48 i det här fallet) utan att periodvis gå ned på tomgång eller förvandla allt till rutinmässig upprepning är ju en genuin konst som Stones elegant klarade 1972.
   Inspelningarna till det som skulle bli ”Exile on Main St” var inte heller speciellt homogena eller känslomässigt harmoniska. Således finns det på skivan inspelningar och låtar skrivna under många år och tagna från helt andra sammanhang.
   Sammanhållningen i Rolling Stones var väl högst bristfällig under inspelningsarbetet. Soloinspelningar blandades med helt andra formationer. Exempelvis låten ”Happy”, Keith Richards stora mästerverk, som är resultatet av ett sådant udda tillvägagångssätt. Den är nämligen huvudsakligen inspelad av Keith, på gitarr, bas och sång, tillsammans med producenten Jimmy Miller, på trummor, och saxofonisten Bobby Keys på percussion.

OM MAN SKA TRO SKIVOMSLAGET, vilket man inte ska göra enligt Bill Wyman, är det bara på en minoritet av låtar som Wyman spelar på medan basgitarren i övrigt hanteras av Keith, Mick Taylor och på fyra låtar studiomusikern Bill Plummer, på ståbas. Plummer hade en genuin jazzbakgrund genom att spela med Quincy Jones, Henry Mancini och Nancy Wilson.
   De fem medlemmarna i Rolling Stones är officiellt förstärkta med blåskillarna Bobby Keys och Jim Price och pianisten Nicky Hopkins. Permanenta extramusiker som i sin tur förstärkts med ett antal keyboardspelare, Ian Stewart (pianisten som är bandets äldste inofficielle medlem), Billy Preston och Dr John. Plus en mängd ofta svarta körsångerskor, Clydie King, Shirley Goodman, Venetta Fields (samtliga ingick i den kollektiva trion Blackberries), Kathi McDonald och Tami Lynn.
   Huvudinspelningarna till ”Exile…” genomfördes i källaren på värdshuset Nellcôte i byn Villefranche-sur-Mer på den franska Rivieran nära gränsen till Italien. Keith Richards flyttade dit i maj 1971 och övriga Stones-medlemmar utvandrade samtidigt från England av skatteskäl till olika delar av Frankrike under inspelningarna av skivan.
   När Keith flyttade till Nellcôte var aldrig tanken att spela in i samma hus. De letade efter studios i Nice eller Cannes men fastnade sedan för den rymliga källaren på värdshuset där allt spelades in med hjälp av Stones mobila studio, Mobile Unit. Inspelningarna skedde alltså hemma hos Keith och han blev något av centralpunkt under de här månaderna.
   Hemma hos Keith dök även en gammal kompis upp i juli, Gram Parsons. Han kom att inspirera Stones sound på låtar som ”Torn and frayed” och ”Sweet Virginia” (det ryktas att Gram sjunger i kören). Inspelningarna i källaren gjordes under väldigt kaotiska omständigheter, ett accelererande drogberoende och med innovativa inspelningsmetoder och det var långtifrån slutgiltiga versioner av låtarna som i december följde med till Los Angeles där skivan skulle mixas men även förstärkas med ytterligare inspelningar.
   Musikaliskt är ”Exile on Main St” fantastiskt omväxlande. Från traditionellt förutsägbara men fina Stones-ljud i låtar som ”Rocks off”, ”Rip this joint”, ”Shake your hips” (Slim Harpos låt kallas ”Hip shake” på inneromslaget) och ”Shine a light” till den lite mer akustiska och countryinspirerade sidan två. Där når skivan sin höjdpunkt flera gånger med låtar som ”Sweet Virginia”, ”Torn and frayed” (med Al Perkins på steelguitar), ”Black angel” (tillägnad rättsaktivisten Angela Davis) och den fint pianokryddade ”Loving cup”.
   Visst är några låtar på gränsen till bluestyngda jam men samtidigt är ”Tumbling dice”, ”Happy”, ”All down the line” och ”Soul survivor” rejäla hörnstenar i Stones samlade repertoar.

”SWEET VIRGINIA”, countryklingande och vacker, är min stora favoritlåt på ”Exile on Main St”.



/ Håkan

"Somewhere you feel free"

Postad: 2021-10-27 13:56
Kategori: Bio-recensioner



TOM PETTY
SOMEWHERE YOU FEEL FREE
The making of ”Wildflowers''
Directed by Mary Wharton
(105 minuter)


TOM PETTYS ALBUM ”WILDFLOWERS” (1994) kan mycket väl vara ett av musikhistoriens bästa skivor, garanterat Topp 20 om jag lite snabbt och spontant tänker efter, av alla album jag äger. Ganska exakt fyra år efter Pettys död släpps en dokumentär om inspelningarna av skivan, visades exklusivt igår tisdag på biograf Roxy i Örebro inför en andäktigt intresserad skara, och det kreativa skapandet runt om.
   ”Wildflowers” är ju inte bara ett fantastiskt album, processen med nye producenten Rick Rubins entré i Pettys liv och hans påverkan på sound och arrangemang är ju på en historiskt hög nivå. Och Rubin får många chanser i filmen att förklara sin syn på Petty, hans låtar och hur det ska låta.
   Redan innan Pettys död fanns det långt framskridna planer på att ge ut skivan igen med många extraspår. Som vi kunde se i filmen fanns det mycket inspelat material och ursprungligen fanns det allvarliga funderingar att göra ”Wildflowers” till ett dubbelalbum. För ett år sedan släpptes mycket av det överblivna materialet, exempelvis i en grotesk fem cd-box, men också i en mer bekväm dubbel-cd som jag då faktiskt kvalitetsmässigt tyckte var lite tunn. Men jag tycker nu att dokumentären återupprättar kvalitén lite på det tidigare osläppta materialet. Många av de låtarna figurerar i filmen.
   Inför den planerade återutgivningen av ”Wildflowers” upptäcktes filmmaterial som spelats in mellan 1993 och 1995, på skivinspelning och efterföljande turné, som nu har blivit ryggrad i dokumentären. Många filmklipp, grynigt svartvita, känns privata och inte så professionella men berättar historien på rätt sätt med musiken som huvudroll. De långt senare inspelade intervjuerna med Heartbreakers-medlemmarna Benmont Tench, Mike Campbell, Rubin och Pettys dotter Adria gör sedan historien komplett.
   Tench, Campbell och Rubin var ju de tre viktiga arkitekterna som, tillsammans med Petty, i efterhand kan understryka arbetsmetoden och hur de sedan fick ihop skivan. Alla högaktar musikernas insatser och ambitionen att lämna teknik och elektronik utanför inspelningsprocessen. Det är ju förresten Rick Rubins signum när han producerar skivor och det som fick Johnny Cashs comeback att bli så stor. Första Cash/Rubin-skivan producerades för övrigt parallellt med ”Wildflowers”...
   I filmen får vi också en liten inblick i valet av musiker. Den inte så ledsna Heartbreakers-trummisen Stan Lynch berättar att han fick sparken under de här inspelningarna och ersattes av den lättsamme engelsmannen Steve Ferrone som sedan blev stadig medlem i Heartbreakers. Basisten Howie Epstein, även han Heartbreakers, spelade bara på några spår men fick uteslutande goda vitsord av Petty. Och hans eftermäle, lämnade Heartbreakers 2002 och dog en drogrelaterad död 2003, lämnades utanför dokumentären.
   ”Somewhere you feel free” är en mycket sevärd dokumentär, inte bara för genuina Petty-fans, och filmens en timme och 45 minuter gick överraskande snabbt. Filmen gav en ljus och positiv bild av en kedjerökande Petty, som vid den här tidpunkten hade en del privata problem, men lyckades producera sitt mest personliga album. Jag fick nya favoriter bland låtar som aldrig hamnade på originalalbumet och fick se hur Petty och hans musiker till synes lekfullt skapade låtar och musik.

/ Håkan

ALL TIME BEST #72: "The Band"

Postad: 2021-10-27 07:54
Kategori: ALL TIME BEST



THE BAND: The Band (Capitol, 1969)

INGET BAND KAN LEVA UPP TILL SITT NAMN lika bra som The Band. Namnet på bandet har en märkligt lång historia och det tog några år innan det blev officiellt och riktigt accepterat. Det var när The Bands första skiva, albumet ”Music from Big Pink”, släpptes 1 juli 1968. Men inofficiellt hade bandets namn existerat sedan hösten 1965 när Levon Helm, trummor, Robbie Robertson, gitarr, Richard Manuel, piano, Garth Hudson, keyboards/saxofon, och Rick Danko, bas, började turnera som kompband till Bob Dylan som då övergav det akustiska soundet och började spela elektriskt till de traditionella Dylan-fansens missnöje.
   Det huvudsakligen kanadensiska bandet hade under många år tidigare svetsats samman som kompgrupp till rock'n'roll-sångaren Ronnie Hawkins. De fem musikerna lämnade till slut Hawkins och bildade en egen grupp, Levon & the Hawks, innan Dylan-turnén annonserades som Bob Dylan and the Band. Ännu så länge ett anonymt namn på det fem man starka kompet men Levon Helm hoppade tidigt av turnén då han ogillade den negativa publikresponsen som följde med under hela hösten 1965 och våren 1966. Helm ersattes då av Bobby Gregg, Sandy Konikoff och sedan Mickey Jones.
   Efter sommaren 1966, när Dylan hade skadat sig i en mc-olycka, avslutades turnésamarbetet och Levon & the Hawks tog då tillfälligt upp sin egen verksamhet. Men i februari 1967 träffades de igen i Woodstock där de fyra musikerna (Helm var fortfarande ovillig att medverka) bodde i ett hus som hette Big Pink i vars källare det fanns inspelningsutrustning.
   Under flera månader sommaren 1967 satt Dylan och bandet, vars namn The Band fortfarande var inofficiellt, och spelade in mängder av nytt låtmaterial. Helm, som nu hade anslutit till gruppen, kallade gruppen mer eller mindre som skämt för The Crackers men i takt med skivkontrakt som skrevs blev gruppnamnet The Band definitivt någon gång under 1967.
   Källarinspelningarna med Dylan arkiverades i åtta år, officiell release 1975 som ”The Basement Tapes”, då under artistnamnet Bob Dylan & the Band. Under tiden dök några av de inspelade låtarna upp som covers med andra artister. Exempelvis ”You ain't going nowhere” med Byrds, ”Too much of nothing” med Peter, Paul & Mary och ”This wheel's on fire” med Julie Driscoll, Brian Auger And The Trinity. Och tre låtar hamnade av naturliga skäl på The Bands debutalbum ”Music from Big Pink”.
   Naturligtvis har The Bands debutalbum, som släpptes sommaren 1968, ett större historiskt värde än uppföljaren som jag har valt och tycker låtmässigt och musikaliskt är ett strå vassare. Alltför stort fokus på de tre exklusiva Dylan-låtarna motsvarade inte det musikaliska värdet i mina öron. ”The weight”, Robbie Robertsons första hitlåt i det officiella ljuset, är ju en oförglömlig klassiker men förutom Dylan-låtarna är ”Music from Big Pink” ett ganska ordinärt men ändå bra album.

