Blogginlägg från oktober, 2018

INTERVJUER 74-94: Dan & Py (1983)

NÄR JAG NU LÄSER DEN NÄSTAN 36(!) ÅR gamla intervjun märker jag att det är Dan Hylanders position och karriär som jag har prioriterat. Fram till januari 1983 var det mycket riktigt Dan Hylander som drog det tunga lasset i det som en gång blott och enbart kallades Raj Montana Band. Bandets två första album "Raj Montana Band" (1978) och "Döende oskuld" (1979) krediterades Raj Montana Band fast det var Dan Hylander som sjöng och skrev låtarna.
   Men under 1983 och 1984, bandets två sista år tillsammans, ändrades den fördelningen. Hylander fortsatte leverera starka album men plötsligt började Py Bäckman skriva personliga, starka låtar som inte alls kom i skymundan i liverepertoaren längre.
   "Calypso", som Dan nämner i intervjun, hette Hylanders kommande (april 1983) och Py kontrade (september 1983) med den Mats Ronander-producerade "Sista föreställningen". Det var som jag förutsåg i intervjuns inledning att både Dan och Py i januari 1983 stod på tröskeln till det stora genombrottet.
   Som jag beskriver i intervjutexten träffade jag och fotograf Anders Erkman Dan, Py och bandets Ola Johansson på kinarestaurangen vid Medborgarplatsen i Stockholm sent på lördagseftermiddagen 29 januari 1983. Vi följde sedan med trion ner till Ritz, tog oss in bakvägen och hängde med gruppen i det lilla omklädningsrummet bredvid scenen. Och fick senare uppleva gränslös popularitet på ett fullsatt Ritz och en bländande konsert där både Dans och Pys låtar imponerade med Raj Montanas intelligenta komp.
   Intervjun publicerades i Nerikes Allehanda nästan en vecka senare och samma dag som Hylander, Bäckman & Co kom till Örebro för en konsert i Brunnsparkens danslokal Regnbågen.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/2 1983.

Allehanda träffade Py, Dan och Ola inför Örebrobesöket
DIREKT FRÅN SUCCÉKONSERT

DAN HYLANDER, 28-ÅRIG ROCKARTIST FRÅN SKÅNE, bor numera i Stockholm och står just nu precis på tröskeln till det stora genombrottet.
   Efter den senaste helgens två succéartade konserter på Ritz i Stockholm (publikrekord!) är jag beredd att sortera in honom strax under Ulf Lundells nästan oslagbara nivå vid sidan av namn som Magnus Lindberg och de skånska kollegorna Mikael Wiehe och Björn Afzelius.
   Allehanda träffade Dan Hylander mellan de båda Stockholmskonserterna. Tillsammans med Py Bäckman, sedan några år Dans kompanjon såväl privat som på scen, och Ola Johansson, kompgruppen Raj Montana Bands basist. Vi pratade (mest Dan och Py) bland annat om den inte alltid avundsvärda rollen som artist, drogproblem, Raj Montana Bands enorma musikantstatus, texternas betydelse och Dan Hylanders stadigt växande popularitet och tveklösa väg mot toppen.
   Det var en märklig och nästan komisk intervjusituation där vi satt på kinarestaurangen ett kvarter från Ritz på söder i Stockholm, några timmar före lördagskvällens konsert.
   Py och Dan talade nästan oavbrutet, intensivt och passionerat om det mesta och sin egen situation i synnerhet. Våra snabba kommenterande inhopp i ordflödet var mer fingervisning än rejäla frågor.
   Efter fredagskvällens strålande succékonsert, då Mats Ronander gjorde ett lika plötsligt som populärt inhopp, är de naturligtvis på gott humör. Men samtalet inleds med artistlivets negativa sidor där droger förekommer.
   - Vi accepterar naturligtvis inte att någon i bandet är påverkad under en konsert. Det drar ned hela bandets styrka och kapacitet, säger både Dan och Py.
   - Igår var det publikrekord alla kategorier, säger en leende Dan. Det känns nästan som hemmaplan fast varken jag eller Py är stockholmare. Py Bäckman, visserligen född i Stockholm, kom till huvudstaden redan för tretton år sedan från barndomens Hälsingland. Innan hon slog sina påsar ihop med Dan hade hon en diger och brokig sångkarriär bakom sig med bland annat Eurovisionschlager på sitt samvete.
   Fast Dan Hylanders skivor numera säljer mycket mer än Pys var hon mer känd i början av deras gemensamma karriär för nästan tre år sedan.
   - Jag har ju alltid skyltat med mitt namn, Py Gang bland annat, medan Dan fram till dess endast hade figurerat som medlem i Raj Montana Band. Men populariteten har väl svängt nu, säger Py och tänker på guldskivan som Dan erövrade med "Bella notte".

RAJ MONTANA BAND HAR HELA TIDEN varit Dans grupp men i några olika konstellationer. Gruppen gjorde albumdebut 1978 och innehöll killar från en mängd olika Skånegrupper som Hoola Bandoola, Första Förband, Lotus med flera. Ytterligare en upplaga av gruppen, med bland annat Fjellis och Håkan Nyberg, hann Dan med innan han våren 1980 sökte sig till Stockholm.
- Musikklimatet i Skåne var begränsat och jag tror inte att jag hade utvecklats likadant om jag stannat kvar, säger Dan som snabbt kom i kontakt med de musiker som än idag utgör Raj Montana Band.
   - Det är genom några års intensivt turnerande (140 jobb på ett år!) som gruppen svetsats samman och erhållit sitt goda rykte, tror Dan.
   Ola tror att det bror på att medlemmarna fungera ihop socialt. De umgås och träffas även privat.
   Raj Montana Bands samtliga medlemmar är alla flitigt anlitade studio- och turnémusiker. Allt anpassas dock efter Dan Hylanders åtaganden.
   - Vi planerar alla skivinspelningar och turnéer i god tid och däremellan är musikerna fria att göra vad de vill.
   Därför pendlade halva bandet, Hasse Olsson, Pelle Alsing och Clarence Öfwerman, mellan Dan Hylander och Ulf Lundell under hela fjolåret. David Carlsson spelade med Mats Ronander och Ola Johansson vikarierade för Backa-Hans Eriksson (när han spelade med Lundell) i Boogie Kings som bland annat innehåller Peter O Ekberg, en gång med i första upplagan av Raj Montana Band... De är alla som en stor familj.
   - Vi har en jämn fart mot toppen, säger en nöjd Dan och visar en 45-gradig kurva uppåt med högra armen. Vi har fått en trogen publik som också tål en del skit, säger han ironiskt och ler med hela ansiktet som han ofta och gärna gör.
   När första delen av årets turné tar slut i mitten av februari ska albuminspelningarna av Hylanders skiva avslutas. Sex låtar gjordes redan i höstas och arbetsnamnet är "Calypso", planerad för utgivning i april.
   I maj återupptar Dan Hylander, Py Bäckman och Raj Montana Band sitt turnerande och den oundvikliga erövringen av Sverige.
   Berättade alltså Dan och Py strax innan de gick ned på Ritz och framförde den bästa svenska rockmusik jag har upplevt på den klassiska scenen.
   I Brunnsparken ikväll har alla örebroare samma chans att njuta av Dan Hylanders genialt personliga rockmusik, Py Bäckmans röstresurser och Raj Montana Bands bedövande skicklighet.

/ Håkan

50-tal: #27. "Money honey" (1953)

CLYDE McPHATTER and THE DRIFTERS
Money honey
(Atlantic)

JAKTEN PÅ DEN PERFEKTA 50-TALSLÅTEN fortsätter och själva sökandet kan bära iväg åt olika håll. När facit presenteras i maj nästa år kommer min favoritlista över 50-talet med all säkerhet innehålla ett överflöd av soloartister. De rena vokalgrupperna, som också var i överflöd på 50-talet, tillhörde genrer som gospel och doo-wop och i det senare fallet kan jag avslöja en viss allergi mot ett sound där rösterna är instrument.
   Med den bakgrunden och ambitionen inleddes dagens sökande med namnet på soloartisten Clyde McPhatter framför ögonen. Som soloartist hade han sina största framgångar under andra halvan av 50-talet. Men hans utpräglade tenorstämma gjorde solomaterialet till för mycket välstruken soul för mina öron.
   Jag forskade även i The Drifters historia, McPhatter bildade en gång (1953) den klassiska gruppen, men gruppens repertoar tenderade att bli opersonligt poporienterad mot slutet av 50-talet. Inte ens Ben E Kings inträde 1958 gav gruppen mig något musikaliskt värde. "There goes my baby", "This magic moment" och "Save the last dance for me" må vara pop-evergreens men jag uppfattar dem som ganska uttjatade och smetiga.
   Nej, jag fick göra läxan igen och letade mig då tillbaka till när det en gång började, Clyde McPhatter and the Drifters allra första singel "Money honey" som är ett unikum av välsång men också muskulös r&b. Jag blir förvånad själv när jag upptäcker singellåten och tycker mig höra genuin energi i en låt där McPhatter röstmässigt befinner sig långt från tenor- och falsett-sångarnas värld.
   "Money honey" spelades in och släpptes i augusti 1953 och blev en jättehit, det årets största r&b-hit. Det var Drifters debutsingel men inte gruppens första inspelningar, "Lucille" (McPhatters egen låt) och "Gone" spelades in redan i juni 1953 men släpptes efter "Money honey" som andra respektive sjunde singel.
   Det var alltså "Money honey" som 1953 var genombrottet för både McPhatter och bandet. Han hade i tre år sjungit i Billy Ward and his Dominoes men fick nu i uppdrag av skivbolagsägaren (Atlantic), producenten och låtskrivaren Ahmet Ertegun att bilda en egen grupp. Det resulterade i The Drifters, ett namn som skivbolaget först hatade men till slut accepterade.
   Förutom McPhatter var medlemmarna i sånggruppen Gerhart Thrasher, andratenor, Andrew Thrasher, bariton, och Bill Pinkney, bas. I studiokompet på "Money honey" fanns Sam "The Man" Taylor som spelar en galet offensiv saxofon och Jesse Stone, som skrev "Money honey", finns med på gitarr, bas och trummor. Ett i mina öron alldeles perfekt arrangemang.
   Jesse Stone var en mycket rutinerad låtskrivare som ibland skrev sina låtar under ett annat påhittat namn, Charles Calhoun. Från hans penna har vi bland annat hört "Shake, rattle and roll".
   39 år gammal avled Clyde McPhatter 13 juni 1972 av hjärt-, lever- och njurproblem.

/ Håkan

Tony Joe White (1943-2018)

TONY JOE WHITE VAR EN AV MINA FÖRSTA IDOLER hösten 1969. Det var på svensk tv jag första gången kom i kontakt med White och hans träskdoftande musik och laidbackdominerade melodier. I Torbjörn Axelmans tv-program Små, gröna äpplen hade amerikanen Tony Joe White bjudits in och där och då, 28 november 1969, fick jag höra Whites personligt ruffliga röst och hans hänförande musik och låtar för första gången.
   Det då helt aktuella Tony Joe White-albumet "...Continued" blev direkt en favorit där berättande låtar som "Roosevelt and Ira Lee" och "Rainy night in Georgia" (blev en stor hit 1970 med Brook Benton) fastnade i min hjärna (och hjärta) förevigt.
   Men jag hungrade då efter mer Tony Joe White-material och behövde inte leta så långt tillbaka i tiden. Fyra månader innan det oförglömliga tv-framträdandet hade Tony Joe nämligen släppt sitt debutalbum "Black and white" där ytterligare starka originallåtar som "Polk salad Annie" och "Willie and Laura Mae Jones" gjorde största intrycket. För den breda musikintresserade publiken blev det coverversionerna med Elvis Presley respektive Dusty Springfield som blev populärast men för mig var det Tony Joes original som var bäst och viktigast.
   Följde honom ytterligare några år på skiva. Kontraktet med Warner Bros krävde väl kommersiella satsningar och därför engagerades då framgångsrike Peter Asher som producent på "Tony Joe White" (1971). Bättre och personligare blev det på den Jerry Wexler/Tom Dowd-producerade "The train I'm on" (1972) inspelad i Muscle Shoals-studion. Sedan tappade jag faktiskt kontakten med Tony Joe och hans musik.
   Upptäcker nu att jag i skivhyllan har Tony Joe-albumet "The real thang", utgiven på den i det här sammanhanget väldigt udda Casablanca-etiketten. Inget att skriva om i det här respektabla sammanhanget, discofierad swamprock med funkrytmer och nya versionen av "Polk salad Annie" känns helt omotiverad.
   Nej, Tony Joe White drog sig tillbaka och hans namn befann sig därefter under min radar i många år när han plötsligt och oväntat dök upp på Tina Turners "Foreign affair" (1989). Han inte bara medverkar på flera spår som musiker utan skrev även ett antal låtar, bland annat den uppmärksammade "Steamy window".
   Tina Turner-samarbetet gav åter uppmärksamhet till Tony Joe White som tog upp artistkarriären igen, återvände till Muscle Shoals-studion och Tom Dowd och det fungerade bra på "Closer to the truth" (1991) där han bland annat gör hedervärda versioner av "Steamy window" och ”Undercover agent for the blues”.
   Sedan dess har jag haft dålig koll på mannen med sina stora polisonger men som låtskrivare och sångare har han evigt liv i mitt minne.
   Tony Joe White avled plötsligt 25 oktober 2018. Dödsorsak: Förmodad hjärtattack.

