Blogginlägg

ALL TIME BEST #74: "Born to run"

Postad: 2021-10-22 07:51
Kategori: ALL TIME BEST



BRUCE SPRINGSTEEN: Born to run (Columbia, 1975)

HUR DU ÄN TÄNKER OCH HUR DU än tycker kan du inte kalla albumet ”Born to run” något annat än en klassiker med stort K. I allas ögon och i allas öron är det en skiva som kom att ändra tidräkningen och rockhistorien i en och samma stund. ”Born to run”, som släpptes i augusti 1975, kom att bli Bruce Soringsteens stora stora genombrott. På skiva. På scen hade han med sina på den tiden extremt långa konserter byggt upp en enorm respekt som liveartist under några år med en stor ständigt växande publik som följd. Det var just i samband med en Springsteen-konsert som den största rubriken i sammanhanget skulle formuleras och bli smått historisk.
   Till den fascinerande historien om skivan ”Born to run” spelar två personer, förutom Bruce själv, en delad huvudroll, rockjournalisten Jon Landau och managern Mike Appel. I mitten på 70-talet och under de närmaste åren skulle Landau byta plats med Appel på ett tämligen uppmärksammat sätt.
   Appel, hyfsat framgångsrik låtskrivare och producent (Partridge Family och David Cassidy), blev Springsteens första manager och producent. Appels rutin och kunskap om branschen var inledningsvis enormt betydelsefullt för en ny, orutinerad sångare och låtskrivare från New Jersey.
   Appel producerade (tillsammans med låtskrivarkollegan Jim Cretecos) ”Greetings from Asbury Park, NJ” och ”The wild, the innocent & the E Street shuffle”, båda kom 1973 och var Springsteens två första album. Två skivor som uppmärksammades i den förhållandevis lilla kretsen av fans men som efter ”Born to run”-genombrottet i efterhand blev gudabenådat hyllade.
   Springsteen var tidigt på väg att göra sig ett namn som konsertartist. Under 1973 turnerade han regelbundet med sitt E Street Band och de allt längre showerna. De alltmer professionella konserterna och det musikaliskt alltmer tajta samspelet mellan sångare och band skapade ett enormt rykte. Mest klubbframträdanden men också större arenor när de exempelvis var förband till Chicago i maj-juni 1973.
   I april 1974, på någon av Springsteens fyra konserter på Charley’s Bar i Cambridge, Massachusetts, såg Jon Landau sin första konsert med New Jersey-artisten. Han, som då var etablerad rockjournalist på tidningen Rolling Stone, hade fastnat för Springsteens andra album och hört rapporter om sanslösa konsertupplevelser. I en lokal Boston-tidning, The Real Paper, skrev han en krönika om skivan och kallade den ”årets mest underskattade album”.
   9 maj samma år var Springsteen med band tillbaka i Landaus hemstad Cambridge och han fick ännu en gång uppleva en makalös show, nu som uppvärmare till Bonnie Raitt. Bruce gav en två timmar lång konsert som i Landaus ögon och öron var så bra och inspirerande att han skrev en krönika som har gått till (musik)historien. Bland annat skrev han den numera klassiska meningen ”I saw rock and roll future and its name is Bruce Springsteen” med fortsättningen ”and on a night when I needed to feel young, he made me feel like I was hearing music for the first time”.
   Landau skulle precis fylla 27 och Bruce var 24… Och precis där inleddes den seriösa och mest kommersiella delen av Bruce Springsteens långa, långa och mycket framgångsrika karriär.