”THE WEIGHT” VAR DEN AVGÖRANDE startpunkten på Robbie Robertsons låtskrivande där han textmässigt kombinerade tradition, kultur och historia på ett sätt som vi aldrig tidigare hade hört. Den finessen utvecklades och finjusterades till bandets andra album, en kvalitetsförbättring som blev extra tydlig på ”The Band”. Från omslaget via en rad klassiska The Band-sånger till typiska men urstarka albumlåtar gör ”The Band” som helhet till bandets absoluta höjdpunkt på skiva.
   Bara bilden på framsidan till omslaget på de fem skäggiga och/eller mustaschprydda männen är ju ett historiskt minne. Redan här tillhörde The Band rockhistorien. Medlemmarna, vid tidpunkten mellan 26 och 32 år gamla, ser ut att vara i övre medelåldern och gjorde sång och musik som var så uttrycksfull och personlig att det inte gick att jämföra The Band med något annat. Med sina tre olika sångare, Helm, Danko och Manuel, blev varje låt ett nytt äventyr för en grupp vars huvudsaklige låtskrivare, Robertson, paradoxalt nog inte sjöng alls.
   Redan från start sätter ”The Band” en hög nivå på den fantastiska underhållningen. ”Across the great divide” är en underbar öppningslåt som representerar The Band så fint med historien om den amerikanska drömmen. Vi ska komma ihåg att 4/5-delar av gruppen, inklusive låtskrivaren, var kanadensare...
   Resten av albumets förstasida innehåller helt igenom bara höjdpunkter med tre starka singellåtar, ”Rag mama rag”, ”The night they drove old Dixie down” och ”Up on cripple creek”, som alla sjöngs av Levon Helm. Hans sångframträdande på ”The night...” under ”The last waltz”-konserten sittande bakom trummorna är ren och skär musikhistoria.
   ”Utfyllnaden” på denna magiska skivsida är långtifrån några anonyma låtar. ”When you awake”, med Danko-sång, och ”Whispering pines”, med Manuel-sång, är kanske okända låtar för allmänheten men gör inte bort sig tillsammans med det mer kända låtmaterialet.
   I jämförelse är andrasidan på ”The Band” av låtmässigt lite mer traditionellt stuk men absolut inte sämre. Några svängiga rocklåtar, ytterligare en vacker Robertson-låt sjungen av Manuel (”Rockin' chair”) och en närmast himmelsk final, ”The unfaithful servant” och ”King Harvest (has surely come)”, där Robertson och The Band överträffar sig själva.
   De två avslutningslåtarna är kanske inte The Bands mest kommersiella höjdpunkter men var trogna bandets liverepertoar och tillhör topparna på livedubbeln ”Rock of ages”. Studioversionerna är inte långt efter.

”THE UNFAITHFUL SERVANT”, med Rick Danko i högform vid mikrofonen, är en underbar höjdpunkt på The Bands andra album.



/ Håkan

ALL TIME BEST #73: "Big smash!"

Postad: 2021-10-25 07:53
Kategori: ALL TIME BEST



WRECKLESS ERIC: Big smash! (Stiff, 1980)

WRECKLESS ERICS DEBUTALBUM ”Wreckless Eric” (1978) är kanske ett större och mer personligt konstverk, som dessutom inkluderar den Nick Lowe-producerade ”Whole wide world” (Stiffs absolut bästa singel enligt mig!). Och Erics andra album ”The wonderful world of Wreckless Eric” är väl låtmässigt hans kanske starkaste album. Ändå faller mitt slutgiltiga favoritval på Erics ”Big smash!” som orättvist nog aldrig blev Wreckless Erics totala genombrott som den så väl är värd. Jag har dessutom personliga minnen och upplevelser från tiden vid release som förstärker min positiva uppfattning av skivan.
   När Eric Goulden (a k a Wreckless Eric) 29 februari 1980 släppte ”Big smash!” satsade skivbolaget Stiff allt på en sedvanligt spektakulär lansering i England. De tog till ett klassiskt knep i kriget om skivköparna: Den som köpte ”Big smash!” fick med en extraskiva med de hittills mest kända Wreckless-låtarna samlade. En skiva, döpt till ”Whole wide world” efter den mest kända låt han någonsin levererat, med singlar och extraordinära albumspår.
   Här i Sverige, där extraskivan redan kommit ut separat ett år innan vilket även var fallet i USA, kom ”Big smash!” som en enkelskiva och det var så Eric ville ha det. Han har berättat att i England hamnade det nya materialet i kläm när folk skulle jämföra mellan gamla mindre hits och helt nyproducerat.
   På helt egen hand håller ”Big smash!” en fantastisk kvalitativ nivå, är i varje detalj ett synnerligen starkt album. För första gången har Wreckless Eric gjort ett album med musiker som nästan är identiska med killarna i gruppen som vid tillfället kompade honom live på konserter. Bakom de båda gitarristerna Pete Gosling och Walter Hacon finns basisten John Brown och trummisen Dave Otway.
   Det är främst Erics fina låtskrivande som gör ”Big smash!” till ett så genomgående starkt album. Det är bevisligen många låtar på skivan som håller singelstatus fast det släpptes bara två singlar från albumet, ”A popsong” (Stiff BUY 64) och ”Broken doll” (Stiff BUY 75). Ofattbart helt utan några som helst listplaceringar.
   ”Tonight (is my night)”, “Back in my hometown”, “It'll soon be the weekend”, “Excuse me” och “Out of the blue” är i min värld också potentiella singellåtar. “Break my mind” är kanske en udda och galen cover på John D Loudermilks låt men å andra sidan är ”Strange towns” en historiskt fantastisk låt stöpt i en sanslös blandning av musichall, Doors och Ray Davies.
   ”Broken doll” fick dock sin lilla uppmärksamhet 1981 när Cliff Richard(!) överraskande gjorde en cover av låten på sitt album ”Wired for sound”.
   Förstasidan på ”Big smash!”, som inleds med ”A popsong”, är så gott som helt perfekt. Från popinspirerat material till rak energisk rockmusik. På andrasidan visar Wreckless i många arrangemang att han känner sympatier för 60-talets melodistyrka. Exempelvis används den poppiga Farfisa-orgeln flitigt.
   Som sångare har Eric en härlig cockney-accent och musikaliskt balanserar skivan på ett genialt sätt mellan kommersiella tongångar och fullkomligt förträfflig originalitet. Han behärskar engelsk rock och pop långt ut i fingerspetsarna.
   1980 var Wreckless Eric den artist som hade haft det längsta kontraktet med skivbolaget Stiff, tre år, tre album och sju singlar, men efter den förhållandevis kommersiella floppen med ”Big smash!”, vars titel som så här i efterhand kan kallas ironisk, var det tillfälligt stopp på Eric karriär. I synnerhet på Stiff men också överhuvudtaget i artistvärlden.
   Innan han, under sitt rätta namn Eric Goulden, full av hopp några år senare bildade ett nytt band, Captains Of Industry tillsammans med basisten Norman Watt-Roy, som dock hade en kortlivad historia. Sedan följde några intensiva år i mitten på 80-talet i den stökiga och högljudda trion The Len Bright Combo som fick lite uppmärksamhet på Londons livescener. Sedan många år tillbaka uppträder Eric Goulden återigen som Wreckless Eric. Cirkeln är liksom sluten.
   Som förklaring till min stora hyllning av ”Big smash!” hör säkert den inte helt objektiva händelsen att jag 1980 i samband med albumrelease såg Wreckless Eric live i London och intervjuade honom också.
   Skivan släpptes även på kassett, och då med extralåten ”A little bit more”, 7 mars 1980.

”A POP SONG” inleder Wreckless Erics album ”Big smash!” och fortsättningen på skivan är genomgående lika bra.



/ Håkan

Örebro: Rudbecksgatan 52

Postad: 2021-10-23 07:56
Kategori: Örebro

EYRAVALLEN


Behrn Arena (Eyravallen) idag 2021.

Foto: Gunlög Enhörning/Örebro StadsarkivEyravallen 1980.


Eyravallen 1996.


ARENAN SOM FRÅN BÖRJAN (1922) hette Nya Idrottsplatsen, när den officiellt invigdes 26 augusti 1923 med en röd- och vitmålad träläktare, skulle snart få namnet Eyravallen och så småningom (2005) nuvarande Behrn Arena.
   För konsert har jag bara besökt Eyravallen (Behrn Arena) en enda gång och missade dessvärre Gyllene Tiders konsert 4 augusti 2004, inför den rekordstora publiken 22 459, då jag befann mig på semester i Cornwall, England. Den gamla legendariska träläktaren på Eyravallen revs 2002 och den nya stora i betong stod klar 2007.

CAROLA 9/8 2003 Eyravallen

/ Håkan

ALL TIME BEST #74: "Born to run"

Postad: 2021-10-22 07:51
Kategori: ALL TIME BEST



BRUCE SPRINGSTEEN: Born to run (Columbia, 1975)

HUR DU ÄN TÄNKER OCH HUR DU än tycker kan du inte kalla albumet ”Born to run” något annat än en klassiker med stort K. I allas ögon och i allas öron är det en skiva som kom att ändra tidräkningen och rockhistorien i en och samma stund. ”Born to run”, som släpptes i augusti 1975, kom att bli Bruce Soringsteens stora stora genombrott. På skiva. På scen hade han med sina på den tiden extremt långa konserter byggt upp en enorm respekt som liveartist under några år med en stor ständigt växande publik som följd. Det var just i samband med en Springsteen-konsert som den största rubriken i sammanhanget skulle formuleras och bli smått historisk.
   Till den fascinerande historien om skivan ”Born to run” spelar två personer, förutom Bruce själv, en delad huvudroll, rockjournalisten Jon Landau och managern Mike Appel. I mitten på 70-talet och under de närmaste åren skulle Landau byta plats med Appel på ett tämligen uppmärksammat sätt.
   Appel, hyfsat framgångsrik låtskrivare och producent (Partridge Family och David Cassidy), blev Springsteens första manager och producent. Appels rutin och kunskap om branschen var inledningsvis enormt betydelsefullt för en ny, orutinerad sångare och låtskrivare från New Jersey.
   Appel producerade (tillsammans med låtskrivarkollegan Jim Cretecos) ”Greetings from Asbury Park, NJ” och ”The wild, the innocent & the E Street shuffle”, båda kom 1973 och var Springsteens två första album. Två skivor som uppmärksammades i den förhållandevis lilla kretsen av fans men som efter ”Born to run”-genombrottet i efterhand blev gudabenådat hyllade.
   Springsteen var tidigt på väg att göra sig ett namn som konsertartist. Under 1973 turnerade han regelbundet med sitt E Street Band och de allt längre showerna. De alltmer professionella konserterna och det musikaliskt alltmer tajta samspelet mellan sångare och band skapade ett enormt rykte. Mest klubbframträdanden men också större arenor när de exempelvis var förband till Chicago i maj-juni 1973.
   I april 1974, på någon av Springsteens fyra konserter på Charley’s Bar i Cambridge, Massachusetts, såg Jon Landau sin första konsert med New Jersey-artisten. Han, som då var etablerad rockjournalist på tidningen Rolling Stone, hade fastnat för Springsteens andra album och hört rapporter om sanslösa konsertupplevelser. I en lokal Boston-tidning, The Real Paper, skrev han en krönika om skivan och kallade den ”årets mest underskattade album”.
   9 maj samma år var Springsteen med band tillbaka i Landaus hemstad Cambridge och han fick ännu en gång uppleva en makalös show, nu som uppvärmare till Bonnie Raitt. Bruce gav en två timmar lång konsert som i Landaus ögon och öron var så bra och inspirerande att han skrev en krönika som har gått till (musik)historien. Bland annat skrev han den numera klassiska meningen ”I saw rock and roll future and its name is Bruce Springsteen” med fortsättningen ”and on a night when I needed to feel young, he made me feel like I was hearing music for the first time”.
   Landau skulle precis fylla 27 och Bruce var 24… Och precis där inleddes den seriösa och mest kommersiella delen av Bruce Springsteens långa, långa och mycket framgångsrika karriär.