/ Håkan

I min skivhylla: Rockpile

ROCKPILE: Seconds of pleasure (F-Beat XXLP 7)

Release: Oktober 1980
Placering i skivhyllan: Hylla 10. Mellan Rockfolkets "Rock-å-håå (Let's gåå!)" (1976) och Jess Rodens "Jess Roden" (1974).

EFTER ALLA MER ELLER MINDRE FANTASTISKA Dave Edmunds- och Nick Lowe-album i slutet på 70-talet skruvade vi inför Rockpiles "debut"album upp förväntningarna till det osannolika. När vi hörde resultatet ur högtalarna blev vi lite bleka om nosen. "Tracks on wax 4", "Labour of lust" och "Repeat when necessary" var så gott som perfekta Rockpile-skivor, alla finns representerade på min lista på 70-talets bästa album. De kombinerade ett tajt rocksväng, urstarkt material och lysande covers med en uppenbart liveinspirerad produktion, men som av kontraktsskäl inte kunde ges ut under det samlande gruppnamnet.
   Som om inte styrkan i de här albumen räckte som lockbete hade Rockpile under flera år spelat sig till en nästan ohotad position som världens bästa liveband där trummisen Terry Williams och gitarristen/sångaren Billy Bremner var minst lika viktiga beståndsdelar. Jag vet, jag upplevde konserter både 1979 och 1980 som helt tog andan ur mig.
   När allt var till synes frid och fröjd i managerkriget och skivbolagsfejden mellan Lowe- och Edmunds-folket var det upplagt för bandets första till namnet kollektiva skiva på Jake Rivieras nystartade och elegenta F-Beat-etikett. Ovannämnda album var producerade på precis samma sätt, med de fyra Rockpile-medlemmarna samlade i studion, men det finns uppgifter om att Lowe och Edmunds nu plötsligt blev villrådiga där i studion och inte riktigt visste hur eller vad de skulle göra.
   Den obeslutsamheten kan jag i viss mån höra mellan skivspåren, i arrangemangen och det ibland inte kompromisslösa svänget i musiken på "Seconds of pleasure". Om det är tiden mellan release och nu som har gjort mig lite mer ödmjuk i mötet med skivan vet jag inte men nu hör jag en Rockpile-skiva som stundtals har tagit ett litet poppigare grepp på materialet.
   Det har inte nämnvärt påverkat Nick Lowes fem nyskrivna originallåtar men när bandet ger sig på Rockin' Sidneys cajunklassiker "(You ain’t nothing but) Fine fine fine" (Bremner på sång), Chuck Berrys vid tillfället bara tio år gamla men här livlösa "Oh what a thrill" och den sega tolkningen av Kip Andersons obskyra b-sida "Knife and fork" låter det lite för osäkert, utan självförtroende och nästan soft.
   Ambitionen att göra en Rockpile-rockig variant på Brinsley Schwarzs New Orleans-kryddade "Play that fast thing (one more time)" är kanske en god idé från början men resultatet är platt och burkigt. Terry Williams sedvanliga driv äts upp av produktionen och då kan skivbandet Rockpile inte på långa vägar konkurrera med livebandet Rockpile, speciellt som just den repertoaren lever så mycket på liveatmosfär.
   Nej, jag siktar in mig på skivans poprelaterade material och hittar några verkliga godbitar, "Teacher teacher" och "Wrong way", som inleder varje skivsida och dessutom mycket logiskt blev albumets självklara singelval. Låtar som visserligen är ickeoriginal men som är så okända och unika att de går att uppfatta som genuina Rockpile-låtar.

"WRONG WAY", SOM PÅ SINGEL SLÄPPTES månaden innan "Seconds of pleasure", är en fantastisk Squeeze-låt från det bandets tidiga period. I original officiellt endast utgiven på en grön flexiskiva som följde med tidningen Smash Hits i oktober 1979. Inspelningen är äldre än så och är märkligt nog något överblivet från samarbetet med producenten John Cale och Squeezes första inspelningar 1977.
   "Wrong way" är förresten också en märklig titel på låten där titelfrasen aldrig förekommer i texten. Däremot sjunger Dave Edmunds "Let's face it I'm wrong again" i refrängens första textrad. Uppenbarligen så övertygande att skivbolaget Columbia i USA gav låten titeln "Wrong again (let's face it)". Den amerikanska upplagan av "Seconds of pleasure" namnger också Nick Lowe som producent medan min engelska pressning saknar uppgift om producent.
   "Teacher teacher" har en lika intressant bakgrundshistoria. Är en ny låt skriven av de två medlemmarna Kenny Pickett och Eddie Phillips från The Creation, en uppmärksammad 60-talsgrupp som soundmässigt gick i The Whos spår på sina två mest kända låtar "Making time" och "Painter man". Gruppen sprack 1968 men har tillfälligt återförenats några gånger, vid ett tillfälle var Nick Lowe aktuell som producent till ett nytt album med gruppen men det blev inget av med det.
   Under hela 70-talet var Pickett/Phillips verksamma som låtskrivare, både i den egna duon Kennedy Express och åt andra artister. Mot slutet av 70-talet skrev paret "Teacher teacher" och via Picketts vänskap med Billy Bremner hamnade låten i Rockpiles repertoar. En perfekt låt i sammanhanget med de luftiga akustiska gitarrerna, blixtrande gitarrsolon och Lowes röst som doftar hit lång väg. Borde ha blivit like uppskattad som "Girls talk" eller "Cruel to be kind" men hamnade helt utanför listorna.
   Billy Bremner, ja. Är det något jag riktigt saknar på "Seconds of pleasure" är det Bremners temperament som sångare och låtskrivare. Han hade ju tidigare bidragit med flera starka låtar på Edmunds soloskivor. Här sjunger Billy "Heart", en låt som återanvändes på Nick Lowes "Nick the knife"-album, och "(You ain’t nothing but) Fine fine fine", som inte kan konkurrera med liveversionen, men fick dessvärre inte möjlighet att bidra med några egna låtar.
   Nick Lowes låtar håller sedvanlig hög nivå på albumet. "Pet you and hold you", kom snabbt med i Lowes livematerial, och "When I write the book", finns nästan alltid med på Lowes senare konserter, är ju rena och skära Nick Lowe-klassiker.
   Joe Texs "If sugar was as sweet as you" från 1966 är en av skivans klockrena covers. Edmunds röst är här av högsta kvalité, gitarrsoundet lysande och här visar Terry Williams äntligen sitt rätta jag.
   Till min idag övervägande positiva syn på "Seconds of pleasure" hör Barney Bubbles som vanligt älskvärt röriga men stilfullt oförglömliga skivomslag, fast han kallar sig Dag (?) här. Ytterligare en positiv detalj är bonus-ep:n som följer med skivan där Lowe och Edmunds förvandlas till The Beverly Brothers och live i en radiostudio framför fyra Everly Brothers-covers på ett alldeles spontant och felfritt sätt.
   Allt sammantaget gör albumet "Seconds of pleasure" till bra och intressant lyssning. Förvisso ett lite ojämnt album, några omotiverade covers för många och soundet håller inte stilen hela vägen, men höjdpunkterna kompenserar verkligen.
   På Rockpiles skiva finns det ingen låt med titeln "Seconds of pleasure" men bandets F-Beat-kollega Elvis Costello har skrivit en låt med det namnet men den har ingen som helst koppling till Rockpile. Den skrevs nämligen till ABBA-Fridas första soloalbum men kom aldrig till användning.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Mats Ronander (1980)

Foto: Sven Persson10 december 1980 på Prisma, Örebro: Mats Ronander genomför soundcheck inför konsert med Tomas Ledin. Sedan sätter vi oss i logen där jag gör en lång intervju med honom.


JAG HADE LÄNGE HAFT PLANER PÅ EN LÄNGRE intervju med Mats Ronander som redan 1980 hade haft en lång och händelserik karriär bakom sig. Träffade Mats flera gånger under Ulf Lundell-turnén hösten 1980 och det bäddade för det här långa samtalet.
   Intervjun gjordes i samband med en Tomas Ledin-spelning 10 december 1980 på Prisma i Örebro under väldigt extrema förhållanden. Det var dagen efter det tragiska John Lennon-mordet i New York men jag minns faktiskt inte om vi ens pratade om det, Mats och jag. Innan intervjun fick jag rådet av konsertarrangören Leif "Blixten" Henriksson, som också befann sig i Örebro, att pusha på Mats om solokarriären.
   Bara tre dagar efter avslutningen på Lundellturnén i Växjö. genomförde Mats alltså en kort Ledinturné tillsammans med stjärnbandet Wlodek Gulgowski, Rutger Gunnarsson och Åke Sundqvist.
   Den planerade turnén med Lundell sommaren 1981, som Mats Nämner, blev aldrig verklighet och först 1982 gav han sig ut på turné med ett helt annat kompband. Av Pugh & Nature-singlarna Mats nämner är "Kavalkad" egentligen b-sida till "En gång tog jag tåget bort", Ulf Lundell-texten som Pugh tonsatte.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/12 1980.

"Malla" - Örebrograbb som kompar ABBA, Ulf Lundell och Tomas Ledin!
"NU ÄR JAG SUGEN PÅ EN SOLOKARRIÄR"

MATS RONANDER. NAMNET HAR LÄNGE HAFT en välklingande prägel i Örebro där han har vuxit upp och tog sina första stapplande steg på den väg som är proffsmusikerns.
   Trots sina blott 26 år har Mats tio års erfarenhet som professionell musiker och sångare! Det är många som vill ha honom i kompbandet där han är en ytterst viktig länk som både gitarrist, munspelare och sångare. Bara i år har Mats, eller "Malla" som han populärt kallas i musikerkretsar, turnerat med både ABBA (i Japan), Tomas Ledin och Ulf Lundell samt också gjort några betydande insatser på de två sistnämndas skivor. Men i fortsättningen vill han satsa mer på sig själv, göra ett soloalbum och eventuellt bilda ett eget band.
   Det, och mycket annat. berättar Mats för Allehanda när han gjorde ett snabbesök i Örebro förra veckan.
   Mats har alltid betraktats som örebroare, men är faktiskt född i Sundsvall. Ett halvår gammal flyttade han till Örebro där han växte upp på väster och norr. Tillbringade sina sista skolår på Olaus Petri-skolan där han också var engagerad i elevrådet.
   - Var inte så engagerad i elevrådet men var nog rätt flitig i skolan ända tills jag började lira musik.
   När Mats Ronander var 14-15 år hette bandet han var med i Crossway Blues och spelade genuin Chicagoblues av bland annat Muddy Waters och Sonny Boy Williamson. Mats sjöng och spelade munspel.
   - Det var ett mycket bra band som dock lade av rätt snart. Och jag tror de andra i bandet tyvärr slutade spela.
   Mats höll till mycket på Power House och "jammade" bland annat med Lasse Wellander, gitarristen som hade gått med i Blues Quality, ett av landets bästa bluesband med Peps som sångare.
   - När Peps lämnade Blues Quality provade gruppen flera sångare som Kisa Magnusson och Susie Heine men fastnade slutligen för mig, då bara 16 år, säger Mats.
   Efter grundskolan och en månad(!) i gymnasiet på Karro slutade Mats och flyttade till Stockholm samtidigt som Blues Quality bytte namn till Nature.

