Blogginlägg

I min skivhylla: McGuinn, Clark & Hillman

McGUINN, CLARK & HILLMAN: McGuinn, Clark & Hillman (Capitol/EMI 7C 062-85785)

Release: Mars 1979
Placering i skivhyllan: Hylla 5. Mellan Kate & Anna McGarrigles "Love over and over" (1982) och McGuinness Flints "McGuinnes Flint" (1970).

Jag bläddrar i alfabetisk ordning på skivhyllan, från vänster till höger, och passerar artister som Nils Lofgren, Ola Magnell och Dave Mason innan dagens uppmärksammade skiva dyker upp i mitten på hyllan. Jag tänker, som jag ofta gör när det handlar om skivor jag känner för men inte minns i detalj, att "den här måste få en ny chans". Skivan som återförenade (nåja, kortsiktigt) de tre Byrds-medlemmarna borde ju med all rättvisa vara ett album som tillhör samlingens mer guldkantade avdelning. Därför kände jag nu ett visst behov att forska kring skivans innehåll och samtidigt analysera tiden runt release och förutsättningarna för skivan 1979.
   Allra först läser jag, som kanske ett litet lockbete, den någorlunda positiva recension jag skrev 17 mars i Nerikes Allehanda. Där sammanfattar jag mina då positiva åsikter om innehållet med bland annat "samarbetet ger mersmak", "de tre har återfått sin motivation", "synnerligen varierad och underhållande" och att skivan innehåller "några konkurrenskraftiga låtar".
   Skivan har således mycket att leva upp till nästan 40 år senare. För alla oss Byrds-älskare var det på pappret en ynnest att se tre av de gamla profilerna från 60-talsbandet, endast David Crosby saknades, samlade på en och samma skiva. Namnen Roger McGuinn, Gene Clark och Chris Hillman var ju redan här på sätt och vis klassiska men varken lyskraften eller digniteten räckte till när de satte sina plötsliga planer i verket. Kanske var ambitionen att bli ett nytt Crosby, Stills & Nash, ty den perfekta stämsången är närvarande på flera låtar, men musikaliskt vill jag fortfarande sortera albumet i kategorin lättviktig och opersonlig pop.
   Den sista upplagan av Byrds, som under nio år funnits i minst tio olika konstellationer, satte punkt för den långa historien i februari 1973. Ett datum som nästan sammanföll med återföreningsskivan "Byrds" (1973), som bandets originalmedlemmar gav ut och var sensationellt bra. Samma år inleddes Byrds-ledaren Roger McGuinns solokarriär med första albumet och varje år fram till 1977 släppte han en soloskiva. Äger ingen av skivorna på vinyl men däremot på efterköpta cd. Ofta bra men lite tillbakahållen musik men den Mick Ronson-producerade "Cardiff rose" (1977), där delar av Rolling Thunder Revue-gänget kompar, höjer sig över mängden. Utan tillräckliga framgångar dök projektet tillsammans med Clark och Hillman upp lägligt.
   Efter en ganska splittrad solokarriär efter sista Byrds-avhoppet 1967 kom den lyckosamma gruppåterföreningen 1973 mycket passande för Gene Clark. Han följde upp med det helt fantastiska soloalbumet "No other" (1974) men sedan tillbaka till ruta ett med det countryklingande "Two sides to every story" (1977).
   Chris Hillman var visserligen med i den absolut sista Byrds-upplagan 1973 men hoppade egentligen av redan 1968 för en tre år lång och trogen karriär i Flying Burrito Brothers. Sedan blev han medlem i Stephen Stills Manassas och en del i "supergruppen" Souther-Hillman-Furay Band innan solokarriären smögs igång 1976 med några anonyma album.

DET VAR ALLTSÅ TRE FÖRE DETTA BYRDS-medlemmar, utan några större kommersiella framgångar, som slog sina påsar ihop 1978. De hade korsat varandras vägar 1977 när de samtidigt turnerade i Europa. Men hösten 1978 var det under en Roger McGuinn/Gene Clark-turné som planerna på en gemensam skiva uppstod. Chris Hillman dök nämligen upp vid något tillfälle och gästade turnén.
   Här skulle tre mer eller mindre ambitiösa solokarriärer sammanstråla och förhoppningsvis bli summan av bra musik gånger tre. Men skivbolaget och de tre huvudmännen ville med skivan inte musikaliskt leva på sitt ursprung i folkmusik, bluegrass och som stora förebilder till countryrockgenerationen vars rötter är ganska osynliga på "McGuinn, Clark & Hillman".
   Nej, trion ville med den här skivan uppenbart prestera något annat och modernare. Jag köpte onekligen konceptet då, se ovannämnda recensionsutdrag, men så här i efterhand var det nog feltänkt i både sound, opersonlig produktion och material. Här och var på albumet sneglas det märkbart mot tidstypiska arrangemang med Miami-producenterna Ron och Howard Albert som handledare. "Release me girl" är det mest graverande exemplet. Den ursprungliga Nashville-inspirerade låten förvandlades till något mycket mer discofierat där George Terrys wah-wah-gitarr ekar "Stayin' alive" och blåsarrangemanget är väldigt långt från Byrds territorium.
   "Release me girl" är en av Gene Clarks fyra bidrag på skivan och hans röst räddar ändå slutresultatet. Albumet i sin helhet är alltså en ganska medioker upplevelse och mitt svaga minne av skivan var förklarlig. Däremot är Clarks övriga låtar på albumet små ljuspunkter i tillvaron. Tidigare så säkre McGuinn sviker med sitt material, bara två bidrag, och Hillmans låtar tillhör också kategorin lättglömd.
   Ingen musiklyssning är någonsin onödig och den närmare kontakten med "McGuinn, Clark & Hillman" var naturligtvis ändå givande och klargörande. Skivan lockar nämligen till ytterligare lyssningar i närbesläktade områden, som exempelvis Gene Clarks soloalbum "Two sides to every story" (1976), någon av Hillmans soloskivor och "supergruppen" Souther-Hillman-Furay Band. Inget ont som inte har något gott med sig.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.