LANDAU UTMANADE SNART APPEL som skivproducent och tog så småningom över även som manager efter en uppslitande rättsvist. Men först fick Appel förmånen att själv (tillsammans med Bruce) producera den fantastiska titellåten ”Born to run” på det kommande albumet. En låt som började spelas in i maj 1974 med ett då lite annorlunda E Street Band än sättningen vi har blivit bekant med genom åren.
   E Street Band har blivit ett minst lika starkt varumärke som Bruce Springsteen men under de första turnéåren 1973-1974 ändrades bandets konstellation vid flera tillfällen.
   Clarence Clemons och Garry Tallent fanns med redan på första plattan innan Danny Federici dök upp på den andra. Låten ”Born to run” spelades in med Clemons, Tallent, Federici plus trummisen Ernest “Boom” Carter och pianisten David Sancious men på resten av inspelningarna till albumet återfinns kärnan till ”det riktiga E Street Band”, med Max Weinberg på trummor och Roy Bittan på keyboards.
   Än så länge var inte Steve Van Zandt, en lokal New Jersey-musiker, någon fast medlem i Springsteens komp. Han skrev blåsarrangemanget på ”Tenth Avenue freeze-out”och körade på ”Thunder road” men alla gitarrer på albumet spelas av Bruce själv. Van Zandt blev inte fullvärdig bandmedlem förrän på turnén som inleddes i juli 1975, en månad innan "Born to run" släpptes. En turné som 21 november skulle nå Stockholms Konserthus på en kort (fyra konserter) Europaturné.
   E Street Band har som sagts en exklusiv position som Springsteens stadiga kompband. Men har, förutom på liveskivorna, aldrig fått regelrätt artistcredit på studioskivorna. Det är ju märkligt och uppseendeväckande när man tittar tillbaka på Springsteens makalösa skivproduktion där herrarna Bittan, Weinberg, Federici, Clemons, Van Zandt och senare också Nils Lofgren finns med på en stor majoritet av Springsteens skivor.
   Till protokollet ska vi till avgående managern Appels försvar nämna att han även på resten av ”Born to run”-albumet agerar som producent, då tillsammans med både Springsteen och Landau.
   Precis som i måndags, när jag skrev om Rolling Stones-albumet ”Beggars banquet”, finns det många spektakulära låtar på vars stabila grund Springsteens tredje album vilar: Titellåten, ”Thunder road”, ”Backstreets” och den makalösa nästan tio minuter långa ”Jungleland” är klassiker. De allmänt mindre kända men ändå starka låtarna ”Night” och ”She's the one” bör i rättvisans namn tillhöra samma celebra sällskap. Som tillsammans med de i sammanhanget lite mer udda låtarna ”Tenth avenue freeze-out” (blott tre minuter lång på skiva ska jämföras med maratonversionerna på scen) och ”Meeting across the river” (med en ensam trumpet som enda soloinstrument) gör ”Born to run” till världens mest kända och, i många Bruce-fans öron, bästa album.

”SHE'S THE ONE”, en av de mindre kända men utsökta låtarna på ”Born to run”.



/ Håkan

ALL TIME BEST #75: "Beggars banquet"

Postad: 2021-10-20 07:50
Kategori: ALL TIME BEST



THE ROLLING STONES: Beggars banquet (Decca, 1968)

ENLIGT MIN UPPFATTNING NÅDDE THE ROLLING STONES sin musikaliska höjdpunkt på 70-talet, i alla fall som en albumproducerande grupp, men från 1965 och två år framåt spred de fullständigt lysande singlar med originalmaterial omkring sig. Däremot var albumen under samma år lite ojämna med få spektakulära toppar eftersom den tidens norm lämnade singellåtar utanför albumen, jag pratar om skivorna utgivna i England. Det gjorde Stones album mellan 1965 och 1967 lite mindre intressanta men av många olika orsaker skulle bandet 1968 unisont rycka upp sig och det resulterade i Rolling Stones hittills bästa album.
   1967 och året innan ”Beggars banquet”, som släpptes i december 1968, var en minst sagt problematisk tid i Rolling Stones historia. Det året började visserligen som vanligt i högprofilerad stil med singeln ”Let's spend the night together”, med managern Andrew Loog Oldham i producentstolen, men slutade i en drogrelaterad och psykedelisk dimma med ett band på en vilsen jakt efter ett sound som skulle passa in i ett allmänt sinnesutvidgande 1967. Det gick käpprätt åt skogen för The Rolling Stones.
   Oldham, som hade varit Stones viktigaste härförare som producent på gruppens skivor sedan 1963 (i alla fall på pappret), lämnade skutan efter den katastrofala singeln ”We love you” som var ett billigt försök att haka på Summer Of Love-trenden. Drogproblem och hotande fängelsestraff i fokus gjorde att gruppens följande album ”Their satanic majesties request” var än mer misslyckad och Stones, med nye managern Allen Klein vid rodret, gick en osäker framtid till mötes.
   När krisen är som djupast reser sig Stones ur drogdimmorna på nio, i alla fall fyra av fem medlemmar, och engagerar den just då hetaste skivproducenten, Jimmy Miller, och inleder i mars 1968 inspelningarna för nästa album. Amerikanen Miller hade under några år i England vässat sitt cv med anmärkningsvärda produktioner åt grupper som Spencer Davis Group, Traffic, Family och Spooky Tooth och kom nu in som en viktig hjälpare i nöden.
   Första resultatet från inspelningarna av samarbetet Stones/Miller blir officiellt i maj 1968 när singeln ”Jumpin' Jack Flash” släpps och en månad senare når förstaplatsen i England. En minst sagt imponerande comeback för The Rolling Stones och i vanlig ordning får den här historiskt starka singeln inte plats på albumet. En skiva som skulle få titeln ”Beggars banquet” förpackad i ett helt vitt skivomslag med snirklig text. Även visuellt tog Stones här rygg på Beatles som bara två veckor innan hade släppt dubbelalbumet ”The Beatles” som i sitt helt vita omslag allmänt kallas ”White album”...
   ”Beggars banquet” är ett pånyttfött band som spelar in ett helgjutet album som både låt- och soundmässigt sjuder av liv, kreativitet, energi och nymornad inspiration. Energin tar sig inte i varje låt uttryck i elektricitet och högt tempo utan akustiska gitarrer och piano blir delikata detaljer i de rikt omväxlande arrangemangen. Brian Jones, som vid den här tidpunkten påstods ha förlorat sin kamp mot drogerna, gör flera märkbara insatser på både slidegitarr (”No expectations”), melltron på några låtar och sitar (”Street fighting man”) som gör ”Beggars banquet” till en spännande helhet.
   I övrigt förekommer det några intressanta gästartister på albumet som förutom pianisten Nicky Hopkins (”We are deeply indebted to Nicky Hopkins and to many friends” står det på omslaget) som aldrig var officiellt när skivan gavs ut. Dåvarande Family-medlemmen Ric Grech spelar fiol på ”Factory girl”, Dave Mason spelar ett udda flöjtlikande instrument på ”Street fighting man” och Rocky Dzidzornus congas kryddar Stones-soundet på några låtar.
   Den rena gospelkänslan i Stones musik gör stor entré på ”Beggars banquet”. Dels i form av kören Watts Street Gospel Choir på ”Salt of the earth” men även Anita Pallenbergs och Marianne Faithfulls körande på den legendariska ”Sympathy for the devil” pekar ju mot bandets framtid där tjejkörer kom att göra många tydliga avtryck i Rollings Stones klassiska sound.
   De redan nämnda låtarna ”Salt of the earth”, ”Street fighting man” och naturligtvis ”Sympathy for the devil” är albumets störst profilerade låtar men det finns flera mindre kända låtar som bidrar till albumets absolut starka kvalité.
   "Dear doctor" är kanske Jagger/Richards första försök att skriva något countryinfluerat och bandets gamla bluesrötter är åter på plats i låtar som "Parachute woman", "Factory girl" och "Prodigal son" fast de akustiska gitarrerna är mer framträdande nu.

”SALT OF THE EARTH”, som har kommit i skymundan av ”Sympathy for the devil”, tillhör de starkaste låtarna på ”Beggars banquet”.



/ Håkan

ALL TIME BEST #76: "A master of ceremonies"

Postad: 2021-10-18 07:57
Kategori: ALL TIME BEST



JOEL ALME: A master of ceremonies (Sincerely Yours, 2008)

AV ALLA GÖTEBORGSBASERADE ARTISTER/GRUPPER som etablerade sig under 00-talet, och de var många, tillhör Joel Alme i mina öron de allra främsta. Redan på 90-talet kunde vi konstatera att västkuststaden hade börjat producera ett antal nya grupper som stod och stampade på tröskeln till stor berömmelse.
   Det som började med Honey Is Cool, Silverbullit och Bad Cash Quartet resulterade snart i stora rubriker för The Soundtrack Of Our Lives och Broder Daniel. Som i sin tur öppnade dörren för Håkan Hellström, The Plan, Timo Räisänen, Hästpojken, Johnossi och dagens huvudperson Alme. Musikaliskt tycks allt hänga ihop på något märkligt sätt.
   När Hellström brejkade stort runt 2000 fick ju även undervegetationen, med gruppnamn som Franke, Her Majesty, The Embassy, The Tough Alliance och Jonas Game, stor uppmärksamhet. Det blev alltmer uppenbart att staden på Sveriges framsida nu också var huvudstad för den bästa svenska rockmusiken.
   Det finns inget som direkt förenar alla de här namnen rent musikaliskt. Men med hjälp av lite analys finns det trots allt en röd tråd i den här brokiga samlingen där vingliga skeva röstresurser, spruckna sångstämmor och stundtals älskvärd falsksång ofta ackompanjerar de vidunderliga melodierna och stora känslorna.
   Alla de tre ovannämnda beskrivningarna stämmer så perfekt in på Joel Alme och just nu, efter ett fortsatt lysande 10-tal som artist, framstår hans kreativitet och personlighet som något unikt. Något vi kan bevara i minnet (med alla hans fem soloskivor, samtliga med på mina årsbästalistor...) och se framtiden an med tillförsikt för den här killen lär bjuda på upprepade höjdpunkter en lång tid framöver.
   Det finns givetvis beröringspunkter med stadens store son/artist, Håkan Hellström, men där han omfamnar Ullevi-stora folkmassor med en rykande positiv rockshow i stor skala är Joel Alme de små gesternas man. Han lyckas på ett mirakulöst sätt att i arrangemangen kombinera det storslagna uttrycket med naken och sparsmakad elegans.
   ”A master of the ceremonies” må vara Joel Almes solodebutskiva men han hade ett halvt kapitel i historien om Göteborgs moderna rockmusik bakom sig innan hans namn skulle pryda framsidan på ett skivomslag. Något jag då, 2008, var helt omedveten om men som jag nu efter noggrann research kan meddela:

I FLERA ÅR VAR JOEL SÅNGARE OCH låtskrivare i gruppen Spring In Paris och gruppens album ”Hope there is a morning after this” (2004) producerades av Björn Olsson, ännu en Göteborgs-ikon och känd som tidig medlem i Soundtrack Of Our Lives och som producent av Håkan Hellström-skivor. Den kontakten gjorde att Olsson tillsammans med Mattias Glavå producerade Joels debut ”A master of ceremonies” och de är säkert ansvariga för skivans underbart personliga sound.
   Men innan ”A master of ceremonies” blev Joel en kort tid basist bakom Martin Elisson i Hästpojken. Joel spelar på den gruppens debut ”Caligula” (2008), en punkinspirerad historia, som släpptes bara några månader innan Joels egen debut. Joel skänkte en låt till Hästpojken-albumet, ”A young summer's youth”, som Elisson skrev en svensk text till, ”Utan personlig insats”. En underbart vemodig ballad som också återfinns på Joel Alme-albumet under sin ursprungliga engelska titel. Ett år senare fick den ännu en svensk text (av Joel själv) och blev fotbollslaget IFK Göteborgs inmarschsång, ”Snart skiner Poseidon”.
   ”A young summer's youth” tillhör givetvis en av albumets mest älskvärda höjdpunkter i sin vemodiga balladuppbyggnad. Ballader har länge varit Joel Almes favorituttryck där han ur sin socialt trasiga bakgrund kan berätta om alla tillkortakommanden med sitt ärligt poetiska språk. Väldigt ofta ackompanjerad av delikata stråkarrangemang. Något som han under 10-talet utvecklade ytterligare när det svenska språket kom in i hans musik.
   ”I never said I was brave” är skivans bästa exempel när symfoni möter storslagen singer/songwriter-konst i en vacker melodi som toppas med en gnistrande vacker akustisk gitarr. Men det är bara en fantastisk höjdpunkt på det blott 28 minuter långa albumet. Ännu ett skönt bevis på att bedömning av musik aldrig handlar om kvantitet utan ren och skär kvalité. Less is more på ren svenska...
   Hela ”A master of ceremonies” är ett bevis för att popmusik inte bara handlar om text och musik utan även om känslor och personlighet när euforin och magin är närvarande i nästan varje vers på albumet.

