Blogginlägg från 2018-10-08

John Wicks (1953-2018)

NÄR SOUTHEND-MUSIKERN7SÅNGAREN JOHN WICKS gick med i Kursaal Flyers i oktober 1977 skulle det visa sig att bandet bara hade några månader kvar som grupp. Från sommaren samma år hade det varit turbulens i och kring gruppen. I juli lämnade managern Paul Conroy gruppen åt sitt öde och blev general manager på Stiff Records, steelgitarristen Vic Collins lämnade bandet strax efter och ersattes av kompgitarristen Wicks. När sångaren Paul Shuttleworth ville satsa på en solokarriär splittrades gruppen till slut. Men i samma stund föddes en helt annan idé med John Wicks och Kursaals-trummisen Will Birch som initiativtagare. Och samtidigt såg en ny fantastisk låtskrivarduo dagens ljus: Birch/Wicks.
   I parets nya planer fanns en ny grupp som musikaliskt skulle vara en mix av Raspberries, Badfinger, Big Star och "Revolver" (Beatles-albumet). Efter några auditions var gruppen/kvartetten färdigkomponerad och fick powerpophistoriens mest naturliga bandnamn, The Records. Wicks och Birch skulle sedan komma att skriva uppskattningsvis 98 procent av gruppens låtmaterial.
   I en diskografibaserad artikel som jag skrev om Will Birchs hela historia finns Wicks med som en viktig del i parets outsinliga gåva att skriva låtar. En av parets första låtar efter Kursaals-tiden, "Pin a medal on Mary" spelades in och gavs ut av Rachel Sweet innan The Records debuterade på skiva. Även Searchers skulle senare ge ut en Birch/Wicks-låt, "Hearts in her eyes", innan The Records gjorde det.
   The Records bytte genom åren 1978 till 1982 gitarrist några gånger, Brian Alterman, Huw Gower, Jude Cole och Dave Whelan, men Wicks och Birch blev varandra trogna ända till slutet på The Records-historien 1982. Som innehöll många utsökta höjdpunkter. Från singeln "Starry eyes", maxisingeln "Rock'n'roll love letters" och albumen "Shades in bed", "Music on both sides" och "Crashes".
   Efter The Records hade John Wicks en lågprofilerad karriär. 1994 flyttade han till Los Angeles där han uppträdde regelbundet tillsammans med några nya upplagor av The Records.
   John Wicks avled igår söndag 7 oktober 2018 efter flera års kamp med bukspottskörtelcancer.

/ Håkan

50-tal: #30. "Hound dog" (1953)

WILLIE MAE "BIG MAMA" THORNTON
Hound dog
(Peacock)

NÄR JAG I AUGUSTI INTRODUCERADE DEN HÄR SERIEN med mina 50-talsfavoriter klagade jag lite på mig själv att det var så få kvinnliga artister representerade på min lista. För några veckor sedan, när jag skrev om Muddy Waters, bekymrade jag mig för min okunskap om bluesens betydelse. Idag kommer båda de kommentarerna på skam när jag i huvudrollen presenterar en kvinnlig bluessångerska: Willie Mae "Big Mama" Thornton.
   Låt vara att Big Mama Thornton, som hon är mest känd som, har en ganska begränsad egen karriär men har ändå har en nyckelroll i rock'n'roll-musikens historia. Som går att berätta med en rad olika anekdoter av vilka många har reciterats av Lennart Persson, som jag återkommer till lite senare i texten, i några av sina oförglömliga texter.
   "Hound dog" är bokstavligen den centrala och mest betydelsefulla låten i Thorntons karriär. Med stor säkerhet mer känd och berömd med Elvis Presley men det var Willie Mae som spelade in låten först. Hon fick en stor hit med singeln redan i mars 1953 när den släpptes, drygt tre år innan Elvis Presley släppte låten på singel.
   Inspelningen med Willie Mae är historisk, låten är legendarisk och historien kring både låt, artist och inspelning är en av musikhistoriens mest intressanta. En låt som dessutom har förföljts av felstavade låtskrivarnamn.
   Johnny Otis är ett viktigt namn i sammanhanget. Sedan han bildade egna band 1945 var han känd att upptäcka nya artister som Wynonie Harris, Etta James, The Robins och Esther Phillips. Och 1952 var det dags att upptäcka Willie Mae Thornton, en svart sångerska i hans band. Hon hade under 1951 och 1952 släppt två 78:or, "No Jody for me" och "Mischievous boogie", men Otis förstod att det var något stort på gång med henne.
   Han kontaktade de nyetablerade låtskrivarna Jerry Leiber och Mike Stoller som han ville skulle komma och lyssna på Willie Mae och sedan skriva en låt. I Otis studio i hans garage fattade paret omedelbart tycke för den hundrafemtio kilo tunga sångerskan med den grovhuggna rösten. De gick genast hem och skrev "Hound dog" och den spelades in med ett nedtrimmat Johnny Otis-band, med bland annat Otis på trummor och Pete Lewis på gitarr, medan sångerskan morrade och ylade fram texten.
   Lennart Persson har i några fantasieggande texter beskrivit Thornton: Hennes favoritdrink var balsameringsvätska(!) som hon köpte i dunkar från en begravningsbyrå och sedan blandade ut med druvjuice. Den lesbiska Thornton häcklades vid ett tillfälle av den öppet homosexuelle Little Richard och det slutade med jakt genom managerkontoret med en skarpslipad slaktarkniv.
   Thorntons inspelning låg etta på USA:s rhythm & blues-lista i åtskilliga veckor men "Hound dog" skulle bli en mångdubbelt större succé i munnen på Elvis Presley långt senare. Men först via en annan cover av låten med Freddie Bell & the Bell Boys 1955. Visserligen ingen hit men den lite rumsrena och inte fullt så råa versionen intresserade Elvis Presley som tog upp låten i sin repertoar och gav ut sin version av låten i juli 1956 på en singel tillsammans med "Don't be cruel".
   På Willie Mae "Big Mama" Thorntons original var det Jerry Leiber och Mike Stoller som var låtskrivare tillsammans med Johnny Otis (dock var Stoller felstavat som "Stroller"). Låten omgavs därefter med många rättstvister där exempelvis managern Don Robey vid ett tillfälle stod som låtskrivare. På ovannämnda Freddie Bell-version var det Jerry Leiber som var felstavat bland låtskrivarna ("Leibler") men alla tvister om rättigheter var utraderade när Elvis tog sig an låten. Den klassiska låtskrivarduon Leiber-Stoller, som ursprungligen också hade producerat Thornon-originalet, var slutligen ensamma upphovsmän till "Hound dog".
   57 år gammal avled Willie Mae Thornton 25 juli 1984 av hjärt- och leverproblem.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.