- DET VAR LITE TRASSEL VID FLYTTNINGEN, anhöriga som tvekade och tyckte steget var för stort, men Nature etablerade sig snabbt i Stockholms musikliv och blev snart ett kultband som huvudsakligen spelade bluesbaserad rockmusik.
   Nature bestod då (1972) av Mats, Lasse, basisten Pär David Johnson ("kapellmästaren" som vid kristider höll oss på fötter, en fantastisk människa, säger Mats) och trummisen Bosse Skoglund.
   Mats skrev redan då låtar med Lasse Wellander. Låtar som 1972 skulle komma på gruppens första album, "Nature" (Gump) producerad av Pugh Rogefeldt.
   - Kontakten och samarbetet med Pugh började när Lasse medverkade på Pughs "Hollywood"-album. Han hade hört och sett oss spela och ville gärna ha oss som kompband. Det blev ett och ett halvt år tillsammans med Pugh.
   - Tyvärr gjorde vi bara två singlar, "Karneval" och "Slavsång", med Pugh men det var han som fick mig att tro på poplåtar med svensk text. Hans texter ansågs då vara politiskt flummiga och blev aldrig accepterade i musikrörelsen men det har ju aldrig handlat om partipolitiska åsikter så jag tyckte debatten var enbart löjlig. För övrigt tycker jag vår albumdebut var svag men de svenska låtarna var ok.
   Tiden som kompband till Pugh Rogefeldt var anledningen till några intensiva år för Nature. Gruppen blev känd som Sveriges mesta kompband. En kort turné med engelsmannen Dave Greenslade 1972 följdes efter Pugh-äventyret av två folkparkssommar (1973 och 1974) med Ted Gärdestad och en (1975) med Göran Fristorp.
   Inte förrän 1973/74 började Mats spela gitarr, mest hemma och i bakgrunden, för att fullt ut göra sin debut som sologitarrist vid en kort turné med Pugh Rogefeldt i december 1977.
   Sommaren 1974 kom Natures andra album, "Earthmover", (Sonet), producerad av Clabbe af Geijerstam med studiohjälp av bland andra Björn J:son Lindh, Bernt Rosengren och Alain Leroux. Ett album som Mats är mer nöjd med.
   - Andra albumet var ett stort steg framåt. Bättre låtar, texter och sound rakt igenom. Clabbe är schysst, kan mycket och var till stor hjälp vid inspelningen.
   Kring 1974 gjorde Mats första studiojobbet. På den tiden handlade det mest om munspel och körjobb för att sedan genom åren också medverka som gitarrist, men han vill inte kalla sig studiomusiker.
   - Jag är ingen skicklig yrkesman som till exempel Lasse Wellander eller Rutger Gunnarsson, säger Mats anspråkslöst och fortsätter: Jag gör bara sådant jag känner för. Förresten har studiojobben minskat avsevärt de senaste åren. Det görs färre svenska skivor och utvecklingen har givit oss mera band som inte kräver studiomusiker.
   - Scenen nu är helt annorlunda än för några år sedan. Bra grupper som skriver egna låtar. Pistols var kul där inga musikaliska krav fanns och den nya engelska musiken är intressant. Joy Division och andra liknande grupper. Eno gör fantastisk bildmusik, säger Mats, och tar helt ur oss illusionen av den rock'n'roll -älskande killen uppfödd på blues och Chuck Berry ackord.
   Samarbetet med Ulf Lundell på den senare delen av 70-talet har gått till historien som mycket lyckad och framgångsrik. Både tillsammans med Nature och i andra sammanhang har Mats varit inblandad många gånger. Turnéerna med Ulf genom Sverige har varit åtskilliga.
   - Jag träffade Ulf första gången på en fest i Vitabergsparken i Stockholm , där jag då bodde sommaren 1975, Detta ledde sedan till att jag finns med på hans första album "Vargmåne" som kom senare samma år. Första turnén med Uffe gjordes väl våren 1976 med Rickard Rolf som gitarrist.

HÖSTEN 1977 HADE NATURE GJORT SITT och Mats och Lasse jobbade vidare som duo.
   - Meningen var att hela gruppen skulle sprida sig men Wellander och jag jobbade vidare som 1978 resulterade i albumet "Wellander & Ronander" (Polar) som , trots fint mottagande i pressen, sålde dåligt. Vi var erkända namn men det blir man inte mätt på. Det var dessutom dyrt att turnera på egen hand.
   Efter ytterligare en höstturné (1978) med Lundell och den världsomfattande ABBA-turnén har Lasse och Marts gått skilda vägar.
   - Lasse hade mycket annat att göra och jag tror att det bara är bra att skiljas åt ett tag. Han har ju utvecklats till en allroundmusiker och är helt fulländad i sitt gitarrspel jämfört med en traditionell rockgitarrist som jag, säger Mats återigen anspråkslöst.
   Efter alla år med betydande insatser bakom andra artister på turnéer och skiva, är det nu äntligen planerat med Mats Ronanders efterlängtade första soloalbum. Inspelningarna börjar vid årsskiftet.
   - Jag har flera anbud från flera skivbolag men just nu ligger Polar bäst till för albumet som blir på svenska. Har genom åren samlat på mig mycket material, samlar intryck på turnéer för att sedan bli kreativ efteråt. Det ska bli roligt att göra något eget. jag ska sjunga och jag skiter i vad folk säger om det, berättar Mats som tycker sig ha fastnat i facket som gitarrist hos all massmedia.
   I Mats huvud finns också många andra projekt och idéer ständigt i rörelse. Att göra musik till filmer och poesi är lockande. Ett aktuellt exempel är den kortfilm som ursprungligen ingick i den omdiskuterade Projekt 80-serien där Mats och pianisten Stefan Nilsson tonsatt en text av Rolf Börjlind som sedan Carsten Regild gjort ett bildcollage till. "Konst är dyrbare än korv" sänds ikväll på tv2 kl 22.40.
   Förutom det planerade soloalbumet är det inför 1981 redan klart med ytterligare Lundell- och Ledinturnéer.
   - I mars gör jag en Skandinavienturné med Tomas och möjligen också nere i Europa där han senaste skiva har gått bra . Efter den otroligt lyckade Englandsinspelade Lundell-albumet "Längre inåt landet" finns det nu planer på att spela in nästa vax i franska Provence. Det finns fem-sexstudios i Stockholm av internationell klass men i en harmonisk miljö handlar det mer om hur man lirar. På lantgården Ridge Farm utanför London var allt toppen.
   - Tillsammans med Ulf Lundell är det planerat meden månadslång turné i parkerna nästa sommar, säger Mats Ronander som nu är sugen på en solokarriär.
   Innan vi skiljs åt tillägger Mats, som spelat fotboll i ÖSK:s pojklag, att han i alla lägen håller på ÖSK och ÖIK och ständigt håller sig underrättad om lagens resultat.
   - I den här branschen träffar man så många djurgårdare och AIK:are så det är skönt att ha ett eget favoritlag från sin hemstad, avslutar Mats Ronander.

/ Håkan

50-tal: #28. "The train kept a-rollin" (1956)

THE JOHNNY BURNETTE TRIO
The Train kept a-rollin'
(Coral)

EFTER DE SENASTE VECKORNAS UTFLYKTER i svart bluesrelaterat 50-talsmaterial ( Muddy Waters, Smiley Lewis, Big Mama Thornton, Hank Ballard ...) är det dags att återvända till ren och skär klassiskt vit rock'n'roll där namnet Burnette står med stora bokstäver. Det är inte bara Johnny Burnette som personifierar det legendariska namnet utan även brodern Dorsey Burnette som var basist i brödernas Johnny Burnette and the Rock'n Roll Trio.
   Ska man ta släktbanden ännu längre ligger Rocky Burnette och Billy Burnette nära till hands. Rocky är Johnnys son som 1980 hade en hit med "Tired of toein' the line". Billy är gitarrist och har varit Fleetwood Mac-medlem vid två olika tillfällen.
   Johnny Burnette and the Rock'n Roll Trio är egentligen ett klassiskt och oförlömligt gruppnamn men det släpptes bara en enda singel under det namnet, "You're undecided" (våren 1956), innan gruppen fastnade för det lite enklare The Johnny Burnette Trio. "The train kept a-rollin'" var gruppens andra singel och b-sidan var lustigt nog Joe Turners "Honey hush" som var min 50-talsfavorit på plats nummer 38.
   Redan 1952 bildade bröderna Burnette en trio (Rhythm Rangers) med gitarristen Paul Burlison. Efter några år presenterade sig gruppen för Sam Phillips, Elvis Presleys producent på Sun Records, men han var ointresserad och tyckte att trion kopierade Presley och hans kompgrupp för mycket.
   I den här serien vill jag gärna prioritera originalmaterial före covers men Burnettes "The train kept a-rollin'" var mycket riktigt en fem år gammal bluesinspirerad låt av bandledaren Tiny Bradshaw som hade egen swingorkester. Originalet är mer jazz än rock'n'roll och jag föredrar Burnettes optimala tolkning, en inspelning som skulle komma att influera musikbranschen decennier framåt, i grupper som exempelvis Yardbirds och Led Zeppelin. Just på Burnettes inspelning introduceras gitarrfuzzsoundet helt oplanerat. Gitarristen Burlison hade nämligen tappat sin förstärkare och med lite lösa delar föddes det distade gitarrljudet.
   Dock är det inte Burlison som spelar på just den här inspelningen. Den rutinerade studiogitarristen Grady Martin tog hans plats och bakom trummorna finns Tony Austin som för övrigt var kusin med Carl Perkins.
   Det var egentligen Nisse Hellbergs liveversion av Burnettes originallåt "Tear it up" som lockade mig till namnet Johnny Burnette and the Rock'n Roll Trio. Men deras version av den låten är både tam och tunn och även i övrigt är det få originallåtar i gruppens repertoar som står sig idag. Men däremot är "The train kept a-rollin'" en helt sagolik representant för 50-talets klassiska rock'n'roll-era.
   30 år gammal drunknade Johnny Burnette 1 augusti 1964 i en båtolycka.

/ Håkan

I min skivhylla: The Men They Couldn´t Hang

THE MEN THEY COULDN'T HANG: Silvertown (Silvertone ORE LP 503)

Release: Våren 1989
Placering i skivhyllan: Specialhylla 3. Mellan bandets "Waiting for Bonaparte" (1988) och "The Domino Club" (1990).

MITT INTENSIVA INTRESSE FÖR DEN ENGELSKA GRUPPEN The Men They Couldn't Hang startade i en rasande fart under en London-vecka i januari 1985 när jag hade förmånen att uppleva kvintetten live tre gånger. Bandets skivproduktion var då än så länge magert, en singel ("Green fields of France", en cover) men bandets utstrålning på scen lovade så mycket mer även på skiva. Under 1985 till 1990 följde jag TMTCH nära i spåren och jag siktade in mig på bandets singlar och koncentrerade mig då på 12"-varianterna med extralåtar. Givetvis hade jag under de här åren också full koll på bandets album, inte minst för att bandet kategoriskt bytte skivbolag för varje nytt album.
   Bandet gick från Elvis Costellos lilla indiebolag Imp via MCA och Magnet till Silvertone. En intressant resa bara det. Dessutom hann de däremellan ge ut en singel på Demon.
   När jag nu valde album bland gruppens alla lika intressanta skivor tog jag instinktivt det första (av två) album på Silvertone som fick den närliggande titeln "Silvertown". Skivbolaget Silvertone kändes som en perfekt hemvist för TMTCH. Mannen som lanserade bolaget, Andrew Lauder, hade en alldeles för intressant historia för att ignorera. På United Artists såg han till att göra Brinsley Schwarz, The Inmates och Dr Feelgood allmänt kända. Låg sedan bakom Jake Rivieras Radar-etikett, där flera före detta Stiff-artister som Nick Lowe, Elvis Costello och Yachts gav ut skivor, och det fortsatte med F-Beat och Demon. Därför passade TMTCH osedvanligt bra in på Silvertone - och inte på multinationella opersonliga MCA eller poprelaterade Magnet. Under 1986 till 1990 hette bandets manager dessutom Andrew Cheeseman som länge hade jobbat med Jake Riviera.
   På "Silvertown" finns det låtar med starka, sugande melodier, häftiga allsångsrelaterade refränger och en produktion (Mick Glossop) som har allt för att vidarebefordra eventuella budskap.
   Det var alltså många skivbolagsbyten för TMTCH på 80-talet men producentens namn hade varit oförändrat sedan 1986 och det hörs att Mick Glossop har både rutin (The Wonder Stuff, Flesh For Lulu, Gillan, Skids, UFO, The Records med flera) och som inte vill dra i handbromsen när engagemanget i gruppen ökar till och från på albumet.
   Nej, Glossop har gjort ett utmärkt jobb på "Silvertown" där extramusikerna Nick Muir, keyboards/dragspel, och Bobby Valentino, fiol, nästan ser ut som officiella gruppmedlemmar på skivomslaget. Ja, omslaget ger också positiva vibbar. På framsidesfotot ser de fem TMTCH-medlemmar ut som att de befinner sig i Vilda Västern men istället för vapen bär de på instrumentväskor och trunkar.