”A YOUNG SUMMER'S YOUTH” är kanske det mest naket avskalade spåret på Joel Almes debutalbum.



/ Håkan

Örebro: Järnvägsgatan 1

Postad: 2021-10-16 07:56
Kategori: Örebro

OLIVERS



Där Örebro Busstation en gång låg, med puben Olivers på ena kortsidan, ligger nu Örebro Rättscentrum och Örebro Tingsrätt.

Foto: Örebro StadsarkivI den gamla konditorilokalen fanns på 2000/1990-talet en pub, Olivers.

RUNT DECENNIESKIFTET 90/00-TALET fanns puben Olivers i den lokal där ett konditori i många år hade funnits som en del av busstationsbyggnaden mot Järnvägsgatan. Puben hade en högst tillfällig konsertverksamhet och jag besökte lokalen en enda gång 2001.
   Sommaren 2005 revs busstationen och ett nytt stort hus byggdes där idag Örebro Rättscentrum och Örebro Tingsrätt finns.

SPINSTER 24/11 2001 Olivers

/ Håkan

75 positiva minuter akustisk musik

Postad: 2021-10-15 23:06
Kategori: Live-recensioner


Olle Unenge och hans Orkester, Janne Hedström och Oskar Hansson, bjöd på en mix av akustiska visor som både var underhållande och engagerande.

Foto: Carina ÖsterlingBakom pianot gav Linn Westling singer/songwriter-genren en ny personlig vinkel.

OLLE UNENGE & ORKESTERN
LINN WESTLING
Växthuset, Örebro 15 oktober 2021
Konsertlängd: 19:47-20:12 (LW, 25 min) 20:24-21:10 och 21:27-21:56 (OU, 75 min)
Min plats: Sittande längst fram lite till höger, ca 2 m från scenen.


UNDER DENNA HÖST HAR KONSERTARRANGÖREN Olle Unenge bjudit på akustiska spelningar med The Bagari-Hayes System, Grus I Dojjan och Marie Bergman/Lasse Englund i sin älskade lilla lokal Växthuset. På fredagskvällen blev det dags för Olle som artist, tillsammans med sin Orkester, att sätta sig på den lilla trånga scenen bland kablar och notställ. Och precis som temat har varit på Olles arrangemang i övrigt var det akustiskt långt ut i fingerspetsarna.
   Jag har inte riktigt utrymme och tid att gå in i detalj på hela konserten, ni ser den autentiska låtlistan nedan men jag är inte säker på att den till hundra procent stämmer, men det bjöds i sedvanlig ordning på energiska arrangemang och underhållande mellansnack.
   Nästan på dagen ett år sedan satt trion på samma scen med en fantastisk konsert som resultat. Då visste vi inte att ett pandemidrabbat Sverige var på väg att bomma igen alla levande konsertarrangemang närmare ett år framåt. Nu känns det betydligt mer positivt och optimistiskt och just den andan genomsyrade hela konsertatmosfären denna kväll. Det är egentligen ganska svårförklarligt att två rockmusiker (jag skojar inte!), basisten Janne Hedström och gitarristen Oskar Hansson, kan skapa stundtals magisk musik när de möter folkmusikprofilen Olle Unenge vars sånger är både poetiska och snillrika berättelser.
   Någon i publiken jämförde Olles sånger med Evert Taube och det är ju en genial jämförelse (tack, Benke!), speciellt som Olle har Evert som idol och en av kvällens sånger var ju inspirerade av förebilden, ”I dårarnas gränd i Florens”.
   Men Olle har också hämtat inspiration från alla resor i både Sverige och Europa. Det blir väldigt tydligt när han i konserten låtmässigt reste fram och tillbaka mellan öarna i Grekland och till Mallorca, Paris och Stockholm.
   Till repertoaren som till vissa delar har hängt med några år finns det färskare låtmaterial som i mina öron tillhörde konsertens höjdpunkter. Med den helt nya sången om skådespelaren Harry Dean Stanton, på slutet av konserten, som riktigt utropstecken. Och nu hoppas vi att trions ambitioner och önskemål om att spela in de här mest aktuella låtarna för en skiva går i uppfyllelse. Tills dess kan vi läsa konsertens låtlista nedan och minnas många behagliga musikaliska ögonblick. 75 positiva minuter som gör livet lite lättare att leva när mörkret faller.
   Den unga tjejen Linn Westling inledde konsertkvällen med fyra egna sånger plus en Bo Kaspers-cover. Pianospelet förgyllde arrangemangen och med en personlig röst och ett avväpnande naturligt mellansnack blev hennes 23 minuter på scen något att minnas.



/ Håkan

ALL TIME BEST #77: "The unforgettable fire"

Postad: 2021-10-15 07:55
Kategori: ALL TIME BEST



U2: The unforgettable fire (Island, 1984)

REDAN 1984 VAR DET MINNET AV FLERA tidigare U2-händelser som gjorde att mina förväntningar inför bandets fjärde album ”The unforgettable fire” var på gränsen till oemotståndliga. Helt oplanerat, ska det erkännas, såg jag U2 på Marquee i London redan i november 1980. Jag ska inte påstå att jag upplevde några historiska vingslag eller såg några nya stjärnor tändas den kvällen. Men i efterhand har konsertögonblicket naturligtvis växt i betydelse och spelade tveklöst en stor roll i mina förhoppningar när U2 hösten 1984 skulle släppa sitt första fullfjädrade album som etablerat band.
   Men ännu större förklaring till mina förväntningar var nog upplevelsen på tv-skärmen 20 augusti 1983 när Bono & Co i en direktsändning från Tyskland gick över alla positiva gränser. Med Bonos otroliga scenkarisma och några fantastiska låtar som ”I will follow”, ”Sunday bloody Sunday” och ”New years day” var plötsligt U2 i rockbranschens fokus. Liveinspelningarna skulle senare samma höst släppas på ett minilivealbum, ”Under a blood red sky”, som kom att extremt utvidga de positiva förutsättningarna för ett band som var på väg mot den absoluta världstoppen.
   Som om inte bandets positiva utveckling under 1983/84 var nog kom U2-singeln ”Pride (in the name of love)” som ett utropstecken och en underbart fantastisk försmak fyra veckor innan albumet släpptes. Ett album som jag omedelbart värderade så högt att jag än idag vill påstå att ”The unforgettable fire” är deras totalt bästa album.
   Albumet kom att ruska om mig på riktigt allvar. I all sin instrumentala enkelhet lyckades den lilla anspråkslösa sättningen skapa stämningar som låg närmare hjärtat än hjärnan. Visserligen var det med stor hjälp av ljudkonstnären/producenten Brian Eno , Skivan var min näst största favorit 1984. Bara slagen av ett album som musikaliskt och soundmässigt inte har överlevt decennierna lika bra...
   1984 höll U2 på att avsluta samarbetet med den engelske producenten Steve Lillywhite. På bandets tre studioinspelade album hade Lillywhite ljudmässigt skapat det där typiska kristallklara och numera historiskt betydelsefulla U2-soundet. ”Boy” (1980), ”October” (1981) och ”War” (1983) var ju en lovande start på bandets skivkarriär. Men kanske inte så spännande om man jämför med U2:s kommande historia. Den redan respekterade Eno bildade här för första gången ett producentteam med den orutinerade och än så länge tämligen okände kanadensaren Daniel Lanois (Eno/Lanois). Det var naturligtvis ett genidrag och inledningen på ett samarbete som, till och från, varat i många år därefter.
   ”The unforgettable fire” blev bandets stora genombrott. Både kommersiellt, musikaliskt och låtmässigt. I all sin enkelhet lyckades U2 utnyttja sina små resurser på ett närmast genialt sätt och Bonos röstomfång var gudabenådat.
   Skivan hade ett mer homogent och tätare sound än tidigare. Några österländska klanger, fräcka stråkar på titelmelodin och lite tamburinrassel var bara små detaljer i det monumentala soundet. Bakom det lätt svårtillgängliga i några låtar, säkert påverkat av Enos närvaro, upptäcker man både kamouflerade och geniala grepp.
   Albumet föregicks alltså av singelreleasen ”Pride (in the name of love)”, en låt tillägnad Dr Martin Luther King, Jr, och fred är ett tydligt tema genom hela skivan. Låten uppstod på ett soundcheck i november 1983. En viss Christine Kerr körar på just den låten. Chrissie Hynde var nämligen vid tillfället gift med Simple Minds-sångaren Jim Kerr. Ytterligare en låt, ”MLK”, handlar om medborgarrättsaktivisten King.
   Sedan släpptes bara ytterligare en singel från albumet, titellåten som kom i mars 1985. Men skivan innehåller givetvis många andra starka låtar. Där ”A sort of homecoming” och ”Bad” är de mest uppenbara och oförglömliga. Plus uppseendeväckande låttitlar som ”Elvis Presley and America”, ”Indian summer sky” och ”4th of July”, låtar som kanske har fallit i glömska i konkurrens med albumets mer spektakulära låtmaterial men fyller sin plats på ett helhetsmässigt fantastiskt album.

”A SORT OF HOMECOMING”, den enda låten som har fått sin text reproducerad på skivomslaget till ”The unforgettable fire”.



