Blogginlägg

Tony Joe White (1943-2018)

TONY JOE WHITE VAR EN AV MINA FÖRSTA IDOLER hösten 1969. Det var på svensk tv jag första gången kom i kontakt med White och hans träskdoftande musik och laidbackdominerade melodier. I Torbjörn Axelmans tv-program Små, gröna äpplen hade amerikanen Tony Joe White bjudits in och där och då, 28 november 1969, fick jag höra Whites personligt ruffliga röst och hans hänförande musik och låtar för första gången.
   Det då helt aktuella Tony Joe White-albumet "...Continued" blev direkt en favorit där berättande låtar som "Roosevelt and Ira Lee" och "Rainy night in Georgia" (blev en stor hit 1970 med Brook Benton) fastnade i min hjärna (och hjärta) förevigt.
   Men jag hungrade då efter mer Tony Joe White-material och behövde inte leta så långt tillbaka i tiden. Fyra månader innan det oförglömliga tv-framträdandet hade Tony Joe nämligen släppt sitt debutalbum "Black and white" där ytterligare starka originallåtar som "Polk salad Annie" och "Willie and Laura Mae Jones" gjorde största intrycket. För den breda musikintresserade publiken blev det coverversionerna med Elvis Presley respektive Dusty Springfield som blev populärast men för mig var det Tony Joes original som var bäst och viktigast.
   Följde honom ytterligare några år på skiva. Kontraktet med Warner Bros krävde väl kommersiella satsningar och därför engagerades då framgångsrike Peter Asher som producent på "Tony Joe White" (1971). Bättre och personligare blev det på den Jerry Wexler/Tom Dowd-producerade "The train I'm on" (1972) inspelad i Muscle Shoals-studion. Sedan tappade jag faktiskt kontakten med Tony Joe och hans musik.
   Upptäcker nu att jag i skivhyllan har Tony Joe-albumet "The real thang", utgiven på den i det här sammanhanget väldigt udda Casablanca-etiketten. Inget att skriva om i det här respektabla sammanhanget, discofierad swamprock med funkrytmer och nya versionen av "Polk salad Annie" känns helt omotiverad.
   Nej, Tony Joe White drog sig tillbaka och hans namn befann sig därefter under min radar i många år när han plötsligt och oväntat dök upp på Tina Turners "Foreign affair" (1989). Han inte bara medverkar på flera spår som musiker utan skrev även ett antal låtar, bland annat den uppmärksammade "Steamy window".
   Tina Turner-samarbetet gav åter uppmärksamhet till Tony Joe White som tog upp artistkarriären igen, återvände till Muscle Shoals-studion och Tom Dowd och det fungerade bra på "Closer to the truth" (1991) där han bland annat gör hedervärda versioner av "Steamy window" och ”Undercover agent for the blues”.
   Sedan dess har jag haft dålig koll på mannen med sina stora polisonger men som låtskrivare och sångare har han evigt liv i mitt minne.
   Tony Joe White avled plötsligt 25 oktober 2018. Dödsorsak: Förmodad hjärtattack.

/ Håkan

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.