SKIVOMSLAGET, EN KRAFTFULL PRODUKTION och en allmänt stark gruppsammansättning till trots är det ändå låtarna, innehållet i texterna och intensiteten i den folkmusikinspirerade rockmusiken som ännu en gång gör ett TMTCH-album till ett lyssnande nöje.
   Från bandets karriärstart har gitarristen Paul Simmonds varit den medlem i gruppen som har bidragit med mest låtmaterial och då menar jag texterna ty musiken har hela bandet alltid skrivit tillsammans. Texterna blir än mer imponerande för Simmonds är den ende gruppmedlemmen som live aldrig tog steget fram till mikrofonen på de fyra konserter jag har upplevt. Mannen, som förutom sologitarr också spelar elektrisk mandolin, elektrisk bouzouki och 12-strängad gitarr på "Silvertown", har skrivit de sex genomgående bästa och mest engagerande texterna på skivan - utan att sjunga en enda strof av sina färgstarka texter som hämtat inspiration i både historia och nutid.
   Det är istället Swill (Philip Odgers) och Cush (Stefan Cush) som framför låtarna på ett både snällare respektive aggressivare sätt.
   Simmonds är i sina texter en perfekt berättare av gammal historia, ofta med ett socialt engagerat djup. Han gjorde det utsökt några år tidigare på "Ironmasters", sången om järnbruksägarna som körde över arbetarna och krossade facket. Här är det "Rain, steam & speed" som handlar om järnvägsarbetare och tunnelbyggare som slet hårt och där människoliv gick till spillo.
   Men det finns intressant innehåll i nästan varje text här och ofta är det hos den ständigt engagerade Simmonds som orden och poesin har växt fram.
   Öppningslåten "Rosettes" handlar om fotbollshuliganer och var tänkt som bandets första singel från albumet, och melodin har en kommersiell twist, men precis då, april 1989, inträffade Hillsborough-katastrofen i Sheffield. Alldeles för mycket folk på arenan orsakade fullkomligt kaos och 96 människor omkom. På "Rain, steam & speed", singeln som ersatte "Rosettes", är Simmonds på sitt mest historiska humör.
   "Company town" handlar om pubarna som på 80-talet hade städat upp och nu siktade in sig på medelklassen. Och "Blackfriars bridge" är protest mot allt dyrt byggande i allmänhet och Londons Docklands i synnerhet. Även Swills "Diamonds, gold & fur" utspelar sig i en realistisk värld om bortskämda frun och Cushs "Lobotomy, gets 'em home" är den sorgliga berättelsen om den psykiskt sjuka amerikanska skådespelerskan Frances Farmer som blir inspärrad på sjukhus. På "Silvertown" finns det ingen hejd på den textmässiga kreativiteten.
   The Men They Couldn't Hang fick på 80-talet ständigt befinna sig i skuggan av Shane MacGowans åthävor som hela tiden knyckte uppmärksamhet. Men gruppen var musikaliskt minst lika intressant på sina skivor, inte minst på "Silvertown".

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Ingemar Dunker (1980)

”NEJ, MEN VA FAN! ÄR DU HÄR?" var Ingemar Dunkers spontana kommentar när jag och min vän Lasse Kärrbäck trängde oss in i logen efter en Trouble Boys-konsert på Akkurat i Stockholm på trettondagen 2011. Det visade sig att trummisen Dunker hade ett osannolikt gott minne och kunde nästan ordagrant citera rubrik och innehåll ur den lilla artikel jag skrev i Nerikes Allehanda om honom i oktober 1980.
   Sandviken-sonen Dunker råkade jag faktiskt träffa första gången redan på Mallorca sommaren 1977. Ett gäng från Sandviken mötte ett gäng från Örebro och det var ett mindre mirakel att Apartamentos Carmencita vid Son Matias-stranden i Palma Nova stod kvar när vi lämnade ön två veckor senare. Det talades om att den störste i sällskapet från norr, den väldige 199,5 cm långe Dunker, spelade trummor och var i artistbranschen men som så ofta trodde jag berättelserna var överdrivna och uppförstorade.
   Men redan samma höst dök Dunker upp som trummis i Tomas Ledins band, när de uppträdde på legendariska Prisma i Örebro, och då förstod jag att den här killen hade inlett sin professionella bana på allvar. Först blev han medlem i ett flitigt turnerande Lasse Lindbom Band som i sin tur ledde till Ulf Lundells närhet 1979. Först albumet "Ripp rapp", sedan höstturnén 1979, den Englandsinspelade dubbelalbumet "Längre inåt landet" 1980 följt av succéturnén samma höst.
   Tv-galen, ja. Under 1980-turnén med Lundell reste Dunker omkring med en videobandspelare för att kunna titta på sina videokassetter. Intervjun med Dunker inträffade på kvällen efter den första av två konserter i Örebro 13 oktober i frukostmatsalen på Hotell Continental. Vad jag minns hämtar Dunker vid ett tillfälle sin videobandspelare och visar upp den.
   Efter 1980 sprang jag på Dunker både här och där. Ibland utanför Centralstation i Stockholm och ibland på Drottninggatan i Örebro när han var här och kompade någon artist. Han hoppade tillfälligt in i Dr Feelgood när bandet spelade på Ritz i Örebro 1989, men då råkade jag vara i London…
   Dunker blev sedan medlem i Perssons Pack och konserterna två kvällar i rad på samma Ritz 1990 var nog sista gången jag träffade honom personligen.
   Sedan har jag naturligtvis upplevt den väldige, jag menar som effektiv trumslagare, Dunker i kompbandet till Linda Gail Lewis vid ett par tillfällen, som presentatör i Refreshments julshow 2006 och säkert ytterligare några gånger som jag förträngt eller helt enkelt glömt.
    Min intervjuartikel om Dunker 1980 inleds med en Lundell-kommentar:



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/10 1980.

LUNDELLS TRUMMIS TV-GALEN BJÄSSE

"ÅSKAN", SÄGER ULF LUNDELL OCH LER KRAFTIGT, han är tv-galen och kunde sitta i tolv timmar i sträck och glo på tv:n i England när vi spelade in det senaste albumet.
   Lundell talar om Ingemar "Sture" Dunker , bandets kraftiga trummis som trots sina dryga hundra kilo, nästan två meter (1.99,5 enligt egen utsago) och 23 år är en anonym musiker i kompet bakom Lundell. Okänd som person men är en mäktig trumslagare med ett enormt driv.
   - Det kanske beror på min storlek att jag orkar dunka trumskinn i två timmar. Men det är också en fråga om teknik. Att använda handlederna till hundra procent. Då sparar man energi.
   Sandvikensonen Dunker blev proffs först 1977, efter några år som rörmokare på Järnverket, och spelade då bakom en annan Sandviken-kille, Tomas Ledin.
   - Det var en ren tillfällighet, faktiskt. Genom en polare, som kände Tomas fick jag chansen att provspela och det gick vägen. Fram till dess hade jag spelat mest jazzrock influerad av bland annat Billy Cobham.
   - Som åttaåring började jag spela gitarr men tålamodet räckte inte till och jag började spela trummor med morsans strumpstickor istället och 1968 köpte jag mitt första trumset som var identiskt likt det Ringo Starr spelade på.
   På musikerområdet i Sverige råder en stenhård konkurrens om studiojobben men Dunker har inga ambitioner att bli studiotrummis fast man där gör de stora förtjänsterna.
   - Man utvecklas inte som musiker i studion genom att spela efter noter. Jag vill repetera och turnera. Med Lundell i de större lokalerna eller med Lasse Lindbom Band där också Niklas (Strömstedt, pianisten) och Nane (Kvillsäter, gitarristen) ingår, i de mindre, intima lokalerna eller klubbarna.
   Det var under ett gästspel i Åre som Lundell kom i kontakt med Lasse och det övriga bandet som ledde till att de nu medverkat på hans två senaste turnéer.
   Efter Lundellturnéns slut drar Lasse Lindbom Band direkt ut på en månadslång turné, Hasse Olsson är osäker på framtiden och Mats Ronander ska spela med Tomas Ledin några gig innan han själv går in i studion för att påbörja en egen skiva.
   Allt medan Ulf Lundell pustar ut efter rekordturnén, letar upp skrivmaskinen och sätter sig ned för att skriva sin fjärde roman.

/ Håkan

50-tal: #29. "Sexy ways" (1953)

THE MIDNIGHTERS
Sexy ways
(Federal)

HANK BALLARD, SOM HAR SKRIVIT OCH SJUNGER "Sexy ways", hade en lång 50-talskarriär, och in på 60-talet, men det var först 1958 som hans namn stod med stora bokstäver på skivetiketten. Samma år blev han smått historisk genom att skriva och spela in "The twist", låten som startade hela vågen av den flera år långa dansflugan twist, som förändrade pophistorien och gjorde Chubby Checker till ett stort namn under flera tidiga 60-talsår. Men dagens historia i serien om mina 50-talsfavoriter började långt, långt tidigare.
   Hank Ballard (bild höger), eller Henry Ballard som han är född som (var för övrigt kusin med den olycksaliga Supremes-medlemmen Florence Ballard), inledde sin bana i musikbranschen 1953 i den amerikanska gruppen The Royals. Gruppen hade upptäckts av Johnny Otis och Ballard hade sedan 1952 bidragit med låtar till gruppens singlar som dock inte väckte någon större uppmärksamhet. Ballard gjorde sångdebut med The Royals på "Get it"-singeln sommaren 1953, skriven av Ballard tillsammans med gitarristen Alonzo Tucker.
   Gruppen hade under de här åren 1952/53, som så många andra på det naiva 50-talet, en helt skrupelfri manager. Han lurade arrangörer och förde publik bakom ljuset genom att medvetet marknadsföra The Royals med en annan grupps renommé, The "5" Royales, som var mer kommersiellt framgångsrika. Med bilder och deras låttitlar på affischerna.
   Bedrägeriet avslöjades och det slutade med att Ballards grupp bytte namn till The Midnighters och samtidigt, våren 1954, fick gruppen sin hittills största hit med "Work with me Annie". En Ballard-låt som hade en text med uppenbart sexuella undertoner och bannlystes därför på amerikanska radiostationer. Uppmärksamheten gjorde att intresset ökade även hos den vita publiken.
   Den hitlåten följdes av ytterligare "Annie"-låtar, "Annie had a baby" och "Annie's aunt Fannie", som hamnade högt på den amerikanska r&b-listan. Jag har lyssnat på de här låtarna idag, alla förvillande lika och på gränsen till doo-wop, men tycker inte att energin i arrangemang och tempo motsvaras av det ibland djärva textinnehållet. Däremot släppte The Royals under den här perioden, sommaren 1954, en singel som behandlade samma texttema men med ett något vassare arrangemang, "Sexy ways". Där gitarristen Tucker visar var skåpet ska stå och frontmannen Hank sjunger både färgstarkt och känslofullt.
   Produktiva The Midnighters fortsatte ge ut singlar som bara sporadiskt nådde lägre placeringar på r&b-listan men med singeln "Teardrops on your letter" (1958) fick gruppen återigen en större hit. För första gången uppträdde gruppen under namnet Hank Ballard & the Midnighters och den inte alls överraskande smetiga balladen, skriven av producenten Henry Glover, klättrade även in på den konventionella poplistan.
   Men det var b-sidan, Hank Ballards "The twist", som kom att överskugga Ballards hela karriär. När låten spelades in fick han inget gehör för låtens potentiella möjligheter och den hamnade därför på singelns undanskymda b-sida. Låten upptäcktes dock på nytt 1960, Chubby Checker spelade in en cover som blev danshysterins signaturmelodi. Något jag har ett litet autentiskt minne av men inget jag direkt uppskattade när engelska popgrupper stod på tröskeln att invadera mitt hjärta.
   75 år gammal avled Hank Ballard 2 mars 2003 av strupcancer.

/ Håkan

I min skivhylla: Dan Fogelberg

DAN FOGELBERG: Captured angel (Full Moon/Epic PE 33499)

Release: September 1975
Placering i skivhyllan: Hylla 4. Mellan Fogelbergs "Souvenirs" (1974) och "Nether lands" (1977).