/ Håkan

ALL TIME BEST #78: "Blonde on blonde"

Postad: 2021-10-13 07:55
Kategori: ALL TIME BEST



BOB DYLAN: Blonde on blonde (Columbia, 1966)

AV EN REN TILLFÄLLIGHET HAR TVÅ dubbelalbum hamnat bredvid varandra på min favoritalbumlista. Förra veckans ”The river” följs av ”Blonde on blonde”. Och för inte så många dagar sedan placerade jag Clashs klassiska dubbelalbum ”London calling” på plats 82 på min lista. Men det är aldrig kvantitet som kvalificerar skivor till min lista. Inte heller omvärlden kan påverka mina åsikter, med tanke på att ”Blonde on blonde” av kritiker och Dylan-experter ofta rangordnas som en av världens bästa album genom alla tider.
   Nej, det är enbart min egen bedömning av ren och skär kvalité som betyder mest för att ett album ska få en hedersplats i min skivsamling.
   1966 lyssnade jag inte på album med Bob Dylan. På 60-talet var Dylan för mig en artist som främst hade gjort några fantastiska singlar, "Positively 4th Street" och "Like a rolling stone". Där var kreativiteten enastående och i min värld överträffade Dylan sig själv här utan att jag hade någon närmare kontakt med hans album. Med tiden har jag naturligtvis lyssnat ifatt på Dylans 60-talsalbum och har nu kommit överens med mig själv om att innehållet på ”Blonde on blonde” i sin helhet motsvarar en78:e-plats på min favoritlista.
   Utan att närmare ha lyssnat på hela ”Blonde on blonde” sommaren 1966, när skivan släpptes, var jag givetvis medveten om många låtar redan på den tiden. Från albumet, med sina 14 låtar, släpptes fem singlar av vilken ”Rainy day women #12 & 35” gjorde mest intryck i sitt vilda otyglade och väldigt Dylan-udda arrangemang. Då fanns det inga spår av folksångaren à la Woody Guthrie kvar i Dylans framtoning.
   Året innan ”Blonde on blonde” släpps, sommaren 1966, skulle bli ett extremt turbulent år för Bob Dylan. Efter ”Highway 61 revisited” (1965), albumet innan ”Blonde on blonde”, bestämde sig Dylan för att skaffa ett elektriskt kompband. Hösten 1965 kompas han av Levon & the Hawks, ursprungligen Ronnie Hawkins band, på konserter och det blev naturligt att de följde med Dylan in i studion i New York för att spela in nästa album, det som skulle bli ”Blonde on blonde”, men det fungerade inte och inspelningarna flyttades fram.
   Däremot fortsatte bandet kompa Dylan på turné, där de annonserades som Bob Dylan & the Band (men utan Levon Helm på trummor), men när skivan på allvar skulle spelas in i Nasville vid två tillfällen februari och mars 1966 var det, förutom Robbie Robertson på gitarr och Al Kooper på keyboards, lokala studiomusiker som kompade.
   Tillsammans med rutinerade och professionella musiker som Charlie McCoy, munspel/trumpet, Kenny Buttrey, trummor, och Harold ”Pig” Robbins, piano, fungerade det mycket smidigare både musikaliskt och samarbetsmässigt. Det gav ”Blonde on blonde” det homogena sound som, tillsammans med låtarna, har gjort skivan så oöverträffat berömd.
   Av singellåtarna från ”Blonde on blonde” kom ”Just like a woman” att sätta sig i minnet på ett speciellt sätt, som cover med Manfred Mann som faktiskt släppte den på singel innan Dylan gjorde det och blev Tio i Topp-etta i fyra veckor hösten 1966. ”One of us must know (sooner or later)” och ”I want you” är två andra singellåtar som tillhör Dylans mest kända repertoar men det är helheten på ”Blonde on blonde”, med så många andra klassiska albumlåtar, som ger dubbelalbumet dess historiska betydelse.
   ”Visions of Johanna” och det drygt elva minuter långa mästerverket ”Sad eyed lady of the lowlands” är ju monumentala utropstecken när albumet pendlar mellan ett par traditionellt bluesiga låtar på rutin och några rejält starka rocklåtar som ”Absolutely sweet Marie”, ”Memphis blues again” och ”Most likely you go your way and I'll go mine”.
   Plus en för mig totalt okänd låt, ”4th time around”, som jag har upptäckt på senare tid och har blivit en stor favorit. Få artister, bland annat Steve Gibbons och Robyn Hitchcock, har gjort en cover på den låten men Dylans version med snyggt munspel och en envis akustisk gitarr slår det mesta.
   Enligt mina egna efterforskningar är ”Blonde on blonde” historiens första dubbelalbum i populärgenren. Den slår faktiskt Frank Zappas ”Freak out!” med en vecka och tillhör tveklöst musikhistoriens mest framstående dubbelalbum.

”4TH TIME AROUND”, en anspråkslös men bortglömd pärla från Bob Dylans legendomspunna album ”Blonde on blonde”.



/ Håkan

ALL TIME BEST #79: "The river"

Postad: 2021-10-11 07:51
Kategori: ALL TIME BEST



BRUCE SPRINGSTEEN: The river (Columbia, 1980)

TVÅ ÅR OCH FYRA MÅNADER, EN OERHÖRT lång paus i skivbranschen 1980, efter “Darkness on the edge of town” exploderade Bruce Springsteen och hans band E Street Band, som i vanlig ordning bokstavligen inte fick någon credit på en studioskiva. Hela 20 låtar över fyra studioinspelade skivsidor vinyl som än i dag står för den största enskilda release, i material räknat, som Bruce har släppt ifrån sig på samma dag. Dagen var 10 oktober 1980 och dubbelalbumet ”The river” blev den höstens stora soundtrack.
   Hjärtat säger mig att både genombrottsskivan ”Born to run” och det efterföljande mästerverket ”Darkness…” är totalt bättre album men ”The river” är ett makalöst starkt album med en gränslös mångfald som få artister i pop- och rockhistorien kan matcha.
   Här finns de alldeles sagolika balladerna med de episka berättelserna som gått till historien som stora konsertfavoriter fast de tillhör den lågmälda repertoaren. Titellåten, ”Independence day”, ”Point blank” och ”Stolen car” är helt igenom perfekta och som man lite slarvigt brukar kalla magiska.
   Sedan har vi motsatsen, de bångstyriga och rastlöst furiösa rocklåtarna som är lika närbesläktade med Mitch Ryders framrusande partyrock a la ”Detroit medley” som med Chuck Berry. Låtar och framföranden som kanske är för odisciplinerade, uppsluppna och hysteriskt temposnabba för att man som lyssnare ska uppfatta det man hör som ren magi.
   ”The river” innehåller en handfull regelrätta showstoppers som exempelvis ”Out in the street”, ”You can look (but you better not touch)”, “Ramrod” och “Cadillac ranch”. Inte så överraskande, kanske, blev alla de låtarna energihöjande ögonblick under olika sekvenser på Springsteen-konserterna som drog över världen 1981.
   Men skivans i mitt tycke allra bästa stunder är de där poprockiga, melodiöst förtjusande men ändå grymt effektiva låtarna. Inte bara publikfavoriter som ”Sherry darling”, ”Hungry heart” och ”Cadillac ranch” utan också de där underbara låtarna som befinner sig mellan slagkraftig pop och effektiv rock. Med titlar som ”Jackson cage”, ”The ties that bind” (som höll på bli titel på hela albumet, då tänkt som ett enkel-album) och ”The price you pay”.
   Materialet till ”The river” är både gammalt och nyskrivet. Fyra låtar figurerade exempelvis redan 1978 på konserterna och ”Two hearts” är ännu äldre, den fanns ursprungligen med på den demotejp som Bruce tidigt 70-tal lämnade in till John Hammond på skivbolaget Columbia.
   Åren efter ”Darkness…” var en mycket produktiv och kreativ period i Bruce Springsteens liv. Som de 20 låtarna på ”The river” är bevis för. Fast han spelade in ännu fler under de här åren. Låtar som 1998 släpptes i den utmärkta 4 cd-boxen ”Tracks”, som alla har kvalitéer att finnas med på ”The river”.
   Av det materialet märks ”Restless night”, ”Roulette”, "Held up without a gun" (b-sida till "Hungry heart"-singeln), ”Dollhouse”, ”Where the bands are”, ”Loose ends”, ”Living on the edge of the world”, ”Take ’em as they come”, ”Be true” (hamnade som b-sida till ”Fade away”), “I wanna be with you” och “Mary Lou”. Vi ska i sammanhanget inte heller glömma “From small things (big things one day come)”, en låt Bruce spelade in 1979 men som kom ut först 2003 på samlingen ”The essential”. Men redan 1982 gavs den ut av Dave Edmunds.
   Vi kan alla vara överens om att ”The river” genomgående innehåller starkt låtmaterial. Ändå var det bara två låtar från det här klassiska dubbelalbumet, titellåten och ”Hungry heart”, som lyckades tränga sig in på ”Greatest hits”-skivan (1995) när Bruce ville samla sina mest kända låtar på ett album.
   Innan ”Dancing in the dark” (1984) tog sig upp på en andraplats på Hot 100 i USA var ”Hungry heart” Springsteens största singelhit med en 5:e-plats som bästa placering. På den låten finns de gamla Turtles-sångarna Howard Kaylan och Mark Volman med i kören och förstärker hitkänslan. Bruce hade först tänkt skänka låten till Ramones men ångrade sig.
   I mitt tycke innehåller skivan ytterligare 18 låtar av fantastisk kvalité. Men jag kanske påverkas i den bedömningen av den efterföljande turnén som kom till Sverige i maj 1981 där 10-11 låtar från ”The river” spelade huvudroller under de tre konserterna på svensk mark.

”THE TIES THAT BIND” är öppningslåt på Bruce Springsteens dubbelalbum ”The river”.



/ Håkan

Örebro: Drottninggatan 30

Postad: 2021-10-09 07:56
Kategori: Örebro

NAJZ PRAJZ


På Najz Prajzs gamla adress återfinns idag Kjell & Company.

Foto: Per Torgén/Örebro Läns Museum
Najz Prajz-butiken 2011 på Drottninggatan 30.


ÅR 2000 FLYTTADE SKIVAFFÄREN NAJZ PRAJZ från Storgatan 7 till Drottninggatan 30 och lokalen där mattbutiken Ditzingers tidigare hade varit. Uppfräschningen av Norr-City hade uteblivit, konkurshotet hängde i luften och en flytt söderut var enda alternativet.
   Ägaren Anders Damberg berättade historien om Najz Prajz förra veckan här på Håkans Pop och från 2000 fram till hösten 2011 (när butiken flyttar ännu en gång, nu till Nygatan) ökar konsertverksamheten kraftigt. Och jag såg sammanlagt 18 konserter på Najz Prajz, Drottninggatan, inklusive ett evenemang på Våghustorget.
   Nästan samtliga av Sveriges hetaste artister ställer upp och gör unika små butiksgig hos Najz Prajz. Den sista kvällen innan flytten, 30 september 2011, gör amerikanen Otis Gibbs en spelning inför en stor publik i en annars tom butikslokal.


Alla fyra medlemmarna i Grymlings, från vänster Mats Ronander, Magnus Lindberg, Micke Rickfors och Göran Lagerberg, besökte Najz Prajz-butiken 7 april 2005.