LANDAU UTMANADE SNART APPEL som skivproducent och tog så småningom över även som manager efter en uppslitande rättsvist. Men först fick Appel förmånen att själv (tillsammans med Bruce) producera den fantastiska titellåten ”Born to run” på det kommande albumet. En låt som började spelas in i maj 1974 med ett då lite annorlunda E Street Band än sättningen vi har blivit bekant med genom åren.
   E Street Band har blivit ett minst lika starkt varumärke som Bruce Springsteen men under de första turnéåren 1973-1974 ändrades bandets konstellation vid flera tillfällen.
   Clarence Clemons och Garry Tallent fanns med redan på första plattan innan Danny Federici dök upp på den andra. Låten ”Born to run” spelades in med Clemons, Tallent, Federici plus trummisen Ernest “Boom” Carter och pianisten David Sancious men på resten av inspelningarna till albumet återfinns kärnan till ”det riktiga E Street Band”, med Max Weinberg på trummor och Roy Bittan på keyboards.
   Än så länge var inte Steve Van Zandt, en lokal New Jersey-musiker, någon fast medlem i Springsteens komp. Han skrev blåsarrangemanget på ”Tenth Avenue freeze-out”och körade på ”Thunder road” men alla gitarrer på albumet spelas av Bruce själv. Van Zandt blev inte fullvärdig bandmedlem förrän på turnén som inleddes i juli 1975, en månad innan "Born to run" släpptes. En turné som 21 november skulle nå Stockholms Konserthus på en kort (fyra konserter) Europaturné.
   E Street Band har som sagts en exklusiv position som Springsteens stadiga kompband. Men har, förutom på liveskivorna, aldrig fått regelrätt artistcredit på studioskivorna. Det är ju märkligt och uppseendeväckande när man tittar tillbaka på Springsteens makalösa skivproduktion där herrarna Bittan, Weinberg, Federici, Clemons, Van Zandt och senare också Nils Lofgren finns med på en stor majoritet av Springsteens skivor.
   Till protokollet ska vi till avgående managern Appels försvar nämna att han även på resten av ”Born to run”-albumet agerar som producent, då tillsammans med både Springsteen och Landau.
   Precis som i måndags, när jag skrev om Rolling Stones-albumet ”Beggars banquet”, finns det många spektakulära låtar på vars stabila grund Springsteens tredje album vilar: Titellåten, ”Thunder road”, ”Backstreets” och den makalösa nästan tio minuter långa ”Jungleland” är klassiker. De allmänt mindre kända men ändå starka låtarna ”Night” och ”She's the one” bör i rättvisans namn tillhöra samma celebra sällskap. Som tillsammans med de i sammanhanget lite mer udda låtarna ”Tenth avenue freeze-out” (blott tre minuter lång på skiva ska jämföras med maratonversionerna på scen) och ”Meeting across the river” (med en ensam trumpet som enda soloinstrument) gör ”Born to run” till världens mest kända och, i många Bruce-fans öron, bästa album.

”SHE'S THE ONE”, en av de mindre kända men utsökta låtarna på ”Born to run”.



/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (457)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (234)
Krönikor (171)
Larm (20)
Listor (50)
Maxi12" (35)
Minns (144)
Örebro (53)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2021 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Jan Lennell 4/12: Fantastiskt album! Hörde det första gången via PA:t före en av de bästa kon...

Jarmo Anttila 1/12: "Labelled with love" är en fantastisk låt som håller efter 40 år....

Bengt Gustafsson 22/11: Hej Jag var där kväll två. Och jag råkade vara i musikaffären när Elvis m...

Peter Lundmark 19/11: Ett litet mästerverk som kommit lite i skymundan....

Håkan Gustavsson 18/11: Hej! Jag tycker att det är kul att du rangordnar efter din smak och inte efter...

Torsten Braf 16/11: Hej Håkan. Under parollen Bättre sent än aldrig har jag just läst din runa ...

Göran Johansson 8/11: Första gången jag skriver här. Blev så glad att se namnet Lowry Hamner & The...

Silja 6/11: Hej Håkan, Var inte du på Harrys då coverbandet som lirade Dylanlåtar var...

Thomas J I'm kingfisher 1/11: Får tacka för tankesällskapet! // Thomas...

Björn 29/10: Tack Håkan för den rapporten, ökade på anglofil-abstinensens några grader.....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.