JAG HAR VID ETT TILLFÄLLE PÅ HÅKANS POP förkunnat mitt gillande av amerikansk countryrock på 70-talet. Countryrock kanske började med Eagles men det utvecklades till en massrörelse med många olika band, olika sound men inte så många soloartister. Det fanns väl några stycken men i den skaran var det ett namn som lyste mycket starkt, Dan Fogelberg. Jag har berättat tidigare varför jag hade Fogelberg som favorit under många år, dock utan att hans skivor hamnade på min 70-tals-lista fast den omfattade hela 70 album.
   Debutskivan "Home free" missade jag när den kom 1972 men den Joe Walsh-producerade andraskivan "Souvenirs" (1974) blev snabbt populär på min grammofontallrik. När "Captured angel" släpptes hösten 1975 var jag helt förberedd och föll ännu en gång för hans sång och musik.
   Jag minns skivan än idag, visserligen inte i detalj, men med en blandning av yrkesskicklighet (han spelar nästan alla instrument själv), starka låtar och oerhörda sångstämmor har "Captured angel" haft en särskild plats i min skivsamling under alla år. Med nästan makalösa förväntningar, och skräckblandad förtjusning, lägger jag vinylskivan på grammofonen och det låter fortfarande så tidlöst, stundtals så vackert, så effektivt rockigt ibland men också med arrangemang som jag mest av allt vill minnas som bästa countryrock. Apropå tidlös tyckte jag för två år sedan, när jag dissekerade "Souvenirs", att jag just saknade det tidlösa och tyckte att den skivan inte riktigt motsvarade förväntningarna.
   Det fanns stunder på "Souvenirs" där Fogelberg spelade en stor mängd olika instrument på låtarna. Men huvudsakligen var det ändå ett samarbete mellan många olika musiker, 3/4-dels Eagles i kören och producenten Walsh som huvudansvarig. "Captured angel" är i än högre grad ett extremt soloprojekt där egentligen bara trummisen Russ Kunkel medverkar utifrån.
   Med numera kännedom om att skivan spelades in som ett demoprojekt av Dan Fogelberg ensam i sin studio Golden Voice uppe i South Pekin i Illinois, inte långt från födelsestaden Peoria, framstår ju "Captured angel" som ett ännu större mästerverk.
   Det finns skivlyssnare, någon kommenterade min ursprungliga artikel om Dan Fogelberg, som tycker att skivan är olyssningsbar med dåligt ljud och usel produktion men jag kan inte hålla med. Snarare tvärtom. Och då har jag lyssnat på en nästan på dagen 43 år gammal och mycket spelad vinylskiva...

STRÅKAR LÅG NÄRA DAN FOGELBERGS HJÄRTA här och finns mer eller mindre med på samtliga skivor jag äger med Fogelberg fram till "Exiles" 1981. Och väldigt ofta, som exempelvis på "Captured angel", är det rutinerade Glen Spreen som har arrangerat. Sedan mitten på 60-talet arrangerade han musik åt många popartister i allmänhet och Elvis Presley i synnerhet, där han bland annat är ansvarig för de spektakulära arrangemangen på "In the ghetto" och "Suspicious minds".
   På just "Captured angel" märks det att stråkarrangemang fått en större och viktigare plats. Inledande "Aspen" är snarast ett symfoniskt och instrumentalt intro, 1:26 långt, till hela skivan med feta och mustiga stråkar som till Dans piano målar upp bilder som i ett konventionellt filmsoundtrack
   Just den detaljen skulle Dan Fogelberg dra till sin spets på det på det nästkommande albumet ("Nether lands") där den etablerade filmmusikkompositören Dominic Frontiere hade fått stort utrymme med sina stora arrangemang. Där någonstans tappade jag det stora intresset för countryrockaren Fogelbergs musik.
   Men på "Captured angel" förstärker Glen Spreens läckra ingredienser på ytterligare några låtar. Dessutom har Dan snygga ambitioner att bygga ihop två låtar vid två olika tillfällen. "Aspen" följs nämligen direkt av "These days" som sätter profil på hela övriga albumet. Likadant är det, när skivan är inne i sitt allra starkaste countryrocktema, efter "Man in the mirror" när "Below the surface" utan avbrott sparkar igång och blir en av skivans absoluta toppar.
   Men skivan har inte oväntat flera höjdpunkter. Som den steelguitar-kryddade titellåten och "Next time" där Fogelberg för enda gången på hela skivan får hjälp med sina annars så klockrena Eagles- eller CSNY-klingande körer. Det är den mycket geniale John David Souther som tillsammans med Fogelberg har lagt på sin smakfulla röst och i sammanhanget kallar sig duon för The Hot Damn Brothers. Al Perkins (Manassas), en av få gästmusiker på albumet, dekorerar fint med sin steelguitar på "Next time".
   En annan sporadisk gäst är David Lindley som dekorerar lika fint med sin fiol på "Crow" där Dan spelar akustisk slide mycket vackert. Ännu en musikalisk höjdpunkt på albumet men allra bäst är avslutningslåten "The last nail" som lätt Neil Young-inspirerad har en så läcker akustisk gitarr, en lite aggressivare elektrisk gitarr och i samma andetag ännu ett underbart vackert och effektivt Glen Spreen-arrangemang.
   I en tid när Eagles sedan över ett år tillbaka i stort sett lämnat countryrock-genren var Dan Fogelberg 1975 det stora vita hoppet.

/ Håkan

En bild säger mer än...

...TUSEN ORD. SÅ SANT, SÅ VÄLDIGT SANT. Visserligen är mitt personliga verktyg, när det gäller den här bloggen, i första hand det skrivna ordet. I tyckandet, informerandet och underhållandet är det främst orden som är mitt viktigaste redskap. Men det är också tämligen självklart att en bild i sammanhanget gör blogginläggen så mycket mer intressanta. I takt med mobilkamerans utveckling har ju en och annan mer eller mindre lyckad bild tagit sig in i blogginläggen. Men redaktionellt intressant blir Håkans Pop först när någon professionell fotograf bidrar med bilder.
   Till övervägande del har jag haft förmånen att anlita min gamle kollega och kamrat Anders Erkman (bild vänster) där hans konsertbilder har ökat värdet i inläggen till närmare hundra procent. Hans bilder dekorerar många texter på Håkans Pop.
   Inför en utställning med massor av livebilder som Anders hade i januari 2015 på Örebro Slott fick jag äran att exakt datera och skriva en liten bildtext som förklarade fotografiet på utställningsväggen. Och i den delikat designade (av Olle Unenge) broschyren, se höger.
   Jag fick ett USB-minne av Anders där jag bland många, många bilder kunde navigera mig igenom historien av ovärderliga konsertminnen. I väldigt många fall hade jag själv varit på plats som recensent och haft Anders som viktig kompanjon för att tillsammans dokumentera konserttillfället på allra bästa sätt.
   Under sensommaren och tidig höst har jag nu återigen gått igenom det rika bildarkivet och har passat på att uppdatera mina egna recensioner på Håkans Pop med professionella fotografier. Under årens lopp har jag återpublicerat många av mina gamla Nerikes Allehanda-recensioner och i många fall har jag illustrerat texterna med tidningsklipp. Men nu har jag under några veckor uppgraderat recensionerna med autentiska livekonsertbilder som till säkert 95 procent är tagna av Anders Erkman.
   Parallellt med det tidsödande projektet hittade jag ytterligare fysiska fotografier som jag, helt slumpmässigt, genom åren sparat på mig. Jag använder vinylomslagens konvolut som det naturliga arkivet. Lättöverskådligt och i många fall blir de ju automatiskt daterade tillsammans med aktuell skiva ty 80-talet, när vinylskivan var som mest populär, dominerar när det gäller mina konsertrecensionbilder. Många konsertögonblick har haft Örebro som spelplats men Anders och jag åkte även till Stockholm, Falun, Karlskoga, Linköping eller Västerås för att bevaka intressanta konserter.
   Anders Erkmans bilder dominerar stort livebilderna som finns publicerade här på Håkans Pop. Hans första rockfotografjobb inträffade för drygt 40 år sedan! Hans bilder från Ulf Lundells tumultartade konsert på Prisma i Örebro i augusti 1978 är historiska, kolla bara här. Men det finns även några andra Nerikes Allehanda-fotografer representerade på mina Håkans Pop-sidor, som Sven Persson, Mikael Muhr, Håkan Ekebacke, Ben Wahid, Mikael Eriksson, Thomas Wiman och Stig Nyström.
   Men det stora jobbet var inte att hitta bilderna utan själva detektivarbetet att tidsmässigt placera varje konsertbild. Fick jämföra många av de opublicerade fotografierna med autentiska tidningsklipp för att knyta bild till exakt konsert. Bara det var en intressant resa längs Memory Lane.
   Sedan hittade jag för övrigt ännu en mapp med helt osorterade livefoton som också krävde sin man för att analysera och bestämma ursprung.

SOM FÖLJD AV DET HÄR PROJEKTET, där jag har dekorerat många konsertrecensioner med fräscha fotografier, tänkte jag påminna och presentera fem intressanta konsertögonblick (med länkar till autentisk recension). Samtliga fångade av Anders Erkman som en sorts återblick på konserter jag aldrig glömmer. Av en slump råkar alla konsertexempel vara med utländska artister som det alltid finns anledning att minnas:

THE PHILIP LYNOTT BAND, 3 augusti 1983, Folkets Park, Karlskoga


BOB DYLAN, 9 juni 1984, Ullevi, Göteborg


PAUL McCARTNEY, 29 september 1989, Johanneshovs Isstadion, Stockholm


NEIL YOUNG, 28 juni 1993, Sjöhistoriska Museet, Stockholm


JOHN FOGERTY, 8 november 1997, Nobelhallen, Karlskoga
Samtliga bilder: Anders Erkman

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Stefan Wallgren (1980)

JAG TRÄFFADE FOTOGRAFEN STEFAN WALLGREN första gången i juni 1979. Han var en av medresenärerna på den skivbolagssponsrade bussen från Stockholm till Holland där Pink Pop-festivalen var målet. Jag har beskrivit resan här och jag recenserade också den långa festivaldagen på plats med The Police och Dire Straits som största och mest intressanta namn.
   Bland alla skrivande personer med namn som Hörnfeldt, Wopenka, Olsson, Anrell och Salander var det den lille fotografen Wallgren som gjorde mest intryck. Kvicktänkt, rutinerad, trevlig och full av intressanta anekdoter blev han snabbt en vän i detta brokiga sällskap. Jag hade egen fotograf med mig, Stig Nyström, så jag anlitade aldrig Stefans kunskap men vänskapen fortsatte i många år framöver.
   Stefan bosatte sig i London 1980 och var en ovärderlig kontakt när jag första gången kom till världmetropolen i mars 1980. Med stora öron sög jag åt mig all kunskap och rutin som Stefan kunde förmedla. Första kvällen, första konserten lärde han mig ta tunnelbanan från Bayswater till Hammersmith Odeon där Saxon och Nazareth spelade. Och under samma vecka var vi på Marquee ett flertal gånger och han kunde leverera bilder från konserter med både The Photos och Original Mirrors.
   Samma vecka i mars 1980 fick jag också idén att skriva en intervju med Stefan. Vi satte oss ned i Oliver Twist-baren på Charles Dickens-hotellet på Lancaster Gate i Londons Bayswater och försökte bena ut historien.
   Stefan skulle bli stadigvarande kontakt vid varje London-besök under några år. Ofta träffades vi på puben på Moscow Road och jag minns speciellt i november 1984 när han berättade om Eldkvarn och deras just avslutade skivinspelning i London.
   - Nej, Eldkvarn, dom finns nog inte längre. De lämnade London som en splittrad grupp och inspelningarna var verkligen tumultartade, berättade han för mig då.
   Några veckor efter min intervju med Stefan i mars 1980 skickade han sin utlovade bild på sig själv, se vänster. Inget självporträtt utan en bild tagen utomhus i Londonmiljö av sångerskan Siouxsie Sioux, ledare för sitt just då mycket populära Banshees.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 31/5 1980.

STEFAN HAR DRÖMJOBBET - SOM ROCKFOTOGRAF!