HÅKAN HELLSTRÖM 17/10 2000 Najz Prajz
LARS WINNERBÄCK 15/3 2001 Najz Prajz
MATS RONANDER 31/10 2001 Najz Prajz
WEEPING WILLOWS 28/2 2004 Najz Prajz
MAGNUS LINDBERG 24/4 2004 Najz Prajz
MELODY CLUB 25/8 2004 Najz Prajz
GRYMLINGS 7/4 2005 Najz Prajz
ANNA TERNHEIM 28/9 2006 Najz Prajz
NIKOLA SARCEVIC 25/10 2006 Najz Prajz
THE PLAN 27/10 2006 Najz Prajz
TOMAS ANDERSSON WIJ 29/2 2008 Najz Prajz
THE REFRESHMENTS 4/6 2008 Najz Prajz/Våghustorget
PERSSONS PACK 19/2 2009 Najz Prajz
MAGNUS LINDBERG 28/4 2009 Najz Prajz
PETER MORÉN/TOMAS ANDERSSON WIJ/NIKOLA SARCEVIC 27/2 2010 Najz Prajz
MAGNUS LINDBERG & BASSE WICKMAN 23/4 2010 Najz Prajz
JOHN LINDBERG TRIO 9/2 2011 Najz Prajz
OTIS GIBBS 30/9 2011 Najz Prajz

/ Håkan

ALL TIME BEST #80: "...och stora havet"

Postad: 2021-10-08 07:57
Kategori: ALL TIME BEST



JAKOB HELLMAN: …och stora havet (EMI, 1989)

NÄR DEBUTALBUM BLIR SÅ OSANNOLIKT HYLLADE, som i Jakob Hellmans fall, går det nästan inte att leva upp till det gränslösa ryktet, den stora myten och hela härligheten. Jakob Hellmans öde sitter inte perfekt i den svenska pophistorien. Jag har tidigare berättat om mina minnen och erfarenheter från hans korta karriär i rampljuset 1989 och 1990, för sådär drygt 30 år sedan.
   Efter de framgångarna, främst singlarna ”Vara vänner” och ”Hon har ett sätt” men också hela debutalbumet ”…och stora havet”, så kom Jakob ohjälpligt in i en kreativ torka där förhoppningar och förväntningar blev fallgropar i både hans karriär och hans liv. Det kunde jag kanske ha räknat ut den där eftermiddagen i mars 1989 när jag intervjuade Jakob som på min fråga om han hade nya låtar på gång svarade:
   - Jag har väldigt mycket idéer men långt ifrån färdiga låtar.
   Det skulle dröja nästan 32 år innan han fick ur sig en uppföljare till ”...och stora havet” när han i vintras släppte albumet ”Äntligen borta” som i sin helhet var en oväntad och godkänd comeback. Men vägen dit hade varit både lång och tyst och när han någon enstaka gång gjort ett försök till comeback slutade det med magnifikt platt fall. Det är sällan som jag minns någon av mina gamla recensioner så tydligt som när Jakob 1999 gav sig ut på Kalas-turné med Thåström och Weeping Willows. Ett fiasko av sällan skådat slag. ”Fladdrigt, otajt och orepat” och ”Förbryllad, bortkommen, desillusionerad och vilsen 33-åring” hette några av mina omdömen av Hellmans konsert då...
   Just i de tveksamma situationerna hade det i rättvisans namn varit frestande att förpassa Jakob Hellman till kategorin ”one hit wonder”-artister som aldrig skulle ha figurerat i några pinsamma comebacker.
   Hans så kallade artistkarriär hade börjat i december 1987 när han skickade en demo till skivbolaget EMI. Spelade in låten "Tåg" i mars 1988 och den gavs ut på singel i maj. Resten av albumet spelades in under sommaren och hösten samma år. Under oktober-november var Jakob "förband" på Wilmer X:s turné och medverkade faktiskt på tv, "Gig", i januari innan albumet släpptes 13 februari 1989.
   För att bygga på den lite problematiska bilden av den skivdebuterande 23-åringen, uppvuxen i norrländska Vuollerim, hörde jag långt senare en intervju med albumets skivproducent, Dan Sundquist som för övrigt gjort ett utmärkt jobb på skivan, som förklarade:
   - Jakob var jobbig hela tiden. Han kände sig ständigt överkörd. Krånglade, hade galna idéer och andades mitt i stavelser. Det var viktigt för honom att vara tuff. Om han hade fått som han velat så hade det låtit Einstürzende Neubaten om skivan.
   Den där kommentaren påminner om John Holms första skivinspelning. På något sätt befann sig både Holm och Hellman i samma situation inför sina debutskivor där de orutinerade och utan erfarenhet ställde oerhörda krav men kom undan med två på olika sätt geniförklarade skivor.
   Trots samarbetsproblem tog skivbolaget (Kjell Andersson) Hellman till nåder. Han gjorde omedelbart inga nya egna skivor men fanns med på hyllningsplattor till Cornelis Vreeswijk och Evert Taube. Medverkar på Eldkvarns ”Cirkus Broadway”-projekt och gör som duettsångare en sagolik insats på Perssons Packs popklassiker ”Tusen dagar härifrån”.

FÖRUTOM ETT PLÖTSLIGT INHOPP PÅ EN Brainpool-låt var det under många år helt tyst från Jakob. Fram till 1999 då någon tvingade en uppenbart ovillig Jakob att följa med på vissa Kalas-spelningar. Med ovannämnda negativa resultat som följd. Ändå var Jakob Hellmans namn aldrig bortglömt och i sin bok ”Ingen går hel ur det här” vill Kjell Andersson placera Hellman i samma exklusiva sällskap som Pugh, Ulf Lundell och Håkan Hellström.
   Jakob Hellmans främsta stötesten i sitt liv var nog när Sveriges samlade kritikerkår i mitten på 90-talet röstade fram just det här albumet till Sveriges genom tiderna bästa album. Det är svårt för vilken artist som helst att leva upp till den titeln. Att skivan sedan var debutskivan gör förutsättningarna för en fortsättning ännu svårare. Om Jakob Hellman till slut inte hade lyckats med uppföljaren (”Äntligen borta”), som mot alla odds dök upp i vintras och dessutom var riktigt hyfsad, hade den här gråtvalsen till text aldrig fått ett lyckligt slut. Så nu är det lite lättare att se tillbaka och lyssna igen på ett alldeles fantastiskt fint debutalbum.
   ”…och stora havet” har sålt i ofattbara 160 000 ex. Jakobs debutskiva har onekligen överlevt decennierna med äran i behåll. Jag hade en gång för längesedan en liten känsla att Sundquists produktion led av 80-talssjukdomar, ekodränkta trummor och syntar, men när jag lyssnar nu är ”...och stora havet” en historisk svensk popklassiker.
   Främst är det materialet, Jakobs egna låtar, som gör albumet så tidlöst starkt. ”Tårarna” med sina överdimensionerat alldeles för många textrader i versen innan refrängen blommar upp. I ”Du är allt jag vill ha” stockar sig Jakobs kärleksövertygelse medan Werner Modiggårds trummor driver låten framåt och Eddie Sjöberg spelar ett snyggt gitarrsolo.
   Sedan kommer ”Vara vänner” med kontrabas, klarinett, tuba och trombon och placerar Jakob i svensk tidlös vispop. Skivan fortsätter på samma kvalitativt höga nivå och låtar som vemodigt poppiga ”Vackert väder”, det avslutande boogie-woogie-pianot i ”Vintern dör”, Rockpile-rockiga "Visa mej" och de redan nämnda singellåtarna gör albumet lika imponerande att lyssna på idag, som igår eller 1989.

”HON HAR ETT SÄTT”, som första låt på sidan två, är en av höjdpunkterna på Jakob Hellmans ”...och stora havet”.



/ Håkan

ALL TIME BEST #81: "Life on the line"

Postad: 2021-10-06 07:56
Kategori: ALL TIME BEST



EDDIE AND THE HOT RODS: Life on the line (Island, 1977)

AV EN REN TILLFÄLLIGHET FÖLJS CLASH-ALBUMET ”London calling”, som jag skrev om i måndags, av ett annat brittiskt band, Eddie & the Hot Rods, som bildligt talat också tillhörde punkgenren. Men musikaliskt var bandets karriär fylld av mer melodisk pop än brutala provokationer och gruppens rötter var allt annat än punk.
   Redan 1973 sparkade gruppen igång och det var inledningsvis många års slit med spelningar på småklubbar och begränsad uppmärksamhet. Eddie & the Hot Rods var ju ett av alla dessa kända band som personifierade all sympatisk rockmusik med ursprung i den lilla staden Southend som fostrat allt från Procol Harum via Mickey Jupp och Dr Feelgood till Kursaal Flyers.
   På den tiden spelade Eddie & the Hot Rods (enligt Pete Frame) ”frantic r&b” och deras musikaliska rötter låg snarare i amerikansk garagerock än engelsk punk. Då spelade Lew Lewis munspel i bandet och han hade fortfarande sitt eget namn, Lew Davis. Bandet gjorde covers på Question Mark & theMysterians, Bob Seger, Sam The Sham & the Pharaohs, Joe Tex och Sam Cooke men också Stones och Who. Vid sedan av de egna låtarna som då huvudsakligen skrevs av gitarristen Dave Higgs.
   Första albumet kom redan 1976 och med titeln “Teenage depression” blev de, varken de ville eller inte, ett givet inslag i den begynnande punkrörelsen.
   Till bandets andra album, ”Life on the line”, hade bandet utökat med gitarristen och låtskrivaren Graeme Douglas som också han hade genuina Southend-rötter. Han spelade parallellt i andra band från trakten. Det började med The Hot Jets, fortsatte i Eddie & the Blizzards innan Kursaal Flyers bildades i oktober 1973.
   I det bandet var Graeme Douglas en av de tongivande låtskrivarna. Ofta tillsammans med Will Birch skrev Douglas framträdande låtar som ”Pocket money”, ”Hit records”, ”Cruisin’ for love” och ”Little does she knows”. Flera blev uppmärksammade singellåtar.
   När producenten Mike Batt kom in i Kursaal Flyers karriär 1976 ändrades gruppens sound radikalt. Då gick Kursaals från countryfierad pop till kommersiell hitpop. Douglas var visserligen med och skrev ”Little does she knows”, bandets enda listplacering, men i protest mot den kommersiella utvecklingen lämnade han gruppen i februari 1977 och gick omedelbart med i Eddie & the Hot Rods. Douglas fick genast en stor roll i bandet. Redan efter två månader var Douglas första låt med på en Eddie & the Hot Rods-singel, b-sidan ”Ignore them”, som också kom med på albumet.
   Douglas kom in som en poppig motpol till gruppens tidigare rockiga inriktning. Och redan här på våren började planerna på nästa grupp-album, ”Life on the line”, som skulle släppas sent hösten 1977. Men först kom ytterligare några singlar, alla med Douglas-material. I juli 1977 släpptes ”Do anything you wanna do” skriven av Graeme Douglas tillsammans med producenten och managern Ed Hollis.

FÖRVIRRING ELLER TANKEFEL GJORDE att den singeln gavs ut under det anonyma gruppnamnet Rods men det tillfälliga namnbytet var en stor parentes i Eddie & the Hot Rods karriär. Däremot en perfekt låt, perfekt produktion och ett underbart popsound men skivan nådde mycket överraskande ingen listplacering. Men det hindrade inte gruppen från att jobba vidare med det sound- och låtmässigt fantastiska albumet ”Life on the line” som skulle komma senare samma höst.
   Graeme Douglas var plötsligt gruppens huvudlåtskrivare och ligger bakom sex av skivans nio låtar. Men Douglas var fortfarande knuten till CBS som var Kursaals skivbolag. Men de övriga fyra gruppmedlemmarna var faktiskt också delaktiga i låtskrivandet. Däremot kan det vara svårt att identifiera bandets medlemmar i namn på omslaget där alla utom Douglas ser ut att hängas på bild. Förutom Douglas innehöll bandet Barrie Masters, sång, Dave Higgs, gitarr, Paul Gray, bas, och Steve Nicol, trummor.
   Ed Hollis producerade alltså albumet och Steve Lillywhite, innan han blev firad producent åt U2, Peter Gabriel, Rolling Stones och Pretenders, var tekniker och produktionsassistent.
   Den klockrena hitlåten (som inte var någon hit…) ”Do anything you wanna do” inledde skivan med sitt härliga popsound och underbara handklapp i refrängen. Men på albumet finns det många starka låtar. Redan på andra låten, ”Quit this town” (släpptes på singel samtidigt som albumet), får vi höra gruppens form av poppunk i en energisk låt med två gitarrsolon.
   Det finns fortfarande spår av gruppens r&b-rötter och man kan ibland höra släktskapet till lokalkollegorna Dr Feelgood i låtar som ”Telephone girl” och ”Beginning of the end”. Men också i den tyngre instrumentala låten ”We sing… the cross”.
   Men annars är det powerpoplåten ”Ignore them (still life)”, titellåten med baklängesgitarr och den lite lättsammare Kursaals-popen i ”(And) Don’t believe you eyes” som gör hela albumet ”Life on the line” till en så otroligt varm och underbar popplatta.