FÖR ALLA ROCKMUSIKÄLSKARE OCH FOTOINTRESSERADE bör väl rockfotograf betraktas som något av drömjobbet. Att resa runt, träffa intressanta människor och plåta rockmusiker och kändisar ur alla olika samhällsskikt.
   Det är vad Stefan Wallgren, 26-årig rockfotograf från Stockholm, just nu ägnar sig åt i London, rockmusikens förlovade huvudstad och världscentrum.
   Han befinner sig tillfälligt i London men funderar allvarligt på att bosätta sig där för en längre tid. Klimatet är ljummet, både väderleksmässigt och ur arbetssynpunkt. Det råder ingen brist på jobb för en skicklig fotograf.
   - Jag har gott om kontakter från mina tidigare besök i London så det gäller att utnyttja alla upptänkliga källor till arbete samtidigt som jag har kontakt med svenska kvällstidningar, veckotidningar och fackpress.
   Just nu hyr Stefan ett möblerat rum för 40 pund (nästan 400 svenska kronor) i veckan på Clanricarde Gardens i Bayswater, Londons centrala hotellområde. Men han har alltså planer på att skaffa sig något mer permanent.
   Han har blivit mycket uppskattad fotograf, speciellt i rockkretsar, under de senaste åren. Utan att egentligen ha den teoretiska fotoutbildningen.
   - Jag kan inte många av facktermerna inom fotoarbetet och brukar ibland ha svårt att gör mig förstådd i fotoaffären som förväntar sig insidesnack och ingående fackuttryck.
   Det var också en ren slump att han blev fotograf.
   - I slutet på 60-talet hoppade jag av från plugget och hade tillfälliga jobb som att packa äpplen. Såg av en tillfällighet "Blow up", Antonionis berömda film om en modefotograf, och blev som tusentals andra vid den tiden extra fotointresserad och köpte min första kamera 1968.
   - Min första bild var på en kompis hund (kompisen visar sig vara Gurra, numera i Ebba Grön), säger Stefan och skrattar, som han ofta och gärna gör när han berättar ur sitt händelserika liv.
   Han bodde redan i början på 70-talet första gången i London. Som han naturligtvis har återvänt till många gånger sedan dess. Har dessutom hunnit med att bo ett tag i Italien där han jobbade tillsammans med ett italienskt rockgäng, PFM.
   Stefans jobb bygger mycket på kontakter och inte bara på duktigt fotoarbete men Stefan Wallgren är i sammanhanget en av de främsta i branschen. Anlitas ofta av berömda New Musical Express, främst när det gäller konsertbilder som är Stefan specialområde.
   - När jag får ett jobb av till exempel NME kontaktar jag den aktuella gruppens manager eller deras eventuella skivbolag för fotopass och fribiljett. Sedan gäller det att hitta intressanta kameravinklar och det är svårt på ställen som Marquee där publiken trängs och utrymmet är minimalt.
   Alla ska veta att Stefan bara är 1.69 i strumplästen och det är en nackdel. Hans stora fotoväska får ofta fungera som pall för att kompensera hans ringa längd. Att plåta konsertartister är dock något mycket mer än några snabba klick under konserten.
   - Om det går arrangerar jag ett sammanträffande med artisten innan konserten, snackar om allt möjligt för att få en helhetsbild av personen/bandet. Jobbet på fältet bygger mycket på koncentration så jag får sällan en musikalisk uppfattning på plats.
   - Helst vill jag se showen utan kamera i hand som när jag nyligen såg Clash tre kvällar i följd, berättar Stefan och ser lyrisk ut.
   Han är naturligtvis rockintresserad och har sina tillfälliga favoriter som han ofta talar om. Den senaste skavågen tycker han är bra, speciellt The Selecter, och är i övrigt intresserad av alla de nya grupperna på Londonscenen. Däremot hatar han hårdrock.
   - Det är en absurd musikstil som jag inte finner något nöje med. När jag får sådana jobb försöker jag hitta märkliga kameravinklar och på det sättet förlöjliga hela genren.
   Stefan har Ted Nugents senaste Stockholmskonsert i färskt minne.
   - Nugent själv hade bomull i öronen och man kunde inte vara kvar i konsertlokalen långa stunder. Hans manager stod inte heller ut i ljudvågorna utan gick ut och över Kungsgatan till en krog och tog en öl medan Nugent fortsatte att spela sin så kallade musik.
   Stefan oroas inte mycket över framtiden utan tar dagen som den kommer men nog har han utsikter att bli ytterligare känd i genren med många intressanta jobb som väntar.
   Det finns mycket framskridna planer på att han på nästa Dire Straits-album kommer att ha ett collage av live-konsertbilder på inneromslaget.
   - Jag träffade gruppens manager i Köpenham i höstas och knöt värdefulla kontakter som gjorde det möjligt att jobba helt fritt på scenen med gruppen vid deras besök i Stockholm den följande veckan.
   - Liten börjar bli stor, säger Stefan och stiger upp på fotoväskan, riktar in det skarpladdade kameraögat på Wendy Wu, sångerska i The Photos, på ett fullpackat Marquee.

/ Håkan

John Wicks (1953-2018)

NÄR SOUTHEND-MUSIKERN7SÅNGAREN JOHN WICKS gick med i Kursaal Flyers i oktober 1977 skulle det visa sig att bandet bara hade några månader kvar som grupp. Från sommaren samma år hade det varit turbulens i och kring gruppen. I juli lämnade managern Paul Conroy gruppen åt sitt öde och blev general manager på Stiff Records, steelgitarristen Vic Collins lämnade bandet strax efter och ersattes av kompgitarristen Wicks. När sångaren Paul Shuttleworth ville satsa på en solokarriär splittrades gruppen till slut. Men i samma stund föddes en helt annan idé med John Wicks och Kursaals-trummisen Will Birch som initiativtagare. Och samtidigt såg en ny fantastisk låtskrivarduo dagens ljus: Birch/Wicks.
   I parets nya planer fanns en ny grupp som musikaliskt skulle vara en mix av Raspberries, Badfinger, Big Star och "Revolver" (Beatles-albumet). Efter några auditions var gruppen/kvartetten färdigkomponerad och fick powerpophistoriens mest naturliga bandnamn, The Records. Wicks och Birch skulle sedan komma att skriva uppskattningsvis 98 procent av gruppens låtmaterial.
   I en diskografibaserad artikel som jag skrev om Will Birchs hela historia finns Wicks med som en viktig del i parets outsinliga gåva att skriva låtar. En av parets första låtar efter Kursaals-tiden, "Pin a medal on Mary" spelades in och gavs ut av Rachel Sweet innan The Records debuterade på skiva. Även Searchers skulle senare ge ut en Birch/Wicks-låt, "Hearts in her eyes", innan The Records gjorde det.
   The Records bytte genom åren 1978 till 1982 gitarrist några gånger, Brian Alterman, Huw Gower, Jude Cole och Dave Whelan, men Wicks och Birch blev varandra trogna ända till slutet på The Records-historien 1982. Som innehöll många utsökta höjdpunkter. Från singeln "Starry eyes", maxisingeln "Rock'n'roll love letters" och albumen "Shades in bed", "Music on both sides" och "Crashes".
   Efter The Records hade John Wicks en lågprofilerad karriär. 1994 flyttade han till Los Angeles där han uppträdde regelbundet tillsammans med några nya upplagor av The Records.
   John Wicks avled igår söndag 7 oktober 2018 efter flera års kamp med bukspottskörtelcancer.

/ Håkan

50-tal: #30. "Hound dog" (1953)

WILLIE MAE "BIG MAMA" THORNTON
Hound dog
(Peacock)

NÄR JAG I AUGUSTI INTRODUCERADE DEN HÄR SERIEN med mina 50-talsfavoriter klagade jag lite på mig själv att det var så få kvinnliga artister representerade på min lista. För några veckor sedan, när jag skrev om Muddy Waters, bekymrade jag mig för min okunskap om bluesens betydelse. Idag kommer båda de kommentarerna på skam när jag i huvudrollen presenterar en kvinnlig bluessångerska: Willie Mae "Big Mama" Thornton.
   Låt vara att Big Mama Thornton, som hon är mest känd som, har en ganska begränsad egen karriär men har ändå har en nyckelroll i rock'n'roll-musikens historia. Som går att berätta med en rad olika anekdoter av vilka många har reciterats av Lennart Persson, som jag återkommer till lite senare i texten, i några av sina oförglömliga texter.
   "Hound dog" är bokstavligen den centrala och mest betydelsefulla låten i Thorntons karriär. Med stor säkerhet mer känd och berömd med Elvis Presley men det var Willie Mae som spelade in låten först. Hon fick en stor hit med singeln redan i mars 1953 när den släpptes, drygt tre år innan Elvis Presley släppte låten på singel.
   Inspelningen med Willie Mae är historisk, låten är legendarisk och historien kring både låt, artist och inspelning är en av musikhistoriens mest intressanta. En låt som dessutom har förföljts av felstavade låtskrivarnamn.
   Johnny Otis är ett viktigt namn i sammanhanget. Sedan han bildade egna band 1945 var han känd att upptäcka nya artister som Wynonie Harris, Etta James, The Robins och Esther Phillips. Och 1952 var det dags att upptäcka Willie Mae Thornton, en svart sångerska i hans band. Hon hade under 1951 och 1952 släppt två 78:or, "No Jody for me" och "Mischievous boogie", men Otis förstod att det var något stort på gång med henne.
   Han kontaktade de nyetablerade låtskrivarna Jerry Leiber och Mike Stoller som han ville skulle komma och lyssna på Willie Mae och sedan skriva en låt. I Otis studio i hans garage fattade paret omedelbart tycke för den hundrafemtio kilo tunga sångerskan med den grovhuggna rösten. De gick genast hem och skrev "Hound dog" och den spelades in med ett nedtrimmat Johnny Otis-band, med bland annat Otis på trummor och Pete Lewis på gitarr, medan sångerskan morrade och ylade fram texten.
   Lennart Persson har i några fantasieggande texter beskrivit Thornton: Hennes favoritdrink var balsameringsvätska(!) som hon köpte i dunkar från en begravningsbyrå och sedan blandade ut med druvjuice. Den lesbiska Thornton häcklades vid ett tillfälle av den öppet homosexuelle Little Richard och det slutade med jakt genom managerkontoret med en skarpslipad slaktarkniv.
   Thorntons inspelning låg etta på USA:s rhythm & blues-lista i åtskilliga veckor men "Hound dog" skulle bli en mångdubbelt större succé i munnen på Elvis Presley långt senare. Men först via en annan cover av låten med Freddie Bell & the Bell Boys 1955. Visserligen ingen hit men den lite rumsrena och inte fullt så råa versionen intresserade Elvis Presley som tog upp låten i sin repertoar och gav ut sin version av låten i juli 1956 på en singel tillsammans med "Don't be cruel".
   På Willie Mae "Big Mama" Thorntons original var det Jerry Leiber och Mike Stoller som var låtskrivare tillsammans med Johnny Otis (dock var Stoller felstavat som "Stroller"). Låten omgavs därefter med många rättstvister där exempelvis managern Don Robey vid ett tillfälle stod som låtskrivare. På ovannämnda Freddie Bell-version var det Jerry Leiber som var felstavat bland låtskrivarna ("Leibler") men alla tvister om rättigheter var utraderade när Elvis tog sig an låten. Den klassiska låtskrivarduon Leiber-Stoller, som ursprungligen också hade producerat Thornon-originalet, var slutligen ensamma upphovsmän till "Hound dog".
   57 år gammal avled Willie Mae Thornton 25 juli 1984 av hjärt- och leverproblem.

/ Håkan

I min skivhylla: Mats Ronander

MATS RONANDER: 50/50 (Polar pols 380)

Release: April 1984
Placering i skivhyllan: Hylla 9. Mellan Ronanders "God bok" (1982) och "Tokig" (1985).

NÄSTAN ALLA MATS RONANDERS SOLOSKIVOR, kanske med undantag för "Tokig" och "Himlen gråter för Elmore James", har utvecklats långsamt i mitt lyssnande huvud. "50/50" våren 1984 var inget undantag. Hela Ronanders solokarriär har ju symboliserats av en ambition att ständigt överraska och aldrig vända kappan efter vinden och göra det förväntade. Nästan genomgående har hans skivor haft en lång startsträcka. Det påverkade dessvärre ibland mina skivrecensioner. I min sedvanligt kvicka recension av "50/50" i april 1984 "klagade" jag på att några låtar märkbart gick på tomgång och en del material verkar vara skrivna kollektivt i studion.
   "50/50" hamnade till slut ändå på min årsbästalista 1984 med kommentaren "Hans tredje album vinner i längden och blir hans bästa." vilket tyder på att skivan tar sin tid att smälta innan alla pusselbitarna hamnar på plats. Därför är det kanske efter alla dessa år dags att knyta ny och närmare bekantskap med skivan och nu förväntade jag mig ett jämnare och mycket bättre album i sin helhet. Att skivan mognade under hösten 1984 kan också förklaras av att jag fick höra flera av de nya låtarna live vid olika tillfällen.
   När Mats Ronanders karriär någon gång ska sammanfattas framstår nog 1984 som kanske det mest intensiva året. Efter skivinspelning januari-mars for han till USA med Tottas Bluesband och månaden innan skivrelease hade Ulf Lundells filmatiserade bok "Sömnen" premiär där Mats spelar den livströtte musikern Tommy Cosmo. Skivan följdes sedan av turné med konserter och skivsignering och i juni agerade Mats och hans band uppvärmare på Bob Dylans Ullevi-konsert. Under dagarna däremellan skulle han dessutom producera Py Bäckmans nästa album "Kvinna från Tellus".
   Från skivan innan, "God bok", där en mängd musiker och sångerskor i olika konstellationer medverkar hade Mats till "50/50" slimmat bandet av musiker till en kvartett som är den musikaliska ryggraden på skivan. Trummisen Åke Sundqvist och basisten Sam Bengtsson hade ju spelat med Mats från dag 1 på solokarriären men i den nya positionen som gitarrist bredvid Mats klev värmlänningen Henrik Janson in och blev honom trogen under många år framöver. Henrik kom närmast från Mikael Ramels kompgrupp Harru Lust men hade redan spelat med Björn J:son Lindh och producerat skivor med både Anna-Lotta Larsson och Nils Landgren.

REDAN UNDER TURNÉN EFTER "GOD BOK" hade Ronanders livegrupp utökats med en gitarrist, David Carlson (från Raj Montana Band), men innan "50/50"-inspelningarna letade Mats med ljus och lykta efter ett nytt spännande namn. Under "Sömnen"-filminspelningarna hösten 1983 hörde jag med egna öron hur han frågade Janne Bark, som spelade en mindre roll i filmen, om han var intresserad. Men det blev alltså Janson som framförallt live pumpade in mycket energi i Ronanders repertoar. Inte minst i "50/50"-låtarna "Stum igen" och "I dina fotspår" där Henrik till viss del tog över arrangemangen med sin fräcka sologitarr utan att aktivt vara inblandad i låtskrivandet.
   Däremot har samtliga tre ovannämnda musiker varit med och skrivit tre låtar på skivan, låtar som jag i min ursprungsrecension lite konspiratoriskt misstänkte var skrivna i studion under inspelning. Tre låtar, titellåten plus "Besviken, besviken" och "Stum igen" som jag nu mer än något annat på skivan vill lyssna närmare på och gärna vill bli positivt överraskad.
   "Stum igen" kan jag räkna bort direkt från konspirationsteorin, det är kanske skivans hitlåt och mest lättillgängliga låt där Anna-Lotta Larssons skönsång bakom Mats förvandlar låten till albumets definitiva höjdpunkt.
   "50/50"-låten är ju egentligen en ganska monoton låt utan tydlig melodi där bas och trummor pumpar på i simpla rytmer. En låt som just känns spontant skapad i inspelningsstudion utan kreativt skriven melodi. "Besviken, besviken" är återigen en "melodi" skapad från en enkel basfigur och en ännu enklare trumrytm. Båda låtarna är typexempel på bra poesi, smarta rim och lösryckta fraser men utan melodisk kontur.
Även i övrigt på skivan finns det markerade bas/trummor i grundrytmen men där melodierna ofta ändå har tydlig profil. Men albumet innehåller också traditionella rockrytmer som på "En hederlig man" när Janson och Ronander gasar på med sina elgitarrer och låten skulle under åren därefter bli en perfekt och energihöjande livelåt.
   Även på skivans enda cover "Göra dig lycklig", en fritt tolkad version av Velvet Undergrounds "What goes on", återfinns kombinationen av poesi och rytmer men där blåsarrangemanget utvidgar gränsen bortom det förväntade. I den låten gör Mats munspel comeback efter att ha varit bannlyst på de två första albumen. Titeln på låten kan bli en förvirrande detalj i Mats Ronanders långa diskografi och förväxlad med coverlåten "Gör mig lycklig nu" som han gav ut 1992 på "Himlen gråter..." och blev hans kanske mest kända låt.
   På albumets andrasida trängs "Stum igen" med en annan melodisk höjdpunkt, "Miriam och medicinflaskan" där Mats sjunger bättre än någonsin. Hasse Olssons enda insats på skivan på sin hammondorgel kvalificerade honom säkert till en plats i bandet på den kommande turnén.
   Det funkiga receptet får ännu ett märkbart utlopp i "Fullblod" men fasförskjuten sång i refrängen och Janson som trollkarl på synt bjuder på viss spänning innan de elektriska rockgitarrerna tar plats i den avslutande "I dina fotspår".

/ Håkan

Geoff Emerick (1945-2018)

ÄNNU EN MAN FRÅN THE BEATLES närmaste krets är borta. I Beatles-relaterade sammanhang har namnet Geoff Emerick nästan stjärnstatus fast han "bara" agerade tekniker på bandets skivor. Han var med bandet under hela resan på 60-talet, fortsatte samarbetet på skivbolaget Apple både som tekniker och skivproducent och följde med Paul McCartney på flera av hans Wings- och soloskivor.
   Av alla mer eller mindre celebra namn som fanns vid George Martins sida bakom mixerbordet i den legendariska Abbey Road-studion, Norman Smith, Phil McDonald, Glyn Johns, Alan Parsons och Chris Thomas, var Emerick den som var trogen studion längst.
   Emerick kom till Abbey Road-studion redan som 16-åring och fick uppleva Beatles första inspelningar sommaren 1962. Först som uppassare i studion men redan i februari 1963 gjorde han debut som bandoperatör under inspelningen av "Misery" och "Baby it's you". Rollen var andretekniker vid sidan av producenten George Martin.
   1966 steg Emerick i graderna och blev förste tekniker och första Beatles-inspelningen där han var ansvarig tekniker blev "Tomorrow never knows", ett riktigt elddop med en låt som har gått till historien som en av gruppens ljudmässigt mest experimentella. Tillsammans med ljudteknikerna Emerick och Phil McDonald hade Martin skapat ett ljud som slog världen med häpnad.
   Den inspelningen resulterade i "Revolver"-albumet men det skulle snart komma än större utmaningar för Emerick som tekniker, "Sgt Pepper"-akivan. Många, bland annat Elvis Costello, hävdar att Emericks teknikkunskap borde ha givit honom producentstatus bredvid George Martin på det mästerverket.
   Emerick var naturligtvis också ansvarig för tekniken på "Abbey Road", Beatles sist inspelade album, och höll också på att bli delaktig till titeln på albumet. Första titelförslaget var nämligen "Everest" efter Emericks cigarettpaket som ständigt låg på mixerbordet under inspelningarna. Men kvartetten samsades om något geografiskt mer närliggande...
   I livet efter Beatles började Emerick också producera skivor, först Badfingers "No dice"-album, innan han återförenades med Paul McCartney på den mycket lyckosamma Lagos-inspelade "Band on the run" och ytterligare några album.
   Sedan fick Emerick den mödosamma utmaningen att tillsammans med George Martin filtrera och snygga till liveljudet på skivan som blev "Live at the Hollywood Bowl". På 70-talet, med begränsade tekniska hjälpmedel, ett nästan omöjligt uppdrag.
   Av Geoff Emericks produktioner står Elvis Costellos "Imperial bedroom" (1982) i en viss särklass. Men också "All this useless beauty" (1996), där Costellos har spelat in låtar han tidigare skänkt till andra artister, är en pärla i min skivsamling. På Tommy Keenes "Songs from the film" (1986) hittar jag också Geoff Emericks producentnamn.
   Geoff Emerick avled 2 oktober 2018. Dödsorsak: Hjärtattack.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Original Mirrors (1980)

ORIGINAL MIRRORS VAR EN LOVANDE ENGELSKT popband som existerade några år runt 1980. Bandet var en attraktion live och spåddes en lysande framtid. Men på skiva var bandet markant mycket mer ordinära.
   Bandet skivdebuterade i slutet på 1979 och i mars 1980 var debutalbumet aktuellt. Under en London-vecka i mars 1980 träffade jag bandets ledande medlemmar, sångaren Steve Allen och gitarristen Ian Broudie, för intervju.
   Kvällen innan mötet, 20 mars, såg jag bandet uppträda på Marquee och blev mäkta imponerad av både energin på scen och låtmaterialet. Jag träffade Allen och Broudie på skivbolaget Phonograms kontor på Park Street i centrala London.
   Trots alla lovord blev Original Mirrors en parentes i engelsk pophistoria. Efter nästa album "Heart-Twango & Raw-Beat" (1981) splittrades bandet och medlemmarna försvann åt olika håll. Broudie slog sig ihop med Paul Simpson i duon/gruppen Care, Allen blev medlem i Hot Club tillsammans med bland annat Glen Matlock och Kircher blev 1982 ny trummis i Status Quo.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/4 1980.

ETT NYSTARTAT GÄNG SOM GÖR SUCCÉ

I LONDON HAR MAN VÄRLDENS ALLA MÖJLIGHETER att se in i framtidens osäkra men intressanta värld av rocktoner. Att upptäcka, avslöja och förmedla de nya gruppernas första stapplande steg mot en, i gynnsamma fall, framgångsrik karriär med uppmärksammade skivor och magiska scenshower på kontot.
   Jag valde det engelska bandet Original Mirrors av många olika skäl. Ett relativt nystartat gäng som gjorde sin första spelning för mindre än ett år sedan., aktuella med sitt debutalbum, har säregna låtskrivartalanger, är helt lysande på scen och gör just nu stor succé på klubbarna i England.
   Vid deras senaste Marquee-konsert var det packat med folk och celebriteter som Roxy Musics trummis Paul Thompson, Skids ledare Richard Jobson, Ultravoxs förre sångare John Foxx och Buggles-medlemmar i publiken. Så gruppen har ögonen på sig från många olika mediahåll.
   - Vi är enormt överraskade och glada över uppmärksamheten som riktats mot oss och utvecklingen det senaste året. Från några spridda demotejper till ett helt färdigt album på mindre än ett år är helt fantastiskt säger Ian Broudie och Steve Allen, gitarrist respektive sångare i gruppen, nästan i kör när jag träffar dem på Phonogramkontoret i London på eftermiddagen dagen efter det fina Marquee-giget.
   Broudie och Allen får anses vara gruppens ledare (fast de själva hävdar den obligatoriska diplomatiska linjen inom gruppen) då de uteslutande skriver gruppens låtar och just det teamet var grunden på vilken gruppen sedan byggdes.
   - Vi fick faktiskt skivkontrakt med enbart våra primitivt inspelade demotejper och utan att vara en riktig grupp. Vid de inspelningarna anlitade vi studiotrummisen Pete Kircher som sedan kom att bli vår permanenta trummis.
   Pete Kircher är världens bästa rocktrummis, fortsätter Ian Broudie (jag hade inte mage att avbryta och påminna om att jag bara en månad tidigare sett DEN bäste - Rockpiles Terry Williams) och har lärt oss massor med sin rutin och erfarenhet. Han är ju mer än tio år äldre än flera av oss andra i gruppen.
   Kircher är gruppens old man medan det övriga gänget befinner sig några år över de tjugo med oftast bara ett eller två bands erfarenhet innan Original Mirrors tog sin skepnad.
   Broudie och Allen kommer båda från Liverpool och har känt varandra sedan barnaåren. Men fick inte chansen att bilda en grupp tillsammans förrän deras båda föregående grupper splittrats tidigt förra året.
   Broudies förra grupp, Big In Japan, spåddes stora framgångar så länge den existerade och hade bland annat en tjej vid mikrofonen. Steves förra grupp, Deaf School, var något mer professionellt inriktad. Gjorde tre album under den senare delen av 70-talet och Steve (som då kallade sig för Enrico Cadillac (!) och jämfördes med Bryan Ferry) skrev de flesta av gruppens låtar tillsammans med gitarristen Clive Langer som numera gör en egen solokarriär på Jake Rivieras nystartade skivbolag.

ORIGINAL MIRRORS ÖVRIGA MEDLEMMAR är basisten Phil Spalding, som senast spelade med en rocktrio ledd av Bernie Torme (numera i Ian Gillans band) och klaviaturkillen Jonathan Perkins, från Stadium Dogs, gruppen som kompade Magnus Uggla oå albumet "Vittring" och sedan följde honom på Sverigeturné hösten 1978. Han är gruppens senast tillkomna medlem.
   Vi gjorde vår debutkonsert i juni förra året på en plats i södra England. Jonathan hade bara varit med oss i tre dagar och vi skulle spela förband till ett riktigt punkband, The Lurkers. En hemsk upplevelse som glädjande nog slutade med stor succé för oss.
   Broudie/Allen är naturligtvis inte helt utan inspiration från yttervärlden och blir både smickrande och förvånade över jämförelser med The Jam och Boomtown Rats. Men egentligen är de lika påverkade av 60-talet med Motownsoundet och Beatles. Något som alltfler yngre grupper börjar upptäcka.
   - På nya albumet gör vi Supremes-låten "Reflections" men vi vill inte bara kopiera originalet utan göra en helt egen tolkning, en version som kan vara svår att placera men ändå vara välbekant.
   Gruppen inriktar sig nu på liveproducerat material och skivinspelningen gjorde på bara 17 dagar. Följaktligen kan inte skivan "Original Mirrors" (Mercury) på långa vägar reproducera det överlägsna livesoundet och på inget sätt förmedla den enormt stämningsladdade atmosfären som rådde vid konserten.
   Alla låtarna är välskrivna men jämfört med liveversionerna har de blivit tunnare och mindre imponerande på skiva. Det märks tydligast i inledande "Sharp words" som har en helt magisk kraft på scen med sin fotbollsramseliknande avslutning som fick hela Marquee att gunga i takt.
   Få debutskivor har haft så högklassigt originalmaterial att jobba med men slutprodukten, den färdiga skivan, kan nog i stora stycken jämföras med de forna demoinspelningarna. Men de hade en gång chansen att få jobba med Bill Nelson, förre gitarristen i Be-Bop Deluxe.
   Han producerade vår första singel men vi märkte snart att samarbetet inte fungerade. Den skivan vill vi helst glömma och istället räkna "Boys cry" som debutsingel.
   Gruppens närmaste turnéplaner är Frankrike och Tyskland och för ögonblicket finns Sverige inte med i bilden. Men när jag vidarebefordrar mina stora förhoppningar för dem i framtiden blir de ändå intresserade.
   När Steve Allen och Ian Broudie blir riktigt varma i kläderna, får skriva låtar till en färdig grupp och deras redan stora scensäkerhet blir ännu större kan framgångarna inte veta sin begränsning.