”IGNORE THEM (STILL LIFE)” är en härlig powerpoplåt på Eddie & the Hot Rods album ”Life on the line”.



/ Håkan

September 2021 på Håkans Pop

Postad: 2021-10-05 10:57
Kategori: Blogg


Insamlingen till hyllningsplattan till Magnus Lindberg nådde i veckan fantastiska 100 000:-.


NU ÄR DET VÄL ÄNDÅ HÖST, fast jag har en vän som hävdar att det är ”sensommar”, och bara tre månader återstår av 2021. På Håkans Pop har vi på listan ”All Time Best 100” kommit en bra bit på väg till nummer ett. Tre publiceringar i veckan och i september räknade jag in tolv album, från plats 96 upp till 84 med utländska artister/band som Graham Parker, Neil Young, Tom Petty & the Heartbreakers och Paul Carrack. Plus svenska artister som Eva Dahlgren och Per Gessle.
   Serien där jag har skrivit om ställen i Örebro, där jag genom åren har upplevt konserter, fortsätter i höst, vinter och vår men i en något förminskad skala, ett ställe i veckan. I september skrev jag bland annat om några utomhusscener, Järntorget, Stortorget, och Wadköping.
   September inleddes med ännu en konsertrecension, Mats Ronander & Staffan Ernestam, och ett litet besök på årets upplaga av Live at Heart.
   2 september meddelade jag också att insamlingen till den kommande hyllningsskivan till Magnus Lindberg (se bild ovan) hade nått 84 000:-. Sedan några dagar tillbaka har insamlingen passerat 100 000:--gränsen! Fantastiskt!

SEPTEMBER 2021 BLEV EN GANSKA BRA release-månad för nya skivor och jag fick möjlighet att lyssna på både amerikansk och svensk musik.
   Det var länge sedan jag lyssnade på ett soloalbum från Lindsey Buckingham, Fleetwood Mac-medlemmen ni vet. Men den fyra år gamla duettskivan med Christine Perfect, som hamnade precis utanför Topp 10 på min årsbästalista 2017, var ett klart positivt album. Och Lindseys experimentella ådra var klart dämpad.
   På nya soloalbumet ”Lindsey Buckingham” rullar det på efter samma positiva recept. Otroligt poppiga låtar som är utförda på ett enkelt men också genialt sätt. Där melodier får sitt handfasta uttryck och Lindseys röster och gitarrer förstärker soundet på ett personligt sätt. Och överraskningslåten ”Dancing'” ligger sist på albumet. När man tror att skivan avslutas med något dansant kommer en innerligt vacker och vemodig ballad som höjdpunkt på hela skivan.
   Pernilla Andersson har på nya albumet ”Samma dag som Elvis” ambitioner att bjuda på en bred omväxlande meny med musik. Sprittande poplåtar, lugna fina ballader och några tillfälliga jazzstänk har gjort ett album som både underhåller och engagerar. Lättsamma jag gillar mest de poppiga låtarna ”Koltrast vid Haväng” och ”Låt det gå (långfinger upp)” men balladen ”Requiem till dig” är oerhört vacker.
   När jag lyssnar på Daniel Romano är jag beredd på än mer omväxling och stundtals äkta poplåtar. Med bandet Outfit har han på albumet ”Cobra poems” nästan överträffat sig själv när han rastlöst blandat stilar från låt till låt. Ibland (”Still dreaming”) blir det riktigt lyckat med en underbar helhet som utan paus går över i titellåten och växlar tempo och melodi i en och samma låt. Avslutningen blir som ”Abbey Road” sidan två på mindre än sex minuter...
   I regn och blåst utomhus på Mosebacketerrassen, som förband till Nisse Hellberg, gjorde David Ritschard inget större intryck. Country- och proggreferenserna kunde vi bara ana men på skiva, nya albumet ”Blåbärskungen”, låter det både mer genuint och mer personligt. Låtar och berättelser som gränsar till välarrangerade visor, med både fiol, steelguitar och saxofon i kompet, och med den Stockholmsaccenten i rösten tänker jag oundvikligt på Stefan Sundström.
   Jag avslutar månadens lyssnande med Miss Li, en artist som jag inte längre har någon närmare koll på. Annat var det i mitten på 00-talet när hon var produktiv som få med två-tre album per år. Musikaliskt lutade det då åt traditionell piano-rock'n'roll men hon har, vad jag förstår, fått en helt annan och yngre publik som högaktar det modernt poppiga soundet.
   ”Underbart i all misär”, hennes första skiva på svenska, är alls icke min musik. Ändå dras jag till melodierna, energin i sångrösten och ibland också de tonårsinspirerade texterna. Allt fastnar i mitt medvetande utan att jag riktigt förstår varför. På samma sätt som jag ibland dras till Laleh och hennes personliga sånger blir Miss Li-låtarna ”Komplicerad”, ”Utan dig”, ”Instruktionsboken” (ja, faktiskt) och ”Porslin” bra och lättsam underhållning.

/ Håkan

ALL TIME BEST #82: "London calling"

Postad: 2021-10-04 07:55
Kategori: ALL TIME BEST



THE CLASH: London calling (CBS, 1979)

ÄNNU ETT SÅ KALLAT HISTORISKT KLASSISKT album som har fått en jämförelsevis blygsam placering på min favoritlista över tidernas bästa album. Som ni kanske förstår har inga kommersiella framgångar eller topplistor påverkat mitt val av favoritalbum. Ändå kan jag ibland inte bortse från breda favoriter och storsäljare som även fastnat i mitt innersta medvetande och med tiden blivit stabila representanter för mitt liv i musik. ”London calling” är ett ypperligt exempel på en skiva som betyder lika mycket idag som då men den var överraskande något av en slow starter i min musiklyssnande verklighet.
   ”London calling” släpptes 14 december 1979, för nästan 42 år sedan, i England. Den kom inte ut i USA förrän efter det årsskiftet, i ett annat decennium med andra ord, och det skulle ta ytterligare några månader innan jag riktigt fastnade för skivan och dess historiskt starka innehåll.
   Det var nämligen på mitt första London-besök i mars 1980 som jag gick på bio och såg filmen ”Rude boy” som handlade om en roadie som jobbade åt just The Clash. I den filmen förekom det rikligt med livemusik från Clash men egentligen inget som hade med ”London calling” och låtarna på det dubbelalbumet att göra. Däremot var filmen fylld med riktigt engagerande livebilder som både ljud- och bildmässigt gav Clash och deras musik full rättvisa. Det var främst filmat under 1978 under konserter i Birmingham, London, Glasgow och Dunfermline och attacken på filmen imponerade mer än Clash någonsin hade gjort tidigare. Och då jämför jag även med livekonserten i Örebro i oktober 1977.
   Efter bandets första album 1977 och Örebro-konserten spelade gruppen mycket oväntat in sitt andra album i USA med producenten Sandy Pearlman och mitt intresse för punkens kanske bästa grupp svalnade. Därför var jag inte riktigt på tårna när ”London calling” var redo för release framåt julen 1979.
   Att välja engelsmannen Guy Stevens som producent var naturligtvis rätt val, mer för det sociala än för det rent musikaliska. Stevens hade under drygt tio år tillbaka gjort sig känd i musikkretsar. Inte så ofta som producent (men på skivor med tidiga Mott The Hoople och Free finns hans namn med) men han förknippades också med namn som The Who, Procol Harum, Small Faces och Spooky Tooth och var en säregen expert på amerikansk r&b och soul. Vid tiden för inspelningarna av ”London calling” hade Stevens alkohol- och drogproblem. Men jag inbillar mig ändå att hans närvaro var positivt för ett vilset men begåvat band som höll på att växa sig större i rockbranschen och skulle gå mycket längre än alla andra punkband som vid den här tidpunkten lagt ned verksamheten.
   Jag vill inte påstå att dubbelalbumet ”London calling” är något helgjutet albumet från första till sista spår. Precis som de allra flesta av historiens alla dubbelskivor i rock- och popkategorin finns det givetvis svackor men helheten är suverän och när jag lyssnar idag är det en förtjusande bredd och anmärkningsvärd topp som breder ut sig på de fyra vinylsidorna.
   Öppningen är en klockren knockout. Titellåtens intro med den sugande basen, trummorna och sedan Joe Strummers sång är ju så historiskt viktig. Den låten har överlevt alla generationer och jag kommer ihåg när jag var dj på en popklubb för ungdomar i Örebro för ett antal år sedan och då var ”London calling” ett av de enklaste knepen att locka folk till dansgolvet. Med musik som producerats långt innan ungdomarna ens var födda.

REDAN PÅ ANDRA LÅTEN KOMMER DEN ofrånkomliga svackan i mina öron. Svårt skadad av Hep Stars 60-talshit ”Cadillac” har jag svårt att än idag ta till mig låtens eventuella värde. Så när Clash gör Vince Taylors ”Brand new Cadillac” (1958) kommer den inte i närheten av deras explosiva tolkning av exempelvis ”I fought the law” (1959) ett halvår innan.
   Sedan är det utan tvekan en mängd starka låtar som radar upp sig på detta historiska album. Med titlar som jag både har förträngt och aldrig kan glömma. ”Hateful” (härlig energi med allsångrefräng), ”Rudie can’t fail” (popreggae i halvfart), ”Spanish bombs”, ”Lost in the supermarket” och ”Clampdown” är ju härliga låtar och vi har inte ens kommit halvvägs på skivan.
   Första halvan av dubbelalbumet avslutas med att basisten Paul Simonon mycket överraskande sjunger och har skrivit ”The guns of Brixton”. Reggae och twanggitarr i en otippad kombination.
   Det är naturligtvis Clashs frontpersoner Joe Strummer och Mick Jones som har skrivit majoriteten av låtar på ”London calling”. Huvudsakligen Strummers texter till Jones musik men det förekommer också några mindre kända covers, den okända reggaesångaren Clive Alphonsos ”Wrong ’em boyo” och den betydligt mer kände reggaesångaren Jackie Edwards ”Revolution rock”.
   Strummer-Jones-klassikerna fortsätter på sidan tre och fyra: ”Death or glory” (matchar titellåten i taktkänsla), ”Four horsemen”, ”I’m not down” (med klassiskt Kinks-riff) och den hemliga avslutningen med ”Train in vain” som inte ens står med på varken etikett eller omslag.
   En av de nitton Clash-låtarna är skriven av hela bandet tillsammans. Inte bara Strummer, Jones och Simonon utan även trummisen Topper Headon. Och det i en mycket överraskande poppig och förhållandevis välproducerad låt, ”The card cheat”, där piano, blås, 60-tal, Ronettes-trummor och Clash-energi blandas till en magisk brygd.
   ”London calling” är allting som Clash inte var 1977.

”DEATH OR GLORY”, en nästan bortglömd höjdpunkt på The Clashs klassiska ”London calling”-album.



/ Håkan

Marie och Lasse bjöd på sig själva

Postad: 2021-10-03 15:51
Kategori: Live-recensioner




Marie Bergman och Lasse Englund bjöd på en generös show i Växthuset på lördagskvällen. Med hjälp av många pedaler och rattar lät Lasses gitarr som en hel orkester.

Alla bilder: Carina ÖsterlingEmelie Fransson med gitarrist inledde konsertkvällen.

MARIE BERGMAN & LASSE ENGLUND
EMELIE FRANSSON
Växthuset, Örebro 2 oktober 2021
Konsertlängd: 19:33-19:55 (EF, 23 min) 20:05-21:04 och 21:26-22:27 (MB+LE, 120 min)
Min plats: Sittande längst fram lite till höger, ca 2 m från scenen.