/ Håkan

September 2018 på Håkans Pop

SEPTEMBER 2018 BLEV ONEKLIGEN PAUL McCARTNEYS månad. Med nya utmärkta albumet "Egypt station" blev den 76-årige ikonen plötsligt populärare än någonsin och toppade USA-listan för första gången på 32 år eller nåt sånt. Inför den här skivan har Paul varit på festligt marknadsföringshumör och det har resulterat i en gigantisk uppmärksamhet. Det började redan i somras när han tillsammans med programledaren James Corden i "Carpool karaoke" åkte runt i Liverpool och visade upp gamla bostäder och ikoniska platser i den gamla hemstaden. Programmet avslutades med en överraskningskonsert med bandet på The Philharmonic Pub.
   Redan i somras släppte Paul tre låtar från nya albumet som aptitretare och uppträdde strax innan albumrelease vid ett par tillfällen som fått stor uppmärksamhet, på Grand Central Station i New York (som finns på YouTube, se ovan) och i Abbey Road-studion i London (som finns på Spotify, även levande bilder). Där visar Paul tillsammans med sitt band storhet vad gäller både musikalitet men också spontan och avslappnad mänsklighet.
   Han har blandat friskt mellan Beatles-, Wings- och sololåtar plus helt naturligt även aktuellt material. Mycket förväntade låtar naturligtvis men också överraskningar som "FourFiveSeconds" (Låten han skrev med Rihanna och Kanye West), "My Valentine", "Hi. hi, hi" och "Nineteen hundred and eighty five".
   Marknadsföring eller inte är "Egypt station" ett sensationellt bra album som helt rättfärdigar den kommersiella uppmärksamheten. I min recension av skivan, som släpptes 7 september, sammanfattar jag intrycket av ett album med många höjdpunkter och Paul har en uppenbart nyfödd inspiration att bjuda på sig själv. Ett stort plus till hans kompband, som jag faktiskt inte har varit så imponerad av tidigare, som på scen avslöjar oerhört skickliga kunskaper.
   Det har under september släppts många intressanta skivor i övrigt, jag återkommer på slutet av den här artikeln med mina åsikter i det ämnet.
   Livemässigt för min egen del inleddes månaden på Live at Heart-festivalen i Örebro under fyra dygn. Min bevakning blev inte lika minutiös som under tidigare år och jag kunde i en artikel i efterhand konstatera att senaste upplagan av festivalen förlorat lite själ och jag saknade också den musikaliska ryggraden under de här dagarna och kvällarna.
   Under säsongen 2018/19 på Håkans Pop har jag två följetonger att redovisa, dels en 50-talslista på mina 37 bästa favoriter, låtar och artister, och dels återpublicerar jag ett antal gamla intervjuer från 1974 till 1994.
   Bland 50-talsfavoriterna som jag under september riktade strålkastarna mot fanns Bobby Freeman, Ivory Joe Hunter, Dale Hawkins och Muddy Waters på placeringarna 35 till 32.
   I de gamla intervjuerna kunde jag gräva ner mig i minnet av möten med Robert Fripp. Dire Straits, Ulf Lundell och David Knopfler , alla inträffade under 1979.
   Sedan har jag sedan flera år tillbaka en kategori som jag har döpt till "I min skivhylla" där jag helt slumpmässigt och egentligen helt spontant väljer skivor. Kanske med en liten ambition att hitta några bortglömda pärlor. Under september lyckades jag åtminstone pricka in ett utsökt album, med Stephen Stills , men skrev också om skivor med McGuinn, Clark & Hillman, Electric Light Orchestra och Dire Straits.
   I månadens elfte timme nåddes vi av de sorgliga nyheterna att Kim Larsen och Otis Rush hade gått bort. Jag redovisar mina minnen av båda artisterna.

NÄR DET GÄLLER NYA SKIVOR INLEDDE JAG september på Håkans Pop med en sammanfattning över sommarens bästa skivor och har under månaden redan uppmärksammat två nya album, med Citizen K och ovan omnämnda Paul McCartney. Men jag har också under de senaste veckorna lyckats jaga ifatt ytterligare ett antal helt aktuella skivor i en blandad kompott.
   Helt oplanerat såg jag den svenske låtskrivaren och producenten Peter Kvint uppträda live på svt-programmet Gokväll och fastnade för några melodiska låtar som gjorde att jag förväntade mig något alldeles extra av albumet "Still life". Med alla låtarna i huvudet blev det kanske lite för mycket av det goda men snygga Beatles-influenser kan jag aldrig få för mycket av.
   Tydliga Beatles-influenser finns det också på Aaron Lee Tasjans nya album "Karma for cheap". Såg honom uppträda själv för några år sedan och imponerades av spontaniteten i både låtar och mellansnack. Men här blommar ju både arrangemang och låtstyrka ut i ett oväntat omfång.
   Amerikanska Cordovas har också ett konsertförflutet i Örebro. Då marknadsfördes en några år gammalt album men kvartetten är nu aktuella med det helt nya albumet "That Santa Fe channel". Stämsång a la tidiga Eagles mixas med The Band-influenser.
   Jag har i många år och decennier förgäves försökt få tillbaka Paul Simon-känslorna som de en gång var på de tre första 70-talsalbumen men det har varit trögt, segt och motsträvigt. Och nya "In the blue light" får mig inte heller övertygad. Den där lättjazziga attityden, som jag hela livet förknippat med melodiradions svala nattimmar, på vissa låtar gör mig bara rastlös. Synd på de ofta välformulerade texterna.
   De uppenbart starka melodiska stunderna, exempelvis det vackra ögonblicket "Love", är få och drunknar i det övriga jämntjocka materialet. Den över sju minuter långa "Darling Lorraine" är paradoxalt nog min favorithöjdpunkt på skivan.
   Amerikanen Will Courtney slog tillhårt och positivt med sitt förra album, "Planning escapes" (nummer ett på min årsbästalista 2016!), för drygt två år sedan. På nya skivan "Crazy love" hör jag Wills ambition att åstadkomma något lika fantastiskt men lyckas bara delvis. Med stabila kompgruppen The Wild Bunch bakom sig och några doser Neil Young-influenser i arrangemangen blir det hantverksmässigt lysande men inte alltid så personligt.
   I titellåten, "Too high now", "Take you away" och "Coming on strong" är det poprock på hög nivå och singer/songwriter-rötterna i "When will I find my love" hjälper också till att göra "Crazy love" till ett genomgående trevligt album. "Partner in time", hyllningen till Wills fru, är också en av topparna på skivan.
   "I huvet på en idiot, i en bar, på en ö, i ett hav, på en ö, i en bar, i huvet på en idiot" är ju en direkt provokativ titel på Markus Krunegårds nya album vars innehåll är betydligt enklare och bättre än så. Fast ibland blir de hitinriktade låtarna, allra tydligast på Miriam Bryant-duetten "O A O A E vi förlorade", lite för utstuderade. Låtskrivandet är hyfsat men det genomgående burkiga popsoundet på skivan är lite trist, långtråkigt och händelsefattigt där jag misstänker att få levande musiker är inblandade. Både låt- och soundmässigt är det svårt att känna den rejäla lockelsen att lyssna på skivan på nytt.
   Energisk poprock är det sällan jag springer på i skivfloden men Dee Rangers "All you need tonight" är en oerhört angenäm ny bekantskap. Bandet lyckas faktiskt balansera på gränsen mellan stark powerpop och garagerock i sitt punkenergiska sound. Kanske lite monotont i längden men låtar som "Gotta have a good time", "Patchouli" (på svenska!) och "Nothing's changed" tillhör verkligen månadens klart bästa lyssning.
   Graham Parker är tillbaka med "Cloud symbols" och det ekar 70-tal och de tidiga skivorna med ett nybildat och hungrigt The Rumour. Främst genom de många blåsarrangemangen som säkert är perfekt genomförda men också lite för traditionella och nästan jazzvänliga för mina känsliga öron.
   En aptitretare till Rod Stewarts "Blood red roses" var låten "Grace", en gammal irländsk rebellisk sång i traditionell folkmusikalisk skrud. Den låten gjorde att jag väntade mig ett helt album som lutade åt det hållet. Mina förutfattade förväntningar kunde inte vara mer fel. Förutom titellåten och "Grace" är skivan svårt hitinriktad med ett modernt stuk som inte är min kopp té. En hård version av blueslåten "Rollin' & tumblin'" gör albumet till en onödigt spretig historia.

/ Håkan

50-tal: #31. "I hear you knocking" (1955)

SMILEY LEWIS
I hear you knocking
(Imperial)

I OCH RUNT NEW ORLEANS UTSPELADE SIG en väldigt levande och aktiv musikscen på 50-talet. I diixielandmusikens hemstad spelade plötsligt rock'n'roll-musik en stor roll. Med all säkerhet lär jag framöver i min 50-talsserie återvända till den stadens artister. Men jag inleder med en i sammanhanget ganska marginell artist, Smiley Lewis, som ändå har satt djupa och oförglömliga spår i musikhistorien.
   Lewis föddes 1920 i den lilla staden Lake Charles, Louisiana, men flyttade som 11-åring till New Orleans och började genast odla ett musikintresse som på 40-talet gjorde honom till en hyfsat stor lokal r&b-artist med gitarr som huvudinstrument. Han föddes som Overton Amos Lemons men en glugg vid framtänderna gav honom artistnamnet Smiling Lewis när han skivdebuterade 1947 ("Turn on your volume baby") men redan från andra skivan var han känd som Smiley Lewis.
   Från början skrev han eget material och hade eget band bakom sig. I det bandet fanns trumpetaren Dave Bartholomew som snart etablerade sig som låtskrivare, arrangör och producent i vars kontaktnät Smiley hamnade 1950. Bartholomew hade redan 1949 börjat samarbeta med Fats Domino, en annan New Orleans-profil, som skrev låtar tillsammans.
   Som artist hamnade Smiley Lewis bokstavligen i skuggan av den väldige Domino och materialet han spelade in kom nästan uteslutande från Bartholomews penna. Exempelvis fick Smiley 1953 äran att spela in originalet till "Blue Monday" som Fats Domino fick en stor hit med tre år senare.
   Smiley var ju en minst lika duktig sångare som Fats Domino med sin starka stämma men hittade inte riktigt vinnarreceptet under sin karriär. Han fick visserligen mindre hits med "I hear you knocking" och "One night" men i musikhistorien framstår han som en mindre betydande figur än artisterna som senare gjorde covers på låtarna, Dave Edmunds respektive Elvis Presley.
   Presley gjorde om Lewis djupt passionerade "One night" (med tillägget "in sin") till en simpel kärlekslåt och Edmunds ändrade Lewis pianokryddade (Huey "Piano" Smith) "I hear you knocking" till en gitarrlåt och fick sin största hit 1971.
   Smiley Lewis version av "I hear you knocking" doftar av naturliga skäl mer New Orleans än Edmunds Rockfield-producerade tolkning. Jag upptäckte låten första gången 1971 när Edmunds under tio veckor låg på Tio i Topp. Med sin enorma röst och skicklighet att spela alla instrument själv var det en imponerande hitlåt men på originalet är Smiley nästan snäppet starkare i sina distinkta röstresurser.
   Officiellt hade Smiley Lewis ingen del i låtskrivandet av "I hear you knocking". Den skrevs av producenten Bartholomew och hans fru under flicknamnet Pearl King.
   53 år gammal avled Smiley Lewis 7 oktober 1966 i magcancer.

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.