HÖSTEN ÄR EN GYLLENE TID FÖR LEVANDE MUSIK. Som tröst i det kompakta och regntunga mörkret kom det äkta paret Marie Bergman och Lasse Englund på lördagskvällen till ett så gott som fullpackat Växthuset. De bjöd på en konsert som utvecklade sig till en generös och välmatad show med både musik och underhållande mellansnack. Men allra mest bjöd Marie och Lasse på sig själva i två långa timmar.
   Marie började med att be oss i publiken att sätta på oss säkerhetsbältet för att sedan tillsammans med sin gitarrspelande make göra musikaliska nedslag i en lång, lång karriär där namnet Ola Magnell blev kvällens röda tråd. Med en uttrycksfull röst, en läckert spelad akustisk gitarr och Lasses effektiva och flexibla gitarrkomp inledde paret med ”Varje människa bär en historia” och just historier blev något av ett tema för kvällen.
   I kvällens repertoar hade Marie grävt djupt i sin egen musikaliska historia och med framförallt spontant naturliga berättelser länkade hon ihop låtarna på ett rutinerat sätt. Jag såg, hörde och upplevde det på nära håll, bara några meter från scen, och kan rapportera om ett fantastiskt men också omväxlande gitarrspel från Lasse som var minst lika imponerande som Maries sånger och röst.
   Jag har egentligen aldrig brytt mig om hur tekniskt duktiga gitarrister har varit när de har framträtt men här hade jag svårt att inte drabbas av oerhörda intryck när Lasse växlade ljud, tempo och sound med hjälp av en arsenal med tekniska prylar, pedaler och rattar. När han vid ett tillfälle under introt till en låt drog en stråke över gitarrsträngarna (se höger) följde ljudet hemlighetsfullt med på hela låten. Se och höra Lasses flyhänta fingrar var en ynnest. Ren underhållning bara det. Jag kan tänka mig gitarrister uppleva det här och helt tappa självförtroendet.
   Ola Magnell-låtar blev också ett genomgående tema under lördagskvällens konsert. Ett mycket logiskt ämne i det här sammanhanget. Lasse Englund spelade med Magnell i många år och Marie Bergman har med sin glittrande röst medverkat på många Magnell-skivor och har genom åren spelat in en mängd Magnell-låtar själv.
   Som en försmak på ett kommande evenemang med bara Magnell-låtar bjöds vi här på nya dagsaktuella arrangemang av låtar som ”Bruten vinge”, ”När vällingklockan ringde” och ”Sång för de svikna”. Och givetvis en av Marie Bergmans mest kända inspelningar, en svensk cover av McGarrigle-systrarnas ”Complainte pour Ste-Catherine” med text av Magnell, ”Ingen kommer undan politiken”. En värdig allsångsfinal på en alldeles lysande konsertupplevelse.
   Det nya lokala stjärnskottet Emelie Fransson, ”känd” från senaste Live at Heart-upplagan, inledde kvällens konsert med fem-sex egna låtar på engelska. Med sin sammetslena karaktär till röst, en pigg akustisk gitarr och kompisen Stefans elgitarrkomp tog hon till vara sina 23 minuter på scen på bästa sätt.

Den officiella låtlistan nedan med några förenklade titlar...



/ Håkan

Örebro: Storgatan 7

Postad: 2021-10-02 07:51
Kategori: Örebro

NAJZ PRAJZ


Storgatan 7 just nu 2021: Livsmedelsaffären Matkungen.


I NOVEMBER 1997 VAR FÖRSTA GÅNGEN jag upplevde en konsert i skivaffären Najz Prajz på norr i Örebro. Men då hade skivaffären existerat i nästan tio år på flera olika adresser. Här är Najz Prajzs historia fram till 1997, berättad av ägaren Anders Damberg:
   ”Jag gav mig in i skivbranschen våren 1988 då jag övertog en begagnataffär av Stickan Andersson, Vaxkabinettet. Adressen var Järntorgsgatan 9. Jag drev den under namnet Vaxkabinettet under några månader tills verksamheten flyttade till Storgatan 8 i Marimekkos gamla lokaler.
   I samband med flytten bytte affären namn till Najz Prajz. Anledningen till namnbytet var främst kommunikationen med utländska kunder och leverantörer då de mesta kontakterna skedde telefonledes, detta var innan faxens tid. Att försöka bokstavera V A X K A B I N E T T E T över en knastrig telefonlinje var näst intill omöjligt, så därav namnbytet. Stannade på "åttan" några år innan det blev en större lokal ledig på Storgatan 12, Gulins på 60-talet. Det var i begynnelsen av cd-eran och vi blev mer och mer en cd-butik.
   Min gode vän Thomas Wahlström hade då klivit in som delägare. Vi kämpade på och verksamheten växte medan hela Norr-City förde en alltmer tynande tillvaro. Med politiska löften i ryggen, en uppfräschning av Norr-City, vågade vi en flytt snett över gatan till Storgatan 7 där vi drev en 700 m² stor butik i två våningsplan.”
   I lokalerna på Storgatan 7, med Westlings Bokhandel som hyresgäst, hade det faktiskt decennier tidigare varit skivförsäljning. Vid sidan av bokförsäljning, leksaksavdelning och skolmaterial sålde Westlings också skivor i källarvåningen.
   Najz Prajz på Storgatan 7 fick ett slut när skivaffären flyttade söderut till Drottninggatan 30 på tidigt 2000-tal, där bland annat artister som Håkan Hellström, Lars Winnerbäck och Anna Ternheim spelade, men det är en senare historia som jag berättar om nästa vecka.
   Efter många år som klädbutik är den stora lokalen på Storgatan 7 sedan några år tillbaka en livsmedelsbutik, Matkungen.

WEEPING WILLOWS 30/11 1997 Najz Prajz
THE MERRYMAKERS 23/2 1998 Najz Prajz

/ Håkan

ALL TIME BEST #83: "Chelsea girl"

Postad: 2021-10-01 07:54
Kategori: ALL TIME BEST



NICO: Chelsea girl (Verve, 1967)

MIN 150 ALBUM LÅNGA LISTA MED FAVORITSKIVOR har naturligtvis krävt massor med research, ivrigt letande i mina gamla minnen samt många nyupptäckta pärlor från den musikhistoria jag aldrig upplevde på plats när skivorna gavs ut. Som exempelvis många 60-tals-album som uppmärksammats mycket mer långt senare. Och i den kategorin hittade jag Nicos album ”Chelsea girl” som jag var helt obekant med när den gavs ut hösten 1967. Då var mina 15-åriga öron fullt upptagna med Beatles och ”Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band”...
   Inte heller var jag strax innan, våren 1967, medveten om ett band som hette Velvet Underground där Nico, med Andy Warhols hjälp, tillfälligt hade fått plats bredvid Lou Reed och John Cale. Trots ganska anspråkslösa röstresurser fick Nico sjunga tre låtar på bandets debutalbum ”The Velvet Underground & Nico” (1967).
   Nico, född (Christa Päffgen) i Tyskland 1938, hade en lång karriär innan hon gjorde entré i New Yorks rockkretsar 1966. Redan som tonåring på 50-talet började hon arbeta som fotomodell i Paris för att via Rom få en mindre roll i Fellini-filmen ”La dolce vita” innan hon kom till London 1965. Där hamnade hon snabbt i de rätta popkretsarna, blev kompis med Brian Jones och Stones manager Andrew Loog Oldham tog hand om Nico och producerade singeln ”I'm not sayin'” med klar hitpotential.
   Trots positiva recensioner blev singeln en flopp och Nico sökte sig till New York där hon åter hamnade i film/mode-branschen med den framgångsrike Andy Warhol, popkonstnär, regissör och producent, som manager. Nicos korta samarbete med Velvet Underground gav henne mersmak för att satsa på sin karriär som sångerska. Hon började jobba med Tim Hardin, Tim Buckley och Jackson Browne, samarbeten som ganska naturligt skulle forma Nico som soloartist.
   På ”Chelsea girls” gör just Jackson Browne debut som låtskrivare, drygt fyra år innan han själv gör skivdebut i eget namn. Tre låtar kommer från hans penna, ”The fairest of the season”, ”Somewhere there's a feather” och ”These days” av vilka den senare är mest känd. Skrevs av 16-årige Jackson och ytterligare två coverversioner av låten, Tom Rush 1970 och Gregg Allman 1973, gavs ut innan Browne själv fick ut den på skiva.
   Ingen av de övriga Browne-låtarna har sett dagens officiella ljus med varken låtskrivaren eller någon annan. Synd, för jag tycker ”Somewhere there's a feather” har klara kvalitéer som låt.
   Även låtarna av Tim Hardin och Bob Dylan, ”Eulogy to Lenny Bruce” respektive ”I'll keep it with mine”, är ganska exklusiva på Nicos album. Hardin gav ut sin version av låten, med titeln ”Lenny's tune”, först på en liveskiva 1968. Och Dylan-låten, som allra först gjordes på skiva av Judy Collins 1965, kom inte på en officiell skiva med låtskrivaren förrän 1985 på ”Biograph”-samlingen.
   Nico har inte riktigt släppt kontakten med Velvet Underground-folket på sitt debutalbum. Hälften av låtarna på skivan är skrivna av en eller flera gruppmedlemmar av vilka den över åtta minuter långa ”It was a pleasure then” är den mest udda och understryker Nicos och producenten Tom Wilsons ambitioner att inte ha några kommersiella tankar med skivan.
   Den svarte skivproducenten Tom Wilson var redan här legendarisk i skivbranschen, som producent av Bob Dylans och Simon & Garfunkels skivor, men från 1966 sökte han sig musikaliskt vidare när han började producera Frank Zappa/Mothers Of Invention, Blues Project och Animals som med Eric Burdon i spetsen blivit ett amerikanskt band. Och Wilson kom tidigt in i Nicos solokarriär.
   Wilson producerade också ovannämnda Velvet Underground/Nico-skiva och blev också den naturliga producenten på Nicos ”Chelsea girls”. Och man hör tydligt hans influenser i de nästan barockinspirerade arrangemangen, flöjterna, stråkarna och melodiernas utformning.
   Men tillsammans med ovannämnda låtmaterial är det naturligtvis Nicos personlighet som gör ”Chelsea girls” till ett näst intill oförglömligt album. Som en lite blekare, mer ledsen och mindre kommersiell Marianne Faithfull ger hon med sin personliga barytonröst sitt fullständiga fokus på varje låt på albumet.

”SOMEHERE THERE'S A FEATHER”, Jackson Browne-låten som tillhör topparna på Nicos första soloalbum.



/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (456)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (234)
Krönikor (171)
Larm (20)
Listor (50)
Maxi12" (35)
Minns (144)
Örebro (52)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2021 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Bengt Gustafsson 22/11: Hej Jag var där kväll två. Och jag råkade vara i musikaffären när Elvis m...

Peter Lundmark 19/11: Ett litet mästerverk som kommit lite i skymundan....

Håkan Gustavsson 18/11: Hej! Jag tycker att det är kul att du rangordnar efter din smak och inte efter...

Torsten Braf 16/11: Hej Håkan. Under parollen Bättre sent än aldrig har jag just läst din runa ...

Göran Johansson 8/11: Första gången jag skriver här. Blev så glad att se namnet Lowry Hamner & The...

Silja 6/11: Hej Håkan, Var inte du på Harrys då coverbandet som lirade Dylanlåtar var...

Thomas J I'm kingfisher 1/11: Får tacka för tankesällskapet! // Thomas...

Björn 29/10: Tack Håkan för den rapporten, ökade på anglofil-abstinensens några grader.....

Mikael Bodin 15/10: Tack för en väldigt fin beskrivning av albumet som jag personligen håller vä...

Björn 11/10: Vill lyfta fram denna, Drive All Night, klipp från - Göteborg, 2008. Som lite ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.